Långsiktigt snäll, hoppas jag

Jag har varit den värsta sortens idrottscoach i helgen. En sån som ställer krav och pressar på. Inte för mycket (tror och hoppas jag) men så pass att Sonen gjort saker som han först inte vågat. Eller som han vågat förut men misslyckats med tidigare och vägrar göra igen. Men han kom igenom mindfuck-fasen och övervann rädslorna. Inget jag egentligen vill hålla på med, men vad ska man egentligen göra när han så gravt underskattar sin egen potential? Kärlek - stöd - krav - beröm var det någon som sa.

Avklarat den här helgen:

• Parallellsväng med skidor
• Dyk från startpall på Storsjöbadet
• Åka skogsbana med hopp på slutet
• Köra bil på isvägarna mellan Ösd-Hallen

Speciellt dyket från startpallen var inte roligt. Sonen dök gladeligen från sidan av startpallen, från mina axlar när jag stod i vattnet (vilket var lika högt) men vägrade dyka från pallen. Eftersom han gjort hoppen runt ett år tidigare vid senaste tillfället och då magplaskat deluxe, ville han förståeligt nog inte utsätta sig för det igen. Men efter tjugo minuters pep-talk, två vägran (2 ggr trrre fel alltså, vilket Anders Gerrrrrrnandt skulle påpekat) och en chicken-out så gjorde han det. På - bokstavligen - darrande ben.

Och blev så klart överväldigande nöjd (och skitkaxig) när han klarade det. "Nu kan jag det här" sa han triumferande efter första gången, precis som om han inte skulle behöva göra det något mer, eller ens öva längre. Och simmade 50 meter i blandad fristil av bara farten. Från scared shitless till hybris på mindre än tio sekunder. Bra jobbat.

Liknande MO på resten av grejerna. Han är rolig. Och superduktig. Och så kan han snurra en rockring på handleden. Vilket enligt utsago ska visas för polaren C på dagis imorgon. Det är tydligen viktiga saker det där.

Sonen slocknade i bilen på vägen hem från skidåkningen. Innan klockan 18. Han sover än och jag hoppas att det håller i sig hela natten.

Jag har inte oddsen på min sida.

Kvällens projekt

Bygget för kvällen var en Star Wars TIE Defender som köptes tidigare av julklappspengar från farfar, efter ett besök på Barnens Hus. Jag kan inte minnas att jag sett skeppet tidigare, men det är ett ganska coolt bygge som Sonen gått och dreglat över ett tag. TIE fightern från i julas tog ungefär fyra timmar att bygga ihop och den här mer avancerade modellen lyckades vi knåpa ihop på drygt två timmar. Det är sålunda rätt stora framsteg som görs i ritningsförståelse, bygghastighet och spatial förmåga. Pappa är så stolt. Det hade jag förvisso varit ändå, bara för att han är en så otroligt fin liten kille. Men ändå.

Såhär blev det färdiga resultatet:



Imorgon blir det kanske skidåkning. Men det visar sig om vi vaknar i tid och vi känner för det. Annars ska vi svänga rockringar, tror jag minsann. Måste ju öva till på måndag, för då ska det visas upp för Sonens bästa polare/ovän (beroende på när man frågar).

Vem har sagt att sport inte är roligt?

Gillar speciellt ljudet som (tror jag) kommentatorn utstöter precis efter incidenten. /me is a fan of skadeglädje. Åh, min mage...

Fucking jävla kuk-Tierp

Johnny Cash gillar inte heller Tierp.

Efter avslutad pitch på .SE, tillhörande ölkväll (eller ja, cola för mig) och allmänt samkväm på ett hak på Fridhemsplan var det dags att söka sig hemåt Jämtland igen. Jag kan inte säga att jag var otroligt sugen på att köra bil hela natten, men dålig tajming är dålig tajming. Måste man hem så måste man. Dessutom vill jag ju hem till Sonen så snart som möjligt. Under vintern har bilen dragit drygt en liter milen. Mest korta sträckor har gjort att motorn aldrig hunnit komma upp i arbetstemperatur. Nu körde jag istället 75 mil på 51,2 liter, vilket är lite skillnad. Eftersom det är sammanlagt 110 mil tur och retur Stockholm så innebar 60-literstanken att jag var tvungen att tanka någonstans på vägen.

Jag åkte förbi Uppsala och tänkte att jag nog klarar mig till Gävle. Trött och jävlig ser jag helt plötsligt att reservlampan lyser signalorange med ett fast och fint sken. Fyra mil kvar till Gävle och jag vill inte chansa och bli stående klockan två på natten mitt på E4:an, så jag börjar leta efter en bensinstationsskylt och hittar en liten skylt med OKQ8-logga som indikerar att det är två kilometer till närmsta bensinstation. Efter en kilometer eller så ser jag avfarten, blinkar och svänger av. Jag ser ingen klart lysande bensinstationslogga alldeles vid vägen men följer vägskylten och tänker att den väl dyker upp snart. Svänger höger. Jag kör. Och kör. Och kör. Kommer till en rondell och följer skylten mot OKQ8-macken. Och kör, och kör. Och kör. Kommer till en rondell till, följer skylten åt vänster. Är plötsligt mitt inne i fucking jävla Tierp, säkert en halvmil från vägen. Jag är rätt förbannad vid det här laget, hur jävla långt ifrån vägen får man lägga en bensinstation och fortfarande skylta till den?

Efter att ha åkt på nån jävla gata förbi något jävla sjukhem eller nåt hittar jag äntligen den förbannade macken, tankar, fryser, tankar lite mer, motstår impulsen att urinera på ingången till bensinstationen och åker sedan tillbaka samma väg. Jag motstår även impulsen att köra igenom hela jävla Tierp och tuta regelbundet och väcka varenda jävel i de små gulliga suburbia-villorna. Istället varvar jag satan och drar igenom stan i 100 blås, på tvåan och trean. Hoppas att någon idiot vaknade till liv och muttrade över dagens ungdom. Haha, jag som inte ens är ungdom.

Jag är numera en officiell fiende till Tierp. Jag funderar på att starta en facebook-grupp som heter "VI SOM SKITER I TIERP!!!11oneone!".

That'll teach'em.

OS-insomnia

Lagom till OS har jag drabbats en aning av sömnlöshet. Det kan förvisso ha lite att göra med att jag snart ska pitcha mitt livs idé och att jag är spänd för den sakens skull. Jag är iofs rätt tacksam för att det är nu, och inte för några veckor sedan när det bara fanns skit att se på tv. Sonen sover däremot som en stock som vanligt. Eftersom jag behöver lite material till min budgetplan så springer jag upp någon gång i timman och kollar till MSN/Jabber om jag fått något från min kära kollega i Skövde, något mail eller vad som helst. Men icke. Det håller mig också vaken.

Igår vägrade dessutom bilen att starta. Den hade stått still i tre dygn i mellan -20 och -30 grader, så det var helt omöjlig att få igång den innan batteriet sa tack och hej. Så det blev en promenad till skolan och tillbaka för att hämta en batteriladdare. Inget fick jag gjort heller. Jag skulle byta bakljus på bilen, städa ur den från skidprylar, hämta en pryttel jag måttbeställt till videokameran och vara på ett möte på biblioteket. Inget av det blev det.

Till råga på allt så har kallvattnet i kökskranen frusit, så där kan jag bara köra varmvatten. Istället står det en fläkt under sinken och brummar konstant, för att som genom ett mirakel värma upp kallvattensröret såpass att isklossen smälter (var den nu sitter?) och vattnet börjar rinna igen. Fan tro't.

Även detta håller mig mer än lovligt vaken, även om själva ljudet är sövande så det räcker. Jag funderar på att tillämpa det gamla klassiska knepet som jag fick mig till livs en gång för några år sen, av en upphovsman som ska förbli anonym. "Det är bara att gå ut på en lång jävla promenad precis innan läggdags, gå in, äta dig mätt, dricka varm mjölk, runka så in i helvete och lägga dig och lyssna på en ljudbok. Funkar varje gång."

Tills jag undersöker det alternativet är jag tacksam för att det är OS och inte Days of our lives-maraton på nätterna. Synd bara att det var isdans och damishockey inatt...

Hela förra veckan sov jag nästan tio timmar per natt. Kroppen var tydligen helt slut sedan skidveckan i Bydalen. Skidåkning åtta dagar i rad satte sina spår, först sju dagar med lektioner och utbildning, sen en heldag med Sonen på söndagen, då jag satte alla mina kunskaper på prov och faktiskt lyckades lära Sonen att kontrollera farten, åka parallellt med skidorna mellan svängarna (åtminstone ibland) och åka skogsbana. Sen har veckan rullat på med badhusbesök, skridskoåkning, lite mer skidåkning och till slut en sväng till badhusparken för gungandefika, gråt, tandagnisslan och lågt blodsocker med Sonens polare C och tillhörande far.

Nu, av någon anledning, sitter jag sömnlös och tittar på damkronorna fippla med pucken mot Slovenien, Slovakien, Transsylvanien eller Transnistrien eller vad det nu är för nåt land.. när jag istället borde sova gott efter all fysisk aktivitet den senaste tiden.

Jag undrar hur det egentligen låter på isen när man gör mål i damishockey. När whateverien gjorde mål förut så hoppade fem tjejer upp och ner på isen som de just gått in i en fylld garderob och jag tänker mig att det låter ungefär "iiiiihhh!! omg omG OMG!!!!!!" om dem. Men det kanske inte är så hockeytjejer låter?

Och jag undrar vad det är för idé att sitta vaken när vi ska ut och wine, dine, sixtynine ikväll och ta igen en alla hjärtans dag, gå på bio och lyssna på någon obskyr musik jag blivit rekommenderad att gå på av några musiker.

Det ska bli väldigt, väldigt trevligt.

Ett sista försök

Jag är Admin-mannen, jag hoppar över högar av pappersarbete i ett enda språng, hålar papper snabbare än ljusets hastighet och bokför så att alla bytes stockar sig på varandra i processorstackarna.

Näe, det blev inte roligare nu heller..

suck.

Mest nöjd idag är jag ändå över att jag inte blåste menlösa 200 spänn på att köpa några fler filmer. Problemet för mig är att när jag väl har pengar så spenderar jag dem på de mest tröstlösa av saker, som en bekvämlighets-take-away istället för att laga själv, eller hyra av telemarkspjäxor för två åk... Det var 37,50 per åk. Inte helt värt, om man säger så.

Snart måste jag ju ändå köpa ny bil menar jag, lika bra att spara.

Hundtricket Deluxe

Från succéproducenterna bakom relationskomedierna Requiem for a Dream, Luftslottet som sprängdes och He's just not that into you kommer nu Hundtricket Deluxe, en film om en man som på sin gräsänklingsfortnight går på badet med sin sexårige son och helt oförhappandes råkar ragga upp en MILF.

Sonen, som sett fram emot badandet som vore det julafton, träffade en av sina dagisbrudar i ungefär tio minuter. Sen gick han på rövarstråt efter någon annan, eftersom denna tjej skulle på simskola. Han överföll en kille vid namn T och medföljande mamma började efter ca tio minuter göra ganska tydliga närmanden. Jag förklarade efter några påfrestande minuter att jag var upptagen och det gick fram. Sonen och T fann varandra väldigt bra och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra nästa gång vi ses på badet, om det inträffar.

För övrigt är det riktigt dumt att gå och lägga sig samtidigt med sonen, nu sitter jag här klarvaken och klockan är fem på morgonen. Det värsta är att om jag lägger mig nu, kommer jag att ligga och vrida mig i sängen till ungefär en kvart innan det är dags att gå upp, för att då stensomna och knappt vakna av alarmet. Baby i've seen it all before, som Amos Lee sjöng.

Idag ska jag på läkarundersökning. Bäst att jag skriver det här så att jag inte glömmer det.

Åt skogen

Efter avslutad vecka i Bydalen blev det en sväng till badhuset för att tvaga den sargade lekamen medelst bubbelbad, för att sedan komma hem till ett fruset avlopp och vatten över hela toalettgolvet. Sonen gick därför och la sig och jag ställde mig för att hinka upp allt vatten och kokade cirka femtio liter varmvatten som jag portionerade ut i toaletten med jämna mellanrum. När klockan närmade sig elva var jag helt färdig efter två nätter med bara några få timmars sömn. Då ingen bättring var i sikte så gav jag upp och däckade i sängen. Jag har aldrig förstått det där uttrycket om att somna så fort man träffar kudden förrän nu.

Idag (eller ja, tekniskt sett igår) flydde vi huset vid elva och satte fart mot Bydalen igen, med pulka, en liter varm O'boy, lite fika, varma kläder och en näve skidor. Planen var att sammanstråla med en trettioåring och en sexåring, men dom hade tydligen åkt hem utan att meddela oss så vi var själva i backen.

Efter att Sonen frustrationsgrinat över att inte kunna åka ner för den backe han själv valde så beslutade jag mig för att omsätta mina nyvunna skidlärarkunskaper i praktiken och började lära sonen fartkontroll och att åka tvärsöver backen, istället för att som tidigare blåsa på i backens färdriktning och febrilt bromsa med hoppande ben som var all over the place och genom gudomligt ingripande hoppas på att det tog stopp någon gång lite längre ner.

Det gick över förväntan och när den första branten var avklarad började vi köra Följa John i backe efter backe. Sonen var mäkta stolt över sina färdigheter och jag måste säga att jag är positivt överraskad över hans förmåga att ta till sig kunskapen. När skiddagen började närma sig sitt slut så åkte vi till och med några skogsbanor i låg fart utan vare sig utstuckna ögon eller brutna leder. Som avslutning ville han in på en bana som jag tycker är ganska jobbig ("kom bara ihåg att jag varnade dig innan" sa jag) men han klarade med glans, trots utrop som "Det här var ingen bra idé!" och lite annan tandagnisslan. Han var i alla fall väldigt nöjd efteråt att han hade gjort det.

Som avslutning blev det två timmars snowraceråkning och en pizza på Högis restaurang. Vi kom hem halv åtta och stupade i säng.

Mu sitter jag här efter att ha vaknat med ett ryck och insett att jag skulle jobba en del idag. Finns inget så härligt som nattarbete när man behöver sova. Men som genom ett under har åtminstone avloppet löst upp sig numera, märkte jag. Sånt är alltid positivt.

Att sova när jag har druckit alkohol är ungefär som att köra bil med samma substans. Det går en stund, men inte så bra och när man är färdig så riskerar man att ha missat något viktigt. Så här sitter jag efter knappa tre timmars sömn och är lagomt vaken. Idag är det stugstädning, lavinsök och avslutning på den här underbara och utmattande veckan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska orka att få med mig Sonen hit imorgon för en sjunde dag i backen, men vad gör man inte för att han ska få komma ut och leka i snön? Imorgon följer dessutom en jämnårig tjej med, så han lär inte vara svårövertalad.

Jag minns att jag efter avslutat skrattfyllt telefonsamtal drog igång The Matrix innan jag somnade, men jag minns bara öppningssekvensen med numren som spåras, sen somnade jag nog. Nu ska jag försöka se klart den innan det är dags att gå upp och städa. Här i huset krävs det tydligen tolv timmars sömn eller därikring för att vara människa igen. Tycker att det borde räcka med tre-fyra...

drömmar

Inatt drömde jag hur mycket som helst. Sånt som får en att fundera över vilket arv som lämnas till Sonen och andra människor i ens närhet. Sånt som hänt, sånt jag gjort, sånt andra gjort och spår det kan lämna.

Jag drömde om att vi (vilka "vi" nu var) satt vid en inomhuspool som såg ut att ligga inuti en stor medeltida balsal. Vattnet var grönt och väggarna var av sten, nästan liknande något som ser ut som staplat skiffer. Jag antar att vi var där för att bada, men det jag verkligen kommer ihåg är att en rätt så tjock snubbe i röda badshorts slänger iväg en babybilbarnstol över hela bassängens längd och den slår ner med en duns. Av skriket att döma satt barnet fortfarande i den.

Tumult följer och tjockisen försöker släta över hela händelsen med ett stort leende och "det var väl inte så farligt". Jag plockar upp en av hans bibliotekslånade böcker för att få tag på namn och adress (don't ask) och han börjar svettas. En kollega till mig, som är maratonlöpare, börjar jaga honom runt poolen, varv efter varv. Leker, mest. Till slut dyker han i vattnet och vi får hoppa i efter honom. Sen vaknar jag.

Jag har legat vaken sedan dess, och tänkt på hur små handlingar kan förändra människor och sätta spår långt efteråt. Jag har tänkt på när Sonen föll i golvet med huvudet före hemma hos sina morföräldrar när han bara var åtta-nio månader gammal. Jag har tänkt på när dörren gick i baklås på toaletten hemma och han fick storpanik och började sparka på dörren och skrika som en stucken gris. Jag har tänkt på hans mörkerrädsla och vad den kan ha grunden i.

Jag har tänkt på hur vi formar individer till att bli självständiga eller klängiga beroende på hur vi handlar, om de blir aktiva eller passiva, glada eller allvarliga. Om de får bra vanor, eller om de får dåliga. Att feta vuxna får feta barn är ingen slump, det är snarare det tydligaste exemplet på hur vi påverkar våra barn. Det har hållit mig vaken i tre timmar nu.

Näe, enough rambling. Nu ska jag äta frukost och gå ut och åka i pudersnö.