invited/uninvited

Nyckeln till framgång verkar vara att inte öppna sin mailbox på flera dagar. Då haglar tydligen de bra grejerna in i en strid ström. Om man däremot sitter och väntar och hoppas kommer ingenting.

Nu har jag äntligen kommit igång med min Få Det Gjort-strategi. Alla projekt är uppstyrda, nästa action är specificerad och tillvaron börjar se riktigt ljus ut. Jag känner att jag har kontroll. Det var ett tag sedan. Typ sju år sen. Eller åtta.

När jag har tilltro till mitt system kommer en känsla av tomhet över mig. Inte en dålig tomhet, utan en kreativ tomhet. Ett flow. Jag behöver inte grubbla över sånt jag glömt, sånt jag måste komma ihåg, saker jag ska göra sen. Jag kan lita på att det jag skrivit ner är allt jag måste göra.

Jag känner mig såpass i fas att jag skulle kunna erbjuda mig till någon annan. Men jag tror inte att det skulle vara uppskattat. Sånt känns. Så istället fokuserar jag på mig och mitt och försöker bortse från att alla mina klockor klämtar. Jag skriver ner det och arkiverar det och försöker glömma.

Det är inte min sak att fråga.

"Vad är det för fel på han?"

Igår var jag och Sonen och hälsade på farfar. Min pappa. Men först skulle vi såklart spela. Jag har plockat fram ett gammalt 8-bitars NES och vi lirar Metroid för fulla muggar. Det måste vara det svåraste jävla spel som någonsin gjorts. När man börjar har man trettio energipoäng, en ärtbössa knappt värt namnet och tar minst fem energipoäng i skada vid varje träff. Har man tur får man energi från de fiender man dödar, men det är långt ifrån säkert och det tar som sagt bara sex träffar så är man historia.

Sonen kom inte riktigt överens med spelet. Han provade tio gånger från absolut noll och dog varje gång innan han ens kommit fyra skärmar bort. Det var ungefär lika långt som jag kom senaste gången jag spelade det för några år sedan. Eller tjugo år sedan, närmare bestämt. Jag har helt enkelt blivit bättre på att spela konsollspel efter sommarens (!) stora game bashing som vi haft, jag och Sonen. Sonen har också utvecklats något alldeles enormt. Fast än så länge så klår jag honom. Ge honom ett år till så är nog jag akterseglad något jävulskt. Han är redan bättre på en del grejer.

Eller så döljer han sin talanglöshet väldigt bra. Nu är vi på andra varvet av Metroid och vi klarade Kraid igen igår kväll. Jag har visserligen spelat det mesta, men bossarna får Sonen ta.

Så till rubriken. Min pappa har nämligen gått från att vara glömsk och trött till att bli rätt rejält dement på mindre än tre månader. Senaste gången jag träffade honom var i somras och då hade han visserligen väldiga problem med minnet, men man kunde prata med honom och föra ett samtal över en längre tid om riktiga saker. Nu är det inte så. Inte alls.

Jag var med på vårdplanering igår och vi ansökte gemensamt om en permanent plats på ett boende där han befinner sig dygnet runt sedan ett antal veckor tillbaka. Jag hade inte träffat honom innan mötet och den senaste gången jag pratade i telefon med honom var på hans födelsedag. Jag trodde att jag var förberedd på hur det skulle vara.

Min erfarenhet av äldreboende är så gott som obefintlig. Min senaste erfarenhet var när jag besökte mormor i slutskedet av livet när hon bara ville dö och sa så uttryckligen. Det var ingen rolig upplevelse.

Att se min pappa, min fina, snälla pappa sitta stilla i en fåtölj och skrapa koncentrerat på en sockerbit med en tesked, med rester av brunsås på skjortan var mycket att ta in. Under hösten började han gå upp mitt i nätterna och vandra oroligt fram och tillbaka i huset och leta efter toaletten. Hemma hos oss, när han och morsan fortfarande bodde ihop, hade vi toalett på övervåningen vilket inte existerade i hans nya hus. Ibland ville han åka hem när han var hemma. Han hade ingenstans där han hörde till längre. Ibland var han tillbaka hos oss, ibland ännu tidigare. Och nu satt han och skulle precis stoppa en kaka och en sockerbit i bröstfickan på skjortan.

Han kände såklart inte igen mig direkt. Eller Sonen. Under de senaste två månaderna har han någonstans på vägen tappat förmågan att prata begripligt. Det går fel någonstans på vägen och lösryckta ord kan ibland höras mellan ett obegripligt mumlande. Sonen vågade inte gå fram. Han lekte med en annan av boendets invånare istället. Jag kan inte riktigt säga att jag klandrar honom. Jag har svårt nog att kommunicera och säga vettiga saker. Vad pratar man om med någon som man inte förstår var han svarar? Så jag berättade om Sonen, om skolan, om allt vi gjort sedan vi sågs senast, om Östersund och om vintern, vädret och om fåglarna ute på innergården. Vad pratar man om med en man som man inte längre känner, som inte längre känner igen en?

Det var synd att säga att det gick bra. Jag fick gå ifrån flera gånger för att jag inte ville sitta och låta ögonen tåras framför honom. När jag tredje gången kommer tillbaka skiner han upp, som om han faktiskt känner igen mig. Han ler och skrattar. Jag sätter mig ner igen och letar förtvivlat efter samtalsämnen. Jag har aldrig varit bra på small talk. Vi håller varandra i handen. Jag ser en tår i hans ögonvrå.

Sen kommer det ett "Du har alltid *mummel* *mummel* bra pojk." Och hjärtat vill bara brista, där och då. Det är inte värdigt att en man som varit en sån arbetsmyra, alltid haft projekt på gång, byggt, fiskat, spelat fotboll med mig, varit med på så gott som varenda match jag någonsin spelat i vilken sport det än handlat om, att sitta där och inte kunna gå för att hans hjärna inte låter honom hålla balansen längre.

Han vill hela tiden gå. Börjar på en mening som låter som "nä, nu ska jag..." och tar tag i knopparna på armstöden och försöker resa sig. Så efter ett par försök tänker jag att han kanske vill ut och se sig omkring, så jag och en sköterska hjälps åt för att baxa upp honom i en rullstol. Sonen går med, bakom honom. Han viskar "Vad är det för fel på han?". Jag svarar inte, för jag vill inte börja gråta.

På väg ut från avdelningen sätter pappa händerna i dörrkarmen. Han vill inte ut. På några villkor. Hans trygghetssfär har krympt till en vårdavdelning på några hundra kvadrat. Och mitt hjärta går sönder igen. Så vi baxar tillbaka honom i fåtöljen.

Det är där vi lämnar honom en timma senare. Bland en kärring som skriker "kan någon hjälpa mig?" var femte minut och kräver att någon ska köra runt på henne i princip hela tiden. In på rummet, ut i "vardagsrummet", in igen. En gubbe som ser ut som vilken som helst, men som har ett minnesspann på en halvtimma och hela tiden gormar om att han ska därifrån och om någon fått besked om huruvida de ska stanna där en natt till eller inte, en gammal bilhandlare som sitter med händerna knäppta framför sig och stirrar på ingenting, en gammal skogshuggare som sitter i sin rullstol och frågar när det är dags för kvällsmat med jämna mellanrum, en tant (?) med tusen rynkor som sover i sin rullstol och världens gulligaste söndagsskoletant som Sonen lekt med under nästan hela tiden.

Pensionärsjävlar.

Jag känner mig så djävulskt maktlös.