Roland Emmerich är en tysk som blivit en vildare stjärnbanerviftare än de flesta amerikaner själva är. Efter filmer som Independence Day och Day After Tomorrow (och den bottenlöst dåliga 10.000 B.C iofs) där presidenter och medborgare lever sida vid sida mot det onda Hotet kommer en film om världens förgörelse där de gör precis samma sak. Jag vet inte var jag ska börja med sågen. Here be spoilers, be warned.
2012 är verkligen ingen bra film. Det är två timmar och trettioåtta minuter som jag aldrig kommer att få igen. Förutom de överdådiga effekterna som alltid finns med i de här apokalyptiska filmerna, som man gör så gott man kan men fatalt misslyckas få trovärdiga, är det så många orimliga felaktigheter att man blir mörkrädd.
En kort sammanfattning:
Större delen av jordskorpan har rasat ihop, men mobiltelefonnätet funkar finfint!
Även om filmen är satt några år i framtiden är det rätt osannolikt att vi får datorsystem som pratar med sin(a) användare, kan göra realtidsanalyser av radarbilder och få fram scenarion några få sekunder efter att det hänt. Som den lilla händelsen att hela jordskorpan flyttat sig några hundra mil, till exempel. Eller exakt var jordskalv ägt rum, hur höga vågorna är på de tsunamis som bildas och en 3D-visualisering på vilken av de tusentals delar i ett maskineri som fallerar. Hej MovieOS.
Tsunami ja. I filmen bildas en 1500 meter hög tsunamivåg. Den når ända upp till Himalaya. Undra hur den så gott som torrlagda Indiska Oceanen såg ut under den tiden. Och undra när vatten började kunna rinna uppåt. En 1500 meter hög tsunamivåg skulle knappt ens nå upp till Kebnekajses topp, än mindre de omgivande bergen och dalgångarna kring Mount Everest. Ja, oavsett vilken fart vattnet hade.
I filmen är det ett gigantiskt kryssningsfartyg som är ute på öppet vatten. Det träffas av en tsunami som vräker fartyget åt helvete. Medeldjupet i havet är någonstans runt 3-4000 meter och en tsunamivåg hade verkat som en 1 meter hög svallvåg en stilla sommardag. Fast hur bra tv hade det varit? Vi välter det istället! Fuck physics!
Det som orsakar jordens kärna att kollapsa är neutriner, som "muterar" till andra partiklar. Mutation är en biologisk term, något som man tycker att forskarna borde veta. Dessutom borde de ha reagerat med havet först och förångat det, inte börjat fippla nere i jordens kärna. För övrigt är neutriner små till och med för att vara en partikel, miljarder av dem passerar varje sekund genom varje kvadratcentimeter av jorden och de saknar magnetisk laddning vilket gör en reaktion mer än osannolik. Men vad gör väl det i filmens värld?
Yellowstone som är en av de vulkaniska hotspots som finns runt om i världen, exploderar fullständigt bananas och bara det utbrottet skulle ha försänkt hela jorden i en postapokalyptisk vinterdvala, eftersom solen skulle förmörkats i flera veckor, kanske månader.
Likaså skulle huvudpersonerna förminskats till en glödande hög benknotor och allmänt mög på tre röda sekunder. Men de undkommer för hundrafemtionde gången i ordningen precis när marken börjar rämna. Igen och igen. Och igen.
För att sammanfatta 2012 är det en oändligt överproducerad, sentimentalitetsdrypande smörja med sedvanligt frenetiskt flaggviftande och juessäj thö grejtest kanntry ävver. Det är inte ens någon "underhållande" action som i Emmerichs tidigare filmer. Här går allt kämpande vidare och fysiken låtsas som ingenting och tittar åt ett annat håll. Här kan husbilar flyga, plan landa på snö utan vare sig landningsställ eller en bra pilot, vatten rinner uppåt, askmoln som under Krakataus era skulle förmörkat solen gör det inte, bilar kör snabbare än vulkanutbrott, det marksända mobiltelefonnätet funkar utan master tvärs över världen utan fördröjning, man försöker lyssna på FM-bandet medan man flyger över oceanerna och så vidare och så vidare.
Vilken typ av hjärndöda icke-tänkare är det som är målgruppen för den här filmen? Inte är den ämnad för mig i alla fall. Mot slutet med den smetiga sentimentaliteten drypande över hela duken kunde jag inte ens hålla käften utan stönade ljudligt över hur jävla värdelöst det var och skrattade högt över det som var osannolikt. Vilket var en hel del, till mitt sällskaps stora förtret.
Det är med stor sorg i hjärtat jag läser att 2012 kan få en tv-uppföljare. På ett sätt tror jag att den kan bli bättre (hur svårt kan det vara?) med en lägre budget. Mer närgånget filmande utan de här episkt dåliga panorama-katastroferna skulle bara göra gott. Skräckscenariot vore i och för sig att man gör samma typer av effekter men på lägre budget. Fy fan.
Svenskans recensent ger filmen 4 av 6 möjliga i betyg. Den jäveln kan ju inte ha satt sin fot utanför samhällsvetarsalen, om ens det. Näe, Emma Gray Munthe vet i alla fall vad hon snackar om. Ett av fem är dock lite för generöst i en film som så gott som helt saknar trovärdiga personporträtt.
Jag hade inte så höga förväntningar på den här filmen, men den levde inte ens upp till dem. Jag hoppas innerligt att inte Avatar är lika illa.
tisdag 30 mars 2010
söndag 14 mars 2010
Trött
Det blev verkligen så jävligt som jag misstänkte. Jag hatar att ha rätt, åtminstone när det gäller såna här saker. Ibland hade det varit rätt skönt att inte bo så här långt bort ifrån all action, så att man kunde ta diskussionerna öga mot öga istället för via telefon och mail. Jag gillar inte att få lögner serverade och det är så enkelt att dölja kroppsspråk och till och med tonfall genom att låta bli att svara och skriva ett mail eller sms istället.
Hur jävla svårt är det att vara ärlig och uppriktig och bara säga som det är?
Jag blir så trött. Otroligt jävla trött.
Och funkar därefter. Jag står verkligen i ett vacuum och kan inte ta mig för någonting. Jag måste skriva en massa dokument, styra upp mitt projekt, skriva arbeten som ska vara färdiga nästa vecka och utvärdera. Inget blir gjort och inget kommer att göras ikväll om jag känner mig själv rätt.
Det suger. Och inte på ett bra sätt.
Hur jävla svårt är det att vara ärlig och uppriktig och bara säga som det är?
Jag blir så trött. Otroligt jävla trött.
Och funkar därefter. Jag står verkligen i ett vacuum och kan inte ta mig för någonting. Jag måste skriva en massa dokument, styra upp mitt projekt, skriva arbeten som ska vara färdiga nästa vecka och utvärdera. Inget blir gjort och inget kommer att göras ikväll om jag känner mig själv rätt.
Det suger. Och inte på ett bra sätt.
lördag 13 mars 2010
Wicked game
Idag sa Sonen något som fick mig att asgarva, rodna och bli smått oroad på samma gång. Hade det inte varit så att jag känner det som otroligt integritetskränkande, hade jag skrivit det här. För så priceless var det. Istället sitter jag och Sonen och laddar inför Melodifestivalen som börjar om en kvart.
Jag har ingen som helst koll på Melodifestivalen i år. Jag har inte sett en enda deltävling eller läst resultat från dessa. Jag har ingen aning om vilka som ställer upp i finalen, jag har inte hört en enda låt (vad jag vet) och jag har inte läst förhandstips eller något liknande. Ett blankt papper. Det är nästan så att jag ser fram emot tittandet, även om jag gör det mest för Sonens skull (eller använder honom som ursäkt, jag vet inte vilket).
Angående föregående bloggpost har jag fått signaler om att det skulle kunna gå att lösa redan imorgon. Jag måste dock fortsätta vara kryptisk ett tag till. Google is not your friend när det kommer till såna spektakulära söktermer.
Ikväll ska jag se Wicked Game på SVT1 och nostalgitrippa tillbaka till Köpmangatan 67 och den person som alltid kommer att vara förknippad med den låten för mig. Kram på dig M2.
---
Sonen om "We can work it out": -Åh, den här känner jag igen. Jag gillar början, den är skön. Lyssna pappa!
Han är uppenbarligen inget spädbarn längre, om någon hade den föreställningen.
Jag har ingen som helst koll på Melodifestivalen i år. Jag har inte sett en enda deltävling eller läst resultat från dessa. Jag har ingen aning om vilka som ställer upp i finalen, jag har inte hört en enda låt (vad jag vet) och jag har inte läst förhandstips eller något liknande. Ett blankt papper. Det är nästan så att jag ser fram emot tittandet, även om jag gör det mest för Sonens skull (eller använder honom som ursäkt, jag vet inte vilket).
Angående föregående bloggpost har jag fått signaler om att det skulle kunna gå att lösa redan imorgon. Jag måste dock fortsätta vara kryptisk ett tag till. Google is not your friend när det kommer till såna spektakulära söktermer.
Ikväll ska jag se Wicked Game på SVT1 och nostalgitrippa tillbaka till Köpmangatan 67 och den person som alltid kommer att vara förknippad med den låten för mig. Kram på dig M2.
---
Sonen om "We can work it out": -Åh, den här känner jag igen. Jag gillar början, den är skön. Lyssna pappa!
Han är uppenbarligen inget spädbarn längre, om någon hade den föreställningen.
Muhammed och det berömda berget
Ibland blir jag bara så förbluffad över människors dumhet. Jag sitter och kollar på Mean Creek och ser en stilla progression mot det oundvikliga slutet. Och jag ser hur en idiotisk handling leder mot nästa. Hur en kedja av händelser, som kanske startade flera år tidigare når ett klimax som ingen planerat, funderat på eller kanske ens haft i sina vildaste mardrömmar.
Och jag ser hur man kan vara helt blind för konsekvenserna och förbanna omständigheterna, när det egentligen är väldigt enkelt för en part att lyfta ett finger. Men det är också uppenbart att det inte sker. Av vilken anledning är oklart, men tydligt är att det hade varit väldigt enkelt. Om det vore för att förhindra ett dödsfall, för att underlätta ett skeende eller bara gå på de känslor man tror finns. Men det känns ändå som att man sett hela historien förut, i en annan tid, på en annan plats.
Men Stålmannen kommer inte att flyga runt jorden för att stoppa tiden, han kommer inte att hoppa tvärs över landet i ett enda språng och den som inte vill, han eller hon kommer inte att göra.
Finns det en vilja, kommer man att göra. Oavsett förhållningsorder, om man vill, kommer man att göra. Odds, avstånd, tyngd eller förutsättningar spelar ingen roll. Vill man, gör man.
Men finns inte den rätta viljan, om allt är ett marriage of convenience, då kommer inget att hända. Då kommer allt att förbli ett spel för gallerierna och något man kan tänka sig ställa upp på för att det faller sig rätt. Men inget man är villig att offra något för.
Och det är så äckligt lätt att ramla dit, att tro och att hoppas. Jag blir bara så trött av att jag blev varnad för flera månader sedan. Men det är väl så det är, att det är enklare att se för en betraktare från utsidan.
Jag är glad att jag har L som nyktert kan se på situationen och göra en någorlunda objektiv bedömning av läget.
Ja, jag är kryptisk. Sue me.
Och jag ser hur man kan vara helt blind för konsekvenserna och förbanna omständigheterna, när det egentligen är väldigt enkelt för en part att lyfta ett finger. Men det är också uppenbart att det inte sker. Av vilken anledning är oklart, men tydligt är att det hade varit väldigt enkelt. Om det vore för att förhindra ett dödsfall, för att underlätta ett skeende eller bara gå på de känslor man tror finns. Men det känns ändå som att man sett hela historien förut, i en annan tid, på en annan plats.
Men Stålmannen kommer inte att flyga runt jorden för att stoppa tiden, han kommer inte att hoppa tvärs över landet i ett enda språng och den som inte vill, han eller hon kommer inte att göra.
Finns det en vilja, kommer man att göra. Oavsett förhållningsorder, om man vill, kommer man att göra. Odds, avstånd, tyngd eller förutsättningar spelar ingen roll. Vill man, gör man.
Men finns inte den rätta viljan, om allt är ett marriage of convenience, då kommer inget att hända. Då kommer allt att förbli ett spel för gallerierna och något man kan tänka sig ställa upp på för att det faller sig rätt. Men inget man är villig att offra något för.
Och det är så äckligt lätt att ramla dit, att tro och att hoppas. Jag blir bara så trött av att jag blev varnad för flera månader sedan. Men det är väl så det är, att det är enklare att se för en betraktare från utsidan.
Jag är glad att jag har L som nyktert kan se på situationen och göra en någorlunda objektiv bedömning av läget.
Ja, jag är kryptisk. Sue me.
torsdag 11 mars 2010
Det var den lugna kvällen det
Efter en heldags kroppsarbete såg jag fram emot en för ovanlighetens skull lugn afton med stillsamma aktiviteter. Enter the fucking jävla töväder. Halvvägs upp på vägen hemma vid huset, märker jag att det börjar slira. Som. Satan. Med bagageluckan fortfarande ute på vägen inser jag att biljäveln sitter ohjälpligt fast. Jag kliver ut ur bilen och då ser jag att snötäcket som jag trodde var relativt fast väg ligger i höjd med underredet. Tre fjärdedelar av bilen står bokstavligt talat på snön, med två små gropar för framhjulen. De drivande framhjulen, ska tilläggas.
Så det var bara att plocka fram en skyffel, ett spett, en traktor och en skinntorr gubbe och börja gräva, varva motor och putta för glatta livet. I en timma höll jag på och gräva, spetta och skyffla. Från tre fjärdedelar lyckades jag gräva så att åtminstone två tredjedelar av underredet låg fritt. Sen klev gubben in i bilen och startade motorn, jag hängde mig över motorhuven, greppade kofångaren med båda händerna och gjorde ett benlyft på mellan femhundra kilo och ett ton. Det gick sådär om jag ska vara ärlig, men med god hjälp av motorn lyckades jag få bilen tillräckligt långt för att däcken skulle få fäste i ny snö och slira ut på vägen.
Efter detta handgrävde jag en parkeringsficka till min bil alldeles nere vid vägen. Det tog i det här underbara föret ungefär en timma till.
Nu är jag helt slut i kroppen och jag misstänker att ryggen kommer att vara hyggligt uppfuckad imorgon. Nu ska jag, efter att sonen lagt sig, sätta mig och titta på Life of Bryan och äta en otroligt onyttig kaka. Sen ska jag ägna senkvällen till att hänga i en telefonlur.
Så det var bara att plocka fram en skyffel, ett spett, en traktor och en skinntorr gubbe och börja gräva, varva motor och putta för glatta livet. I en timma höll jag på och gräva, spetta och skyffla. Från tre fjärdedelar lyckades jag gräva så att åtminstone två tredjedelar av underredet låg fritt. Sen klev gubben in i bilen och startade motorn, jag hängde mig över motorhuven, greppade kofångaren med båda händerna och gjorde ett benlyft på mellan femhundra kilo och ett ton. Det gick sådär om jag ska vara ärlig, men med god hjälp av motorn lyckades jag få bilen tillräckligt långt för att däcken skulle få fäste i ny snö och slira ut på vägen.
Efter detta handgrävde jag en parkeringsficka till min bil alldeles nere vid vägen. Det tog i det här underbara föret ungefär en timma till.
Nu är jag helt slut i kroppen och jag misstänker att ryggen kommer att vara hyggligt uppfuckad imorgon. Nu ska jag, efter att sonen lagt sig, sätta mig och titta på Life of Bryan och äta en otroligt onyttig kaka. Sen ska jag ägna senkvällen till att hänga i en telefonlur.
Tonǻrsrevolten, femton år senare.
Jag drömmer så jävla mycket som jag minns nu för tiden. Det måste ha att göra med att jag vaknar flera gånger om natten och sover lätt. Verkar som att jag och Sonen är inne i samma spår där, han drömmer och skruvar på sig hela tiden och pratar i sömnen som en tok. Måste ställa upp Zoomen någon natt, så att man kan spela in det. Inatt drömde jag hur som helst om att vi satt i en stor sal med lågt i tak. En vaktmästare som såg ut som en korsning mellan Groundskeeper Willie (kolla in nördartikeln på Wikipedia. Amazing!) ur The Simpsons och The Bridge Keeper ur The Holy Grail satt vid en stor och svindyr flygel.
På flygeln stod en av de småtjejer på musiklinjen jag verkligen har som svårast för. Vaktmästare Willie sa åt henne att gå ner, vilket hon gjorde efter stor motvilja och med små små steg så att det skulle ta så lång tid som möjligt.
- Det är alltid ett jävla spring på den här flygeln, jag förstår inte varför, sa Willie.
Vi satt längst bak till höger i salen och den här tjejen gick ner och satte sig längst ner till vänster. På vägen dit satt Daniel B, ena halvan av ett tvillingpar som jag inte umgåtts med på hur många år som helst, bredvid mig och muttrade något om det inträffade. Det blev ett allmänt sorl i salen av detta och en av musikeleverna ställde sig upp och tyckte att det var småaktigt att sitta där och muttra och att han kanske skulle ställa sig upp och säga högt och tydligt vad han ville ha sagt. Det ville han inte. Så av någon underlig anledning kände jag mig manad att ta upp tråden. Jag ville väl ställa upp för min gamle polare, eller nåt åt det hållet.
- Jamen fel att kliva av flygeln när vaktmästaren ber en. Fatta hur jävla dyrt det hade blivit om ni ramlar igenom locket.
Oavsett hur troligt det scenariot hade varit, tyckte jag tydligen att det var en cool och nödvändig sak att säga just då. Efter en kort diskussion om hur barnsligt det var att ta upp sånt i det här stora sällskapet, tog någon av musikarna ton och så började hela salen sjunga en förmaningssång värdig oompaloompierna i Kalle och Chokladfabriken. Kommer inte ihåg hur den gick, men jag minns att jag svarade genom att sjunga ett musikaliskt försvarstal uppe på en bänk, en egen text jag ad-libbade med musik (nåja) från Hair. Jag som absolut hatar Hair. Jag har i och för sig aldrig psykoanalyserat varför jag har så svårt för Hair, men troligtvis har det något med Treat Williams att göra. Jag har aldrig gillat Treat Williams. Utom i den där advokatserien.
Avslutningen av min version av låten gick i alla fall ut på att ni kan köra upp era klagomål i röven och suga på den här. Jag avslutar knästående med ett fast grepp om pungen. Ni kan vara lugna, det var utanpå byxorna.
Efter mitt framträdande är det, kan vi säga, en ganska tryckt stämning i hela lokalen och när vi skiljs åt vill ingen riktigt kännas vid att de känner mig. Någon som absolut aldrig har gått på musiklinjen men ändå har en gitarr slängd över axeln säger till mig när vi är på väg genom dörren att han kommer att polisanmäla det här. "Det är lika bra", menar han.
Gör det, säger jag och pillar mig i ögonvrån med långfingret.
På flygeln stod en av de småtjejer på musiklinjen jag verkligen har som svårast för. Vaktmästare Willie sa åt henne att gå ner, vilket hon gjorde efter stor motvilja och med små små steg så att det skulle ta så lång tid som möjligt.
- Det är alltid ett jävla spring på den här flygeln, jag förstår inte varför, sa Willie.
Vi satt längst bak till höger i salen och den här tjejen gick ner och satte sig längst ner till vänster. På vägen dit satt Daniel B, ena halvan av ett tvillingpar som jag inte umgåtts med på hur många år som helst, bredvid mig och muttrade något om det inträffade. Det blev ett allmänt sorl i salen av detta och en av musikeleverna ställde sig upp och tyckte att det var småaktigt att sitta där och muttra och att han kanske skulle ställa sig upp och säga högt och tydligt vad han ville ha sagt. Det ville han inte. Så av någon underlig anledning kände jag mig manad att ta upp tråden. Jag ville väl ställa upp för min gamle polare, eller nåt åt det hållet.
- Jamen fel att kliva av flygeln när vaktmästaren ber en. Fatta hur jävla dyrt det hade blivit om ni ramlar igenom locket.
Oavsett hur troligt det scenariot hade varit, tyckte jag tydligen att det var en cool och nödvändig sak att säga just då. Efter en kort diskussion om hur barnsligt det var att ta upp sånt i det här stora sällskapet, tog någon av musikarna ton och så började hela salen sjunga en förmaningssång värdig oompaloompierna i Kalle och Chokladfabriken. Kommer inte ihåg hur den gick, men jag minns att jag svarade genom att sjunga ett musikaliskt försvarstal uppe på en bänk, en egen text jag ad-libbade med musik (nåja) från Hair. Jag som absolut hatar Hair. Jag har i och för sig aldrig psykoanalyserat varför jag har så svårt för Hair, men troligtvis har det något med Treat Williams att göra. Jag har aldrig gillat Treat Williams. Utom i den där advokatserien.
Avslutningen av min version av låten gick i alla fall ut på att ni kan köra upp era klagomål i röven och suga på den här. Jag avslutar knästående med ett fast grepp om pungen. Ni kan vara lugna, det var utanpå byxorna.
Efter mitt framträdande är det, kan vi säga, en ganska tryckt stämning i hela lokalen och när vi skiljs åt vill ingen riktigt kännas vid att de känner mig. Någon som absolut aldrig har gått på musiklinjen men ändå har en gitarr slängd över axeln säger till mig när vi är på väg genom dörren att han kommer att polisanmäla det här. "Det är lika bra", menar han.
Gör det, säger jag och pillar mig i ögonvrån med långfingret.
måndag 8 mars 2010
macho
Ikväll var jag och Sonen och handlade. Sonen tittade som vanligt runt bland leksakshyllorna när jag skulle plocka grejer i korgen. Plötsligt känner jag telefonen surra till och jag börjar fippla med att få upp den ur fickan, slinter, sveper efter den med vänsterhanden och smashar iväg den över golvet, samtidigt som handen far in i låret, med mitt psycho lillfinger först. Och slår lillfingret ur led. Igen.
Medan jag står och viftar med vänsterhanden, drar efter andan omväxlande med att säga aj och dra en lång harang om livets jävlighet, kommer en snubbe ur personalen förbi och undrar vad jag håller på med. Han säger verkligen så: "Vad håller du på med?" Jag tror att han var sjuk den dagen de övade kundbemötande. Å andra sidan stod jag mitt i gången och gestikulerade som om jag vore en bindgalen Ulf Ekman i Livets Ord, så vem kan klandra honom?
- Jag slog fingret ur led, säger jag och visar upp eländet.
Hans mun formas till ett litet o och han spärrar upp ögonen.
- Ajajaj, säger han till sist.
- Jovars, säger jag.
- Kan jag hjlpa till på något sätt?
- Ja, jag vet inte om jag ska dra rätt det själv, eller om jag ska be om hjälp..
- Ehh.. jag är inte direkt sjukvårdskunnig, medger han och konsulterar två kvinnliga personal som står lite längre bort och packar upp varor.
- Ojojoj, säger en av dem, men vi kan inte heller sånt.
- Kanske någon lite äldre ur personalen kan, säger han hoppfullt.
- Det är inte så många här nu, alla har gått hem, säger en av dem.
Under tiden står jag där med mitt numera rätt stela lillfinger som ju inte direkt går att böja så bra när de två benen inuti inte ligger helt i fas. Efter en ytterligare diskussionsrunda inser jag att ingen större hjälp finns att hämta.
- Ja, alltså, såhär kan jag ju inte gå, så det är väl bara att bita ihop, säger jag.
- Är du säker? Det kanske är bättre att åka till akuten, säger den förste snubben.
- Med ett stadigt tag går det nog, säger jag, biter ihop käkarna och tar ett rejält grepp och drar rakt ut.
Med tefatsögon och en lång blick mot sina kollegor står snubben och ser på medan jag drar rätt mitt finger. Det bultar rätt bra efteråt, och jag morrar lite mellan ihopbitna käkar. Vi slänger käft en stund och jag går vidare för att fixa yoghurt och bröd.
Efter en runda i mjölkdisken kommer jag tillbaka till brödhyllan och ser snubben stå och hålla sig om lillfingret medan han helt uppenbart berättar historien om idioten som drog rätt sitt eget lillfinger. Jag försöker att inte låtsas om att jag sett det, men när jag kommer närmare så tittar han åt mitt håll och frågar hur fingret känns, om jag kan röra det och om det är svullet.
- Ja, alltså, det var ju inte axeln som gick ur led, som tur var, säger jag och går skrattande vidare.
Resten av vistelsen i butiken går jag och håller i en 0.75-literspaket med Lemoncurd-merengue-glass i vänsterhanden och försöker se ut som om det är den mest naturliga sak i världen.
Medan jag står och viftar med vänsterhanden, drar efter andan omväxlande med att säga aj och dra en lång harang om livets jävlighet, kommer en snubbe ur personalen förbi och undrar vad jag håller på med. Han säger verkligen så: "Vad håller du på med?" Jag tror att han var sjuk den dagen de övade kundbemötande. Å andra sidan stod jag mitt i gången och gestikulerade som om jag vore en bindgalen Ulf Ekman i Livets Ord, så vem kan klandra honom?
- Jag slog fingret ur led, säger jag och visar upp eländet.
Hans mun formas till ett litet o och han spärrar upp ögonen.
- Ajajaj, säger han till sist.
- Jovars, säger jag.
- Kan jag hjlpa till på något sätt?
- Ja, jag vet inte om jag ska dra rätt det själv, eller om jag ska be om hjälp..
- Ehh.. jag är inte direkt sjukvårdskunnig, medger han och konsulterar två kvinnliga personal som står lite längre bort och packar upp varor.
- Ojojoj, säger en av dem, men vi kan inte heller sånt.
- Kanske någon lite äldre ur personalen kan, säger han hoppfullt.
- Det är inte så många här nu, alla har gått hem, säger en av dem.
Under tiden står jag där med mitt numera rätt stela lillfinger som ju inte direkt går att böja så bra när de två benen inuti inte ligger helt i fas. Efter en ytterligare diskussionsrunda inser jag att ingen större hjälp finns att hämta.
- Ja, alltså, såhär kan jag ju inte gå, så det är väl bara att bita ihop, säger jag.
- Är du säker? Det kanske är bättre att åka till akuten, säger den förste snubben.
- Med ett stadigt tag går det nog, säger jag, biter ihop käkarna och tar ett rejält grepp och drar rakt ut.
Med tefatsögon och en lång blick mot sina kollegor står snubben och ser på medan jag drar rätt mitt finger. Det bultar rätt bra efteråt, och jag morrar lite mellan ihopbitna käkar. Vi slänger käft en stund och jag går vidare för att fixa yoghurt och bröd.
Efter en runda i mjölkdisken kommer jag tillbaka till brödhyllan och ser snubben stå och hålla sig om lillfingret medan han helt uppenbart berättar historien om idioten som drog rätt sitt eget lillfinger. Jag försöker att inte låtsas om att jag sett det, men när jag kommer närmare så tittar han åt mitt håll och frågar hur fingret känns, om jag kan röra det och om det är svullet.
- Ja, alltså, det var ju inte axeln som gick ur led, som tur var, säger jag och går skrattande vidare.
Resten av vistelsen i butiken går jag och håller i en 0.75-literspaket med Lemoncurd-merengue-glass i vänsterhanden och försöker se ut som om det är den mest naturliga sak i världen.
lördag 6 mars 2010
Jag är så jävla intelligent
.. eller nåt.
Blev rekommenderad att se Shutter Island som ska vara väldigt bra. Jag har tyvärr någon form av psykisk spärr som gör att jag inte kan se en film som har en bok som förlaga utan att först läsa boken. Boken är jävligt bra (också), om det inte vore för en liten detalj. Den bok som jag läste hade runt 400 sidor. Efter ungefär 200 sidor hade jag listat ut hur den skulle sluta. Nu har jag precis läst ut den och jag hade otroligt rätt.
Det är så jävla störigt, rent ut sagt. Lite av tanken bakom en pusseldeckare - som jag anser att det är - av det här slaget är att sitta och fundera ut vad som kommer att hända, vem som är mördaren i det slutna rummet, eller något liknande. Men det är tråkigt när det är för enkelt och för uppenbart. Det är bland annat därför jag inte gillar Dan Brown. Där är det alltid hyperintelligenta, kreativa, belästa huvudpersoner som går bet på något man själv listade ut 30 sidor tidigare. Praktexemplet är det där med Newton och äpplet i Da Vinci-koden. Det känner ju varenda jävel till, utom en kryptolog och en universitetsutbildad symbolforskare. Och jag betecknar mig varken som hyperintelligent eller speciellt beläst, åtminstone inte på de ämnen som brukar avhandlas.
Dennis Lehane lägger ut en del falska ledtrådar och får säkert några att tro på dem, men han hintar också om den sanna historien rätt tidigt. När en bok har en så tydlig twist på slutet, vill åtminstone jag bli överraskad.
Jag känner mig snuvad på konfekten. Tråkigt. Nu ska jag sätta mig och titta på filmen istället.
Blev rekommenderad att se Shutter Island som ska vara väldigt bra. Jag har tyvärr någon form av psykisk spärr som gör att jag inte kan se en film som har en bok som förlaga utan att först läsa boken. Boken är jävligt bra (också), om det inte vore för en liten detalj. Den bok som jag läste hade runt 400 sidor. Efter ungefär 200 sidor hade jag listat ut hur den skulle sluta. Nu har jag precis läst ut den och jag hade otroligt rätt.
Det är så jävla störigt, rent ut sagt. Lite av tanken bakom en pusseldeckare - som jag anser att det är - av det här slaget är att sitta och fundera ut vad som kommer att hända, vem som är mördaren i det slutna rummet, eller något liknande. Men det är tråkigt när det är för enkelt och för uppenbart. Det är bland annat därför jag inte gillar Dan Brown. Där är det alltid hyperintelligenta, kreativa, belästa huvudpersoner som går bet på något man själv listade ut 30 sidor tidigare. Praktexemplet är det där med Newton och äpplet i Da Vinci-koden. Det känner ju varenda jävel till, utom en kryptolog och en universitetsutbildad symbolforskare. Och jag betecknar mig varken som hyperintelligent eller speciellt beläst, åtminstone inte på de ämnen som brukar avhandlas.
Dennis Lehane lägger ut en del falska ledtrådar och får säkert några att tro på dem, men han hintar också om den sanna historien rätt tidigt. När en bok har en så tydlig twist på slutet, vill åtminstone jag bli överraskad.
Jag känner mig snuvad på konfekten. Tråkigt. Nu ska jag sätta mig och titta på filmen istället.
Premiärsuget
Idag fick jag testa min nya dammsugare, ett riktigt monster från Miele. Vårstädning på schemat och jävlar vilken tid det tog, trots det här aset på 1600W som kan suga en golfboll genom en trädgårdsslang. Men så har jag dammtorkat precis överallt, tvättat fönstren, skurat kylskåpet, piskat mattorna och rensat avloppen också. Allt medan solen strålat utanför, på vinterns (jag skrev vinternet, snacka om autopilot) allra vackraste dag.
Men jag, uppskjutaren numero uno, härdade ut och gjorde klart allt. Jag gjorde till och med listor på det jag skulle göra som jag bockade av efter hand. Det är för jävla skönt. Jag måste göra listor oftare. Eller åtminstone bocka av dem. Men det är som enklare med listor, än att göra det mentalt.
I afton har vi sett på Robin Hood - Men in tights, vilket återigen har påmint mig om varför jag föredrar engelsk humor. Nu har jag inte sett filmen när det begav sig, utan det här var premiären för mig. Kanske inverkar det på att jag tyckte att humorn var kass. Av någon anledning verkar filmer som jag sett när jag var yngre ha ett större underhållningsvärde, trots låg humor. Jag uppskattar fortfarande Hot Shots I och II till exempel. Har däremot alltid hatat allt som Leslie Nielsen någonsin varit med i.
Jag ska nu desinficera mig med Eddie Izzard. Och The Holy Grail. Bara DVD-rooten på den sistnämnda får mig att asgarva.
Men jag, uppskjutaren numero uno, härdade ut och gjorde klart allt. Jag gjorde till och med listor på det jag skulle göra som jag bockade av efter hand. Det är för jävla skönt. Jag måste göra listor oftare. Eller åtminstone bocka av dem. Men det är som enklare med listor, än att göra det mentalt.
I afton har vi sett på Robin Hood - Men in tights, vilket återigen har påmint mig om varför jag föredrar engelsk humor. Nu har jag inte sett filmen när det begav sig, utan det här var premiären för mig. Kanske inverkar det på att jag tyckte att humorn var kass. Av någon anledning verkar filmer som jag sett när jag var yngre ha ett större underhållningsvärde, trots låg humor. Jag uppskattar fortfarande Hot Shots I och II till exempel. Har däremot alltid hatat allt som Leslie Nielsen någonsin varit med i.
Jag ska nu desinficera mig med Eddie Izzard. Och The Holy Grail. Bara DVD-rooten på den sistnämnda får mig att asgarva.
tisdag 2 mars 2010
When you got to go, you got to go
Konsten att stånga sig blodig på sånt man inte förstår. Stor humor.
Sonen sov alltså 13 timmar inatt. Själv klarade jag mig på fyra. Istället satt jag uppe och tittade igenom gamla filmer av när Sonen åker inlines, skidor och när vi är på Skansen på Djurgården. Det är lustigt hur tiden går fort ibland, men står stilla andra gånger. Sånt som förevigats på film kommer alltid finnas kvar som animerade bitar av dåtiden. Det roliga är att jag nästan aldrig är med i de animerade bitarna, för jag står, går eller åker bakom kameran. Som Sonens femårskalas. Eller sexårskalas för den delen. Det är inte utan att man undrar om Sonen kommer att fråga "Vart var du när det här filmades?"... :)
Under mina drygt fem år här uppe har jag knappt några bilder på mig själv. Vid närmare eftertanke har jag nästan inga bilder från efter min femtonårsdag. Kanske inget jag sörjer, men det blir lite lustigt att förklara för barn och barnbarn senare i livet. "Farfar/morfar, vad gjorde du när du var ung? - Massor! - Får vi se bilder? - Nej." Fast de lär å andra sidan aldrig lida brist på bilder på sig själva, så de kanske är nöjda så.
I övrigt har vi sett Erik Gandinis film Videocracy ikväll, ett intressant porträtt av en redigt skruvad stat som lever på smått makabra tv-shower. Jag kom att tänka på Caligula när jag såg den, som handlar om den mest dekadenta kejsaren under Romarrikets storhetstid. Videocracy har tydligen väckt otrolig uppmärksamhet i Italien, men jag som hade väntat mig en politisk uppgörelse i stil med Michael Moores flippade grejer blev lite besviken. Gillade dock porträttet av Fabrizio Corona som enligt egen utsago var "en modern Robin Hood, som tog från de rika och gav till sig själv." L som varit i Italien under en sommarsäsong kände inte riktigt igen sig och tyckte att filmen var överskattad, medan andra i publiken tyckte att den var väldigt bra.
På ett sätt respekterar jag Berlusconi. I Italien verkar det inte gå så bra för timida, balanserade förhandlare. Det är egotrippade alfahannar som tror för mycket om sig själv som räddar dagen, eller åtminstone har mest framgång. Att ha lyckats göra Milan till världens bästa fotbollslag, att ha blivit både mediemiljardär och president i ett västeuropeiskt land är ändå rätt fantastiska bedrifter. Men det är inget vackert arv han lämnar efter sig.
Videocracy skildrar ett Italien där Varenda. Jävel. Vill. Bli. TV-kändis. Och det är ingen gullig bild.
På det hela taget är filmen rätt seg. Inget tempo i berättandet och ingen övergripande förklaring till hur saker kommit att bli såhär. Man ser början av imperiebyggandet och sedan slutet, men har ingen aning om vad som hände mitt emellan. Jag hade gärna sett en djupare skildring. Som det är nu är det mest ett skrap på ytan. Men det är kanske det man vill lyfta fram. Ytan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)