månadens recap

Det har hänt mycket sedan sist. Jag och Sonen har hunnit med skidpremiären, som innebar att han under en halvdags åkning lyckades lära sig att svänga med parallella skidor, göra hockeystopp. Bättre höger än åt vänster visserligen, men det är en början. En fantastiskt bra början. Han tjöt av lycka så att hela liftkön vände sig om när han skrek "det här är ROLIIIIGT!!" och sträckte armarna i luften. Väldigt balanserat. Ingen kan i alla fall säga att han inte är spontan.

Jag har förresten fått jobb, med en rätt okej lön. Så nu sitter jag och försöker friska upp programmeringskunskaperna fram tills jag börjar den 17 januari. Med tanke på hur det har gått hittills är det rätt skönt att ha en månad på sig.

Jag och Sonen har även varit och åkt skridskor och även där märks det att motoriken har utvecklats en hel del. Jag är mycket duktigare i år än det föregående. Det gäller såklart även Sonen.

En annan rolig grej är att jag skaffat Sonen ett par simfötter. Han kan numera göra delfinkick under vattnet och s a t a n vad fort det går för honom att simma. Vi har börjat så smått med crawl, men den famösa östersundsparasiten satte lite käppar i hjulen för ytterligare träning. Det kanske är överdriven försiktighet, men jag vill inte riskera att vi blir sjuka för att vi har gått på badet. Så simträningen får vänta och istället blir det fokus på skid- och skridskoåkningen. På söndag ska jag och Sonen och hans bästa polare C iväg och åka. Gött är att det har kommit nästan 20 cm nysnö under senaste dygnet, så det lär bli hyggligt före till helgen.

I övrigt har jag varit kamera assistent på världscuptävlingarna i skidskytte. Det var varmt och skönt. Termometern visade på knappa -20 grader och jag hade fem lager kläder på underkroppen och sex lager på överkroppen, inklusive min Klättermusen Bore-dunjacka, samt ett par för evenemanget införskaffade toktjocka tumvantar. Dock hade jag bara två par strumpor på fötterna så jag frös lite om tårna. Som tur var sprang (eller ja, småjoggade, stod still i två minuter, småjoggade.. you get the picture) vi omkring på skjutvallen hela kvällarna så det gjorde att man höll värmen någorlunda. Eftersom mitt nya sätt att leva är att prova minst EN ny sak varje dag så tackade jag ja när dom ringde från SVT och frågade om jag ville vara med. Det är jag, trots kylan, väldigt glad för nu.

Dessutom har jag hunnit med några heldagars åkning i Åre på egen hand, eller snarare i väldigt gott sällskap, samt en hotellfrukost, en 600grams sirloin steak med basilikasås och vitlökspotatisgratäng ned tillhörande öl och dagen efter en fantabulös massage och snowboard-åkning. Jag är fortfarande lite avliden i mina handleder efter det.

Jag håller dessutom på att transkribera alla intervjuer jag filmat, så vem vet, 2012 kanske filmen jag håller på med blir klar...

invited/uninvited

Nyckeln till framgång verkar vara att inte öppna sin mailbox på flera dagar. Då haglar tydligen de bra grejerna in i en strid ström. Om man däremot sitter och väntar och hoppas kommer ingenting.

Nu har jag äntligen kommit igång med min Få Det Gjort-strategi. Alla projekt är uppstyrda, nästa action är specificerad och tillvaron börjar se riktigt ljus ut. Jag känner att jag har kontroll. Det var ett tag sedan. Typ sju år sen. Eller åtta.

När jag har tilltro till mitt system kommer en känsla av tomhet över mig. Inte en dålig tomhet, utan en kreativ tomhet. Ett flow. Jag behöver inte grubbla över sånt jag glömt, sånt jag måste komma ihåg, saker jag ska göra sen. Jag kan lita på att det jag skrivit ner är allt jag måste göra.

Jag känner mig såpass i fas att jag skulle kunna erbjuda mig till någon annan. Men jag tror inte att det skulle vara uppskattat. Sånt känns. Så istället fokuserar jag på mig och mitt och försöker bortse från att alla mina klockor klämtar. Jag skriver ner det och arkiverar det och försöker glömma.

Det är inte min sak att fråga.

"Vad är det för fel på han?"

Igår var jag och Sonen och hälsade på farfar. Min pappa. Men först skulle vi såklart spela. Jag har plockat fram ett gammalt 8-bitars NES och vi lirar Metroid för fulla muggar. Det måste vara det svåraste jävla spel som någonsin gjorts. När man börjar har man trettio energipoäng, en ärtbössa knappt värt namnet och tar minst fem energipoäng i skada vid varje träff. Har man tur får man energi från de fiender man dödar, men det är långt ifrån säkert och det tar som sagt bara sex träffar så är man historia.

Sonen kom inte riktigt överens med spelet. Han provade tio gånger från absolut noll och dog varje gång innan han ens kommit fyra skärmar bort. Det var ungefär lika långt som jag kom senaste gången jag spelade det för några år sedan. Eller tjugo år sedan, närmare bestämt. Jag har helt enkelt blivit bättre på att spela konsollspel efter sommarens (!) stora game bashing som vi haft, jag och Sonen. Sonen har också utvecklats något alldeles enormt. Fast än så länge så klår jag honom. Ge honom ett år till så är nog jag akterseglad något jävulskt. Han är redan bättre på en del grejer.

Eller så döljer han sin talanglöshet väldigt bra. Nu är vi på andra varvet av Metroid och vi klarade Kraid igen igår kväll. Jag har visserligen spelat det mesta, men bossarna får Sonen ta.

Så till rubriken. Min pappa har nämligen gått från att vara glömsk och trött till att bli rätt rejält dement på mindre än tre månader. Senaste gången jag träffade honom var i somras och då hade han visserligen väldiga problem med minnet, men man kunde prata med honom och föra ett samtal över en längre tid om riktiga saker. Nu är det inte så. Inte alls.

Jag var med på vårdplanering igår och vi ansökte gemensamt om en permanent plats på ett boende där han befinner sig dygnet runt sedan ett antal veckor tillbaka. Jag hade inte träffat honom innan mötet och den senaste gången jag pratade i telefon med honom var på hans födelsedag. Jag trodde att jag var förberedd på hur det skulle vara.

Min erfarenhet av äldreboende är så gott som obefintlig. Min senaste erfarenhet var när jag besökte mormor i slutskedet av livet när hon bara ville dö och sa så uttryckligen. Det var ingen rolig upplevelse.

Att se min pappa, min fina, snälla pappa sitta stilla i en fåtölj och skrapa koncentrerat på en sockerbit med en tesked, med rester av brunsås på skjortan var mycket att ta in. Under hösten började han gå upp mitt i nätterna och vandra oroligt fram och tillbaka i huset och leta efter toaletten. Hemma hos oss, när han och morsan fortfarande bodde ihop, hade vi toalett på övervåningen vilket inte existerade i hans nya hus. Ibland ville han åka hem när han var hemma. Han hade ingenstans där han hörde till längre. Ibland var han tillbaka hos oss, ibland ännu tidigare. Och nu satt han och skulle precis stoppa en kaka och en sockerbit i bröstfickan på skjortan.

Han kände såklart inte igen mig direkt. Eller Sonen. Under de senaste två månaderna har han någonstans på vägen tappat förmågan att prata begripligt. Det går fel någonstans på vägen och lösryckta ord kan ibland höras mellan ett obegripligt mumlande. Sonen vågade inte gå fram. Han lekte med en annan av boendets invånare istället. Jag kan inte riktigt säga att jag klandrar honom. Jag har svårt nog att kommunicera och säga vettiga saker. Vad pratar man om med någon som man inte förstår var han svarar? Så jag berättade om Sonen, om skolan, om allt vi gjort sedan vi sågs senast, om Östersund och om vintern, vädret och om fåglarna ute på innergården. Vad pratar man om med en man som man inte längre känner, som inte längre känner igen en?

Det var synd att säga att det gick bra. Jag fick gå ifrån flera gånger för att jag inte ville sitta och låta ögonen tåras framför honom. När jag tredje gången kommer tillbaka skiner han upp, som om han faktiskt känner igen mig. Han ler och skrattar. Jag sätter mig ner igen och letar förtvivlat efter samtalsämnen. Jag har aldrig varit bra på small talk. Vi håller varandra i handen. Jag ser en tår i hans ögonvrå.

Sen kommer det ett "Du har alltid *mummel* *mummel* bra pojk." Och hjärtat vill bara brista, där och då. Det är inte värdigt att en man som varit en sån arbetsmyra, alltid haft projekt på gång, byggt, fiskat, spelat fotboll med mig, varit med på så gott som varenda match jag någonsin spelat i vilken sport det än handlat om, att sitta där och inte kunna gå för att hans hjärna inte låter honom hålla balansen längre.

Han vill hela tiden gå. Börjar på en mening som låter som "nä, nu ska jag..." och tar tag i knopparna på armstöden och försöker resa sig. Så efter ett par försök tänker jag att han kanske vill ut och se sig omkring, så jag och en sköterska hjälps åt för att baxa upp honom i en rullstol. Sonen går med, bakom honom. Han viskar "Vad är det för fel på han?". Jag svarar inte, för jag vill inte börja gråta.

På väg ut från avdelningen sätter pappa händerna i dörrkarmen. Han vill inte ut. På några villkor. Hans trygghetssfär har krympt till en vårdavdelning på några hundra kvadrat. Och mitt hjärta går sönder igen. Så vi baxar tillbaka honom i fåtöljen.

Det är där vi lämnar honom en timma senare. Bland en kärring som skriker "kan någon hjälpa mig?" var femte minut och kräver att någon ska köra runt på henne i princip hela tiden. In på rummet, ut i "vardagsrummet", in igen. En gubbe som ser ut som vilken som helst, men som har ett minnesspann på en halvtimma och hela tiden gormar om att han ska därifrån och om någon fått besked om huruvida de ska stanna där en natt till eller inte, en gammal bilhandlare som sitter med händerna knäppta framför sig och stirrar på ingenting, en gammal skogshuggare som sitter i sin rullstol och frågar när det är dags för kvällsmat med jämna mellanrum, en tant (?) med tusen rynkor som sover i sin rullstol och världens gulligaste söndagsskoletant som Sonen lekt med under nästan hela tiden.

Pensionärsjävlar.

Jag känner mig så djävulskt maktlös.

One shot society

Det sägs att det magiska numret för att bli expert är 10 000. Det är så många timmar man måste lägga ner för att bemästra ett område och bli bland de bästa. Det verkar heller inte skilja speciellt mycket mellan olika områden. Musikinstrument, sång, IT, schack, fotboll, tennis. Det är alltså inte så mycket talang som hårt arbete som lönar sig.

Visst finns det de som har ett bättre utgångsläge än andra. Schackspelaren Bobby Fischer till exempel, som stod modell för The American i Björn och Bennys musikal, krävde "bara" runt 9 000 timmar. Men det är ovanligt.

10 000-timmarsregeln innebär att om du övar på något tre timmar om dagen tar det ungefär 10 år att bli expert på området. I heltidsarbetstid tar det runt fem år. FEM ÅR!

När man undersökte på en musikskola i Berlin hur mycket tid eleverna lade ner på sitt fiolspelande, såg man att de flesta eleverna hade börjat på ungefär samma nivå när de var små. Tre timmar i veckan var ungefär den tid alla hade lagt på att öva när de började. Det man gjorde var att man delade in musikerna i tre grupper, de som hade potential att bli världsviolinister, de som skulle kunna försörja sig som artister och de som hade möjlighet att på sin höjd bli musiklärare.

Man jämförde sedan deras träningsdos och såg rätt snabbt att det var en stor skillnad mellan de tre grupperna. I den "understa" gruppen hade man hållt fast vid de tre timmarna i veckan upp i tonåren och inte ökat träningsdosen nämnvärt, medan man i den översta gruppen redan i tidiga tonåren var uppe i en träningsdos på 20 timmar per vecka eller mer.

Det man inte hittade var någon som stack ut speciellt mycket åt endera hållet. I den "dåliga" gruppen hittade man ingen som övade 20+ timmar i veckan och fortfarande var en medioker musiker. Likadant hittade man ingen som bara seglade igenom på fem timmars övande i veckan bland de som var i den bästa gruppen.

Att practice makes perfect kom väl inte som en överraskning, men att det var omöjligt att hitta avvikande människor kom lite som en överraskning, åtminstone för mig.

Problemet med 10 000-timmarsregeln är just att den är 10 000 timmar. Fem års heltidsarbetande. Den enda tiden i livet då man har så många timmar att undvara är egentligen under skoltiden. Under gymnasieåren kan man välja inriktning på sin utbildning och hänge sig åt det som intresserar en mest. Alternativt välja en kravlös utbildning och ägna sig åt det man tycker om hela dagarna istället för att plugga.

När man väl kommer ut i arbetslivet gäller det att ha prickat precis rätt för att få den träning som behövs för att bli bäst. I annat fall får man harva på med dussinuppgifter som inte utvecklar det man vill utveckla, eller ha turen att kunna göra det på sin fritid. När man skaffar barn, hus, vänner och annat som stör den obrutna tid man kräver för att utvecklas, blir det mycket svårare.

Det underlättar inte heller att samhället kräver av dig att du som arbetslös ska ut i åtgärder, eller tvingas ta vilket skitjobb som helst för att hålla dig flytande. Det enda rimliga alternativet för att välja en annan bana i livet som vuxen är att gå en högre utbildning och där få utlopp för dina drömmar. Men samtidigt måste du kanske sitta med tentor och arbeten som inte över huvud taget har med det område du vill specialisera dig inom att göra.

Och oavsett om du har turen att träffa helt rätt, tar det fem år av heltidsarbetande med just det området för att bli bäst. Om du har ett jobb som inte handlar om ditt specialområde, tvingas du göra det på fritiden.

Att ha ett jobb i åtta-nio timmar om dagen och ett specialintresse som tar fyra-fem timmar per dag rimmar illa med att ha ett förhållande, eller ens ett socialt liv. Och det rör sig inte om ett eller två år du behöver ha det så, utan i kanske sju, åtta år. För att inte tala om hur det är om du har barn. De veckor jag har Sonen blir det väldigt sällan någon som helst tid över på kvällarna för att syssla med något eget. Jag brukar vara för trött för att orka göra något annat än att slöglo på datorn eller teven när han väl lagt sig.

Stödfunktionerna i arbetslivet är så gott som obefintliga, fritiden räcker inte till. Den krassa verkligheten för många är att man har ett val att göra för resten av livet, om man inte tvingas till något annat. Då är det bäst att det blir rätt. Min erfarenhet är att det är väldigt få som har orken och uthålligheten att forma om sig till något annat. Skomakare, bliv vid din läst, eller något åt det hållet.

Jag tror att Lars Winnerbäck, när han tvingade sig själv att behöva leva på musiken, gjorde helt rätt. Det är ett leap of faith, men det är otroligt skönt.

Jag har hoppat.

The spinning dancer

När jag åkte iväg till kontoret imorse var det episkt vackert. Fullmånen stod rakt i väster och morgondimman från Storsjön låg som ett täcke över det som en gång var skog. Himlen var klar och framhävde stjärnhimlen i sådan grad att man faktiskt kunde förstå varför man kallar det Vintergatan. Orion syntes över trädtopparna i söder och för att göra det rättvisa i en bild skulle det behövas två minuters slutartid. Och en kamera.

Men det var vackert, ni får ta mig på mitt ord.

Nu ska jag förbereda mig för att köra non-stop ner till Stockholm. Bilen är fulltankad och jag är mätt och belåten efter en dunderfrukost på jobbet, avrundat med en uppiggande kopp ögonöppnande macchiato. Ska jag dricka kaffe måste det helt enkelt vara koncentrerat.

Jag lämnar er med den här. Vilket håll surrar hon egentligen? (lite gammal, jag vet, men ny för mig)

velcro

Det är lustigt det där med attraktion. Till slut är man någonstans där man skrattar åt sånt som - om någon annan lagt fram samma sak - man aldrig skulle skratta åt eller ens ta i med tång.

Igår träffade jag L för första gången på flera månader. Vi bevistade samma evenemang, en popjazz-konsert med ett band från skolan. Vi gjorde vårt bästa med att ignorera varandra den första halvtimman och hon vände bort blicken när jag såg åt hennes håll och vice versa. Det blev lite som ett spel till slut och jag gav henne the 1000 yard stare. Då vände hon blicken mot mig och sprack upp i ett leende. Som jag har saknat det leendet.

Hon kom över till där jag hängde över soffryggarna och vi pratade. Och pratade. Jag drev skoningslöst med henne och hon skrattade sitt skratt, smilgroparna lämnade aldrig hennes ansikte. Vi gick vidare till ett ölhak och fortsatte umgås i flera timmar. Det var som att vi aldrig hade skilts åt. Resten av sällskapet slutade existera. Vi satt på vårt hörn och hade bara ögon för varandra. Jag undrar lite vad hennes pojkvän hade sagt om han varit där.

Det fina är att vi är så olika, men ändå så lika. Lite som kardborreband, den ena sidan fluffig och mjuk, den andra med vassa krokar som tillsammans hakar i varandra oavsett hur man gör. Vi kan helt enkelt inte undvika att ha roligt tillsamans.

Det var fint, men ändå lite ledsamt. När allt klaffar så bra känns det hårt att det aldrig ska bli.

Tvätta pengar

Igår upptäckte jag att mina badshorts hade en viss utbuktning på benfickan. När jag öppnade den hittade jag 7000 tanzaniska shilling. Shortsen har använts åtminstone ett femtiotal gånger när jag och Sonen varit på badet. Plus nästan lika många i tvättmaskinen. Man skulle kunna säga att de var vältvättade. Att de dessutom legat där i två och ett halvt år utan att jag märkt dem är en bedrift i sig. Om det ändå varit 7000 svenska kronor...

I går kväll var det dessutom surdegspremiär för ett nytt recept som stått på jäsning sedan i söndags eftermiddag. Ett franskt levain-bröd som heter Pain de Seigle. Satan vad gott det var. Sonen var däremot inte riktigt lika imponerad. Han vill hellre ha filmjölksbrödet, eller ännu hellre de vitaste vita polarkakorna. Det är ju så jobbigt att tugga i sig kanterna. Jag misstänker att han är en värre socker-junkie än vad jag någonsin varit. Eller så är han bara barn. Så kan det ju också vara.

Nu ska jag ladda upp för ett gäng möten.

The Unit

Jag har kommit in i en period när jag vaknar vid tre, halv fyra varje natt. Att försöka somna om utan hjälp är helt lönlöst, så istället brukar jag slå på tv:n och allt som oftast är det TV6 som blir mitt val. Inte för att det är en bra kanal, men den erbjuder en del rätt träliga serier som man kan slumra till. En sån är The Unit.

Jag har, av någon anledning, blivit rätt hookad på den serien. Normalt är det inget jag skulle ägna mer än ett ögonkast. Frantic flag waving, personer med högre moral än hårfäste och föreställningen att USA kan göra som de vill i världen för att de är Det Godas Kraft™ brukar inte slå an så många strängar i mig. Men nöden har ingen lag. När klockan slår fem på morgonen brukar det inte sändas så mycket annat bra på marknätet och har jag inga nyss nerladdade serier att titta på så blir det att välja mellan något liknande Trädgårdsfredag på SVT1 och The Unit på TV6. Det är oftast inget svårt val.

Efter ett tiotal avsnitt har jag knutit an till karaktärerna och jag kommer på mig själv med att vilja veta hur det ska gå i nästa avsnitt osv. Så nu har jag laddat ner alla fyra säsongerna och tänker mala av dem i en stadig takt. Nätterna är långa och jag har bara så många skjortor att stryka varje natt.

Det är så att jag klappar händerna av förtjusning när jag ska sätta mig och titta på eländet. Jag har blivit en tvättäkta tv-junkie. Att tv är opium för massorna var inget understatement, det är rätt lätt att vara docile and controllable så länge tv-serierna duggar tätt.

bitterfittan

I ICA-butiken där jag pinsamt ofta brukar handla min lunch numera eftersom jag inte orkat fixa matlådor på flera veckor, jobbar det en tjej/kvinna som ungefär lika ofta brukar sitta i kassan när jag ska handla. Åldern är rätt så obestämbar, hon kan vara allt mellan 25 och 35. Vad som däremot står bortom allt tvivel är att hon är den suraste jävel jag sett bakom en kassaapparat. Ever.

Mungiporna sitter i höjd med hakspetsen och jag har ibland funderat på om hon är anatomiskt missbildad på det sättet eller om en människa kan vara så jävla tvärsur varje dag. I förra veckan upptäckte jag att hon faktiskt kunde vara glad med uppåtpekande mun, för då log hon lite medlidsamt med en kollega som troligen drog ett skämt. Den bedömningen gjorde jag eftersom kollegan ifråga skrattade så hon grät och stående hopkurad med magkramper var på vippen att klappa sig på knäna av humoröverskottet. Om skämtet var roligt eller inte kunde jag däremot inte bedöma.

Så bara för att jävlas tänkte jag att jag skulle vara så äppelkäckt jävla überglad varje gång jag handlade av surkärringen, bara för att provocera och se hur länge hon kunde härda ut. Sagt och gjort.

Varje gång jag har handlat därefter har jag gjort det av henne, bara för att. Och varje gång har jag inte sagt "hej", utan "HEEEEEJ!" med ett brett leende, slängt in någon rolig (eller "rolig") kommentar och överdrivit mitt "tackartackar!!" så mycket det bara gått.

Man kan väl säga som så att det inte har burit frukt. Än så länge. Eller ja, det beror ju på vad man vill ha ut av det. Själv vill jag mest se om det går att få surfittan att le en aning. Dagens bravad hjälpte dock inte till något nämnvärt i den riktningen, tror jag.

Eftersom det är sista dagen att handla med femtioöringar idag, tänkte jag mig att jag skulle göra mig av med skiten en gång för alla. Jag samlade ihop sjutton spänn, dvs 34 femtioöringar och tänkte att jag skulle handla mig något för dem. Då jag för en gångs skull har matlåda med mig dagen till ära, skulle jag se vad det räckte till i godishyllan. Det blev en Marabou 200-grams chokladkaka som gick för det facila priset av 16 kronor och nittio öre.

Så jag knäppte på ett leende som säkert skulle få ett mindre djur att fly för livet och sa "HeeeeeeJ!". Hon tittade avmätt i min riktning och jag kände segervittring när hon drog chokladkakan genom streckkodsläsaren.

- Sjutton kronor, sa hon utan det minsta tillstymmelse till glädje.
- Håll till gooodooo, kvittrade jag och hävde ner en näve femtioöringar i hennes hand.

Att säga att hon såg desillusionerad ut var ett understatement. Hon såg håglöst och rätt trött på högen med småpengar och gjorde ett tafatt försök att börja räkna dem. Hon hann med fyra stycken innan hon uppgav ett karaktäristiskt "ÄHH!" och slängde ner allihop i rätt fack i kassaapparaten.

- Ha en trevlig dag! sa jag för att lätta upp stämningen lite. Det stora leendet satt som en gummimask i ansiktet.

Hon gav mig en trött blick och ägnade sig åt nästa kund. Jag tror hon gillar mig.

Snart är det oktober. I fjällen är det redan vitt och jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Det känns som att det inte var så länge sedan det var sommar. Allt försvinner i någon sorts arbetstöcken där jag går till kontoret, uträttar nåt och åker hem och lägger mig. Varannan vecka byts detta ut mot att jag bryter efter "halva dagen", hämtar Sonen på skolan och hittar på saker med honom de sista timmarna av dygnets vakna.

I enstaka fall bryts det av med andra roliga saker, som en krogrunda eller som i helgen med fjällvandring.

Igår var jag och Sonen på badet (för omväxlings skull). Sonen mötte en ny bekantskap var kortare än Sonen och hävdade att han var tio år.
Igår kväll, när Sonen skulle gå och lägga sig, ville han diskutera detta som jag menade var en lögn.
- Kan vi prata lite pappa?
- Klart vi kan göra det, gubben.
- Pappa, välkommen till gruppen där vi pratar om att ljuga.

Det finns inte ord för hur gränslöst jag älskar den där killen.

Igår var också dagen då det var utvecklingssamtal. Det är riktigt, riktigt svårt att hålla sig från att le när Sonen sitter där och är rätt så jävla sugen på att få säga nåt. Speciellt då han fått lära sig att man ska räcka upp handen och han sitter där med båda händerna i luften samtidigt, som för att understryka hur angeläget det känns.

På torsdag ska jag nog sitta med i skolan en förmiddag för att se hur det går till. Jag ska nog ta med mig pokerfejjan då, det kan behövas.

Action speaks louder than words

Jag bekänner gärna min beundran av naturen och jag hade innan hösten började lovat mig själv att jag skulle komma ut i den lite oftare. Men det finns många saker som jag behöver prioritera före det och jag har intalat mig själv att jag inte har tid. Jag har verkligen bestämt mig många gånger för att den här helgen sticker jag.

Jag hade tänkt att få med Sonen ut också, men det har alltid varit något som kommit emellan. Talk is cheap.

Nu tänker jag däremot inte låta något stoppa mig, så i eftermiddag sticker jag upp till Storulvån för ett par välbehövliga dagars fjäll. Har jag tur så får jag med mig några gamla FL:are också, annars jobbar A däruppe fortfarande och hon har lovat att ta kvällen ledig.

Nu ska jag koppla ner och glömma allt vad IT-projekt och bokskrivande är och ladda inför bastu och kvällsöl på Storulvåns fjällstation.

Får väl se hur mysigt det blir. Som William Shakespeare skrev, "‎de ting vi begär är det större fröjd att jaga än att äga". Om inte annat uppskattar man livets små ting, som värme och köksutrustning, mer efter att ha varit ute några dagar och det är alltid välkommet.

BITCH!! I LOVE YOU!

Marriage of convenience

Från symptomfri till totalförkyld på cirka tre timmar. Där har vi gårdagskvällen i ett nötskal. Tur att jag inte har några möten idag. Tanken var någonstans att jag och Sonen skulle ut och hitta på något skoj idag, men jag vet inte riktigt om jag orkar några större utsvävningar idag. I värsta fall blir det som i söndags, när vi åkte på Djungelhuset, vilket Sonen var sjukt taggad inför.

När vi kom dit betalade jag inträdet och gick och satte mig och läste en bok. Sonen, som egentligen skulle haft med sig sin bästa polare, var inte road av det. Eller av Djungelhuset i stort, för den delen. Efter femton-tjugo minuter kom han till bordet och ville att jag skulle vara med och leka. Jag hade precis noll energi och ingen större lust. Han tjatade dock till sig pengar att göra något roligt till, och kom några minuter senare tillbaka med en leksak för tio spänn. Från en sån där jävla automat.

Leksaken bestod i något så simpelt som en formgjuten sköldpadda som man stoppade in några frisbee-liknande föremål i enkronas-storlek i, för att sedan skjuta iväg detsamma några meter. Den var rolig i ungefär två minuter. På dessa två minuter lyckades Sonen med att skjuta en servitris på benet, samt skjuta en födelsedagsfirande tjej på armen. Sonen, helt omedveten om att det är så man flirtar när man är 6-8 år gammal (och i vissa fall även över 30), missade helt att tjejen satt och log åt honom från några bord bort.

Sonen hade dessutom slarvat bort sin tjuga som han skulle köpa glass för. Någonstans mellan kontoret och Djungelhuset hade den försvunnit. Förmodligen för att Sonen ideligen ska ta upp pengarna ur fickan och titta på dem, och sen bli helt distraherad av ett dammkorn, en spännande fläck på rutan, en plastpåse, en förbipasserande lastbil, ett tåg eller vad annat som kan komma i hans väg och därefter helt glömma bort att han har plockat upp pengarna i fråga och släppa dem där han sitter och står, alternativt lägga ifrån sig den medan hjärnan är upptagen med något helt annat. Om man slår upp ordboken och kollar upp "disträ"... ja, ni vet.

Jag, som redan var lite irriterad för att han gnällde och ville gå hem efter tjugo minuter, efter att ha betalt en hundring i inträde, vägrade (o)pedagogiskt att ge honom mer pengar utan tyckte att han kunde hålla reda på de han hade.

Efter tjugo minuters diskussion, gråt, korsade armar och en femtiljard "orättvist!" fick jag nog, sa att "nu går vi hem", tog leksaken som numera var värdelös eftersom Sonen hade tappat bort grejerna man sköt iväg, slängde den i närmsta papperskorg och stegade iväg mot bilen. Sonen släntrade efter, med gråten i halsen. Jag kände mig som världens bästa pappa. Eller inte. Men mest var jag sur och grinig.

I bilen låg tjugokronorssedeln på golvet i baksätet och jag tog den, och förklarade (o)pedagogiskt att jag tog den för att täcka mina kostnader för inträdet. Sonen som såg chansen för glass segla iväg blev givetvis jätteledsen. Heja mig.

Väl på kontoret igen tryckte jag ett Memory-spel i handen på honom och sa att han skulle gå ut och öva lite på att komma ihåg. Ytterligare poäng till mig för gott föräldraskap.

Efter tio minuter kom han in igen och sa att han var färdig. Jag hade lugnat ner mig då och vi satte oss och spelade tv-spel. Som numera verkar ha fått ännu fler positiva effekter än motorisk färdighet. Undra om tv-tittande någon gång kommer att finnas ha positiva hälsoeffekter. Jag är tveksam. Efter en timmas spelande var det dags för oss att skeppa hem Sonen till hans mor, varvid han börjar stortjuta och protestera. Men efter fem-tio minuters "orättvist" och gråt och tandagnisslan gick det också bra.

Fast jag vill verkligen inte återuppleva den dagen. Jag kände mig usel.

Så för att undvika detta kommer jag att följa minsta motståndets lag idag. Jag har ingen energi till nåt annat och definitivt inte till att vara ovänner.

Dags att sluta gnälla och ta tag i saker och ting. Det var dagens stora uppgift. Det kunde förmodligen gått både bättre och sämre, men nu är åtminstone hälften av det jag behöver få gjort den här veckan klart. Den andra hälften får bli morgondagens problem. Istället tänker jag besöka några vänner och hänga lite, har en del att bjuda igen sedan vår lilla middag igår kväll. Middagen slutade med utgång och jag blev treatad på det mesta, så nu har jag en liten tacksamhetsskuld att återgälda.

Så kvällen kommer att avnjutas medelst bowling. Ska bara kasta mig in i duschen och tvätta bort morgonpromenaden jag tog vid lunchtid.. Tur att jag inte haft några spontana kundbesök idag.

Jag lämnar er med ett fantastiskt videoklipp och ett budskap: know thy limits.

A full cup of whine

Idag har vi äntligen kommit till skott och köpt en dansmatta. Sonen har velat ha en sedan Monsters vs. Aliens hade premiär i vardagsrummet och jag har inte orkat beställa någon på nätet. Jag trodde nämligen inte att några butiker i staden hade några. Men idag när vi var ute och gjorde stan gick vi igenom alla tänkbara och hittade en XBox 360-matta på Videoteket. Jag prutade ner den från 299 till 99 spänn och sen gick vi hem och testade.

Den fungerade givetvis inte på en gång. Det är ju trots allt en pryl som specialdesignats för XBox 360. Men efter någon minuts googlande så hittade jag en sida som beskrev hur man skulle få igång den och några ytterligare minuter så var den redo att testas.

Det var s k i t s v å r t. Mina stela preussiska höfter hade inte en field day precis. Men roligt det var det. Nu ska jag bara fixa några nybörjarlåtar så att Sonen får en mjukstart. Det var sjukt mycket informationsöverbelastning att titta på skärmen och steppa runt samtidigt. Även för honom. Helst i 140+ BPM. All jävla respekt till de som klarar av att hoppa runt sådär. Det är inte så enkelt som det ser ut. Och det ser inte ens enkelt ut.

Which brings me about to the whining part. Jag har ont precis överallt i hela jävla kroppen. Jag har en inflammerad nackmuskel, två inflammerade ryggkotor, en inflammation någonstans i fotvalvet på höger fot, vänster knä har ballat ur och till råga på allt är jag trött som ett hus efter att av någon underlig jävla anledning ha suttit uppe till halv fyra inatt och spelat Super Metroid. Själv.

Jag. Som inte spelat spel aktivt under den här halvan av mitt liv.

Men värst är inflammationerna. Jag sover kasst, kan inte motionera som jag vill. Jag känner mig som åttio år och har gjort sedan i söndags kväll. Jag borde verkligen sätta mig med ett antal projekt som jag måste ta tag i nu, men jag har ingen som helst ork och lust. Allt jag duger till är att vara ute i det fina vädret och försöka gå bort mitt onda. Det går sådär.

Jag hoppas verkligen att nästa vecka blir bättre, så jag slipper riskera att ta ut mitt mående på Sonen.

Fy fan.

Dessutom funderar jag på om inte matställen borde införa serveringsförbud, precis som de kan neka inträde till någon som är för full på klubbar och uteställen. Jag frossade på Frasses, ett superskrovmål för att få bukt med en rätt rejäl hunger som smög sig på idag. Precis när jag skulle sätta mig och äta kommer det ett rejält fläskberg in. En 200+-kilos snubbe med stripig och flottig page-frisyr, luddigt skägg och rejält häng på jeansen. En rutig flanellskjorta satt som ett tält med stramande knappar på framsidan.

När jag skulle sätta tänderna i burgaren kom snubben och satte sig vid bordet intill mitt, med ryggen åt. När han drog fram stolen, jag trodde ärligt att han skulle sitta på två, för att avlasta, blottade han sina enorma boxerkalsonger för mig. Jag tappade helt ärligt aptiten och fick kväljningar.

Han kan inte ha varit mer än knappa 20 och redan vaggade han fram som en pensionär med stroke. Han kunde inte gå ordentligt utan fick vrida sig runt på fötterna för att ta sig framåt. Jag antar att knäna riskerade att gå av om han böjde på dem.

Jag hade velat anmäla hans föräldrar för barnmisshandel, för sådär fet blir man inte på egen hand. Man måste ha mångårig hjälp och ett stort stöd hemifrån.

Efter att ha bytt plats fick jag åtminstone i mig min egen burgare och tillbaka aptiten någorlunda för att bli mätt. Jag övervägde dock att börja leva på rötter, sallad och bär i resten av mitt liv där i några minuter..

Distance is the future

Det är lite roligt ändå att det är så lätt att kommunicera med människor nu för tiden. Jag har precis köpt mig ett headset för att kunna delta i distansundervisning i en kurs som jag ska läsa. Så i väntan på att vårt första virtuella möte ska börja sitter jag här och räknar tiden.

Tiden räknas rätt bra genom att kolla på lite Youtube-filmer och en speciellt rolig film är ju den reklamfilm som Sverigedemokraterna (förhoppningsvis inte) har producerat och som stoppats av TV4. Varför vet jag inte riktigt eftersom den är som en sketch ur Grotesco eller nåt liknande. Om den hade varit producerad på 50-talet hade den varit buskis. Håll till godo. Jag skrattade i alla fall.



Finns det seriöst folk som tar det här på allvar? Till och med Hitler är besviken.

Händelser på ett badhus.

Jag var iväg och simmade lite förut idag. Jag har lovat mig själv att simma åtminstone 1000 meter tre gånger i veckan, får väl se hur bra det går och hur länge det håller. Nu kan ju Sonen simma själv så jag slipper vara orolig för att han ska drunkna så fort jag vänder ryggen till, så vem vet, jag kanske kan få lite "tid för mig själv" som det så vackert heter...

Fast det är inte därför jag är här. Jag tänkte berätta om en rätt rolig grej som hände i bubbelpoolen efter att jag simmat mina 1000 meter. Förutom den skönt stumma och avslappnade känslan som infinner sig i kroppen efter ett sånt pass, så gillar jag att steka på kroppen lite i en av bubbelpoolerna på badet direkt efteråt. När man är mör och fin så gör bubblorna extra mycket verkan. Eller snarare verkan över huvud taget eftersom bubbelpoolerna generellt sett är rätt värdelösa på det där masserandet. De verkar ha skapats mer för att rymma mycket folk än för att ha speciellt mycket kraft i sig.

Hur som helst, jag satt där i godan ro mitt emot en pappa och en mamma som inte verkade känna varandra. Till vänster om mig hängde ett par åtta-tioåriga grabbar på kanten. En av bubbelpoolerna ligger nämligen så belägen att man kan hänga sig upp på utsidan på den från den ganska rejält mycket kallare äventyrsbassängen.

Pappan och mamman engagerade sig måttligt i ett styltigt samtal om barn och bad, sånt som man pratar om med främlingar när man sitter halvnaken i en pool med dem. Pappan sitter till vänster från mitt håll sett och mamman sitter till höger. Han har alltså ansiktet vänt från killarna.

Plötsligt kommer en av hans döttrar, runt 10 år hon också, upp precis till vänster om honom med munnen full av vatten som hon sprutar i ansiktet på sin pappa. Sen sjunker hon snabbt ner igen. Pappan torkar bort det kalla vattnet ur ansiktet och vänder sig mot killarna som hänger på kanten, säkert två meter bort. Han blänger gaaanska surt en lång stund, men vänder sig sedan mot mamman igen.

Dottern kommer upp en andra gång. Samma sak utspelar sig. Hon sprutar vatten i ansiktet på honom som säkert är bra mycket kallare än det han har kring sig, och sjunker blixtsnabbt ner igen. Pappan vänder sig åter mot killarna och man kan se att han formligen kokar inombords. Jag börjar febrilt leta efter popcorn eller vad som helst. Detta är en underbar föreställning.

Pappan väljer dock att räkna till typ 100 och med en blick av is mot killarnas händer, de hänger nämligen nedanför kanten nu, vänder han sig om igen mot mamman, lägger på ett smörigt leende och fortsätter prata.

Dottern smyger sig upp en tredje gång, och sprutar nu ut så mycket vatten hon bara kan hålla i munnen och sprutar hon merparten av vattnet rakt i örat på honom. Ginger snaps. Tooootally.

Högröd i ansiktet och med en imponerande snabbhet ställer han sig upp, vänder sig om och tar två snabba kliv till kanten av bubbelpoolen och börjar bandskälla på killarna som fortfarande hänger nedanför kanten. Stackars jävlar.

Han går på som en rotweiler som förvägrats sin squeaky toy och bakom honom försöker dottern göra sig hörd genom den något högröstade monologen. Killarna ser helt vita ut i ansiktet och jag kan inte förmå mig till annat än att sitta och garva innerligt, trots att jag vet att dom förmodligen lider en aning. "Pappa!" Dottern ropar högre och högre och ger till slut upp ett illtjut för att påkalla uppmärksamheten. Jag skulle inte förvånats om något glas spruckit i det ögonblicket. All verksamhet i hela badet stannar av. Någonstans i cafeterian kan man höra en gaffel falla. Ingen rör sig, inte ens dom som nyss simmade. En och annan fågelholk kan skönjas. En kille som balanserar på en madrass har frusit till is mitt på.

Pappan tystnar, vänder sig om och stirrar på sin dotter som hänger på kanten.
- Det var jaaag, säger hon med rätt ynklig röst.
Pappan, fortfarande lika högröd, men förmodligen av viss skam, mumlar något till killarna och går bort till sin dotter, säger något ohörbart till henne och går upp ur poolen, och rätt in i duschrummet. Alla står fortfarande som förstenade tills dörren stängts. Jag trodde inte att det var möjligt att det kunde vara så tyst. Inte ens bubblorna verkade våga röra på sig. Sen börjar nån att återgå till det de höll på med, men för en kort stund var det frid.

När jag går ut i duschrummet några minuter senare ser jag inte till pappan. Han satt förmodligen och skämdes inne på den låsta toaletten.

Jag duschade, bastade och gick ut.

10 foot cock and a few hundred virgins

Här hade jag tänkt skriva några anekdoter från kvällen (och natten) som gått. Men jag orkar ärligt talat inte utan lämnar er istället med nån jävla träig youtube-video jag hittade på nätet. Men Tim Minchin är ganska rolig ändå så ni får hålla tillgodo med honom. Jag hade egentligen tänkt något annat som vi såg på efterfesten hos A, men jag hittar det inte.





Själv ska jag gå och sminka av mig och krypa till kojs. Yeah right.

Fast lite mer vatten måste det nog bli.

Nostalgifrukost

Har precis avslutat en frukost modell längre. Egen färskpressad apelsinjuice, nybakta baguetter som frasar mer än de i Ratatouille, extra vällagrad hushållsost på bregott med havssalt och paprika till, kokta ägg med flingsalt och en krämig femprocentig citrusyoghurt toppad med lite special K. Jag brukade göra såna frukostar när jag bodde i Uddevalla senast tror jag och jag blev lite nostalgisk. Dessutom har jag sett på Sneakers, en film jag växte upp med och som för evigt satt spår i mig.

Många är gångerna vi femton-sexton år gamla satt på SMP och kollade på Sneakers, drömde om en fet lokal där vi kunde hacka en eller annan säkerhetstjänst och bara leva allmänt coola liv. Ibland saknar jag den tiden som fan.

Det är lite synd att det nästan aldrig finns utrymme för såna frukostar längre. Det blir nästan bara när jag varit ute på krogen som de blir av. Jag var för övrigt på fest igår kväll och det ångrar jag inte det minsta. Jag har garvat så jag höll på att bli harmynt. Hoppas att kvällens kalas blir lika roligt.

Nu ska jag ut på stan och se vad allt ståhej handlar om.

hej verkligheten

Varför ska hårddiskar alltid krascha när man har som minst data sparat på flera ställen. Jag fixade iordning min dator för några veckor sedan och har planerat ett tag att kopiera in de viktigaste dokumenten från min externa hårddisk för att ha dubbla uppsättningar av dem. Det har inte blivit av för att jag har skjutit fram det och tänkt att det inte är några problem med det.

Så igår kväll, när jag sitter och kollar på film från hårddisken beslutar den sig för att dö, bara sådär.

Ur tomma intet bara dör den. Ingen förvarning om dåliga sektorer eller att den dör temporärt för att sedan återuppstå. Bara tvärdör.

Nu har jag i och för sig inte testat om hårddisken i sig fungerar i någon annan dator, mest för att jag inte har en dator med SATA-anslutning nära tillhands. Den spinner dock upp bra, och inga klickande ljud hörs, så jag hoppas att det är USB-kontrollern som har gått åt helvete.

Hur som helst så känns det surt. Och jävligt typiskt. Jag har i alla fall hittat en video som visar ungefär hur man kan göra.

bekräftandet av misstankar vi alla haft

Tidigare idag var jag på badet. Min lekamen har tagit mycket stryk den senaste veckan, så jag tyckte att den förtjänade ett rejält dopp i grytan. Värme är ju dessutom bra för leder och annan skit i kroppen, så det var ingen tvekan om vart jag skulle. Så jag satte mig i bilen och körde dit. Från vägen utanför såg det rätt packat ut med bilar. Klockan var ett på en tisdag, så det kändes lite märkligt. Å andra sidan öste regnet ner och det kanske var så att alla desillusionerade sena semesterfirare styrt kosan dit.

Det fanns dock några lediga platser att parkera på. Trodde jag. Jag såg redan innan jag började svänga in till den första parkeringsplatsen att bilen aldrig skulle få plats. Utrymmet var sådär precis för litet för att man skulle kunna ta sig ut ur bilen när man väl parkerat. Så jag tog nästa plats. Ungefär samma sak där, med undantaget att jag skulle fått vika in sidospeglarna för att komma in.

Den tredje "platsen" var ca en och sextio bred och så fortsatte det. Jag räknade till åtta platser som var för smala för att parkera i. Det måste vara någon typ av rekord. Jag cirklade runt en stund och fick till slut tag på en plats som precis lämnats. När jag klivit ur ser jag att osedvanligt många bilar står snett och vint, har en meter eller mer på en eller annan sida och är allmänt uselt parkerade. En effektiv lösning hade lätt rymt åtminstone 20 bilar till på samma yta.

På den korta promenaden till badet möter jag fyra småbarnsmammor med baby-sitters och börjar ana oråd. När jag kommer in i entrén till badet förstår jag varför. Barnvagnar. Överallt. Hela foajen är full av småbarnsmorsor och ungefär alla stirrar som om jag hade nåt i ansiktet. Lite obehagligt, fast jag antar att jag egentligen skulle känt mig smickrad. Det var en och annan som hade något utsvultet i blicken.

Ännu värre är att ingen av dem verkar kunna parkera worth a damn. Fruntimmer bakom ratten. Fy fan.

Körslaget

Next contestant please...



Som klipp-texten lyder: "No offence to the Arab people, but really... WTF?"

Nintendomania

Jag har introducerat Sonen till Super Nintendo. På datorn i en emulator visserligen, men det spelar mindre roll. Med en joypad med alla knapparna och några till, samt fullskärmsläge så känns det som the real deal.

Det är lite som att köpa en bilbana till en ettåring. Förvisso är Sonen biten som fan och sitter och kommenterar händelserna så jäkla roligt att jag håller på att knäckas av skratt. Som första Brinstar-bossen i Super Metroid till exempel, som han har följande monolog med.

- Hej bossen, jag är väldigt arg på dig. Du har varit stygg och jag måste faktiskt döda dig.

Eller på Zelda - a link to the past.

- Hej prinsessan, ja nu ska jag rädda dig ur fängelsehålan. Jo, jag vet att det har varit mörkt och kallt...

och så vidare.

Jag måste bara lära mig att inte störa mig på och bli irriterad över att han skulle kunna sitta i säkert en kvart och se på när en "övervakningskamera" följer hans gubbe med en gul ljusstråle, och om han duckar bakom lite prylar på skärmen så ser den honom inte längre.

Då måste jag gå därifrån, för jag vill ju komma FRAMÅT. Men inte Sonen. Han trivs som allra bäst om han får spela första uppdraget (rädda prinsessan ur fängelsehålan) på Zelda, och första banan på Super Metroid om och om igen. Och igen. Och igen.

Då får jag psykbryt om jag sitter bredvid. Men det måste jag som tur är inte göra hela tiden. Men tydligt är att Super Nintendo inte är riktat till dem som inte kan prata och läsa engelska flytande. När jag ska sitta och översätta åt Sonen är jag inte en av dem. Jösses vad segt det går att översätta i huvudet ibland.

Näe, nog med detta, nu ska jag spela lite innan Sonen vaknar.

nightly ramblings

Ibland är jag en rätt liten människa. Men jag är i alla fall stor nog att inse att så är fallet. Idag har jag hur som helst tryckt till en människa verbalt så att det sjöng om det. Och det är rätt skönt trots att det innebär att vår relation kommer att vara rätt så spänd under ett bra tag framöver.

Men när konspirationsteorierna bara blir vildare och vildare och de underförstådda gliringarna blir bara tydligare och tydligare, då är det dags att sätta ner foten. Så det gjorde jag.

Fuck misstrogenheten säger jag. Så jävla ovärt att gå och vara sur för saker som aldrig inträffat, eller kommer att inträffa.

Dessutom har jag lyckats med konststycket att kalla en bekant för gravid idag.

- Jaså, när är det dags, frågade jag. Jag undvek att klappa på magen.
- Ehh, ... jag ska inte ha barn, svarade hon.
- Går det bra om jag sjunker genom marken, sa jag inte. Jag klämde istället till med klassikern:
- Hur gick det här till då?
- Ganska gott om chips och godis, sa hon.
- Ja, det måste ha gått fort, sa jag.
Sen önskade jag trevlig dag och hoppades att jag inte skulle springa på henne mer i affären den aftonen.

Fel man på fel plats

En sak jag är rätt bra på är diplomati. Jag kan i och för sig vara för jävla dålig på det också, men då är jag vanligen personligen inblandad och kan inte skilja på sak och person. Men det hör till undantagen. Och det har alltid lätt identifierade orsaker, som personliga relationer eller äckligt lågt blodsocker. När jag har lågt blodsocker är jag ju som alla vet inte speciellt diplomatisk. Eller uthållig. Eller trevlig för den delen. Men nog om det.

Jag har några vänner som är sjukt idoga arbetshästar. Just nu jobbar jag med två av dem i ett projekt. Ett projekt som kräver väldigt mycket fingertoppskänsla när det kommer till att vara diplomatisk. Som jag ser det så borde de lämna allt publicitetsrelaterat arbete till mig och själva koncentrera sig på det tekniska. De borde vara rejält försiktiga med hur de uttrycker sig, eftersom det är en delikat fråga för alla inblandade. Men istället för att lyssna på mina råd, framhäver de sig själva och sitt arbete i alldeles för hög grad, vilket innebär att projektet vi jobbar med inte kommer att bli hälften så framgångsrikt som det skulle kunna ha blivit. Åtminstone inte enligt den tidsplan vi satt upp.

Och trots att jag förstår deras vilja att ge uttryck för det bra jobb de gjort, blir jag lite trött. Varför inte bara lämna informationsarbetet till någon som uppfattas som neutral och pålitlig (I know) i allas ögon? Det finns ju ingen anledning att skjuta projektet i sank bara för att själv få en liten stund i rampljuset. Det framgår tillräckligt tydligt ändå vem som gjort allt arbete.

Ibland blir jag bara så less. Skomakare bliv vid din läst, ffs.

hotline

Det är något speciellt med nattliga telefonsamtal. Jag minns några jag haft från tidig kväll till tidig morgon som visserligen inte riktigt passar in i kategorin, men ändå passerar den tidsrymden. Nu sitter jag här, trots min intention att sova en hel natt, efter fem timmar med ett glödande öra och en hel ny värld av tankar och funderingar om Livet, Universum och Allting. För det är ungefär så vitt och brett anslaget är.

Mitt absoluta telefonrekord var någonstans runt elva och en halv timma. Det är så långt att det är omöjligt att genomföra utan toalettbesök, matpauser och diverse. Jag kan inte riktigt minnas vad vi pratade om, men det måste ha varit en hel del.

Lite som nu. Det jag minns mest är leendet som satt fastklistrat i ansiktet och jag kan minnas vissa ämnen, men inte hur vi kom dit, var vi gick härnäst och varför. Det är en förunderlig plats, cyberspace. En del drar nödlögner för att bli av med en, medan andra inte kan få nog av ens ord och tankar. Lite som verkliga livet, helt enkelt, fast ändå inte.

Här har man bara orden och tonfallet att hänga upp sin bild av personen på. Befriande fritt från livets verklighet och oöverstigliga faktum. Det är kanske därför det är så lätt att fastna. Jag sitter i alla fall hög på någon sorts lyckokänsla och har svårt att sova. Jag ska göra ett försök, men det är allt jag kan lova av mig själv. Två timmar måste ju vara bättre än inget.

Dessutom behöver jag ligga. Hårt. Yranhelgen gav mersmak.

Obsession

Jag har fått ett nytt bilnöje. Eller det kanske inte är så mycket ett nöje som en besatthet. Min bil är utrustad med något av det mest primitiva som finns i färddatorväg. Det är till och med så illa att jag tror att "färddator" inte riktigt är rätt ord. Men hur det än är med den saken så har den några finesser som jag har fått en rätt rejäl hangup på. Bland annat en digital mätare av momentan- och genomsnittsförbrukning.

Okej, jag ska inte hyckla med er. Det var alla funktioner som jag har hittat än så länge. Jag har hur som helst inte brytt mig om att leta något mer. Mätaren för momentanförbrukning är nämligen tillräckligt hypnotisk som den är. Jag har gjort det till lite av en sport att försöka köra så snålt som möjligt. Detta innebär att jag sitter med ett halvt öga på den där jävla mätaren hela tiden. Jag kan bara misstänka att jag missar viss vital trafikinformation i processen. Typ mötande trafik.

Det har gått så långt att jag ibland kommer på mig själv med att motorbromsa i nerförsbackar, allt för att mätaren ska stå på det ack så tillfredsställande 0,0 l/100km .. Till mina medtrafikanters förtjusning gör jag det i sån omfattning att de blir tvungna att sakta in flera hundra meter före en korsning, vilket säkert gör stressade morgonpendlare rosiga om kinderna. Fast troligtvis helt utan solsken i blick.

Jag brukar dock komma på mig själv när jag har bilar som ligger bakom att det där uppmuntrar absolut ingen. Inte för att jag bryr mig nämnvärt om jag retar upp någon, men om de blir så förbannade att de gör en huvudlös omkörning blir det ett helvete att bli av med liket. Det, och att det kommer stå i tidningen att "bilen kom av oförklarlig anledning över i mötande körbana".

Det ser så dumt ut i tryck att jag vill försöka undvika det i möjligaste mån. Jag behöver helt tydligt en annan hobby.

Freedooooooo*chop*..

..som William Wallace skulle ha uttryckt saken.

Jag har återupptäckt ett nöje. Förr kunde jag bara dra ut och köra några tiotals mil, köpa en korv (eller något vegetariskt var det nog då) och åka hem igen. Jag åkte till Göteborg, Malmö, tog en sväng till Stockholm och drog land och rike runt. Rätt planlöst förvisso, men det var fan ingen som kunde säga till mig vad jag skulle göra eller inte. Jag var så fri man kan bli på den här planeten.

Alldeles bortsett från att jag var fast i löneslaveri och att det är en förutsättning för att över huvud taget ha råd att åka runt sådär, förstås. I pick and choose.

Ikväll har jag kört omkring ungefär sådär. Inte samma aktionsradie i och för sig, men med samma känsla i kroppen. Jag känner mig fri. ACC i all ära, men jag drog med öppna rutor runt Storsjön med vinden i ansiktet, stereon på hög volym och bara mådde gott. Vilket påminde mig om att jag måste börja köpa skivor igen, alternativt fixa iordning min brännare som har gått till de sälla jaktmarkerna.

Jag är fan lycklig.

Badet är en ständig källa till skratt

Idag skulle jag och Sonen hänga med Sonens bästa polare på badhuset. Så var det i alla fall tänkt. Istället blev vi ensamma där i tre timmar. Eller ja, det var ju andra människor där också, men ingen kompis. Det gav mig dock möjligheten till att göra vissa sociologiska studier. Men dessa är jag lite för trött för att skriva om idag, jag måste bara dela med mig av en synnerligen rolig händelse.

Badet i staden har tre stycken stora vattenrutschbanor, en grön, en blå och en som kanske skulle ha varit röd men i vid all objektiv granskning förefaller vara rosa. Den gröna är en rejält feit historia som man ska åka med speciella åkringar. De har för övrigt fått specialbeställa nya åkringar från en annan tillverkare eftersom de ursprungliga ringarna åkts sönder av alltför frekvent användande.

När jag sitter i en sån åkring kan jag ha röven i botten på vattenrutschkanan, men det är inte alla som har ett lika benigt arsle som jag. Idag var det ett synnerligen brett ekipage som skulle ta sig ner. Hela familjen var överviktig i en eller annan mån. Mannen hade en hängbuk som inte gick av för hackor. Han hade inte sett sin egen kuk på minst ett decennium, det stod helt klart. Möjligtvis i spegeln med rätt belysning, men jag skulle inte satsa pengar på det. Sonen på kanske åtta år var på väg att bli ett rätt bastant fläskberg och dottern på fyra-fem hade redan en betydande mage och rätt så tjocka lår. Men den fetaste av dem alla var mamman. Hennes lår var som min midja, förmodligen tjockare och bakom det största sjok av bikinitrosor jag sett doldes en gigantisk häck. Hennes överarmar var tjockare än mina lår.

De var definitivt familjen annorlunda. De stack ut.

Jag och Sonen åkte ner före dem i var sin ring. Vi var snabbt uppe ur uppsamlingsbassängen, som kanske är två gånger sju meter och med ett vattendjup av sådär tjugo centimeter. Jag stannade kvar därnere medan Sonen skulle åka en annan av banorna. Då såg jag en syn som jag sent ska glömma.

Mamman och dottern åkte tillsammans i en ring. Jag såg inte hur det såg ut när de satte sig i, men jag såg hur det såg ut när de kom ner. Dottern hade ramlat av och åkte framför hela ekipaget. Jag stod vid väggen ett tiotal meter bort och jag såg mamman där hon låg och skvalpade i uppsamlingsbassängen. Hon försökte ta sig upp. Och försökte. Och försökte. Från där jag stod såg jag ett ben. Sen sprattlade två armar. Och sen två ben igen. Inget hände. Jag kvävde en fnissning. Nästa ekipage kom nerfarande och åkte förbi mamman där hon försökte ta sig upp. Armarna sprattlade igen, inget hände. Jag kvävde ett gapskratt. Benen och armarna sprattlade i en kombinerad aktion för att få något att hända, vad som helst! Hon liknade mest en sköldpadda på rygg. Jag trodde att jag skulle dö av skratt och visste inte var jag skulle göra av mig. Ytterligare ett ekipage kom ner och åkte förbi mamman där hon låg och försökte få upp röven ur det hål i ringen som rätt tydligt var i en alldeles lagom storlek för att agera som vakuumpump för hennes (*rrrryys*) skinkor. Jag tittade bort, ner, ut och väck för att inte brista ut i gapflabb. Detta var så jävla buskishumor!

Ytterligare ett ekipage kom åkande. Det var mannen och sonen i familjen. Med ett kombinerat arbetspass som skulle få alla body-pumpare med självrespekt att stanna upp i avund, lyckades de med konststycket att välta ut den hjälplösa kvinnan i vattnet. Det blev en imponerande duns.
De lommade alla rätt skamsna iväg ut till de små och varma barnbassängerna utanför.

När de kom tillbaka några minuter senare, säkert efter att ha moffat i sig två 150grams hamburgare var, hörde jag att de diskuterade hur farliga de där ringarna var, och att det var bättre att åka utan...

Var är alla vattentäta videokameror när man behöver dem?

Larven

Ibland undrar jag var fan man får sina drömmar ifrån egentligen. Jag drömde att jag skulle till Göteborg för att åka den senaste attraktionen på världskartan, kallad "Larven". Detta var ett multiledat fordon på hjul som på något sätt kunde ta sig uppför nästan nittiogradiga väggar. Finessen var beläggningen på däcken, som bestod av små utstickande gummi-flaps vilka kunde bita sig fast helt sjukt bra på mer eller mindre ruggade underlag.

Larven bestod av ett ledat gult underrede som skulle kunna (don't ask) kommit ifrån en dumper-truck, fast med enda dekoration på överdelen ett förarsäte i svart läder med tillhörande spakar, samt ett antal passagerarsäten i gul plast. Inga säkerhetsbälten och ingen överbyggnad. Man satt helt enkelt "nära händelsernas centrum". A.k.a. scared shitless.

Med denna skulle vi ta oss upp på ett berg som mest liknade en naturlig skyskrapa i bohusgranit, flera hundra meter hög.

Med på resan skulle A, C, T och H, möjligen var R och S med också, men det framgick inte.

Vi satte oss på var sitt säte och började åka på en allt mer sluttande bergssida. Ju brantare det blev desto mer oklart blev det vad vi egentligen skulle hålla fast oss i. Ett tag föreställde jag mig att vi hade en form av handtag för ändamålet, men ju brantare det blev, desto mer försvann detta alternativ.

Att åka på hjul uppför en lodrät bergssida trotsar så gott som alla fysikens lagar som är något att ha och ju längre upp vi kom desto mer kom jag att inse detta faktum. Jag såg det här larvmonstret rusa uppför meter efter meter i en rätt imponerande hastighet, såg den släppa taget några decimeter och falla tillbaka, för att sedan få nytt grepp och ta sig vidare uppåt. Det var bara plattan i mattan som gällde för chauffören som såg ut som en garvad uteliggare i byggjobbarkläder med en sammanbiten och rätt bestämd min.

Det blev en rätt ryckig färd uppåt och sätena var som sagt i gul plast. Gul, absolut oruggad och jävligt glatt plast. Katastrofen var hela tiden en överhängande risk och jag minns att den enda som var riktigt rädd var jag. Det var så gott som omöjligt att hålla sig kvar på sätet och under oss utvidgades avståndet till marken oroväckande fort.

Plötsligt tappar de främsta hjulen kontakten med underlaget. Att det inte hänt förut är ett smärre mirakel, men nu är katastrofen ett faktum.

Jag greppar tag i allt jag kan hitta och får tag i .. tyg.

Sen märker jag att jag sitter i sängen, käpprak med en handfull av lakanet i varje näve. Svettig som ett as. Och med en hjärtklappning som inte är av denna värld.

Det var ju som att vara liten på nytt. Lite annat än den andra "mardrömmen" jag hade häromnatten. Nästa lördag blir det just a tad mindre socker innan läggdags, tror jag bestämt.

Partey

Idag har jag och Sonen blivit inbjudna till barnkalas. Det är en gammal dagispolare till honom som fyller fem år. Nu önskar jag att jag haft en GPS i bilen. Måste nog köpa en sån rätt snart. Jag har ALDRIG någonsin varit i hålan vi ska till och jag har ingen aning om hur vi hittar dit nämligen. Men det löser sig säkert med tiden.

Det som hänt sedan sist är att vi badat vid Önsjön. Sonen har två kvällar i rad fått tre fel på femmeters-avsatsen i några timmar för att när det är fem-tio minuter kvar tills vi ska åka hem, gå upp och hoppa som han aldrig hade gjort annat. Innan dess har vi hunnit med rätt många sejourer av intressant mental träning. "Att övervinna mentala hinder", signed yours truly. Jag tror att jag ska skriva en bok om det. Den blir i och för sig rätt kort. Typ:

"Skit i hjärnan och bara gör det."

Jag ska sälja den för en femtiolapp. Med alla självhjälpsböcker som finns därute måste det finnas en marknad även för denna koncisa klassiker.

I övrigt har jag blivit duktigt pawnad. Det känns i och för sig bra att veta för framtiden.

Nerd alert

Jag har precis drömt att jag skulle förklara vad en lastbalanserare gör. Platsen var tydligen någon typ av kurs. Jag vet att jag kände mig ganska överlägsen de andra kursdeltagarna i kunskap om vad en lastbalanserare gör, för jag räckte upp handen och bad att få gå fram till whiteboarden och förklara, istället för den tomten som satt några platser bort och viftade i luften och försökte beskriva ett antal boxar. Ingen fattade, inte ens jag.

Väl där framme fick jag reda på att så gott som inget på tavlan fick suddas ut, så jag hade begränsat med plats att skriva på. Det började med att jag inte fick plats med det jag skulle rita, sen började jag om och då var det någon längst bak som inte såg, för det var för litet. Sen strejkade pennan och blev sådär härligt blekgrå istället för machosvart. Av någon anledning pratade jag jävligt otydligt också, jag stod med ansiktet vänt mot tavlan och försökte förklara samtidigt som jag kämpade med pennjäveln. Till slut fick jag tag i en annan som funkade.

Det visade sig att det var såklart en permanent marker, alltså en sån man ska skriva på blädderblock med. Kuken!

Sen vaknade jag.

Vem fan drömmer något sånt? Och varför? The corporate executive nightmare, liksom. Oooooh, they're coming to take you away haha.

Tacka vet jag när jag var liten och drömde mardrömmar om att gå balansgång över glödande lava, med köttätande flygfiskar som hoppade vilt omkring mig. Eller nåt läskigt hus som hade ett monster eller ett spöke som skrämde skiten ur en.

Det här känns verkligen i mesigaste laget. Åh nej, din fot håller på att ätas upp av livsfarliga krokodiler. iiih! Det är pitch black och du känner hur något bakom dig morr-dreglar i dina resta nackhår, tänk Alien. Aaah! Du kan inte skriva på tavlan... Ehh...

Är det såhär det ska vara att bli vuxen?

Dagen, så här långt

Har spenderat dagen med att diskutera med en facebook-vän om Sverigedemokraternas politik och var de får sin statistik ifrån. Saken är att mannen är född i Tyskland och bor numera i Sverige, vilket gör att jag får lite svårt att förstå hans position.

Grejen är också att jag gillar gubben och hans stil. Nybliven pensionär och har synbarligen två gånger så mycket tid som oss andra, för jäklar vad han producerar grejer. Och fort går det. Någonstans i diskussionen, när någon före mig pratat om arbetskraftsinvandring, frågade jag om han menade att det är lika "illa" med invandring från närliggande länder som med de flyktingar/invandrare som kommer från Irak, Somalia och Iran. Efter ett tag kommenterade han det jag hade skrivit, men innan jag hann läsa det hade han försvunnit helt från Facebook.

Så fort gick det. Jag hann inte ens konstatera om han blev sur på grund av det jag skrev eller om något som någon annan skrev.

En annan som haft en körig dag är tydligen Sonen. De måste köra slut på honom rätt rejält i skolan, för jag gick ut i köket för att diska upp morgonens disk. Tio minuter senare kom jag in i sovrummet och konstaterade att han sov som en stock. Det förklarar åtminstone varför han var tokgrinig när jag kom och hämtade honom. Eller så var det för att jag hotade med städning som han smög iväg och "somnade". Han är ju smart också, den rackarn.

Får väl se hur vi gör med kvällen. Tänkte att han ska få sova någon timma i alla fall och se om det går att väcka honom sen och trycka i honom lite mat. Sen lär jag vara tvungen att rasta honom duktigt för att få honom i säng igen.

Nåväl, det är ett angenämt problem.

I övrigt håller jag på och läser Svensk Raskunskap av allas vår gammelnazist Herman Lundborg, en gång föreståndare för det prestigefulla Statens Institut för Rasbiologi. Det är en väldigt kortfattad bok som sammanfattar forskningen de höll på med i mitten på 20-talet. Herregud, säger jag bara.. Fast den kommer att göra sig fint på bild.

Odödliga citat

Min Son är troligtvis den roligaste sexåring som gått i ett par skor. På väg hem från Coop kläcker han ur sig:

- Allvarligt talat pappa, du är mer mogen än mamma.

Efter att jag kvävt ett skratt får jag ur mig:

- Eh, var har du hört det uttrycket någonstans?
- På Svampbob Fyrkant.

Var annars, liksom?

Jag önskar att jag hade sinnesnärvaro nog och möjlighet till att skriva ner allt roligt som han häver ur sig. Det var minst fem tillfällen till som jag höll på att krevera av skratt idag, men mitt närminne är ju sådär numera...

Nu ska jag gå och däcka på soffan, jag är av någon underlig anledning alldeles slut. Det verkar mer och mer sannolikt att den som sa att återhämtning efter en utekväll är dubbelt så lång efter trettio. Hur ska man då göra med en utevecka? Två veckors konvalescens?

Tillägg 01:17 : Sonen pratade precis i sömnen. "Kan du hjälpa mig här, jag fattar inte riktigt". "mhm"

Antar att han går igenom sin första skoldag i huvudet.. Jösses vad jag älskar den där killen.

late night porno

Min dygnsrytm är numera severely fucked. Jag borde ha gjort som man gör för att bli av med jetlag, men istället la jag mig och sov i tre-fyra timmar mitt på dagen. Nu är klockan snart tolv och jag är sjukt pigg.

Så för att fördriva tiden har jag sett på serier. Sherlock - a study in pink. Jag vet inte om det bara är jag, men jag får sexuella associationer av den titeln. Likadant med Mary Shelleys Frankenhole. Det låter som en engelsk variant av något som Jarl Borssén skulle kunna vara med i.

Det är inte illa och vara tillbakaflyttad till de dagar man satt och kollade igenom Hobbex-katalogen och såg fantastiska titlar som "Utan underbyxor i tyrolen" och alla i "Prosten"-serien, som jag förvisso inte kommer ihåg i detalj.

Fast Frankenhole inte låter speciellt upphetsande i sig, jag kan bara föreställa mig hur ett sånt ser ut när man har sexuella associationer om det. Och föreställer mig det gör jag.. Frankensteins monster var ju ingen looker direkt. Not a pretty picture. Eww.

Jag måste vara sexuellt understimulerad. Eller nåt.

Yr

Efter helgens eskapader kan jag verkligen säga att man känner aldrig en person förrän den har bott uner samma tak några dagar. Det har avslöjats såna fantastiska saker som jag aldrg skulle ha listat ut bara genom att umgås flyktigt som jag hittills hade gjort. Och jag kan säga att det här var en väldigt bra helg, trots ett sömnunderskott utan dess like och rätt mycket meck.

Inatt har jag åtminstone sovit fyra och en halv timmar, men jag har istället drömt helt sjuka grejer, svettats som en gris och vaknat till efter att jag satt mig upp käpprak i sängen. Det är en weird känsla att vakna sittandes i sängen utan någon koll på hur man lyckades komma dit upp utan medvetande.

Nu är det återigen dags att ta hand om vardagen och få lite rutiner. Jag ska bara sova någon timma till, så att jag kan stå upp ordentligt.

True Beauty

Jag har fastnat för den förmodligen mest osannolika serien jag någonsin fastnat för. Producerad av min absoluta hatpersonlighet i tv-showsammanhang efter Claudia Schiffer, som parodierats så jävla bra i MadTV. Det är ungefär som att sitta och titta på det danska Paradise Hotel. Och det kan man också göra, tydligen.

Anyhow, jag har fastnat på samma sätt som vissa kan fastna i Real Housewives. Inte för att det är bra utan för att det är så roligt att se dumma människor bli förbannade på andra dumma människor.

Det är lite som att kicka på Jerry Springer. Det är många som gör det, men jävligt få som skulle erkänna det. Hur som helst finner jag det otroligt underhållande och att seriens inledning bådar gott för framtiden. Inte den verkliga framtiden. För den bådar det bara illa. Utan för framtiden för serien. Jag är bara på avsnitt 3 av den första säsongen än, men jag njuter. Tamejfan.

Det här är, som Robban Aschberg skulle sagt, "jävligt bra tv". Med en extra stor skämskudde och med gott om utrymme runt tvn att nervöst gå runt i cirkel och förbanna idiotin så går det.

Får se om jag pallar en hel säsong.

Nu har de sönderklämda rövhålen från gårdagen hört av sig. Jag gillar verkligen inte att få en massa floskler upptryckt i ansiktet där argumenten så tydligt har sin botten i antalet bjudluncher och fina förmåner. Jag ska dänga dom i huvudet med min bok när den blir färdig, det borde få dem att hålla käften. Förhoppningsvis får dom sparken också, men jag har inga större förhoppningar.

Av någon anledning så har jag lagt ett möte ikväll klockan åtta. Visserligen videokonferens så jag slipper egentligen åka någonstans. Men på grund av min uppkoppling som klarar allt utom just chat och relatidskommunikation av varierande slag måste jag åka in till kontoret. Jag vill verkligen inte åka in till stan ikväll, åtminstone inte för att jobba.

Och jag behöver sova. Som fan.

Big brain cooking

Det händer med jämna mellanrum. Jag fastnar i någon sorts fundering, jag får idé efter idé som är brilliant. Åtminstone då. Men jag tänker för mycket och gör för lite. Framför allt tänker jag på sånt som absolut inte berör mig och som jag inte mår speciellt mycket bättre av. Jag fastnar i någon sorts ångest-loop där jag bara vill bortbortbort och det kryper i hela kroppen på mig om jag sitter still.

Så jag funderar på att ta mig en morgonpromenad med lurarna på högsta volym, alternativt med någon bra ljudbok. Det kanske är lite ofint att gå ut när man har besök, men när gästen sover så kanske det inte spelar någon roll. Alternativet är att jag också går och lägger mig.

Jag är trött som ett hus och morgonpromenader gör mig alltid, utan undantag, sjukt jävla pigg.

Jag tror att det är precis vad jag behöver nu, efter tre timmar i sömnsnitt de senaste fyra nätterna.

Satan i gatan

Ibland önskar jag verkligen att folk fick det de förtjänade. En käftsmäll, ett nytt jobb eller kanske en kram. I just det här fallet vill jag dock bara att det ska bli ett rejält jävla bakslag. Kanske är det för att jag är missunsam, eller så är jag bara hungrig.

Hur som helst hade det varit jävligt roligt att se på när de får byxorna nerdragna av ett gäng överlägsna skitstövlar. Just i det här fallet skulle jag gärna göra dem sällskap. Jag är inte mycket för rövhål annars, men just i det här fallet skulle det vara roligt.

Nu ska jag iväg och äta tillsammans med människor som gör mig glad istället för förbannad. Det ska bli riktigt roligt.

Fan vet hur jag ska komma ur den här ingrodda känslan av ilska innan jag träffar dem bara. Fast det kanske löser sig på vägen in till stan...

När fan blev det så mörkt?

När jag skulle ta mig hem förut var det verkligen för jävla mörkt. Jag funderade på vad det var som fattades och det var inte alldeles uppenbart för mig. Tydligen har alkohol viss inverkan på möjligheterna att tänka klart. Men det fanns ju fan inga gatlampor tända i hela stan. Det är först när man kommer ut mot Ås som det börjar bli upptänt nog för att se ordentligt. Den där värsta sommarljusa tiden är tydligen över.

Av någon underlig anledning har också Gyllene Prag, som till vardags ligger på Övre Husargatan (tror jag) i Göteborg, flyttat upp till stråket i Badhusparken i Östersund. Hur de fick denna lysande idé orkade jag inte fråga, men det är alltid trevligt att ta en bit av västkusten och lägga den i hjärtat av Jämtland. Jag är ju ett ypperligt exempel på detta.

En underlig detalj är att jag har smakat lösningsmedel i käften hela kvällen. Jag vet inte om jag av någon anledning har börjat bränna ketoner orsakat av en ypperligt oväntad form av svält, eller om det är penicillinet jag äter som gör att det smakar så. Sant är i alla fall att maten inte blev så förväntat god och att jag som konsekvens satt och försökte skölja bort smaken medelst diverse mer eller mindre alkoholhaltiga drycker hela kvällen.

Jag kan säga att det är tur att jag är så jävla nitisk när det kommer till korrekturläsning, annars hade ni haft en rätt styltig läsning bakom er.

Inalles en rolig kväll även om Ständut Blakk gärna kunde ha skrålat mindre dansbandsskit från ett närliggande tält. Nu ska jag sova. Bäst att passa på innan solen går upp.

Ska bara läsa det den dömda seriepedofilen skrivit först.

Hemma

Nattens djurfacit: en sädesärla, en korp, ett tiotal grodor och om det gick riktigt illa så lyckades jag även köra på en katt. Fast jag tror att den klarade sig. Möjligtvis blev den lite platt om svansen.

Sonen är i tryggt förvar hos morföräldrarna och jag ska sova satan i några timmar.

Därefter verkar det bli krogstråket hela aftonen, trots skitväder och sval temperatur. Undra när jag ska ta mig tid till att göra färdigt boken egentligen?

Mötte för övrigt en dansk i Sveg. Han frågade något och jag spelade fågelholken. Han var definitivt inte från Själland utan kom troligtvis från någonstans nära tyska gränsen. Jag som brukar slå mig på bröstet för att jag förstår danska så bra var helt lost.



Det kändes lite som i klippet ovan. Vi körde på engelska istället. Oh well.

Heracillin

Det absolut tråkigaste med att ha fått en spik i foten är att det inte längre går att ta långa morgonpromenader. Eller bada. Jag kan ta mig fram hyfsat numera, såren ser bra ut på båda sidor och jag kan ha på mig två par skor numera. Dock inte samtidigt, men det har å andra sidan inte varit någon större prioritet någonsin. Men när Sonen badar från tidig morgon till sen eftermiddag får jag sitta på land, alternativt halta omkring på bryggan. Eller strunta i att vara med över huvud taget.

Något överdrivet turistande är inte heller på fråga, jag kan inte gå några längre sträckor. Fast sedan igår kväll har jag på ett nytt bandage och det verkar ha räckt för att göra att det känns allmänt bättre. Nu kan jag sätta ner hela foten istället för att gå på hälen och tåspetsarna utan att få ont. Jag tror att slutet på veckan kommer att innebära att jag kan gå helt normalt igen.

I övrigt sitter jag och analyserar mer än jag gör något reellt arbete. I need to snap out of it. Inget gott kan komma ur att sitta och analysera hela dagarna.

Nu blir det lite författande innan Sonen vaknar. Och nytt penicillinpiller. De är stora som stolpiller och går inte att svälja obehindrat även fast jag tog dem i åtta månader senast det begav sig.

Man kan tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget, men icke.

Som slutord tror jag att jag ska tillverka en skylt liknande den som Sandra Bullock bär i 28 dagar, när hon sitter på ett rehabhem för sin alkoholism. En väldigt eh.. trovärdig roll.



När jag till och med tvekar inför att skicka ett supportmail för att det kan såra min yrkesstolthet, då är det dags att fundera på saken i alla fall.

Eskapism

Resan ner var verkligen ingen höjdare. Sonen sov som en stock från klockan nio och jag kunde visserligen bara köra på utan några stopp förutom det obligatoriska stoppet i Sveg för diverse bensinrelaterade issues. Vemdalen är verkligen vackrare när det är snöklätt, för övrigt.

När vi började komma neråt värmland kände jag mig lite trött, klockan var tre och det var dags för en liten lur. Efter max tio-femton minuter hörde jag motorljud bredvid bilen. Diesel. Hann tänka att vad fan är det för idioter som tvunget måste snika förbi mig när det finns en jävulskt fet parkering att ställa sig på?

Det var polisen. De menade att det fanns jävligt mycket skumt folk (förlåt; fôLk) som var där i krokarna, knarkare och såna, så det var därför de kontrollerade vem jag var. Jag försäkrade dem att jag inte hade tagit något just den här dagen och de åkte vidare.

Eftersom det var lönlöst att sova vidare så körde jag. Sonen vaknade runt fyratiden och sen vid varje stopp jag försökte göra för att sova. Så jag sträckkörde istället. Kvart över fem var vi hemma hos moderskapet.

När vi smög oss in vaknade dom förstås. Sonen gick aldrig och lade sig, men jag gjorde det. Han hade ju sovit i sju timmar åtminstone, jag hade sovit i tjugo minuter, max.

När jag vaknade vid halv tio av att morsan skulle ha bilnycklarna var den dagen paj. Jag var verkligen på sämsta tänkbara humör. Jag behövde bort därifrån. Efter tre timmar, varav alla sovande, där. Bra början.

Jag hade tänkt att ta ett par dagar för att samla tankarna, lägga upp en liten strategi för framtiden och bara vara. Den turen blev rätt kortlivad. Medan Sonen hade shopping spree med farmodern så tog jag mitt pick och pack och gick till skogs. Förutom att det var regnigt och jävligt hela tiden så var det rätt så najs. Jag gick förbi gamla barndomstrakter och uppför berg, nerför berg, uppför berg, nerför berg, uppför berg, nerför berg och uppför berg och nerför berg, ända tills jag kom till den hängbro som leder till stugan i Modalen.

Där träffade jag ett gäng, tre föräldrar och fyra barn, som satt och grillade korv. Vi pratade, jag gick tillbaka och de skulle ta sina kanadensare och paddla nedströms. Jag gick över samma hängbro som tidigare och på en spång bestående av fyra stycken tvåtumfyra halkade jag åt helvete alldeles. Det var ungefär en halvmeter ner till marken på den sidan jag hoppade och jag landade bra.

Men jag satt fast med ena foten på något sätt. Jag kollade ner och såg en rätt grov planka som satt fast i min sko. Och det gjorde rätt ont i foten. Jag såg att det satt två spikar i plankan. Små, mesiga spikar. Spikar jag inte hade inuti foten. Men jag fattade också att jag hade fått en spik, de enda spikarna på kilometers avstånd, rakt genom den tjocka sulan och igenom foten. Jag såg att skons översida buktade ut. Det gjorde nu jävligt ont. Ett sammanbitet vrål. Typ

- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH! ekade över nejden.

Samma människor som jag träffade i stugan var nu ute och paddlade på vattnet. Tvärs över sjön såg jag dem. De noterade vrålet, men kunde inte riktigt placera vart det kom ifrån. Inte konstigt eftersom det ekade några gånger fram och tillbaka mellan bergssidorna.

Jag tänkte (smått irrationellt) först att jag skulle försöka få av mig skon. Hur det skulle gå till när skon var fastnaglad i plankan och foten var fastnaglad i skon, det gick upp för mig först några sekunder senare. Det skulle det inte.

Jag försökte istället resa mig upp, ställa mig med andra foten på plankan och dra upp foten med benkraft. Jag tappade balansen tre gånger med resultatet att det skar som rakblad i foten varje gång. Jag kände mig lite hjälplös.

Jag ställde mig upp i min regnjacka som är grön och.. neongul. Den färgen var svår att missa, och jag ropade förvånansvärt samlat:

- Ursäkta, skulle ni kunna komma och hjälpa mig med en grej?

En av kanadensarna började paddla tvärsöver sjön i vad som bara kan beskrivas som ett sick-sack-mönster. I bästa fall. Härligt med vana paddlare, tänkte jag och blev rätt otålig. Efter fem minuter var de där och pappan hoppade i och sjönk ner till knäna i lera. Toppen.

Jag var plötsligt på ett strålande humör. Det var nog adrenalinet och en viss chock. En annan pappa kom dit och började fundera i banorna hur de skulle transportera mig ner till kanotcentrat. Jag sa att träbiten flyter ju, så det är bara för mig att simma ut till kanoten, alternativt gå på vattnet.

Foten satt så gott som kloss emot plankan, så det var svårt att se åt vilket håll spiken satt. Sulan var dessutom runt tre centimeter tjock och utgjorde ett rätt stort hinder. Jag pekade på ovansidan foten och visade där spiken buktade ut. Jag sa att den måste sitta rätt så rakt in i foten.

Ska vi låta den sitta i, ställde de en retorisk fråga. Tack, men försök att dra ut den ni. Så den ene höll foten medan den andre drog i plankan.

Det var väl sådär skönt, kan jag säga, men ut for spikjäveln. Snubben som drog i plankan for baklänges när den väl släppte och satte sig på backen. Sulan var tydligen rätt så seg.

Den spiken ska du nog inte se på, sa han. Jodå, sa jag, jag måste ju ha något att berätta när jag kommer hem.

Han visade mig plankan som var tre tum tjock, samt den del av spiken som stack fram en tio-tolv centimeter i den dåliga änden av spiken. Den var säkert 6-7 millimeter tjock.

Jävlar, sa jag, det var verkligen den största spiken också.
Ja, men den ser rätt så ny ut, menade han.

Sen tog jag mig ut i kanoten. Hade det varit kris så skulle jag nog kunna gått de tre kilometrarna också, men jag hade aldrig klarat av att få ut plankjäveln. Hade nog varit lite jobbigt att gå med den fastsatt i skon.

Så på köpet fick jag åka mitt i kanadensaren nerför kanalen till kanotcentret. Det var en fin tur.

Jag var av någon anledning fortfarande på jävligt bra humör. Det höll i sig hela kvällen, till och med när jag körde in till akuten och satt där och väntade i två timmar. Så fick jag stelkrampsspruta, bandage och ett recept på penicillin. Sen åkte jag hem och sov min behövda skönhetssömn. Jag hade somnat på undersökningsbritsen medan jag väntade på doktorn.

Och jag är fan på gott humör ännu. Mirakel har utropats för mindre.

Fy fan

Jag känner för att ge hela jävla världen en bitchslap så svider i flera dagar.

Men jag tror att jag skiter i det och går i exil i skogen i några dagar istället. Bohusleden är fin såhär års, har jag hört. Det regnar och jävlas här och då kan Sonen inte följa med ut, så jag får gå själv.



Dra åt helvete, allihop.

Surdeg är för mesar

.. eller åtminstone för de med hushållsassistent och tålamod. Jag har inte orkat skaffa mig något av det. Själv kör jag på filmjölksbröd. Enkelt som fan, bara att röra ihop och smäcka in i ugnen. Nu står det och gräddar i ugnen, lagom till i eftermiddag när det kommer gäster.

Jag har, efter att ha packat upp alla mina köksprylar, knivar, bunkar, slevar och manicker återupptäckt hur roligt det är att laga mat. Att fixa i ordning köttbullar och makaroner är ju inte så jävla upphetsande precis, men däremot att förbereda och tillaga riktig mat, med förrätt, varmrätt och efterrätt efter konstens alla regler, det är ett nöje jag inte unnat mig sedan jag bodde på västkusten.

Jag måste erkänna, jag blev lite inspirerad av Per Morberg häromkvällen. Mycket mer inspirerad än jag blivit av någon tv-kock på mycket länge. Han är så skönt hafsig och godtycklig och det gillar jag. Och när han gör såna här intervjuer (som jag skrivit om förut) kan man ju inte annat än tycka om snubben.

I övrigt är det lite för gott väder idag för att sitta inne och skriva. Så det blir en ny vända med korrekturläsning, planering och upplägg. Det kan man inte ha för mycket av. Kanske.

I övrigt mår jag jävligt bra för er som undrar. :)

Det var då fan

Varför hamnar jag alltid på Youtube när jag borde jobba?



Hon har sjukt fin .. röst!

Identity

Jag har börjat kolla på en brittisk serie. Identity. Klassisk polisserie och rätt sevärd. Jag gillar att de använder sig av alla CCTV-kameror i London för att spana efter brottslingar och offer. Det andra avsnittet levde inte riktigt upp till det första och det finns en del smådetaljer som jag stör mig på. Sånt som gör att jag inte kan bara titta på serien och slappna av och låta mig föras in i intrigen.

Det är faktiskt bara en enda sak och det är ljudet. Jag kanske har alldeles för bra högtalare för att titta på de här måttligt välrippade avsnitten, men ibland låter det som att de pratar så tätt intill mikrofonen att all rumsklang är borta. Oavsett om det är en dialog på stranden, i ett sovrum eller ute på gatan låter det exakt likadant.

Speciellt uppenbart är det när man filmar genom en gigantisk jävla eld och dialogen ändå låter som att de står inne i en garderob full i yllekoftor och mormors gamla pälsar.

På något sätt kan jag inte hjälpa att tycka att ett sånt misstag skulle aldrig göras i en amerikansk serie. Säga vad man vill om amerikanska serier, men hantverket det kan de.

Men det bådar gott. Inte Life on Mars-gott, för stilen är helt annorlunda. Men jag tror ändå att den kan bära en lång väg.

Skrivkramp

Jag har på min morgonpromenad precis lyssnat på P3 Dokumentär om Örnligan, där Liam Norberg känd från filmen Sökarna var med. De utförde bland annat Sveriges största värdetransportrån i början av nittiotalet. I slutet säger Liam att när han skulle skriva sin första bok, åkte han till Västindien för att göra det. Does not compute.

Om jag hade åkt till någonstans med brännande hetta, vackra sandstränder och partyparty skulle jag i alla fall inte skrivit. Jag hade förmodligen badat, legat på stranden eller tagit dykbåtar till förbannelse och ätit sköna middagar på schyssta restauranger.

Igår var det nämligen en oförskämt trivsam dag här. Soligt och varmt och allmänt trevligt. Och jag skrev inte en rad. Jag läste visserligen igenom det jag hade skrivit fram till nu, men producerade inte.

The key to writing is to write, not to think.

Idag är det regn och kyla. Min morgonrunda, som tar ungefär precis ett P3 Dokmentär-avsnitt á 1 timma och tjugo minuter, har inspirerat mig till stordåd. Jag har gett mig fan på att det ska realiseras också.

Dummast i stan

nattvak

Igår kväll skulle Sonen gå och lägga sig vid sju. Nej, vid sex. Nej, vid sju. Jag tror att han hade föreställningen om att tiden skulle gå snabbare om han sov bort en stor del av den. Han var bara en aningens förväntansfull över att få träffa sina kusiner.

Det blev sänggående vid tio, vilket ändå var en förbättring jämfört med dagen innan då klockan var närmare halv ett innan han somnade. Trots denna relativt sena timma lyckades han med konststycket att vakna vid fyrasnåret. Och till råga på allt vara hungrig.

Det sista var kanske ingen högoddsare eftersom det vi ätit till kvällsmat var tre timmar innan läggdags och utgjordes av min senaste kökskreation; rabarberpaj med fiberhavregryn och hemgjord vaniljsås. Jag visste att jag skulle få användning för den där kanelstången förr eller senare. Nu blev det förvisso "senare", men wtf. Några äggulor och tre deciliter grädde så var saken klar.

Det var gott så att det knullade i munnen. Men tydligen inte tillräckligt mättande för att hålla sig hela natten. Så vid femsnåret åt vi havregrynsgröt. Nu sover Sonen igen, men jag är äckligt klarvaken. Jag ska göra ett nytt försök nu. Det kan gå.

Jefla unge. =)

Inatt halvslumrade Sonen och grät. Klockan var runt fyra och han låg säkert i fem minuter och sov och grät om vartannat. Det brukar hända någon enstaka gång och eftersom han somnade vid närmare halv ett så tyckte jag inte att det var så konstigt. Men det höll på länge, så jag tänkte att jag går in och ser om han är vaken, alternativt väcker honom och hör vad det handlar om. Han kunde dock inte svara på vad det var som gjorde att han grät, förutom att han sa "för att jag inte får vara uppe på kvällarna". Just den här natten var det ju inte riktigt sant.

Jag har under hur många år som helst inte kunnat somna om när jag väl vaknat. Jag har kunnat ligga och vrida mig i timmar utan att en tillstymmelse till att John Blund (eller Lennart Swahn för den delen) dyker upp i medvetandet. Typiskt. Jag som gillar östeuropeiska dockserier...

Den senaste två veckorna har dock utgjort ett undantag. Jag har somnat om säkert fyra-fem gånger efter att jag vaknat. Inatt var jag till och med uppe en tjugo minuter och kunde ändå gå och lägga mig och somna om.

Jag tror att det handlar om flera faktorer, men främst ett sjukt varmt täcke, en hyfsad ljudbok och lugn i själen.

Det känns bra. Förbannat bra.

The debt that all men pay

Så var dagens snack om döden över för den här gången. Jag såg ett föredrag på Kunskapskanalen en gång om att barns sorgearbete går som i en spiral. Jag har inte riktigt förstått omfattningen av det synsättet förrän idag. Jag berättade att Sonens favorithund Max hade dött idag. Nu, två och en halv timma senare har han fortfarande inte somnat, men nu tror jag att han har fått svar på alla sina frågor.

Han sa att han helst inte ville gråta. Han menade att jag aldrig gråter, jag blir ju bara arg. Men då berättade jag om när min morfar dog och hur jag grät då. Och vi pratade om insomningssprutor, chanser att säga hej då innan man dör, var Max låg begraven och hur man skulle kunna prata med honom. Jag tror att Sonen brast ut i gråt säkert 10-12 gånger och grät hämningslöst i några minuter varje gång. Jag gick lite sönder varje gång.

Det är lustigt hur tankarna går hos ett barn i den här åldern. Vi hann med att referera till Monsters vs. Aliens och hur Susan/Enormica fick en sömnspruta, hur sprutor fungerar, hur blodomloppet går runt i kroppen, vad som händer med hjärnan och hjärtat när man dör. Mot slutet när Sonen hade lagt sig för att sova, hann han fundera några varv extra.

"När din morfar dog, hade ni något kalas för honom då?"
"Menar du efter han dog, eller innan?"
"Innan han dog."
"Näe det hade vi inte. Tyvärr."
"För sen kan man ju inte ha några fler kalas för honom, så det är ju bäst att fira honom innan."
"Ja, innan jag dör ska jag ha en minnesceremoni så att alla kan säga hej då till mig innan. Speciellt du."
"Jag skulle inte vilja att du dör innan jag har sagt det, pappa."

Det är så hjärtat brister av kärlek till den här kloka sexåringen.

Och på inget sätt går det att få ner den här stunden på pränt. Det är aldrig lätt att skiljas från en familjemedlem och tankarna går till resten av familjen också, men de här timmarna har på något sätt varit väldigt fina. Det var så att jag också fällde en tår för gamle Maxen.



Vila i frid min hårige vän. Hoppas du får så många ben och så mycket tallriksavskrap du kan äta och fortsätter vara lycklig.

Sjukt nice akustiskt

Jag är rätt imponerad. Påminner mig om första gången jag hörde videon med Fleet Foxes i Grand Palais. Talangfulla musiker, skulle man kunna säga. Hade dock inte dött av lite större lokal.

Internetfritt (nåja) dygn

Igår morse var jag inne och uppdaterade mig som snabbast på Facebook, och bestämde mig sedan för att ta en internetfri dag. Det gick sådär egentligen, men med två msn-stopp så klarade jag mig rätt så bra. Jag och Sonen åkte istället iväg och badade efter att vi hade städat hela huset. Dessemellan hann vi med ett väldigt jobbigt samtal som underlättade nattsömnen en hel del. Döden upptar en hel del av hans tankar och funderingar just nu och han verkade väldigt orolig, men efter det samtalet har han lugnat sig en hel del och det känns väldigt skönt, både för min och hans del tror jag.

Hoppas bara att han inte döljer sina farhågor och rädslor inom sig av någon anledning.

Vad som hänt sedan sist? Tackar som frågar. Jag och Sonen har varit på besök i Isgrottorna på Frösön. Vinterkläder på mitt i sommaren och in i berget. Det är synd att säga att det är några gigantiska kalkstensgrottor med salar som Peterskyrkan i Rom. Snarare betecknas grottorna av trånga gångar med enstaka större rum med kanske tre meter i tak som mest. Man får krypa, klättra, klämma sig igenom och kräla för att komma fram. Till sin hjälp har man förhoppningsvis en pannlampa och ett rep som går hela vägen. En sexåring har inte riktigt samma kroppshydda som en fullvuxen man på 190 cm (jag kom fram till att jag trots allt är så lång när jag är utsträckt) och tog sig rätt så ledigt fram.

Förutom när vi skulle klättra lodrätt uppför och nerför en två meter hög vägg bestående av lika delar snorhalt berg och is. Jag måste medge att jag fick lite ångest när vi klättrade ner där, för jag var inte riktigt lika säker på att vi skulle klara av att komma upp där som jag lät. Tricket är dock att låta lugn och anlägga en lite mörkare barytonröst. Det låter förtroendeingivande och var precis vad sexåringen behövde. Jag också. Men att balansera knappa trettio kilo på böjda armar medan man står på en sluttande isklump är inte att rekommendera.

Saker man inte ska tappa i ett becksvart grottsystem:

• Bilnycklar
• En eller flera kontaktlinser
• Humöret

Jag hade värsta planen för att lägga bilnycklarna i en förseglad ficka. Det glömdes snabbt bort innan vi gick in i grottan och klink, klink, klink, mycket riktigt, där for nycklarna. Som tur är var det på ett ställe där de snabbt kunde hittas, men vad fan. Idiotiskt är bara förnamnet. Efter en lite mer krävande passage lyckades jag nästan blinka ut en kontaktlins också. Jag kände hur den trasade sig i ögat och lyckades i sista stund vända upp huvudet och få den på plats igen. Att pilla in den med skitiga händer hade nog inte varit en så skön upplevelse, alternativt köra hem med en lins. Jag är nöjd att jag inte tog med mig mobiltelefon eller kamera också, för de hade inte varit långvariga därinne.

Längst in i grottan, i den stora salen med den massiva isklumpen på några ton, satte vi oss att fika. Jag började plocka fram termosen och mackorna vi hade med oss. Sonen började riva ner rimfrost i huvudet på oss. Det tyckte han var kul. Jag var inte lika road av att få en massa skitig snö ner på våra mackor och i våra muggar. Och rakt ner i nacken, dessutom. Där tappades det tredje också. Som tur var, var jag tillräckligt seg efter klättringen ner dit för att bara sucka lite trött. Typ.

Sonen som kvällen innan var tokpepp på att åka till Isgrottorna, var samma morgon inte alls sugen. "Jag tycker inte att det är roligt i Isgrottorna". Han var helt lyrisk när vi kom ut därifrån. Lyrisk som i att det var jätteroligt alltså. Konstigt känsla att komma upp från vinterkyla till svensk sommarvärme. Lite som när jag steg ur planet i Eritrea i full höstmundering, eller när jag och C klev av planet från Teneriffa i shorts. I ett februarisvinkallt Göteborg. Fast tvärtom då.

On a side note: Aldrig mer åka till Storsjöbadet när det är fotbollscup. En synnerligen otrevlig upplevelse. Man var tvungen att se sig om så fort man skulle röra på sig, så att man inte dök in i någon, att någon dök in i en själv, eller att man fick en madrass eller annat flytetyg i huvudet. Så efter en halvtimma gav jag upp. Jag frös ändå som en hund. Jag gick in och duschade kokhett tills jag var röd på hela kroppen. Tur att Sonen hade en polare där så att han kunde leka med honom istället för med mig.

Så imorgon blir det en ny tur till Isgrottorna. Den här gången ska vi ha med oss massor av värmeljus och göra en satanisk mässa, alternativt en fruktbarhetsrit. Vi måste bara hitta några tjejer först.



Anyone? We all float, down here!