Idag firade Sonen sitt sexårskalas. På det hela taget en mycket trevlig tillställning även om det fanns mycket i övrigt att önska. Som att blivande sexåringar mycket väl skulle kunna hålla hälften så hög ljudvolym och ändå höra varandra på 200 meters avstånd. Motigheten började dock redan igår, när min bil vägrade starta redan på morgonen. Efter en promenad till skolan i 30 minusgrader insåg jag snabbt att hela mitt tidschema skulle gå åt helvete för dagen.
Som tur är fick jag låna en bil och kuskade runt till ÖoB, Willys, Rusta och Kärnan för att stacka upp prylar inför kalaset. Men hela tidschemat var ändå ruckat med några timmar, vilket skulle straffa sig. När jag kom hem och hade jobbat färdigt för dagen var klockan redan 22, så jag var inte speciellt sugen på att ställa mig och laga maten för kalaset då. Istället gjorde jag som jag brukar och sköt upp det till morgondagen. Som den morgonmänniska jag är, gick jag upp och började laga mat vid sex. Vi började vid tio så jag hade gott om tid på mig. Jag hade dock inte räknat med Murphys lag, så vid nio när äggklockan ringde för färdig paj, öppnade jag den mörklagda ugnen och fann att pajen fortfarande var ogräddad och ugnen kall. Säkringen hade gått. En halvtimma åt helvete.
Så en halvtimma sen till skolan satt jag av tiden för att kunna göra klart det sista. Sen skulle vi givetvis dra över en halvtimma extra på eftermiddagen, så att det blev extra lite tid. Som tur är fick jag oväntad hjälp från två vänner som slöt upp och gjorde det sista, och sedan styrde upp serveringen och hjälpte till med lekarna.
Sonen var helt svettig efter en halvtimma och bad om vatten innan vi ens satt oss till bords för att äta. Han fick en kungakrona från ÖoB som han var rätt nöjd över (åtminstone i början, "Jag är kungen!" utropade han med jämna mellanrum). Mycket roligt.
Efter maten gick vi till gympasalen för att leka lekar. Det gick sådär bra. Jag tyckte att jag hade valt rätt så enkla lekar som passade sexåringar, men det verkar som att det var ett rätt bra tag sedan jag var sex år själv. Och det är tydligen svårare än det ser ut att ha koll på åtta-tio ungar. Jag ska aldrig någonsin bli förskolepersonal. Någonsin. N-å-g-o-n-s-i-n. Herrejävlar.
Anyhoo, jag tror att sonen trivdes bra, trots att jag glömde det där med inneskor. Han sprang runt i sina vinterstövlar hela kvällen, men han verkade inte ta så hårt på det.
Efter katt-och-råtta-lek, fotboll (a.k.a. svärmboll, eller alla-på-bollen) och pepparkaksgubbar, var det dags för tårta. Jag tror att tårtan var rätt uppskattad. Åtminstone av några av barnen som högljutt proklamerade att de skulle ta två gånger. Till och med innan de smakat på den första. Den måste ha sett verkligt delikat ut.
Sen var det kaotiskt presentöppnande och presenterna fyllde ett helt soffbord. Det verkade som om Sonen stortrivdes och många sköna citat föll. Jag hoppas att jag fick något av dem på filmen som jag filmade. Dumt nog glömde jag att byta band innan jag började filma, så det blev bara en halvtimma filmat innan bandet tog slut. Men det räcker säkert när vi ser det igen. Det verkar som att han var nöjd över det mesta i presentväg och jag tror att han kommer ha väldigt roligt med dem hemma hos sin mor.
Anyway, trevligt var det om än lite fler gäster än vad jag hade räknat med. Sanningen att säga hade jag väldigt dålig koll på hur många som skulle komma, men det mesta löste sig ändå. Nu när jag skriver detta är Sonen sex år, tre timmar och 50 minuter. Och jag hoppas att han sover gott och är lycklig över dagen. Jag vet i alla fall att jag är glad att han fick ett rejält kalas med sina vänner innan han slutar dagis. Och att han får nya fina vänner, vart han än hamnar till hösten.
Det är helt sjukt hur fort tiden har gått. Känns inte som att det var speciellt längesedan jag klev av planet från Stockholm och såg honom för första gången sitta där i babysittern. Och nu ska han snart börja skolan. Jösses.
