Idag har jag fått tre beundrarbrev. De var alla på samma tema, att man var imponerad över hur jag argumenterade för min sak i ett visst ärende. Det är inte ofta jag får beröm för att vara principfast, rakryggad och uppriktig, samtidigt som det sägs att jag får saker gjorda och har en skön stil. Det händer några gånger per år kanske och jag försöker slicka i mig så mycket som möjligt av det när det väl händer. Att få det från tre olika håll samtidigt har aldrig hänt förut.
Det värmer bra i själen att få respekt från människor jag själv respekterar som kloka och förnuftiga.
I övrigt har livet tagit en positiv vändning i och med att jag löst min ekonomiska situation. Jag känner själv skillnaden från att ha varit utfattig student till att faktiskt äntligen ha fått pengar att betala räkningarna med. Nu kan jag rikta in mig på projekt jag brinner för igen, utan att ha en gnagande känsla av att jag egentligen bör göra något för att ändra min situation. Flera ton bekymmer har släppt från min rygg och det känns enkelt att leva.
Ändå har jag gått med en udda känsla hela dagen, som att jag glömt bort att göra något verkligt viktigt och jag kan inte för mitt liv komma på vad det är.
Jag har läst Långsamhetens lov under dagen, en bok av Owe Wikström, religionspsykolog, psykoterapeut, präst och författare.
Det är en bok som handlar om att inte låta sig fångas i andras stressfyllda tillvaro och om att låta sig njuta av de små sakerna i livet, bortom konsumtionshetsen, relationsjakten och sova-äta-jobba-dö-hjulet.
Jag finner mig själv sitta och nicka åt i princip allt som stått hittills och det är sällan jag känner en bok träffa så rätt. Många är nog inte mottagliga för budskapet, men jag kände hur det mesta föll in i ett mönster medan jag satt och läste.
Jag ska ta och läsa resten av boken nu.
onsdag 29 april 2009
tisdag 28 april 2009
Om manligt och kvinnligt
Idag har vi haft rätt intressanta diskussioner i klassen om huruvida Friskvård här en manlig eller kvinnlig prägel. Ser man på Aftonbladet och Expressen, som är relativt könsneutrala i jämförelse med Hänt i Veckan och amelia så tror jag nog att det där med Hälsa är riktat mer mot kvinnor. Viktminskningstips och relationsproblem är det som fyller bilagorna till tidningarna. Och tips på sexleksaker. Sällan ser man test på lösvaginor i tabloidpressen, men massagestavar duggar tätt. Livet är bra orättvist.
Den roligaste dieten jag hittade måste vara popcorndieten. "Gå ner 13 kilo på fem veckor" lovade den. Till synes oavsett vad du har för begynnelsevikt.
Helt sjukt.
Jag hade en poäng när jag började det här inlägget, men det kom saker i vägen.
Den roligaste dieten jag hittade måste vara popcorndieten. "Gå ner 13 kilo på fem veckor" lovade den. Till synes oavsett vad du har för begynnelsevikt.
Helt sjukt.
Jag hade en poäng när jag började det här inlägget, men det kom saker i vägen.
måndag 27 april 2009
Ickegåtornas dumhetspalats
Dan Brown har skrivit en bok som heter Gåtornas palats (Digital Fortress) och jag har precis återigen kommit på varför jag stör mig så mycket på Dan Browns författarskap. I slutet av boken är det ju förstås spännande som fan. Eller det ska i alla fall vara det.
Men det blir total FAIL när karaktärerna i scenen är en hyperintelligent kryptoanalytiker med IQ på 170, en lektor i språk, en IT-ingenjör, en högt utbildad ekonom, landschefen för en stor amerikansk federal myndighet och en räcka meniga tekniker som för att över huvud taget få anställning där de sägs jobba måste vara över genomsnittet i intelligenskvot och omvärldsanalys.
I och för sig får man räkna med den psykiska pressen som karaktärerna får utstå i slutscenen, men ändå. De kan inte lösa en gåta på tjugo minuters talbok som det tar en medelintelligent fritidsledarstudent utan några som helst hjälpmedel annat än allmänbildning trettio sekunder att knäcka. Hur troligt känns det på en skala? Det hela känns ungefär lite rättvisande som ett IQ-test på Facebook.
Och alla Dan Brown-böcker är ungefär likadana. Förvisso är det en gyllene regel att man aldrig får dumförklara sina läsare och att det vanligtvis är tjänstefel att lägga sig på alldeles för hög nivå, men detta är ju löjligt. Hela tiden sitter jag och frustreras över huvudpersonernas uppenbara brist på intellektuell förmåga, trots att de på pappret ligger skyhögt över min egen.
Jag avskyr Dan Brown för att han lyckats tjäna så mycket pengar. Det här är bara ren avundsjuka. Jag vill också skriva halvmesyrer till böcker och få miljarder för det.
Men det blir total FAIL när karaktärerna i scenen är en hyperintelligent kryptoanalytiker med IQ på 170, en lektor i språk, en IT-ingenjör, en högt utbildad ekonom, landschefen för en stor amerikansk federal myndighet och en räcka meniga tekniker som för att över huvud taget få anställning där de sägs jobba måste vara över genomsnittet i intelligenskvot och omvärldsanalys.
I och för sig får man räkna med den psykiska pressen som karaktärerna får utstå i slutscenen, men ändå. De kan inte lösa en gåta på tjugo minuters talbok som det tar en medelintelligent fritidsledarstudent utan några som helst hjälpmedel annat än allmänbildning trettio sekunder att knäcka. Hur troligt känns det på en skala? Det hela känns ungefär lite rättvisande som ett IQ-test på Facebook.
Och alla Dan Brown-böcker är ungefär likadana. Förvisso är det en gyllene regel att man aldrig får dumförklara sina läsare och att det vanligtvis är tjänstefel att lägga sig på alldeles för hög nivå, men detta är ju löjligt. Hela tiden sitter jag och frustreras över huvudpersonernas uppenbara brist på intellektuell förmåga, trots att de på pappret ligger skyhögt över min egen.
Jag avskyr Dan Brown för att han lyckats tjäna så mycket pengar. Det här är bara ren avundsjuka. Jag vill också skriva halvmesyrer till böcker och få miljarder för det.
söndag 26 april 2009
The Nag Factor
Det är intressant att kolla på gruppdynamik mellan små barn. Idag har jag och Sonen återigen varit hos hans namne och det går hur bra som helst att leka när det bara är de två. Efter någon halvtimma kom dock en av namnens kompisar som också är sex år, och genast ska det börjas med krigslekar, brottning och att kasta saker på varandra.
Det gör lite ont att behöva se hur de större barnen bestämmer och att Sonen inte får vara lika delaktig. En groda hittades och alla fick hålla den utom Sonen. Jag har bestämt mig för att inte gå in och styra i såna situationer, utan att han på något sätt får försöka tillskansa sig lite eget skinn på näsan. Han var i och för sig långt ifrån tyst om att han var missnöjd ("Jag vill också hålla i grodan!!") men det hjälpte inte riktigt på näsvisa skitungar utan empati. Han stod ändå tio meter ifrån gruppen när han sa det och då hjälper det inte att de både hör och ser det. Ett enkelt "Nä-ä!" från en av de coola killarna gjorde att han fick stå där och vara missnöjd.
Det kokade dock över på mig en aning när de hade en "lek" som gick ut på att kasta fotbollar på varandra på studsmattan. Sonen hoppade mest runt utan att ta upp någon av de tre bollarna, men de andra två kastade friskt sina bollar på Sonen. Inte så många på varandra, ska tilläggas. Då sa jag att jag också ville vara med, och hoppade med i studsmattan och kastade några hårda och rätt träffsäkra bollar på dem. Det tyckte åtminstone Sonen var väldigt roligt. Men han är alldeles för snäll för sitt eget bästa.
Efter att marodörerna åkt hem varvade dock både Sonen och hans namne ner betänkligt och lekte hur lugnt och städat som helst. Lego Star Wars förstås.
Sonen fick också prova på att köra fyrhjuling. En femtiokubiks liten historia som pappan försökte få namnen att köra på. Han var mäkta stolt över att ha fått köra själv och pappan i huset som äger en lokal terrängsportsfirma log i mjugg när Sonen proklamerade att han minsann skulle ha en sån där. Don't underestimate The Nag Factor.
Jag börjar bli lite skeptisk till det där inkludera-alla-köret som de försöker med på dagis. Det funkar ju inte ute i den stora världen och riskerar att göra barnen en otjänst. Jag antar att Sonen behöver komma ut mer bland riktiga barn och inte bara få sin sociala stimulans via småfejkade dagisgrupper som försöker emulera paradiset efter bästa förmåga.
Imorgon är det utvecklingssamtal eller något liknande. Ska bli intressant att höra vad de tycker om mina teorier då..
Det gör lite ont att behöva se hur de större barnen bestämmer och att Sonen inte får vara lika delaktig. En groda hittades och alla fick hålla den utom Sonen. Jag har bestämt mig för att inte gå in och styra i såna situationer, utan att han på något sätt får försöka tillskansa sig lite eget skinn på näsan. Han var i och för sig långt ifrån tyst om att han var missnöjd ("Jag vill också hålla i grodan!!") men det hjälpte inte riktigt på näsvisa skitungar utan empati. Han stod ändå tio meter ifrån gruppen när han sa det och då hjälper det inte att de både hör och ser det. Ett enkelt "Nä-ä!" från en av de coola killarna gjorde att han fick stå där och vara missnöjd.
Det kokade dock över på mig en aning när de hade en "lek" som gick ut på att kasta fotbollar på varandra på studsmattan. Sonen hoppade mest runt utan att ta upp någon av de tre bollarna, men de andra två kastade friskt sina bollar på Sonen. Inte så många på varandra, ska tilläggas. Då sa jag att jag också ville vara med, och hoppade med i studsmattan och kastade några hårda och rätt träffsäkra bollar på dem. Det tyckte åtminstone Sonen var väldigt roligt. Men han är alldeles för snäll för sitt eget bästa.
Efter att marodörerna åkt hem varvade dock både Sonen och hans namne ner betänkligt och lekte hur lugnt och städat som helst. Lego Star Wars förstås.
Sonen fick också prova på att köra fyrhjuling. En femtiokubiks liten historia som pappan försökte få namnen att köra på. Han var mäkta stolt över att ha fått köra själv och pappan i huset som äger en lokal terrängsportsfirma log i mjugg när Sonen proklamerade att han minsann skulle ha en sån där. Don't underestimate The Nag Factor.
Jag börjar bli lite skeptisk till det där inkludera-alla-köret som de försöker med på dagis. Det funkar ju inte ute i den stora världen och riskerar att göra barnen en otjänst. Jag antar att Sonen behöver komma ut mer bland riktiga barn och inte bara få sin sociala stimulans via småfejkade dagisgrupper som försöker emulera paradiset efter bästa förmåga.
Imorgon är det utvecklingssamtal eller något liknande. Ska bli intressant att höra vad de tycker om mina teorier då..
trist ekonomi
men ändå så glädjande. Jag har verkligen lyckats få till det på sluttampen av terminen. Nästa helg ska jag jobba och får både mat och en del pengar. Även om det inte kommer upp i mina forna lönenivåer så är det ett välkommet tillskott. Tvåtusen spänn är väl ändå rätt okej för två dagars arbete (okej, två och en halv)? Önskar bara att det var något verkligt roligt jag skulle göra, men det är säkert en nyttig erfarenhet hursom.
I övrigt är det bara wunderbar. Sonen har hittat en ny lekkamrat och det verkar som de trivs ihop. Om det bara inte var för det där jävla Lego Star Wars. Det passar verkligen inte för en studentbudget.
Jag tror att jag måste introducera filmerna istället. Får bara komma ihåg att klippa bort de värsta våldsscenerna först, eller nåt...
I övrigt är det bara wunderbar. Sonen har hittat en ny lekkamrat och det verkar som de trivs ihop. Om det bara inte var för det där jävla Lego Star Wars. Det passar verkligen inte för en studentbudget.
Jag tror att jag måste introducera filmerna istället. Får bara komma ihåg att klippa bort de värsta våldsscenerna först, eller nåt...
lördag 25 april 2009
Shorts
För första gången i år var det dags för shorts idag. En cykelutflykt slutade hos en klasskompis som har tre barn i åldrarna 2, 6 och 8. Sonen i familjen är sex år och har samma namn som Sonen. Viss förvirring rådde alltså, men inget som inte kunde överbryggas av fyra timmars hoppande på en studsmatta.
Att det kan vara så roligt är för mig en gåta. Jag trodde snarare att de skulle gegga på vid bäcken och bygga fördämningar men icke. Det blir väl imorgon istället. Om vi inte klättrar i berg då förstås. Den som lever får se.
Nu har vi ätit pizza och Skattkammarplaneten rullar på videon i källaren. Det känns lite retro att peta i ett VHS-band och se videohuvudena ställa in sig med bildrullning som följd. Att köra på DVD eller via datorn känns alldeles för bortskämt. Primitivt ska det vara...
Att det kan vara så roligt är för mig en gåta. Jag trodde snarare att de skulle gegga på vid bäcken och bygga fördämningar men icke. Det blir väl imorgon istället. Om vi inte klättrar i berg då förstås. Den som lever får se.
Nu har vi ätit pizza och Skattkammarplaneten rullar på videon i källaren. Det känns lite retro att peta i ett VHS-band och se videohuvudena ställa in sig med bildrullning som följd. Att köra på DVD eller via datorn känns alldeles för bortskämt. Primitivt ska det vara...
Lär känna din röst
Jag går på en folkhögskola som bland annat har jazz- och klassisk musikinriktning. Vi har även fritidsledarutbildning som jag går. Just fritidsledarna verkar fläckvis ha rätt dålig självinsikt. En av fritidsledarna är helt otroligt obra på att sjunga, men vill bli körledare. Hon är också helt lost på musikteori eftersom jag är bättre än henne. Jag känner mina begränsningar. Det gör dock inte hon.
En annan av fritidsledarna, närmare bestämt en av mina klasskamrater, har under tiden vi varit borta satt upp lappar kring hela skolan med budskapet "Lär känna din röst". Jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska beundra henne för hennes mod eller bara sätta skämskudden framför ögonen och ignorera hela spektaklet.
Hon är inte värdelös som sångerska, inte alls, men då vi har två musikinriktningar på skolan skulle jag kunna tänka ut ungefär 10 mer lämpliga kandidater för att leda en sån kurs. Och idag såg jag två musikelever stå och le åt en affisch (i blädderblocksformat) och peka menande. Tror inte att de vågade säga något för att jag gick förbi, men jag skäms ändå, å hennes vägnar. Även en av flummusiklärarna som propagerar för att hitta sin egen inre röst log lite i mjugg när han gick förbi en av affischerna. Tänk om M skulle gå på en sån kurs, som kan ta trestrukna F och har en satans klassisk pipa, vad hade jag inte gett för att vara en liten fluga på väggen då.
Ibland undrar jag vad det är för människor jag har fösts samman med.
En annan av fritidsledarna, närmare bestämt en av mina klasskamrater, har under tiden vi varit borta satt upp lappar kring hela skolan med budskapet "Lär känna din röst". Jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska beundra henne för hennes mod eller bara sätta skämskudden framför ögonen och ignorera hela spektaklet.
Hon är inte värdelös som sångerska, inte alls, men då vi har två musikinriktningar på skolan skulle jag kunna tänka ut ungefär 10 mer lämpliga kandidater för att leda en sån kurs. Och idag såg jag två musikelever stå och le åt en affisch (i blädderblocksformat) och peka menande. Tror inte att de vågade säga något för att jag gick förbi, men jag skäms ändå, å hennes vägnar. Även en av flummusiklärarna som propagerar för att hitta sin egen inre röst log lite i mjugg när han gick förbi en av affischerna. Tänk om M skulle gå på en sån kurs, som kan ta trestrukna F och har en satans klassisk pipa, vad hade jag inte gett för att vara en liten fluga på väggen då.
Ibland undrar jag vad det är för människor jag har fösts samman med.
torsdag 23 april 2009
i'm on fire
Jaha, så det är detta som är skidåkning! Alltså, att gå uppför ett berg med randonnéskidor under fötterna och stighudar på skidorna kanske låter dumdristigt. Även om det går att göra det med shorts och t-shirt i strålande sol. Men det är precis vad vi gjort de senaste fyra dagarna.
Att ha bredden av en hel bergssida att åka nedför och bara låta intrycken skölja över mig var nog bland det bästa jag gjort. Jag kommer inte exakt ihåg känslan av när jag hoppade fallskärm, men detta var på sitt sätt helt magnifikt.
När jag fått omstrukturerat mina videos så ska ni få se.
Igår var det däremot inte speciellt bra väder. Vi gick uppför en trettiograders sluttning i blötsnö och fallhöjden var ungefär fyrahundra meter när det plötsligt drar in ett fetingmoln och börjar snöa på oss. Därpå börjar det blåsa kraftigt från sidan och vi sicksackar oss uppåt på egentligen ingenting mer än våra egna trampade skidspår. När vi är ungefär 200 meter från toppen ballar en i sällskapet ur och börjar gråta, så vi bestämmer oss för att gå in till ett stenröse och ta av oss skidorna för att gå med dem på ryggen till toppen.
Bergskammen är ungefär tio meter bred och sikten är runt 20 meter när vi kommer upp och jag hör J ropa nerifrån att jag bör gå åt vänster NU för att inte ramla igenom överhänget av snö som ligger där. Hade jag gjort det skulle jag förmodligen tumla neråt ungefär åttio till hundra meter ner i ett stenröse som låg lite längre ner. Med hjärtat i halsgropen söker jag mig åt andra hållet och till slut kommer vi upp på lite planare mark, kanske mellan tio till femton graders lutning. Sikten är fortfarande noll och vi går åt vänster för att cirkla runt toppen och ta oss ner i en måttlig lutning till dalen nedanför som förmodligen ligger i strålande solsken.
Efter tjugo minuters stighudande inser vi att vi inte har speciellt bra koll på var vi befinner oss, så vi gräver en nödbivack och vecklar ut en vindsäck och kryper in alla fyra i den. Efter en timme inuti vindsäcken började vi bli lite kalla och rastlösa och beslöt oss för att gå ut och pröva lyckan. Efter vissa navigeringsproblem ("Den här kompassen är ju helt keff, den visar ju norr åt alla möjliga håll!") letade vi oss ner på det vi trodde var norrsidan, fortfarande med tjugo meters sikt och viss oro för att gå igenom hängdrivan som skulle förpassa oss hundra meter söderut på några sekunder.
Efter att ha tagit oss ner för en sida med kanske tjugofem graders lutning och noll sikt lättade molnen och vi såg en sjö som verkligen inte borde ligga där. Vi hade tagit oss ner på fel sida berget. Efter en del skråande tvärs över bergssidan och en femtio meters vandring i pjäxor över världens samlade stenskravel stod vi vid vad som såg ut att vara en hel backe ner i den dal vi vandrade upp ifrån. Solen tittade fram och hela åkningen ner var helt. jävla. underbar. Det kändes ganska värt allt slit när vi väl kom ner i finvädret.
Jag tror att jag har hittat mig (ytterligare) en ny hobby. Så. Jävla. Grymt.
Dessutom träffade jag idag på en gammal internetbekant som jag haft många och långa brevväxlingar med men aldrig träffat. Ända sedan den gamla Lunarstorm-tiden till och med. Jag kände igen henne från ett foto jag sett för ungefär sju år sedan. Sånt tycker jag är lite coolt.
Hon var till och med sötare än vad jag mindes henne. Hon såg lite generad och blyg ut. Hade jag haft sjuhundrafemtio spänn och inte varit uppbokad i helgen så hade jag definitivt stannat på ze big Fjällfest som de ska ha där. Inte på grund av att jag träffade henne (enbart), utan för att det ska samlas en helvetes massa skidnördar och outdoor-folk som ska umgås i en hel helg. Jag tror att jag hade gillat det.
Att ha bredden av en hel bergssida att åka nedför och bara låta intrycken skölja över mig var nog bland det bästa jag gjort. Jag kommer inte exakt ihåg känslan av när jag hoppade fallskärm, men detta var på sitt sätt helt magnifikt.
När jag fått omstrukturerat mina videos så ska ni få se.
Igår var det däremot inte speciellt bra väder. Vi gick uppför en trettiograders sluttning i blötsnö och fallhöjden var ungefär fyrahundra meter när det plötsligt drar in ett fetingmoln och börjar snöa på oss. Därpå börjar det blåsa kraftigt från sidan och vi sicksackar oss uppåt på egentligen ingenting mer än våra egna trampade skidspår. När vi är ungefär 200 meter från toppen ballar en i sällskapet ur och börjar gråta, så vi bestämmer oss för att gå in till ett stenröse och ta av oss skidorna för att gå med dem på ryggen till toppen.
Bergskammen är ungefär tio meter bred och sikten är runt 20 meter när vi kommer upp och jag hör J ropa nerifrån att jag bör gå åt vänster NU för att inte ramla igenom överhänget av snö som ligger där. Hade jag gjort det skulle jag förmodligen tumla neråt ungefär åttio till hundra meter ner i ett stenröse som låg lite längre ner. Med hjärtat i halsgropen söker jag mig åt andra hållet och till slut kommer vi upp på lite planare mark, kanske mellan tio till femton graders lutning. Sikten är fortfarande noll och vi går åt vänster för att cirkla runt toppen och ta oss ner i en måttlig lutning till dalen nedanför som förmodligen ligger i strålande solsken.
Efter tjugo minuters stighudande inser vi att vi inte har speciellt bra koll på var vi befinner oss, så vi gräver en nödbivack och vecklar ut en vindsäck och kryper in alla fyra i den. Efter en timme inuti vindsäcken började vi bli lite kalla och rastlösa och beslöt oss för att gå ut och pröva lyckan. Efter vissa navigeringsproblem ("Den här kompassen är ju helt keff, den visar ju norr åt alla möjliga håll!") letade vi oss ner på det vi trodde var norrsidan, fortfarande med tjugo meters sikt och viss oro för att gå igenom hängdrivan som skulle förpassa oss hundra meter söderut på några sekunder.
Efter att ha tagit oss ner för en sida med kanske tjugofem graders lutning och noll sikt lättade molnen och vi såg en sjö som verkligen inte borde ligga där. Vi hade tagit oss ner på fel sida berget. Efter en del skråande tvärs över bergssidan och en femtio meters vandring i pjäxor över världens samlade stenskravel stod vi vid vad som såg ut att vara en hel backe ner i den dal vi vandrade upp ifrån. Solen tittade fram och hela åkningen ner var helt. jävla. underbar. Det kändes ganska värt allt slit när vi väl kom ner i finvädret.
Jag tror att jag har hittat mig (ytterligare) en ny hobby. Så. Jävla. Grymt.
Dessutom träffade jag idag på en gammal internetbekant som jag haft många och långa brevväxlingar med men aldrig träffat. Ända sedan den gamla Lunarstorm-tiden till och med. Jag kände igen henne från ett foto jag sett för ungefär sju år sedan. Sånt tycker jag är lite coolt.
Hon var till och med sötare än vad jag mindes henne. Hon såg lite generad och blyg ut. Hade jag haft sjuhundrafemtio spänn och inte varit uppbokad i helgen så hade jag definitivt stannat på ze big Fjällfest som de ska ha där. Inte på grund av att jag träffade henne (enbart), utan för att det ska samlas en helvetes massa skidnördar och outdoor-folk som ska umgås i en hel helg. Jag tror att jag hade gillat det.
måndag 20 april 2009
Houston, we have a problem
Imorgon är det dags för omröstning i Europaparlamentets ITRE-utskott om det ska bli okej att stänga av människor från deras internetabonnemang eller inte. Tre misstänkta (men inte utredda) fall av fildelning är allt som krävs. Om man inte lägger till tillägg 138, som numera heter tillägg 46 (eller 135. Det ska aldrig vara enkelt i EU).
Läs mer hos Isobel. Och läs kommentarerna också.
Läs mer hos Isobel. Och läs kommentarerna också.
söndag 19 april 2009
Högfjäll på G
Imorgon bär det av upp till Jämtlandstriangeln för en vecka på högfjället.
Och jag är inte alls sugen på att ställa mig och packa saker nu. Min vana trogen vill jag skjuta upp det för att det är så tråkigt.
Men det ska nog bli roligt trots allt, jag är bara skeptisk för att det är en del saker som fattas för att det ska bli riktigt optimalt. Jag borde egentligen gå och lägga mig nu så att jag kan vakna tidigt och styra upp det jag inte kommer orka idag. För jag är verkligen trött som ett hus, trots att det blev gott om sömn inatt. Massa runtflängande för att få ihop utrustning gör ingen glad.
Första gången jag inte hoppar och studsar av förväntan att åka ut i vildmarken. Men det kommer väl. Nu, tvätt. Sicket fascinerande liv jag lever.
Och jag är inte alls sugen på att ställa mig och packa saker nu. Min vana trogen vill jag skjuta upp det för att det är så tråkigt.
Men det ska nog bli roligt trots allt, jag är bara skeptisk för att det är en del saker som fattas för att det ska bli riktigt optimalt. Jag borde egentligen gå och lägga mig nu så att jag kan vakna tidigt och styra upp det jag inte kommer orka idag. För jag är verkligen trött som ett hus, trots att det blev gott om sömn inatt. Massa runtflängande för att få ihop utrustning gör ingen glad.
Första gången jag inte hoppar och studsar av förväntan att åka ut i vildmarken. Men det kommer väl. Nu, tvätt. Sicket fascinerande liv jag lever.
lördag 18 april 2009
Recap
Efter något intensiva dagar innehållande bland annat skrivande av kursmateriel, hållande av kvällskurser och en hel del förberedelser inför sommaren så har det lugnat ner sig bara en liten bit.
Nu ska jag bara få klart allt för min högfjällstur nästa vecka och inför "årsmötet" ikväll. Jag läste visst lite fel. Det var inte "årsmöte" utan "årets möte". Man ska inte läsa mail vid tre på nätterna, tydligen.
Som en glad överraskning kommer jag att få besök ikväll, enligt ett sms jag hade fått när jag vaknade andra gången. Slumrade visst till framför nyhetsmorgon. Eftersom jag gick och blev Piratpartist igår kväll så tänkte jag att jag skulle se Anna Troberg debattera Dick Harrison i morgonsoffan, men det som föregick allt det där var så jävla sövande att jag missade hela klabbet.
Hur som helst är det skönt att intresset finns för att faktiskt besöka mig också och inte bara sitta på sin pall på sin kammare och säga att "jag längtar tills du kommer hit". Jag blir trött när det går jättebra att jag reser åt ena hållet men när det gäller att komma hit, trots bättre ekonomiska förutsättningar, så tryter engagemanget. Det är trevligt att bli positivt överraskad av ett besök. Det är liksom lite mer värt än ett vykort eller en ask choklad, även om det också är en fin gest.
Och nej, mina vänner behöver inte känna sig träffade. Jag har ju inte bott här så länge. ;)
I övrigt ser jag mycket fram emot mitt sommarprojekt. Väldigt mycket. Jag ska bo primitivt på en tomt som ligger ungefär fem mil ifrån Östersund, utan el och utan rinnande vatten. Däremot finns det ett utedass som jag kan använda, vilket kommer att vara nödvändigt när Sonen kommer.
Jag har sökt projektstöd från Filmpool Jämtland för att få lite teknisk assistans att spela in en film om detta boende utanför samhället. Jag har förhoppningen att kunna köpa en solcellspanel så att jag kan använda datorn och blogga om det, och för att kunna ladda filmkameran så att jag kan dokumentera detta. Får se om det blir i 30 dagar eller om det blir hela sommaren. Det beror på flera omständigheter. Skolan ska sponsra med mark och utrustning i alla fall.
Får se om det blir någon resa ner till västkusten i sommar också, där är ju det enda stället där jag faktiskt redan har ett jobb på gång. Farmodern vill väl se sonsonen om inte annat.
Nu ska jag bara få klart allt för min högfjällstur nästa vecka och inför "årsmötet" ikväll. Jag läste visst lite fel. Det var inte "årsmöte" utan "årets möte". Man ska inte läsa mail vid tre på nätterna, tydligen.
Som en glad överraskning kommer jag att få besök ikväll, enligt ett sms jag hade fått när jag vaknade andra gången. Slumrade visst till framför nyhetsmorgon. Eftersom jag gick och blev Piratpartist igår kväll så tänkte jag att jag skulle se Anna Troberg debattera Dick Harrison i morgonsoffan, men det som föregick allt det där var så jävla sövande att jag missade hela klabbet.
Hur som helst är det skönt att intresset finns för att faktiskt besöka mig också och inte bara sitta på sin pall på sin kammare och säga att "jag längtar tills du kommer hit". Jag blir trött när det går jättebra att jag reser åt ena hållet men när det gäller att komma hit, trots bättre ekonomiska förutsättningar, så tryter engagemanget. Det är trevligt att bli positivt överraskad av ett besök. Det är liksom lite mer värt än ett vykort eller en ask choklad, även om det också är en fin gest.
Och nej, mina vänner behöver inte känna sig träffade. Jag har ju inte bott här så länge. ;)
I övrigt ser jag mycket fram emot mitt sommarprojekt. Väldigt mycket. Jag ska bo primitivt på en tomt som ligger ungefär fem mil ifrån Östersund, utan el och utan rinnande vatten. Däremot finns det ett utedass som jag kan använda, vilket kommer att vara nödvändigt när Sonen kommer.
Jag har sökt projektstöd från Filmpool Jämtland för att få lite teknisk assistans att spela in en film om detta boende utanför samhället. Jag har förhoppningen att kunna köpa en solcellspanel så att jag kan använda datorn och blogga om det, och för att kunna ladda filmkameran så att jag kan dokumentera detta. Får se om det blir i 30 dagar eller om det blir hela sommaren. Det beror på flera omständigheter. Skolan ska sponsra med mark och utrustning i alla fall.
Får se om det blir någon resa ner till västkusten i sommar också, där är ju det enda stället där jag faktiskt redan har ett jobb på gång. Farmodern vill väl se sonsonen om inte annat.
onsdag 15 april 2009
Värmer ett nördhjärta
En av mina andra bloggar har i skrivande stund haft 13337 (leetspeak ftw!) besökare den här månaden. Ipred har tydligen satt fart på folk. Tursamt att jag skulle vara vaken vid den här tiden för att kunna uppleva detta historiska ögonblick.
Det värmer att se att fildelningsfrågan på intet sätt är avgjort bara för att skivbolagen flexar sina muskler. Vem vet, man kanske till och med börjar fundera på att jobba med folket istället för mot. Jag tror att det är en mer längsiktigt hållbar lösning.
Det värmer att se att fildelningsfrågan på intet sätt är avgjort bara för att skivbolagen flexar sina muskler. Vem vet, man kanske till och med börjar fundera på att jobba med folket istället för mot. Jag tror att det är en mer längsiktigt hållbar lösning.
tisdag 14 april 2009
Konsumtionsliv
Sitter här och suktar efter en bok med ovanstående titel, skriven av den polske samhällsfilosofen (hur blir man en sån?) Zygmunt Bauman. Och så försöker jag hitta på allt jag kan för att slippa börja på att skriva på kursmaterialet som måste vara färdigt tills imorgon. Jag har funderat en del på det här med konsumtion. Inte tillnärmelsevis lika mycket som Zygmunt Bauman har gjort förstås, men ändå funderat.
Jag har under ganska många år varit skeptisk till slit-och-släng-shopping, speciellt sedan den alltmer gått över till köp-och-släng-shopping. Att ha 70 t-shirts, 30 par skor, 50 skjortor och 25 kostymer var en gång min melodi. Jag kom aldrig upp i exakt de siffrorna, men garderoben var stor och ganska omfattande. Och allt skulle såklart vara av rätt märke. J Lindeberg, Fred Perry, Marlboro Classics, Peak Performance, Sand, Tiger, Sebago, Ermenegildo Zegna, Hugo Boss, G-star Raw och andra var det enda som dög att ha på kroppen. Jag var en trogen besökare på NK Herr där jag köpte slipsar för 800 spänn eller skjortor för 1500. När jag tecknade hemförsäkring så uppskattade jag mitt lösöre till mellan 250 000 och 300 000 kronor. Ganska mycket av det var kläder.
Numera har jag inte råd att hålla mig med en dylik garderob och jag kan inte säga att jag är nämnvärt ledsen över det. Självklart skulle det vara trevligt att håva in 50 000 efter skatt i månaden och fritt kunna disponera över sin tid utan att behöva hålla i slantarna. Men jag tycker inte att det är lika viktigt som jag tyckte förr.
Istället har jag gått till att konsumera upplevelser. Men jag är likafullt konsument. Jag har köpt en sovsäck för tvåtusen spänn, ett par regnbrallor för lika mycket, jackor för några tusenlappar, skidutrustning för säkert tio tusen och klättergrejer för några tusen till. För att inte tala på alla pengar jag lagt på datorprylar och videoutrustning. Allt för att jag ska kunna komma ut och uppleva saker och ägna mig åt mina hobbies. Och jag har lurat mig själv till att jag är mot konsumtionssamhället.
Ändå går jag och köper grejer som att det inte finns någon morgondag. Är det egentligen någon skillnad på mig som köper vardagskläder när jag måste och istället lägger pengarna på teknik- och fritidsprylar och på de som lägger 40 spänn på en chailatte varannan dag och blåser största delen av lönen på nya väskor, toppar, linnen, byxor, kjolar, scarfs, smink och sånt som jag ser som ytligheter?
Så gott som alla från höger till vänster är ense om att vi bör konsumera oss ur finanskrisen. Glömda är både växthuseffekter och väskdebatter. Fastän vi upplever oss som friare människor än någonsin är vi ändå trogna konsumenter i första hand och människor i andra hand. Såväl politiker som företagsledare ser oss på det viset. I konsumtionssamhället löses banden mellan människa och människa upp och vi är ständigt på jakt efter nya varor, ny relation, ny inredning, nytt jag. Så länge det upplevs som spännande är det trevligt, sen gör det inget om det vittrar sönder och dör, för vi kan alltid hitta nya förströelser, nya grejer som dämpar våra behovs pockanden. Vi lär oss att ständig tillväxt är ett normaltillstånd och att samhället skulle kollapsa om vi inte ständigt söker oss till nya saker. Vi är numera så indoktrinerade att vi tror att konsumtionslivet är vårt eget fria val och det enda rätta, själva måttet på frihet.
Och jag är så jävla fast i ekorrhjulet. Jag tror att det är dags för ett köpstopp.
Jag tycker också att ni ska läsa den här artikeln i GP.
Dessutom gillar jag tanken på en mental avgiftningsvecka genom att stänga av tv:n helt med början nästa veckan. För mig på fjället blir det nog ganska enkelt. Steg 1 och 2 är lätt. Steg 3 är en riktig utmaning.
Jag har under ganska många år varit skeptisk till slit-och-släng-shopping, speciellt sedan den alltmer gått över till köp-och-släng-shopping. Att ha 70 t-shirts, 30 par skor, 50 skjortor och 25 kostymer var en gång min melodi. Jag kom aldrig upp i exakt de siffrorna, men garderoben var stor och ganska omfattande. Och allt skulle såklart vara av rätt märke. J Lindeberg, Fred Perry, Marlboro Classics, Peak Performance, Sand, Tiger, Sebago, Ermenegildo Zegna, Hugo Boss, G-star Raw och andra var det enda som dög att ha på kroppen. Jag var en trogen besökare på NK Herr där jag köpte slipsar för 800 spänn eller skjortor för 1500. När jag tecknade hemförsäkring så uppskattade jag mitt lösöre till mellan 250 000 och 300 000 kronor. Ganska mycket av det var kläder.
Numera har jag inte råd att hålla mig med en dylik garderob och jag kan inte säga att jag är nämnvärt ledsen över det. Självklart skulle det vara trevligt att håva in 50 000 efter skatt i månaden och fritt kunna disponera över sin tid utan att behöva hålla i slantarna. Men jag tycker inte att det är lika viktigt som jag tyckte förr.
Istället har jag gått till att konsumera upplevelser. Men jag är likafullt konsument. Jag har köpt en sovsäck för tvåtusen spänn, ett par regnbrallor för lika mycket, jackor för några tusenlappar, skidutrustning för säkert tio tusen och klättergrejer för några tusen till. För att inte tala på alla pengar jag lagt på datorprylar och videoutrustning. Allt för att jag ska kunna komma ut och uppleva saker och ägna mig åt mina hobbies. Och jag har lurat mig själv till att jag är mot konsumtionssamhället.
Ändå går jag och köper grejer som att det inte finns någon morgondag. Är det egentligen någon skillnad på mig som köper vardagskläder när jag måste och istället lägger pengarna på teknik- och fritidsprylar och på de som lägger 40 spänn på en chailatte varannan dag och blåser största delen av lönen på nya väskor, toppar, linnen, byxor, kjolar, scarfs, smink och sånt som jag ser som ytligheter?
Så gott som alla från höger till vänster är ense om att vi bör konsumera oss ur finanskrisen. Glömda är både växthuseffekter och väskdebatter. Fastän vi upplever oss som friare människor än någonsin är vi ändå trogna konsumenter i första hand och människor i andra hand. Såväl politiker som företagsledare ser oss på det viset. I konsumtionssamhället löses banden mellan människa och människa upp och vi är ständigt på jakt efter nya varor, ny relation, ny inredning, nytt jag. Så länge det upplevs som spännande är det trevligt, sen gör det inget om det vittrar sönder och dör, för vi kan alltid hitta nya förströelser, nya grejer som dämpar våra behovs pockanden. Vi lär oss att ständig tillväxt är ett normaltillstånd och att samhället skulle kollapsa om vi inte ständigt söker oss till nya saker. Vi är numera så indoktrinerade att vi tror att konsumtionslivet är vårt eget fria val och det enda rätta, själva måttet på frihet.
Och jag är så jävla fast i ekorrhjulet. Jag tror att det är dags för ett köpstopp.
Jag tycker också att ni ska läsa den här artikeln i GP.
Dessutom gillar jag tanken på en mental avgiftningsvecka genom att stänga av tv:n helt med början nästa veckan. För mig på fjället blir det nog ganska enkelt. Steg 1 och 2 är lätt. Steg 3 är en riktig utmaning.
the skogsmulle speaks out
Detta är inget försök att skriva någon på näsan. Men eftersom jag ändå är vaken kan jag lika gärna skriva något. Och jag läste en väns blogg nyss och tänkte ge min historia. Om hur jag hamnade här kanske passar bra. 2002 (tror jag) fick jag en blodförgiftning. Den orsakades av att jag hade ett nageltrång på ena stortån och i samband med det blommade även en typ av reumatism upp. Den här typen av reumatism gör att jag sakta kommer att förtvina och bli en krokig gammal gubbe. Vill det sig illa blir jag en krokig 40-årig gammal gubbe. I annat fall kan det dröja ända tills jag blir riktigt gammal. Det beror lite på hur man sköter livet, antar jag. Men det beror också på mycket tur och träff.
Min reumatism innebär att jag med jämna mellanrum kommer att få uppblossande inflammationer runt om i kroppen, oftast centrerat kring olika leder. Den första som jag fick i samband med blodförgiftningen var i SI-leden, mellan bäckenet och ryggraden. Den gjorde mig sängliggande i tre veckor och sedan var jag tvungen att ta mig runt på kryckor i ytterligare tre månader. Efter det började jag värdesätta promenader, att jag över huvud taget kunde gå utan stöd. Och jag var glad att jag inte dog i blodförgiftningen, för det kunde ha hänt. två och en halv veckas intravenös antibiotika och åtta månaders penicillinkur vittnar om att allt inte stod rätt till i kroppen.
Nästa gång (runt våren-sommaren 2003?) handlade det om bröstbenet. Efter en heldag på Fjällbackas Pay'n'play-golfbana så kände jag vad jag trodde var träningsvärk. Men eftersom den höll i sig i två-tre månader den här gången också insåg jag att det inte riktigt var fallet. Min tûska läkare ordinerade "zoooongel va". Det gick inte vidare bra ihop med min beach 03-solbränna. Man ska visst inte vistas ute i solsken när man har det på kroppen.
Under de här inflammationsattackerna kan inflammationen ibland vandra runt i kroppen och sätta sig i olika leder på vägen. Fotvalven, armbågar, handleder, nackkotor, ryggkotor, knä, tår, fingrar. Alla delar har råkat ut för mer eller mindre allvarliga inflammationer. Needless to say är det ganska begränsande. Det är begränsande inte bara fysiskt utan även psykiskt. Att ha ständig värk i en kroppsdel är jävligt mentalt tröttande. Min rygg har spökat under ett antal år, och flera månader i sträck har jag varit tvungen att ta heta bad (vi snackar 45+ grader här) så att skinnet håller på att krulla sig, för att jag ska stå ut över huvud taget. Det är det enda som fått lederna att mjukna och gå att använda normalt igen. Åtminstone i några timmar.
Jag förstod ganska snabbt att jag skulle behöva bli mer aktiv och röra på mig för att inte den här sjukdomen skulle ta the best of me. Så jag gjorde några tappra försök att börja träna, jag hade ett tag ett ambitiöst 5-dagars träningsprogram där jag skulle bygga massor av muskler, jag åkte inlines varje dag och tog promenader på runt 4-5 mil i veckan. Inte samtidigt, men i perioder. Sen började jag känna av SI-leden igen, och jag blev stillasittande i några måander. Det är svårt att göra något när varje steg man tar känns som att få en styckkniv inkörd i sidan.
Nu för tiden har sjukdomen gått in i en mer passiv fas. Jag har fortfarande problem att sova på grund av smärtan, och min rygg är konstant stel på morgonen och mitt bröstkorgsomfång vid full inandning har minskat med 4,5 cm vid senaste mätningen för att mina leder i bröstryggen och bröstet sakta förbroskas.
Ett tag övervägde jag att bli brandman för att de har så mycket fysisk träning inbyggt i sina arbetspass. Jag har sedan länge gett upp tanken på att kunna med självdisciplinens hjälp hålla min kropp igång med fritidsträning.
Jag har fått ge upp mitt liv som det var, för att omskola mig. Jag läser till fritidsledare, inte för att det är speciellt lockande att få jobba med barn och ungdomar, utan för att utbildningen ger mig det umgänge jag behöver för att få en aktiv fritid och således kunna hålla mig någorlunda frisk. Jag har fått omvärdera mitt liv, byta vanor och inriktning och min sjukdom har fått mig att värdesätta små saker. Som att kunna gå. Jag hoppas verkligen att jag slipper att jobba med barn. Egna barn räcker gott för mig, tjugo andras hade varit katastrof.
Jag kunde förmodligen ha kämpat vidare på IT-spåret och gjort det bästa av det, men det hade inneburit att jag efter varje arbetsdag skulle behöva en eller två timmar för att mjuka upp ryggen efter datorsittandet, antingen via massage eller genom förebyggande träning.
Nu blir rörelsen en naturlig del av dagen. Och jag får ha jäkligt roligt samtidigt. Jag har verkligen utvärderat allt med mitt liv på grund av sjukdomen. Jag har slutat jobb delvis på grund av den och jag har sett mig själv bli deprimerad, skita i allt och bara stänga in mig på grund av den. Det är svårt att förklara för de som inte har haft det själv vilket enormt tryck reumatisk värk sätter på psyket. Som droppen sakta urholkar stenen blir man förr eller senare jävligt less och det är svårt att se ljuset i tillvaron.
Jag är glad att jag tog ett aktivt beslut att ge upp min stillasittande IT-karriär för att må bra i själ och kropp först och främst. Även om det har satt djupa spår i min ekonomi och i min sociala situation, så var det rätt beslut. Jag är inte tillbaka på banan än, men jag kommer sakta men säkert ditåt.
Och jag mår bättre än på länge.
Min reumatism innebär att jag med jämna mellanrum kommer att få uppblossande inflammationer runt om i kroppen, oftast centrerat kring olika leder. Den första som jag fick i samband med blodförgiftningen var i SI-leden, mellan bäckenet och ryggraden. Den gjorde mig sängliggande i tre veckor och sedan var jag tvungen att ta mig runt på kryckor i ytterligare tre månader. Efter det började jag värdesätta promenader, att jag över huvud taget kunde gå utan stöd. Och jag var glad att jag inte dog i blodförgiftningen, för det kunde ha hänt. två och en halv veckas intravenös antibiotika och åtta månaders penicillinkur vittnar om att allt inte stod rätt till i kroppen.
Nästa gång (runt våren-sommaren 2003?) handlade det om bröstbenet. Efter en heldag på Fjällbackas Pay'n'play-golfbana så kände jag vad jag trodde var träningsvärk. Men eftersom den höll i sig i två-tre månader den här gången också insåg jag att det inte riktigt var fallet. Min tûska läkare ordinerade "zoooongel va". Det gick inte vidare bra ihop med min beach 03-solbränna. Man ska visst inte vistas ute i solsken när man har det på kroppen.
Under de här inflammationsattackerna kan inflammationen ibland vandra runt i kroppen och sätta sig i olika leder på vägen. Fotvalven, armbågar, handleder, nackkotor, ryggkotor, knä, tår, fingrar. Alla delar har råkat ut för mer eller mindre allvarliga inflammationer. Needless to say är det ganska begränsande. Det är begränsande inte bara fysiskt utan även psykiskt. Att ha ständig värk i en kroppsdel är jävligt mentalt tröttande. Min rygg har spökat under ett antal år, och flera månader i sträck har jag varit tvungen att ta heta bad (vi snackar 45+ grader här) så att skinnet håller på att krulla sig, för att jag ska stå ut över huvud taget. Det är det enda som fått lederna att mjukna och gå att använda normalt igen. Åtminstone i några timmar.
Jag förstod ganska snabbt att jag skulle behöva bli mer aktiv och röra på mig för att inte den här sjukdomen skulle ta the best of me. Så jag gjorde några tappra försök att börja träna, jag hade ett tag ett ambitiöst 5-dagars träningsprogram där jag skulle bygga massor av muskler, jag åkte inlines varje dag och tog promenader på runt 4-5 mil i veckan. Inte samtidigt, men i perioder. Sen började jag känna av SI-leden igen, och jag blev stillasittande i några måander. Det är svårt att göra något när varje steg man tar känns som att få en styckkniv inkörd i sidan.
Nu för tiden har sjukdomen gått in i en mer passiv fas. Jag har fortfarande problem att sova på grund av smärtan, och min rygg är konstant stel på morgonen och mitt bröstkorgsomfång vid full inandning har minskat med 4,5 cm vid senaste mätningen för att mina leder i bröstryggen och bröstet sakta förbroskas.
Ett tag övervägde jag att bli brandman för att de har så mycket fysisk träning inbyggt i sina arbetspass. Jag har sedan länge gett upp tanken på att kunna med självdisciplinens hjälp hålla min kropp igång med fritidsträning.
Jag har fått ge upp mitt liv som det var, för att omskola mig. Jag läser till fritidsledare, inte för att det är speciellt lockande att få jobba med barn och ungdomar, utan för att utbildningen ger mig det umgänge jag behöver för att få en aktiv fritid och således kunna hålla mig någorlunda frisk. Jag har fått omvärdera mitt liv, byta vanor och inriktning och min sjukdom har fått mig att värdesätta små saker. Som att kunna gå. Jag hoppas verkligen att jag slipper att jobba med barn. Egna barn räcker gott för mig, tjugo andras hade varit katastrof.
Jag kunde förmodligen ha kämpat vidare på IT-spåret och gjort det bästa av det, men det hade inneburit att jag efter varje arbetsdag skulle behöva en eller två timmar för att mjuka upp ryggen efter datorsittandet, antingen via massage eller genom förebyggande träning.
Nu blir rörelsen en naturlig del av dagen. Och jag får ha jäkligt roligt samtidigt. Jag har verkligen utvärderat allt med mitt liv på grund av sjukdomen. Jag har slutat jobb delvis på grund av den och jag har sett mig själv bli deprimerad, skita i allt och bara stänga in mig på grund av den. Det är svårt att förklara för de som inte har haft det själv vilket enormt tryck reumatisk värk sätter på psyket. Som droppen sakta urholkar stenen blir man förr eller senare jävligt less och det är svårt att se ljuset i tillvaron.
Jag är glad att jag tog ett aktivt beslut att ge upp min stillasittande IT-karriär för att må bra i själ och kropp först och främst. Även om det har satt djupa spår i min ekonomi och i min sociala situation, så var det rätt beslut. Jag är inte tillbaka på banan än, men jag kommer sakta men säkert ditåt.
Och jag mår bättre än på länge.
måndag 13 april 2009
My hero
Jag har precis sett klart på "The US vs. John Lennon". Jag vet ju att han var fredsaktivist och sådär, flummade på med Yoko Ono och rökte både det ena och det andra. Men jag har egentligen inte läst på speciellt mycket om vad han åstadkom, men bilden som växer fram genom den här dokumentären är mycket mer intressant än jag trodde.
Lennon hade nog det klaraste patos jag sett hos någon artist över huvud taget, och han utnyttjade verkligen sin berömmelse för att nå ut med sitt budskap. Och hans pengar gjorde också sitt till, såklart. Som den annonskampanj han bekostade ur egen ficka som spreds över 8 världsstäder.
Jag är djupt imponerad över den målmedvetna kamp han förde, det enkla budskap som han gav och den insats han gjorde för att fightas mot vietnamkriget. Hur ett budskap om kärlek och fred nu kan vara så farligt att han faktiskt fick halva FBI med J Edgar Hoover i spetsen, efter sig.
Cool snubbe, liksom. Se dokumentären.
Lennon hade nog det klaraste patos jag sett hos någon artist över huvud taget, och han utnyttjade verkligen sin berömmelse för att nå ut med sitt budskap. Och hans pengar gjorde också sitt till, såklart. Som den annonskampanj han bekostade ur egen ficka som spreds över 8 världsstäder.
Jag är djupt imponerad över den målmedvetna kamp han förde, det enkla budskap som han gav och den insats han gjorde för att fightas mot vietnamkriget. Hur ett budskap om kärlek och fred nu kan vara så farligt att han faktiskt fick halva FBI med J Edgar Hoover i spetsen, efter sig.
Cool snubbe, liksom. Se dokumentären.
Snilleblixt
Alltså, ibland är jag så jävla nöjd med mig själv. Jag har fått en så ypperligt bra idé att jag nästan blir rädd. Dessutom är den så snillrikt vinklad att det bara finns minimal chans att det går åt helvete. Får jag positivt besked är min sommar räddad. Åtminstone en stor del av den. Och billigt blir det också. Det är förvisso en hel del att styra upp och planera, men det är det lätt värt. Tänker dock inte outa den än, innan jag fått klartecken.
I övrigt har det varit en trevlig dag. Fika med oboy (kall den här gången) och mackor på stranden, skatt-plantering och vatten-teori med fältstudier på smälthastigheter av olika stora istappar, viss iskrossning och en förvånande frånvaro av stenkastning. Och styrketräning i gymet. Efter att jag berättat att man måste börja med små vikter för att sedan lyfta tyngre och tyngre började Sonen med 0,5-kilosvikterna, fortsatte med enkilosvikterna, vidare på tvåkilosvikterna och slutligen trekilosvarianterna. Allt inom loppet av en halvtimma. Jag tror inte han förstod mig riktigt när jag förklarade att det tar lång tid att bli stor och stark.
Sonen stupade i säng vid sju och somnade nästan i samma ögonblick som han träffade kudden. Imorgon ska han lämnas på dagis. Nu ska jag sätta mig och skriva kursmaterial igen. Roligt.
I övrigt har det varit en trevlig dag. Fika med oboy (kall den här gången) och mackor på stranden, skatt-plantering och vatten-teori med fältstudier på smälthastigheter av olika stora istappar, viss iskrossning och en förvånande frånvaro av stenkastning. Och styrketräning i gymet. Efter att jag berättat att man måste börja med små vikter för att sedan lyfta tyngre och tyngre började Sonen med 0,5-kilosvikterna, fortsatte med enkilosvikterna, vidare på tvåkilosvikterna och slutligen trekilosvarianterna. Allt inom loppet av en halvtimma. Jag tror inte han förstod mig riktigt när jag förklarade att det tar lång tid att bli stor och stark.
Sonen stupade i säng vid sju och somnade nästan i samma ögonblick som han träffade kudden. Imorgon ska han lämnas på dagis. Nu ska jag sätta mig och skriva kursmaterial igen. Roligt.
söndag 12 april 2009
Update
Idag har sonen varit på sitt allra gosigaste humör. Inte ett gnällande har hörts och han har varit kramig och allmänt underbar från tidig morgon till sena kvällen. Vi inledde med bad i hotellpoolen och vattenläget ser lovande ut. Ända tills han börjar paniksimma i alla fall. Sen blev det Jamtli och utställningen om jordens inre, vilket inte direkt slog an några djupare strängar hos sonen. Eller hos mig för den delen.
Men vi satt igenom bildspelet om samerna, satt inne i kåtan och grillade lite scones på den kalla fina fejk-eldstaden, kröp i rävgryten och klättrade på klätterväggen.
Sen gick färden vidare ut i vädret för fika. Efter det blev det som vanligt lek i båten och efter en halvtimma där gick vi vidare mot djuren. Sonen var djupt fascinerad av den tre veckor gamla kalven, av jämtgetterna och av hönsen. Djupt (nåja) inne i skogen hittade vi en vinterkåta där vi gick in. Det var lite blött och snöslaskigt på golvet, säsongen har ju inte dragit igång än. Sonen gav ytterligare prov på sin teknikskadade läggning:
- Här vill jag bo.
- Ja, vi kanske kan bo i en sånhär till sommaren?
- Mmm, det hade varit kul. Nu ska vi titta på tv.
- Jag tror inte att vi kommer att hitta en tv här inne.
- Nä, den var ju trasig. Vi måste på affär'n och handla laga-grejer.
Jag blir lite sugen på att som ett experiment bo med honom i några veckor på något primitivt ställe, i tält eller i tältkåta, utan el, affärer och andra bekvämligheter. Men han kanske bryter ihop fullständigt...
Efter fyra timmar där, alldeles för lite sömn och en söndagspizza senare är jag måttligt sugen på att sätta mig och skriva kursmaterial. Jag tror att jag lägger mig på sofflocket en stund.
Men vi satt igenom bildspelet om samerna, satt inne i kåtan och grillade lite scones på den kalla fina fejk-eldstaden, kröp i rävgryten och klättrade på klätterväggen.
Sen gick färden vidare ut i vädret för fika. Efter det blev det som vanligt lek i båten och efter en halvtimma där gick vi vidare mot djuren. Sonen var djupt fascinerad av den tre veckor gamla kalven, av jämtgetterna och av hönsen. Djupt (nåja) inne i skogen hittade vi en vinterkåta där vi gick in. Det var lite blött och snöslaskigt på golvet, säsongen har ju inte dragit igång än. Sonen gav ytterligare prov på sin teknikskadade läggning:
- Här vill jag bo.
- Ja, vi kanske kan bo i en sånhär till sommaren?
- Mmm, det hade varit kul. Nu ska vi titta på tv.
- Jag tror inte att vi kommer att hitta en tv här inne.
- Nä, den var ju trasig. Vi måste på affär'n och handla laga-grejer.
Jag blir lite sugen på att som ett experiment bo med honom i några veckor på något primitivt ställe, i tält eller i tältkåta, utan el, affärer och andra bekvämligheter. Men han kanske bryter ihop fullständigt...
Efter fyra timmar där, alldeles för lite sömn och en söndagspizza senare är jag måttligt sugen på att sätta mig och skriva kursmaterial. Jag tror att jag lägger mig på sofflocket en stund.
Helkväll
Nu börjar tiden närma sig de trakterna då till och med herr "jag blir pigg av alkohol!" skulle vara stolt. Eller åtminstone inte skämma ögonen ur sig.
Imorgon (eller ja, idag) ska jag alltså pallra upp mitt arsle för att äta hotellfrukost med mor, son och sambo. Tillåt mig tvivla på att det kommer att gå. Inte minst med tanke på att jag inte kommer att kunna ta mig in till hotellet utan andra medel än taxi, om jag inte vill ta en buss halv sju.
Men jävlar, det var länge sedan jag hade såhär roligt ute på krogen. :) Och jag har kramp i magen sedan efterfesten. GuitarHero och en riktigt oborstad fylla, åtmisntonde på en del av deltagarna, gör sånt med mig. Av skratt, som tur är.
Imorgon (eller ja, idag) ska jag alltså pallra upp mitt arsle för att äta hotellfrukost med mor, son och sambo. Tillåt mig tvivla på att det kommer att gå. Inte minst med tanke på att jag inte kommer att kunna ta mig in till hotellet utan andra medel än taxi, om jag inte vill ta en buss halv sju.
Men jävlar, det var länge sedan jag hade såhär roligt ute på krogen. :) Och jag har kramp i magen sedan efterfesten. GuitarHero och en riktigt oborstad fylla, åtmisntonde på en del av deltagarna, gör sånt med mig. Av skratt, som tur är.
lördag 11 april 2009
Påskskidåkning
Idag är det skidåkning som står på schemat. Visserligen är det några plusgrader redan och risken för slush-puppie i backen är överhängande. Men med lite varm oboy, några go'a mackor, en glad (förhoppningsvis) son så ska det gå som en dans. Konstigt det där med vädret. Påsken kom visserligen tidigt förra året, men då var det 15 minusgrader och skridskobanan på sjön var fortfarande öppen så att man kunde åka. Vi var ute och åkte långfärdsskridskor och sonen gled omkring och gjorde "snowboaaard"-glidningar på isen med farmor. Idag har isen inte varit åkbar på ett par-tre veckor.
Schizo-väder indeed.
Och äntligen har jag fått sonens simmande (eller "simmande") på film. När jag själv slapp vara nere i bassängen på hotellet igår så kunde jag istället koncentrera mig på att inte få kameran blöt. Han kommer att bli grym om han bara lär sig förvalta sitt otroligt höga vattenläge. Och med de fötterna så snackar vi Michael Phelps...
Schizo-väder indeed.
Och äntligen har jag fått sonens simmande (eller "simmande") på film. När jag själv slapp vara nere i bassängen på hotellet igår så kunde jag istället koncentrera mig på att inte få kameran blöt. Han kommer att bli grym om han bara lär sig förvalta sitt otroligt höga vattenläge. Och med de fötterna så snackar vi Michael Phelps...
fredag 10 april 2009
Solokväll
Egentligen skulle jag städa och röja lite bland en massa papper. Men så hittade jag visst en chipspåse, ett gäng öl och en packe bra filmer på vägen hem. Internatet är så gott som dött och jag är alldeles ensam. Bara Nina är vaken.
Så nu ska jag sätta mig nere i källaren med mina kalla brewskies, mina filmer och min påse chips och bara vara. Det är bara en person som skulle fått vara med ikväll, men jag antar att hon har andra planer. Det lät i alla fall så när vi pratades vid.
Med lite tur så dyker hon upp imorgon istället. Det är ju en bit att ta sig.
Så nu ska jag sätta mig nere i källaren med mina kalla brewskies, mina filmer och min påse chips och bara vara. Det är bara en person som skulle fått vara med ikväll, men jag antar att hon har andra planer. Det lät i alla fall så när vi pratades vid.
Med lite tur så dyker hon upp imorgon istället. Det är ju en bit att ta sig.
Frid
Där jag bor minus cirka 50 internatelever och frånvaron av förbibörnande skotrar är riktigt vackert. Snön ligger kvar på isen och det är alldeles tyst och lugnt. I skogen har snön i stort sett smält bort och solen värmer på springande barnben.
Just när det är storhelger och varken jazzlinjens övningstromboner och uppsjungningsövningar låter är det förbannat fridfullt. Det enda som bryter tystnaden är sonens ihärdiga stenkastande för att få hål på isen. Det går sådär bra..
Sen ringer telefonen. Friden är slut. The grandmother has arrived.
Just när det är storhelger och varken jazzlinjens övningstromboner och uppsjungningsövningar låter är det förbannat fridfullt. Det enda som bryter tystnaden är sonens ihärdiga stenkastande för att få hål på isen. Det går sådär bra..
Sen ringer telefonen. Friden är slut. The grandmother has arrived.
Allergichock
Nej, det gäller inte några av internatmänniskorna den här gången, även om det mycket väl kunde ha gjort det.
Igår morse tog jag på mig ett par byxor och en lammullströja (+ 20 % polyamid) utan t-shirt under. Det är en såndär som om den bara hade varit lite grövre hade den varit stickig som fan. Men det var bara under en kort stund, så jag orkade inte leta upp en t-shirt. Jag var hungrig, okej?
Så jag åt frukost i lugn och ro, det tog väl ungefär 20 minuter och när jag kom tillbaka till rummet satte jag mig i sängen med sonen. Då kände jag att det började klia. Först lite grann i nacken, sen på höfterna, sen på benen. Och armarna. Och i hårbotten. Och nu jävlar kliade det runt kuken också, något så djävulskt. Allt kom på under tre minuter och bara ökade i faktor. Jag rev och kliade på höften så att jag fick långa rivsår och hela höftpartiet var alldeles rött. Mina händer var alldeles röda och sved och kliade om vartannat. Jag kände mig som Mr. Burns där jag satt och gnuggade dem mot varandra för att få det att sluta sticka och klia i dem.
I ett sista desperat försök att få kroppen att sluta brinna sprang jag iväg till duschen och drog på vattnet, struntade i att vänta på att vattnet värmdes upp, ställde mig i det eländigt kalla vattnet och frustade medan kroppen fick lite respit.
Men det kliade fortfarande överallt. Hårbottnen var värst, tätt följd av halsen, armarna och elvis the pelvis. Och så resten av kroppen på en hedrande femteplats. Det här är det värsta jag varit med om på det området sedan jag som 10-åring (eller nåt) dök ner och lågsniffade över en död brännmanet och brände mig på hela framsidan av kroppen. Det här var nog till och med värre.
Efter en kvarts rivande och slitande i duschen insåg jag att jag började få lite andningsbesvär. Jag hade tvålat in hela kroppen för att skölja bort eventuella rester av vad det nu än var jag hade fått på kroppen. Jag trodde att det kom ifrån tröjan och tror det fortfarande. Men kliandet bara ökade och nu började man kunna se stora röda blaffor på armarna, på halsen och på hela kalsongområdet. Och nu alltså andningen.
Jag insåg att lite anti-histamin skulle sitta fint och rände runt i bara handduken på internatet för att fråga om det var någon som var allergisk mot något. Det var ingen, för nästan ingen var där.
Så på med kläderna och promenera de femtio meterna till skolan för att höra med några av lärarna om de hade något. Jag var så andfådd när jag kom dit upp att jag fick sätta mig och vila utanför. Det var ingen som hade några allergitabletter där heller, så jag började göra en ansats till att köra till hälsocentralen, men någon anmälde skolans datatekniker som chaufför, så jag fick lift. Det var nog en bra idé med tanke på att jag höll på att klia sönder mig. Det hade inte varit särdeles trafiksäkert att sitta där och brinna under skinnet samtidigt som man ska hålla uppsikt på trafiken.
Anyhoo, väl på hälsocentralen fick jag någon typ av piller som på en halvtimma tog ner rodnaden och nässelutslagen såpass att jag kunde åka hem.
Mina rivmärken på höften och ryggen gör att jag ser ut som att jag har haft en del svåra sexuella utsvävningar de senaste dygnen, men all in all var det en intressant erfarenhet, även om jag inte direkt ser fram emot att göra om det. Vidare utredning ska ske.
Det känns sådär kul att bli allergiker utan några som helst tidigare symptom, men det är väl bara att bita ihop. Det kunde ju ha varit mycket värre. Som nötallergi. Vad skulle jag då ha ätit för snacks till ölen?
Igår morse tog jag på mig ett par byxor och en lammullströja (+ 20 % polyamid) utan t-shirt under. Det är en såndär som om den bara hade varit lite grövre hade den varit stickig som fan. Men det var bara under en kort stund, så jag orkade inte leta upp en t-shirt. Jag var hungrig, okej?
Så jag åt frukost i lugn och ro, det tog väl ungefär 20 minuter och när jag kom tillbaka till rummet satte jag mig i sängen med sonen. Då kände jag att det började klia. Först lite grann i nacken, sen på höfterna, sen på benen. Och armarna. Och i hårbotten. Och nu jävlar kliade det runt kuken också, något så djävulskt. Allt kom på under tre minuter och bara ökade i faktor. Jag rev och kliade på höften så att jag fick långa rivsår och hela höftpartiet var alldeles rött. Mina händer var alldeles röda och sved och kliade om vartannat. Jag kände mig som Mr. Burns där jag satt och gnuggade dem mot varandra för att få det att sluta sticka och klia i dem.
I ett sista desperat försök att få kroppen att sluta brinna sprang jag iväg till duschen och drog på vattnet, struntade i att vänta på att vattnet värmdes upp, ställde mig i det eländigt kalla vattnet och frustade medan kroppen fick lite respit.
Men det kliade fortfarande överallt. Hårbottnen var värst, tätt följd av halsen, armarna och elvis the pelvis. Och så resten av kroppen på en hedrande femteplats. Det här är det värsta jag varit med om på det området sedan jag som 10-åring (eller nåt) dök ner och lågsniffade över en död brännmanet och brände mig på hela framsidan av kroppen. Det här var nog till och med värre.
Efter en kvarts rivande och slitande i duschen insåg jag att jag började få lite andningsbesvär. Jag hade tvålat in hela kroppen för att skölja bort eventuella rester av vad det nu än var jag hade fått på kroppen. Jag trodde att det kom ifrån tröjan och tror det fortfarande. Men kliandet bara ökade och nu började man kunna se stora röda blaffor på armarna, på halsen och på hela kalsongområdet. Och nu alltså andningen.
Jag insåg att lite anti-histamin skulle sitta fint och rände runt i bara handduken på internatet för att fråga om det var någon som var allergisk mot något. Det var ingen, för nästan ingen var där.
Så på med kläderna och promenera de femtio meterna till skolan för att höra med några av lärarna om de hade något. Jag var så andfådd när jag kom dit upp att jag fick sätta mig och vila utanför. Det var ingen som hade några allergitabletter där heller, så jag började göra en ansats till att köra till hälsocentralen, men någon anmälde skolans datatekniker som chaufför, så jag fick lift. Det var nog en bra idé med tanke på att jag höll på att klia sönder mig. Det hade inte varit särdeles trafiksäkert att sitta där och brinna under skinnet samtidigt som man ska hålla uppsikt på trafiken.
Anyhoo, väl på hälsocentralen fick jag någon typ av piller som på en halvtimma tog ner rodnaden och nässelutslagen såpass att jag kunde åka hem.
Mina rivmärken på höften och ryggen gör att jag ser ut som att jag har haft en del svåra sexuella utsvävningar de senaste dygnen, men all in all var det en intressant erfarenhet, även om jag inte direkt ser fram emot att göra om det. Vidare utredning ska ske.
Det känns sådär kul att bli allergiker utan några som helst tidigare symptom, men det är väl bara att bita ihop. Det kunde ju ha varit mycket värre. Som nötallergi. Vad skulle jag då ha ätit för snacks till ölen?
tisdag 7 april 2009
Bad idea
Att klättra på fastande mage var ingen bra tanke. Sonen hamnade halvvägs upp på väggen och vägrade ta sig varken upp eller ner. Han vägrade också att sätta sig i selen, vilket innebar att han stod där han stod, och gnällde över att han var rädd.
Efter lite övertalning och pedagogiska finter lyckades vi dock gemensamt få honom ner från väggen. Jag drog i repet och han hängde kvar i greppen och var väl inte sådär jättenöjd. Men efter 5 minuter av ångest som kändes som ungefär en timma lyckades jag fira ner honom så att han landade på mattan, välbehållen.
Det intressanta är att vi gjorde samma sak kanske 20-30 gånger dagen innan och då var det inga problem. Men igår var det omöjligt. Så efter en enda klättring packade vi ihop. Det var då det hände. Han upptäckte gym-hallen.
Så jag visade honom bicepscurl, tricepspull, hur man tränar bröstmuskulaturen (brösten, som han säger), hur man tränar rumpan. Även fast han påstod att "rumpan och snoppen kan man inte träna". Hälften rätt är inte så tokigt.
Sen hittade vi boxhandskar och sparringblock och tränade lite på att träffa med rätt del av handen. Efter diverse pedagogiska förklaringar att han absolut inte får slå varken barn eller vuxna så förstod han att han inte under några förutsättningar får börja slåss på dagis. Nu ska han bli stark som Hulken och boxa sönder väggar. Och kylskåp. Och massa andra saker. Som kompensation, får man förmoda.
Jag tror inte att jag kommer att fortsätta med boxningsundervisningen. Det kan sluta i tragedi.
Men han fick blodad tand i alla fall, så nu efter att vi kommit hem från skidåkningen idag ska vi "träna", vilket innebär att han ska sitta och lyfta de tvåkiloshantlar som jag hittade åt honom.
Min förhoppning är att han ska somna i bilen på vägen hem och så tittar vi på film resten av aftonen.
Efter lite övertalning och pedagogiska finter lyckades vi dock gemensamt få honom ner från väggen. Jag drog i repet och han hängde kvar i greppen och var väl inte sådär jättenöjd. Men efter 5 minuter av ångest som kändes som ungefär en timma lyckades jag fira ner honom så att han landade på mattan, välbehållen.
Det intressanta är att vi gjorde samma sak kanske 20-30 gånger dagen innan och då var det inga problem. Men igår var det omöjligt. Så efter en enda klättring packade vi ihop. Det var då det hände. Han upptäckte gym-hallen.
Så jag visade honom bicepscurl, tricepspull, hur man tränar bröstmuskulaturen (brösten, som han säger), hur man tränar rumpan. Även fast han påstod att "rumpan och snoppen kan man inte träna". Hälften rätt är inte så tokigt.
Sen hittade vi boxhandskar och sparringblock och tränade lite på att träffa med rätt del av handen. Efter diverse pedagogiska förklaringar att han absolut inte får slå varken barn eller vuxna så förstod han att han inte under några förutsättningar får börja slåss på dagis. Nu ska han bli stark som Hulken och boxa sönder väggar. Och kylskåp. Och massa andra saker. Som kompensation, får man förmoda.
Jag tror inte att jag kommer att fortsätta med boxningsundervisningen. Det kan sluta i tragedi.
Men han fick blodad tand i alla fall, så nu efter att vi kommit hem från skidåkningen idag ska vi "träna", vilket innebär att han ska sitta och lyfta de tvåkiloshantlar som jag hittade åt honom.
Min förhoppning är att han ska somna i bilen på vägen hem och så tittar vi på film resten av aftonen.
söndag 5 april 2009
Humor på flaska
Här skulle man kunna tro att jag skulle skriva en harang om läkarsprit och/eller lustgas, men det här är en liten text om fiskleverolja. Alltsedan jag läste en Kalle Anka-tidning när jag var runt sex år gammal så har jag förstått att fiskleverolja inte är det allra mumsigaste. Det är rent ut sagt skitäckligt.
Som son till en hobbyfiskare har jag aldrig behövt befatta mig med eländet, men då sonen inte har världens mest fiskälskande mamma och han spenderar mesta tiden där så bör han fylla på förråden av omega-3 och omega-6 med jämna mellanrum.
Något stolpskott har kommit fram till att om man blandar lite artificiell tutti-frutti-smak i så blir det nog lättare. Det stolpskottet hade fel.
Jag mutade sonen med en toffée-fylld chokladgodis och det gick hem, men han klagar fortfarande över att han rapar fiskleverolja. Ett plus är att han inte kräktes. Vi hade ju ätit lax och pasta i gräddsås, och det är dy.. eh.. gott.
Nu till humordelen. Det står, förmodligen på djupaste allvar, på flaskan:
Är det någon som har tänkt sig att något barn i hela jävla världen skulle överdosera det där flytande rävgiftet? Eller är det bara så att man vill friskriva sig från ansvar om någon mot förmodan skulle av en olycklig nyck gå med munnen öppen samtidigt som flaskan på något mystiskt sätt skulle slungas framåt, fastna i något samtidigt som korken går upp och innehållet fortsätter rakt in i munnen på vår olycklige testperson, samtidigt som denne någon trampar på en kratta som ligger mitt i vägen som far upp i huvudet och krossar näsan så att personen blir tvungen att paniskt svälja för att få utrymme att skrika ut sin smärta?
För det skulle nog vara enda gången någon skulle få i sig en ohälsosam mängd fiskleverolja.
Som son till en hobbyfiskare har jag aldrig behövt befatta mig med eländet, men då sonen inte har världens mest fiskälskande mamma och han spenderar mesta tiden där så bör han fylla på förråden av omega-3 och omega-6 med jämna mellanrum.
Något stolpskott har kommit fram till att om man blandar lite artificiell tutti-frutti-smak i så blir det nog lättare. Det stolpskottet hade fel.
Jag mutade sonen med en toffée-fylld chokladgodis och det gick hem, men han klagar fortfarande över att han rapar fiskleverolja. Ett plus är att han inte kräktes. Vi hade ju ätit lax och pasta i gräddsås, och det är dy.. eh.. gott.
Nu till humordelen. Det står, förmodligen på djupaste allvar, på flaskan:
Förvaras utom syn- och räckhåll för barn.
Är det någon som har tänkt sig att något barn i hela jävla världen skulle överdosera det där flytande rävgiftet? Eller är det bara så att man vill friskriva sig från ansvar om någon mot förmodan skulle av en olycklig nyck gå med munnen öppen samtidigt som flaskan på något mystiskt sätt skulle slungas framåt, fastna i något samtidigt som korken går upp och innehållet fortsätter rakt in i munnen på vår olycklige testperson, samtidigt som denne någon trampar på en kratta som ligger mitt i vägen som far upp i huvudet och krossar näsan så att personen blir tvungen att paniskt svälja för att få utrymme att skrika ut sin smärta?
För det skulle nog vara enda gången någon skulle få i sig en ohälsosam mängd fiskleverolja.
lördag 4 april 2009
Breakthrough 3
And the hits just keep on coming. I morse när jag och sonen var i gympasalen för att spela badminton och klättra på klätterväggen stod han och funderade på vad en viss knapp var till för. Han frågade mig och jag sa att han får försöka läsa sig till vad det är.
- Vad är det där för bokstav?
- E!
- Njae...
- F!
- Japp. Och den där då?
- L!
Sen pekade jag på nästa.
- Ä!
Och nästa.
- K!
.. och nästa.
- T!
- Hur låter det då?
- Äää..
- Nej, den här låter fff..
- fff... lll... äää... Khh.. Thhu...
- Säg det lite snabbare...
- f.. l.. ä.. k.. t.. FLÄKT!
Ganska nöjd med sig själv tryckte han på knappen och satte igång fläkten som ventilerar gymnastiksalen och omklädningsrummen.
- Vad är det som låter?!
- Vad tror du att det är som låter?
- Det är nog fläkten.
Det verkar ha varit starten på något stort, för det ryktas om att han har läst någon atlas från pärm till pärm och ljudat ortsnamn hela kvällen. Ett intresse som möjligtvis kan ha väckts förra gången vi åkte upp till Bydalen och vi följde kartan hela vägen hemifrån och dit. Sidan 103 i Kungliga AutomobilKlubbens stora atlas var vältummad den åkturen. Det finns dokumenterat på film på det vanliga stället. Det är ganska coolt när det bara kommer sådär. När det liksom lossnar och kunskapen bara finns. Såhär låter bokstäverna och när man sätter ihop dem så blir det ord som låter såhär.
Jag tror detta är en brytpunkt. Med lite tur kommer han att kunna läsa sina egna godnattsagor om ett tag. ;) Fast godnattsagorna är så mysiga så dem skulle jag inte vilja byta bort för allt i världen. Det kan bara bli lite tradigt att läsa "Kalle Bromsvagn hoppar av" för hundrafemtiofjärde gången...
- Vad är det där för bokstav?
- E!
- Njae...
- F!
- Japp. Och den där då?
- L!
Sen pekade jag på nästa.
- Ä!
Och nästa.
- K!
.. och nästa.
- T!
- Hur låter det då?
- Äää..
- Nej, den här låter fff..
- fff... lll... äää... Khh.. Thhu...
- Säg det lite snabbare...
- f.. l.. ä.. k.. t.. FLÄKT!
Ganska nöjd med sig själv tryckte han på knappen och satte igång fläkten som ventilerar gymnastiksalen och omklädningsrummen.
- Vad är det som låter?!
- Vad tror du att det är som låter?
- Det är nog fläkten.
Det verkar ha varit starten på något stort, för det ryktas om att han har läst någon atlas från pärm till pärm och ljudat ortsnamn hela kvällen. Ett intresse som möjligtvis kan ha väckts förra gången vi åkte upp till Bydalen och vi följde kartan hela vägen hemifrån och dit. Sidan 103 i Kungliga AutomobilKlubbens stora atlas var vältummad den åkturen. Det finns dokumenterat på film på det vanliga stället. Det är ganska coolt när det bara kommer sådär. När det liksom lossnar och kunskapen bara finns. Såhär låter bokstäverna och när man sätter ihop dem så blir det ord som låter såhär.
Jag tror detta är en brytpunkt. Med lite tur kommer han att kunna läsa sina egna godnattsagor om ett tag. ;) Fast godnattsagorna är så mysiga så dem skulle jag inte vilja byta bort för allt i världen. Det kan bara bli lite tradigt att läsa "Kalle Bromsvagn hoppar av" för hundrafemtiofjärde gången...
Breakthrough 2
Idag har jag och sonen varit och badat. Upprinnelsen till detta var allt annat än lugn och sansad. Meningen var att skolan skulle sluta vid halv tolv, men på grund av diverse anledningar så kom vi inte därifrån förrän vid två. Snål som jag är ville jag nå Storsjöbadet innan tre så att jag slapp pröjsa fullpris. Vardagar är det nämligen halva priset och man går då in för det facila priset 80 spänn, istället för 150. Det senare anser jag vara hutlöst dyrt, det förstnämnda ganska överkomligt.
Givetvis glömde jag packa ner sonens badgrejer när jag var och hämtade honom, så vårt redan pressade schema blev riktigt tajt. Men vi hann med tio minuter till godo, med lite hjälp från sonens ljuva moder.
Vi badade och lekte till klockan halv sju, när det var dags att gå hem. Sista åket skulle bli den fyrtiofemgradigt lutande gula vattenrutschkanan som är ungefär tre meter lång. Sonen tänkte inte på att ta på sig sina flytkuddar och jag tänkte att jag ska inte påminna honom så får vi se hur lång tid det tar innan han ber om dem själv. Men den begäran kom aldrig och eftersom jag stod i vattnet och tänkte ta emot honom så skulle det ju inte spela någon större roll.
Glad i hågen - efter viss tvekan - störtade han nerför vattenrutschkanan och ner i vattnet, studsade med fötterna mot botten och kom upp, frustande och sprattlande och gled in till kanten, alldeles själv. Det var inte så mycket några simtag som en nödställds sista famlande fäktande, men framåt kom han, med vattenflödets hjälp.
Det sista åket blev till en sista timme, och halv åtta och säkert fyrtio åk i den förbannade vattenrutschkanan, ett antal high fives och hoppande skuttande "JAG KAN FLYTA SJÄÄÄÄLV PAPPA!!" samt en och annan överoptimistisk "jag behöver ALDRIG flytkuddar mer!" tog vi oss in i bastun för vidare hemfärd. När han fick självförtroende nog att han insåg att han faktiskt kunde komma upp till ytan själv var det mycket dykning för att titta på undervattenslamporna som gällde. Och att kolla på hur andra sprattlade med sina kroppar under vattnet. Sonen var ett enda stort leende och jag var inte långt efter.
Det får nog bli en tur till badhuset snart igen, det gäller att smida medan järnet är varmt. Jag har gett mig fan på att han ska ha lärt sig simma innan sommaren kommer. Simning under vattnet går ju bra. Det är den där lilla detaljen med andningen som behöver lite träning...
Givetvis glömde jag packa ner sonens badgrejer när jag var och hämtade honom, så vårt redan pressade schema blev riktigt tajt. Men vi hann med tio minuter till godo, med lite hjälp från sonens ljuva moder.
Vi badade och lekte till klockan halv sju, när det var dags att gå hem. Sista åket skulle bli den fyrtiofemgradigt lutande gula vattenrutschkanan som är ungefär tre meter lång. Sonen tänkte inte på att ta på sig sina flytkuddar och jag tänkte att jag ska inte påminna honom så får vi se hur lång tid det tar innan han ber om dem själv. Men den begäran kom aldrig och eftersom jag stod i vattnet och tänkte ta emot honom så skulle det ju inte spela någon större roll.
Glad i hågen - efter viss tvekan - störtade han nerför vattenrutschkanan och ner i vattnet, studsade med fötterna mot botten och kom upp, frustande och sprattlande och gled in till kanten, alldeles själv. Det var inte så mycket några simtag som en nödställds sista famlande fäktande, men framåt kom han, med vattenflödets hjälp.
Det sista åket blev till en sista timme, och halv åtta och säkert fyrtio åk i den förbannade vattenrutschkanan, ett antal high fives och hoppande skuttande "JAG KAN FLYTA SJÄÄÄÄLV PAPPA!!" samt en och annan överoptimistisk "jag behöver ALDRIG flytkuddar mer!" tog vi oss in i bastun för vidare hemfärd. När han fick självförtroende nog att han insåg att han faktiskt kunde komma upp till ytan själv var det mycket dykning för att titta på undervattenslamporna som gällde. Och att kolla på hur andra sprattlade med sina kroppar under vattnet. Sonen var ett enda stort leende och jag var inte långt efter.
Det får nog bli en tur till badhuset snart igen, det gäller att smida medan järnet är varmt. Jag har gett mig fan på att han ska ha lärt sig simma innan sommaren kommer. Simning under vattnet går ju bra. Det är den där lilla detaljen med andningen som behöver lite träning...
torsdag 2 april 2009
Vardagslyx
Förr brukade jag köpa ett gäng åt gången, kanske tre stycken, för jag visste att de skulle vara slut nästa gång jag kom tillbaka till affären. Som student är det inte längre försvarbart att göra det, för med ett literpris av 30 spänn så är det kanske inte det mest ekonomiskt försvarbara som finns, speciellt inte för en juiceoman som mig.
Men faktum är att Brämhults nypressade Blodapelsin är den godaste juice som gjorts. God morgon har någon variant, men den lever inte alls upp till Brämhults. Den är blaskig i både färg och smak, medan Brämhults är klarröd och fräsch hela vägen ner i magen.
Bilden ovan har jag snott av blondinbella och det är förmodligen första och sista gången jag länkar till henne så håll till godo. Så ont om bilder på Brämhults blodapelsinjuice är det.
Stay tuned for mer matporr nästa vecka, när jag recenserar färdig våffelsmet. Eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)