pusslet passar mycket bättre utan att använda kontursåg

Den här veckan har nog varit en av de mest omvälvande på flera år. Under loppet av tre dagar har jag kommit underfund med saker om mig själv som jag anat men aldrig kunnat sätta fingret på. Även om jag inte gillar att gömma mig bakom en etikett så känns det väldigt bra att äntligen komma till klarhet över varför saker är som de är, varför jag tänker som jag gör och varför jag agerar på det sätt jag agerar.

Jag trodde helt ärligt att det jag kommit fram till skulle ge mig en ursäkt, att jag inte behövde ta ansvar för mina val och hur jag agerar i olika situationer, men det är snarare tvärt om. Istället för att bli nedslagen har jag tagit tag i saker och ting på ett helt annat sätt än jag gjort förut. Med en helt annan beslutsamhet och med en helt annan inställning. Det går otroligt mycket lättare och jag förstår mig själv på ett nytt sätt och det är så jävla befriande.

Det känns skönt. Som fan. Tänk vad en enda bok kan förändra allt. Pennan är sannerligen mäktigare än svärdet. Jo, jag har prettosöndag, om ni undrar.

Weee!!!, typ.

Fjällvecka

Nu drar jag till Storulvån för en vecka på skidor. Det ska bli skönt. I övrigt:



Very gay. Very true.

Kirkegaard var en vis man

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Förmodligen det enda vettiga som sagts idag bland chakror, auror, bergskristaller, tarot-kortlekar och healers. Men det har varit väldigt roligt. Som i komiskt.

Still cares. Wish I didn't.

Det finns tillfällen då jag verkligen inte borde bry mig, men gör det ändå. När jag ser ett skeende känns det ibland helt omöjligt att inte läsa, att inte undra, att inte fundera och vilja ge sig in i situationen och styra upp, ge goda råd, eller "goda råd".

Det är inte alltid helt lyckat. Ibland är inte hjälpen uppskattad, efterfrågad eller ens önskad. Jag vill inte heller utmåla mig själv som en besserwisser, men ibland är det enklare att se klart i ett utifrånperspektiv. Jag tror att det här är ett sånt fall, men jag kommer inte att säga något i alla fall. Ibland är det bättre att de personer man vill hjälpa får bygga sina luftslott på egen hand, gå på sina egna minor och lära sig av sina egna erfarenheter.

Kaninkokerskan har träffat någon, vilket är otroligt skönt för mig. För egen del är det en stor lättnad att slippa värja sig och gång efter annan förklara att vi har olika syn på hur vi ska umgås, på vilken nivå vi befinner oss och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Det som är tröttsamt att se är människans statusmeddelanden på facebook, där samma mönster upprepas igen och igen. Pusselipuss, puss, puss, ringeliring, ring, ring. Sakna, sakna, sakna! Självklar är jag glad för hennes skull. Lite mindre för hans skull, för jag tror att hon kommer att kväva honom totalt inom två månader. Gör man som man alltid har gjort, får man det man alltid har fått. Den klyschan är en klyscha för att det är sant. Stackars jävel.

Jag hoppas verkligen att det funkar för dem. Att de är skilda av 80 mil vildmark sänker oddsen för att det ska gå bra, så jag önskar dem lycka till.

Och jag vet att jag inte borde bry mig eller störa mig på det. Men hur lätt är det när man ser eländet passera revy på fejjan minst en gång varje dag?

Fire walk with me

Igår var vi ute ungefär i tolv timmar i sträck, med ett kort avbrott för mat och ett kort avbrott för transport. Sonen har klättrat i berg, klättrat i berg och tagit några klippor på köpet. Därefter blev det kurragömma, en tjutande gråtsession efter att ha fått reda på att det inte blev någon färd till L och A, sen en resa ut till Kungshamn för att se på den fetaste påskelden ever.

Sonen var eld och lågor (höhö) över fyrverkerierna och det luntades ungefär överallt ute på klippporna. Helt crazy. Det var alltifrån fyraåringar till hundraåringar, vardera med en tändare eller tändstickor i händerna och det som gick att få fyr på, det eldades. Efter att skymningen började lägga sig tändes den största fyrbåk jag sett. Den bestod av några hundra lastpallar som staplats tio-tolv meter upp i luften och jävlar vad det brann, när de väl fått fyr på skiten. Det i sin tur tog nog rundliga trettio minuter och det var rätt många som stod och garvade åt farsen i ena hörnet av det tokstora bygget.

Efter tre nödbloss så tog sig pallarna och jösses vad det började brinna. Det var lite som att se ett höghus brännas ner till grunden och alla tre-fyrahundra ute på klipporna vid fisketången stod i tyst (nåja) förundran över eldens kraft. Alla utom Sonen, som hade hittat en egen liten påskeld bestående av gräs, lite ljung och några torkade rötter. Det lär nog få bli en hel del eldande i sommar, så att de här pyromantendenserna som jag ser skina igenom, lägger sig.

Efter någon timma nådde fyrverkerierna ett duktigt crescendo och Sonen for runt som en vante när han skulle försöka se på alla smällarna samtidigt. Jag önskade mer än en gång att jag hade haft min videokamera med mig, för jävlar vilken ljusshow det var, både den gigantiska elden som reflekterades i det vatten som låg i en rätt stor klippskreva, det underbara vårvädret och det brutala gnistregnet som yrde hundra meter upp i luften från elden och de fyrverkeriet som dånade på himlen. Det var redigt mäktigt.

Och nej, jag ska inte bli pappa. Det var ett aprilskämt som jag utsattes för av min "kära" L. Vilket jag insåg efter några minuters kallsvettande och visste när jag skrev bloggposten. Det trodde jag också framgick när man läste den, men tydligen har en del missat min hint. Här är inget för stort för att skämta om... eh.

Jag ska bli pappa!

Fick precis ett sms ifrån L. Det gjorde mig sjuuukt pirrig i magen och det är med blandade känslor jag skriver det här. Jag minns förra gången jag fick beskedet och hur det kändes då, alla tvetydiga besked som dök upp efter vägen, alla bitar av konstig och motstridig information som jag satt och benade i i dagar nere i förorterna till Köpenhamn. Samtidigt är det här något jag verkligen vill, även om inte tajmingen är den allra bästa för tillfället och även om vi inte riktigt är där förhållandemässigt. Sen mindes jag. :)

För övrigt ska jag och Sonen åka till västkusten idag. Det jag, förutom tio timmars transport, inte gillar med det är att hans prylar som ska med på resan alltid utan undantag är spridda över halva jämtland. Klockan är hos mormor, galonbrallorna på dagis, skorna hos modern, cykeln stulen (och säkert ifrånväxt vid det här laget ändå), badgrejerna hos mig, tunna mössan i bilen, något ligger säkert på skolan, etc. etc. Men det är väl bara att köpa läget.

Tur att vi inte har någon brådska.

En sak jag inser när jag sitter uppe såhär på nätterna är att åtminstone tv-serierna har utvecklats en del sedan 80- och 90-talet. Highlander, Miami Vice och resten av utfyllnadsmaterialet som går på TV6 har i och för sig en nostalgiprägel över sig, men herrejävlar vad de inte står sig med tiden...