I ICA-butiken där jag pinsamt ofta brukar handla min lunch numera eftersom jag inte orkat fixa matlådor på flera veckor, jobbar det en tjej/kvinna som ungefär lika ofta brukar sitta i kassan när jag ska handla. Åldern är rätt så obestämbar, hon kan vara allt mellan 25 och 35. Vad som däremot står bortom allt tvivel är att hon är den suraste jävel jag sett bakom en kassaapparat. Ever.
Mungiporna sitter i höjd med hakspetsen och jag har ibland funderat på om hon är anatomiskt missbildad på det sättet eller om en människa kan vara så jävla tvärsur varje dag. I förra veckan upptäckte jag att hon faktiskt kunde vara glad med uppåtpekande mun, för då log hon lite medlidsamt med en kollega som troligen drog ett skämt. Den bedömningen gjorde jag eftersom kollegan ifråga skrattade så hon grät och stående hopkurad med magkramper var på vippen att klappa sig på knäna av humoröverskottet. Om skämtet var roligt eller inte kunde jag däremot inte bedöma.
Så bara för att jävlas tänkte jag att jag skulle vara så äppelkäckt jävla überglad varje gång jag handlade av surkärringen, bara för att provocera och se hur länge hon kunde härda ut. Sagt och gjort.
Varje gång jag har handlat därefter har jag gjort det av henne, bara för att. Och varje gång har jag inte sagt "hej", utan "HEEEEEJ!" med ett brett leende, slängt in någon rolig (eller "rolig") kommentar och överdrivit mitt "tackartackar!!" så mycket det bara gått.
Man kan väl säga som så att det inte har burit frukt. Än så länge. Eller ja, det beror ju på vad man vill ha ut av det. Själv vill jag mest se om det går att få surfittan att le en aning. Dagens bravad hjälpte dock inte till något nämnvärt i den riktningen, tror jag.
Eftersom det är sista dagen att handla med femtioöringar idag, tänkte jag mig att jag skulle göra mig av med skiten en gång för alla. Jag samlade ihop sjutton spänn, dvs 34 femtioöringar och tänkte att jag skulle handla mig något för dem. Då jag för en gångs skull har matlåda med mig dagen till ära, skulle jag se vad det räckte till i godishyllan. Det blev en Marabou 200-grams chokladkaka som gick för det facila priset av 16 kronor och nittio öre.
Så jag knäppte på ett leende som säkert skulle få ett mindre djur att fly för livet och sa "HeeeeeeJ!". Hon tittade avmätt i min riktning och jag kände segervittring när hon drog chokladkakan genom streckkodsläsaren.
- Sjutton kronor, sa hon utan det minsta tillstymmelse till glädje.
- Håll till gooodooo, kvittrade jag och hävde ner en näve femtioöringar i hennes hand.
Att säga att hon såg desillusionerad ut var ett understatement. Hon såg håglöst och rätt trött på högen med småpengar och gjorde ett tafatt försök att börja räkna dem. Hon hann med fyra stycken innan hon uppgav ett karaktäristiskt "ÄHH!" och slängde ner allihop i rätt fack i kassaapparaten.
- Ha en trevlig dag! sa jag för att lätta upp stämningen lite. Det stora leendet satt som en gummimask i ansiktet.
Hon gav mig en trött blick och ägnade sig åt nästa kund. Jag tror hon gillar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar