About a girl

Hade en konversation med en kollega för ett tag sedan om hur det kom sig att jag hamnade i den stad jag har hamnat. Följande meningutbyte ägde rum:

Jag:
- Jag träffade en tjej i Malmö. Vi var ihop/dejtade ett tag och sen var hon otrogen med en snubbe som åtminstone psykiskt misshandlade henne och lurade henne på pengar och fick henne att ta avstånd från sin familj. Nånstans det sista jag gjorde i vårt "förhållande" var att göra henne gravid. Sen flyttade hon ifrån snubben i Malmö i slutet av graviditeten och flyttade hem till sina föräldrar här. Så här är jag nu.

Min kollega, som inte känner mig speciellt bra, eller alls, men brukar vara rätt så krass i sina uttalanden:
- Åfan. Är hon socionom eller?

Vad ska man göra annat än att skratta? Så det gjorde jag.

Han fortsatte:
- Jo, du vet jag har en polare som är psykolog och han brukar säga att han alltid fyller på förråden med anti-depressiva ungefär vid skolstart, för han vet att efter några månader i stan, några utekvällar och första, oftast korta, förhållandet så kommer dom. Socionomerna. Efter att dom blivit dumpade av nån illa lämpad snubbe och läst lite psykologi på universitetet så brukar dom komma i drivor. Känns lite som den där doktorn i Snowroller; ajfan nu är det skolstart, bäst att fylla på stesolid-förrådet!

- Haha, jaså?

- Jo, det är ganska symptomatiskt för socionomer att de är duktiga på att ställa diagnoser på andra och hjälpa dem, men har total noll koll på sina egna bekymmer och problem. Till och med efter att de bryter ihop så kan dom aldrig liksom hjälpa sig själva.

Vi diskuterade en stund till och jag kan inte riktigt släppa hur spot on det kändes ur mitt perspektiv. Vilket för mig in på nästa fundering. Jag har på de underligaste avvägar hört att det inte gått så bra på kärleksfronten på det senaste och tänkte bara ge en liten kommentar på det. För tydligen framstår det som väldigt konstigt hur det kan gå så käpprätt åt helvete hela tiden, efter all skit som hänt tidigare. Det tycker inte jag.

För det första, när ens primära rådgivare är en känslomässig tolvåring som är precis lika lost i kärlekslandet som den hon rådgiver kan det inte bli annat än katastrof. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att följa jakten efter lycka på nära håll i somras, då det var alldeles för uppenbart för alla och envar hur stort intresset var från part nummer två:

Jag: E spelar ju här idag.
Kärleksobjektet: vem?
Jag: Ja, du vet hon du har som vän på facebook.
Kärleksobjektet: öh... eh.. hmm.. jaha, jaså hon!

Undying love, right there.

Men om vi backar bandet några år, kanske till hösten 2002 när flickan ifråga beslutade sig för att påbörja ett kärleksförhållande med en psykiskt dysfunktionell man med fetisch för sadistiskt sex. Det var väl av och på några gånger, svårt att stå emot en sån idiot tydligen. Men många sköna blåmärken blev det.

Sen flyttades det till Malmö, för där fanns det en annan psykiskt dysfunktionell tomte som var drömmarnas horisont. Han var så otrevlig och cynisk mot alla andra, men inte mot henne. Han måste ju ha velat ha henne, för han cyklade ju faktiskt en massa kilometer bara för att träffa henne en gång, det måste ju betyda någonting. Men tydligen inte sådär våldsamt, överhövan jättemycket. Svårt att ha att göra med snubbar med psykopatiska drag.

Någonstans här kom jag in i bilden. Det var i februari 2003. Det var en väldigt märklig tid, massor av på-av-situationer och diverse bryta-ihop-samtal. Den 19 april var hon otrogen med idiot nummer 1, som kom och smiskade upp henne i lägenheten medan jag var hemma på min ort. Nånstans i mitten på maj var det slut mellan oss. Hon visste att hon var gravid och åkte hem till sina föräldrar. Jag åkte efter och undrade vad fan hon höll på med. På vägen hem fick jag ett samtal från förstaidioten som sa att hon "gick igenom en känslig period just nu och inte fick göras upprörd". Hon sa aldrig att hon var gravid.

Omgivningen jublade inte precis över den nyfunna psykopaten och ungefär alla i den nära kretsen avrådde henne från att ha något som helst med honom att göra. Här har det alltså funnits ett visst tryck från omgivningen. Det spelade ingen större roll, vad det verkar. Det skulle levas tillsammans. Kärleken kunde nog komma sedan, den skulle nog växa fram.

Sen mitt i sommaren skar det sig rejält med familjen. Instruktionen ur Psykopat 101 är ju att distansera objektet från alla nära och kära så att man enkelt kan få kontroll över objektet. Jag fick något meddelande som lydde "Om du vill att jag ska vara lycklig, så är det bäst att du slutar skicka meddelanden". Så det gjorde jag. Länge var det tyst, men i september kom det ett inlägg om att "jag mår bra och är lycklig". Yeah right. I november 2003 träffades vi och hon kunde inte säga hur många veckor hon varit gravid. Åtminstone inte till mig. På internet och till andra gick det dock bra att tala om hur många veckor gången hon var. För mig ljög hon och slingrade sig i flera omgångar och sa att sånt där var svårt att veta. Ja, vad fan visste jag om sånt? Några veckor senare flyttades det hem till föräldrarna igen, en och en halv månad innan förlossningen. Då hade Psykopaten visat sig vara en notoriskt otrogen och pengaförskingrande idiot, så hans grejer hade flyttats ut ur den gemensamma lägenheten och hennes mamma kom och hämtade henne. Vem hade kunnat lista ut att han var sån, kanske ni undrar? Jo, alla utom hon.

Då tog Sociopaten över stafettpinnen och var åtråns mittpunkt. Själv var jag i Eritrea och jobbade. Sociopaten var en så omtänksam snubbe, han ägnade flera timmar åt att sitta vid datorn och chatta. Han var också en riktig riddare, som kunde skicka kaxiga mail över internet åt Psykopaten. Modigt. Men tydligen var det inte tillräckligt intressant för att han skulle träffas och åka från sin comfort zone i Malmö.

Där började vännerna att knota igen. Typiskt att ha vänner som tycker att ens val av pojkvänner inte är bra. Man vill ju bara göra sina egna val och leva ett bra liv, utan att nån lägger sig i. Åh, så dumt. Om man tycker att Moriarty i Sherlock är en hyvens kille och vill knulla med honom resten av livet måste man ju få göra det. So what om han är en psykopat som hellre skjuter sig själv i huvudet än att förlora? Det känns bara sunt. Låt oss göra egna val.

Sen följde en kavalkad av blandade nötter. De som var svärmorsdrömmar kastades bort till förmån för farliga, exotiska och svåråtkomliga typer. Symptomatiskt var barndomskärleken som bara velat haft nån att ligga med under ett antal år, en reservutväg. Eller Bon Jovi, den lokala celebriteten. Eller internetfenomenet Instinct, ett bipolärt stesolidberoende psykfall som jag gick på samma fritids som, som satte en gaffel i låret på en av personalen där och därefter blev omplacerad. Eller jag, igen, som inte lärt mig av den första otroheten och tänkte att vi skulle försöka en gång till.

Och det gick väl till en början. Vi lovade varandra att vi alltid skulle vara ärliga mot varandra. Det funkade nästan ett halvår, sen gick det duktigt åt helvete. Vår bästa period i förhållandet var förmodligen när jag var i Tanzania och hon i Sverige. Positivt var i alla fall att vi inte nötte på varandra. Nånstans i maj-juni började det smygas med telefoner igen. Hon började sitta uppe på nätterna och "prata med [insert tjejkompis]". I juli åkte vi på 30-årskalas. Då hade flirtandet redan pågått ett bra tag, med den gamla favoriten Sociopaten. Hon fejkade sjukdom för att slippa engagera sig på kalaset och åkte hem dagen därpå.

Sen var det dags för en av hennes (numera f.d.) vänners 30-årskalas i Malmö. Jag stannade hemma och passade barn medan hon åkte dit själv och träffade sin nygamla åtrå Sociopaten. Jag fick ett "jag älskar dig"-sms medan hon skickade sms av helt annan karaktär till Sociopaten. Jag fick en motvillig kyss när hon kom hem och sen fick jag stanna hemma och passa barn medan hon gick ut på krogen med sina vänner och skickade insinuanta bilder på sina bikinitrosor till sin nya loverboy. Det var slut mellan oss några veckor senare, men som George Bush sa: fool me once, shame on you. fool me twice... don't do that.

Så började då en två år lång karusell med långa telefonsamtal men ungefär inga fysiska träffar. Hon åtrådde Sociopaten medan hon knullade sin granne i min säng som stod kvar i hennes lägenhet. Och för det förlåter jag henne aldrig. Grannen, som för övrigt är en någorlunda schysst kille som förmodligen skulle göra henne gott, men det var inte tillräckligt mycket idiot i honom. Nånstans där distanserades även de gamla vännerna, som visserligen var ett gäng stolpskott de också, men ändå. Åtrån går före. Det skulle ju skaffas hund och Sociopaten ville ju ha barn och det skulle flyttas till det älskade Malmö och leva lyckliga i alla sina dagar. Förutom då när det blev psykopatbråk med jämna mellanrum. Och de skulle ju inte träffas nåt heller, förstås. Men att en man som tjänar bra och håller på med lastbilsspedition till vardags inte ska kunna förflytta sig till en annan del av Sverige är bara detaljer. Självklart älskar han tillbaka. Och jättemycket, dessutom.

Efter att ha följt händelseförloppet i snart tio års tid så står jag fortfarande och är förundrad. Hur två personer som verkar någorlunda effektiva i sina yrkesliv som mitt ex och hennes bästa vän kan vara så komplett förlorade när det kommer till känslolivet övergår mitt förstånd. Och att de dessutom på något sätt försöker råda varandra i frågan, det är snudd på komiskt.

Frågan är, hur det kan gå så åt helvete när hon redan har gått igenom så mycket skit? Det korta svaret är: för att hon har valt det själv, och fortsätter att välja det hela tiden. Hon har bäddat sängen med världsfrånvända beslut gång efter annan och hennes omgivning har, gång efter annan, avrått från besluten. Jag skiter dessutom i vad Kierkegaard skrev.

Så jo, hon har fått precis vad hon förtjänar, för hon har valt det själv. Man väljer sitt eget öde, medvetet eller omedvetet.

Suck it up.

Definitionen av galenskap är att gång på gång göra samma sak men ändå förvänta sig ett nytt resultat

Det är för jävla mycket skoj som händer nu. Jag och en polare har pitchat en idé som verkar vara vad precis alla har gått och väntat på i flera år. Vi får glada tillrop var vi än lägger fram konceptet, alla som är nåt i branschen vill vara med, alla näringslivsutvecklare, innovatörer och massa löst folk är lyriska. Det sägs ju att allt gott kommer till den som väntar. Att bra saker händer bra människor. Det där tror jag är en stor jävla hög med skitsnack.

Det finns bara ett ordspråk som gäller:

Ska det hända nåt, får man fan rycka tag och jobba för det. Det gäller allt. På alla områden. Jag har ingen illusion om att jag är en god människa som alla tycker om och att det är därför det går bra just nu. Vissa tycker till och med aktivt illa om mig. Och jag tycker aktivt illa om en del människor också. Mest de som ur mitt perspektiv verkligen, verkligen har förtjänat det. Vad som dock fascinerar mig är människor som gör samma sak, tänker på samma sätt, väljer samma mönster om och om igen och förväntar sig olika resultat. Ain't gonna happen, folks.

Det känns för jävla bra att jag åtminstone insett det, även om insikterna inte duggat alltför tätt den senaste tiden.

Här har det nämligen provats alla möjliga typer av approach på senare tid för att nå olika mål i livet. Vissa har varit framgångsrika, andra; not so much.

Den senaste är tvåminutersregeln som har gjort bejublad comeback. Om något tar mindre än två minuter att göra, gör det direkt. Den senaste tiden har jag nämligen gått och gruvat mig för saker alldeles i onödan, bara för att jag har lite för oklara mål med vad olika moment ska leda till. Till ingen jävla nytta.

GTD for the win. Det är bara så.