Östblocksparty

Kom hem för en timma sedan från en efterfest i Cluj, Rumänien. Här är klockan sju nu.

Jag hade egentligen tänkt stanna där, men det finns ju så mycket mer att berätta. Efter en knapp arbetsvecka med diverse föreläsningar och workshops (i Castel Dracula, no less), en hel del traditional romanian food, som hade sina ups and downs, och en hel del öl är det dags att åka hem till älsklingen och Sonen, efter två dagars semestrande i Cluj. Cluj (ˈkluʒ) är, beroende på om man tittar på svenska eller engelska wikipedia, Rumäniens fjärde eller andra största stad. Inte utan att man förstår varför vissa inte tillåter Wikipedia som källa.

Anyhoo, förutom att språket har en hel del influenser från italienska och kan tolkas rätt bra i skrift, är det så gott som omöjligt att förstå det i talad form. Dessutom är de flesta rätt kassa på engelska om man börjar närma sig 40-strecket. Det är därför det är bra att hitta en tysk tjej på planet dit (egentligen funkar vilken nationalitet som helst som kan rumänska och engelska) som kan tolka och visa runt i stan.

Stan har lite av en Paris-känsla över sig, tycker jag. Visserligen är det ganska nedgånget på sina ställen, men det pågår sjukt mycket byggnadsarbeten. Och det är löjligt många kyrkor. Ortodoxa, katolska, evangelikanska, en och annan synagoga. Gemensamt för de flesta är att de ligger insprängda mellan annan bebyggelse men är sanslöst stora inuti. Förutom ze big Cathedral då förstås, för den ligger på torget mitt i Cluj och är en punch in the face rent generellt. Och så caféer. Mängder med uteserveringar och små prång där man kan dricka kaffe, te eller öl. Och teatrar till förbannelse och två operascener. Givetvis, min vana trogen, var det uppehåll på föreställningar den här helgen på de stora scenerna, men nästa vecka är det fullspäckat. Det hade på något sätt varit rätt mäktigt att se Verdis Aida på rumänsk scen.

Kanske gillar jag staden för att jag hade så låga förväntningar på hur det skulle se ut, men jag tror inte det. Kanske var det de svenska läkarstudenterna jag träffade genom min tyska guide (som också var läkarstudent) som gjorde vistelsen till det lilla extra. Att det dessutom var Museum Night, med nattöppna gratis museibesök igår kväll gjorde ju inte saken sämre. Inte för att 10 spänn i inträde var speciellt mycket till att börja med i och för sig. Men för atmosfären det skapade i hela staden. Ett myller av liv. Något jag inte skulle uppskattat om jag varit på sämre humör, visserligen.

Nu ska jag packa ihop grejerna, sova en timma, äta lite frukost och sen åka ut till flygplatsen. Sen har jag tre flighter att sova på, innan jag kommer hem till stan och (tydligen) en romantisk middag för tu.

Det är hårt att vara jag.

Packångest

Imorgon ska jag alltså åka till Rumänien. Och innan dess ska det packas, skrivas klart en projektansökan, levereras en server och tvättas, städas, diskas och dammas. Igår var jag och Sonen på bröllop för en kompis som 40 år ung skulle gifta sig. Då blev det inte mycket gjort av allt som måste göras, men roligt var det. Vi inledde dagen med att trimma Sonens hår. Det var en åtgärd som var gången rätt så långt över tiden, men då han tidigare hela tiden velat ha "hårdrocksfrisyr" (= långt hår) så har jag inte tjatat på honom att han ska klippa sig. Nu var det dock tvunget att göra något åt det.

Nyinköpta kläder i form av skjorta med slips och en apcool skinnjacka gjorde att den oformliga organiska frisyr som fanns såg lätt malplacerad ut. Såhär i elfte timman fanns det givetvis inga klipptider att få tag i heller och jag hade inte tid att ringa runt till gud och alla människor för en klippning. Så sagt och gjort, det kapades ca 5-6 cm hår medelst trimmer och riktade punktinsatser med sax och nu ser han någorlunda normal ut igen.

Bröllopet avlöpte utan större fadäser, men jag blev (som vanligt) anlitad för att filma spektaklet och då vi kom sent på plats hade jag inte riktigt hunnit skruva ihop alla delar för utrustningen innan musiken för ingången började spela. Så det var bara att skruva på kameran på enbensstativet i halvfärdigt skick och dra igång inspelningen utan mikrofon och allt. Oh, well.

Nu sitter jag hur som helst och prokrastinerar lite istället för att ta tag i det som behöver fixas med. Man kanske får lov det när klockan inte ens passerat sju på söndag morgon, men det känns inte bra. Jag skulle egentligen behöva svänga ihop budgeten och färdigställa ansökningsdokumentet. Men jag har ju hela dagen på mig...

Ska bli skönt att komma ner till Transylvanien hur som helst. Det är tydligen rätt skön sommarvärme därnere och vandringen är bra den här tiden på året. Ölet ska också vara fint där. Ska dock passa mig för bleka typer på kvällningen när solen gått ner.

Firefly

Jag måste säga att jag hade höga förhoppningar om Firefly. Josh Whedon, som visserligen inte är mycket att sätta framför kameran men har en hyffsad förmåga att leverera bra screenplays, skapade serien. Han har ju trots allt skapat Dollhouse som jag gillade och nu senast The Avengers som jag uppskattade väldigt mycket. Firefly är dock tio år gammal vid det här laget, men så hyllad i scifi-nördkretsar där jag sett inlägg efter inlägg som beklagat seriens nedläggande efter bara en säsong. Dessutom har den fått 9.3 i medelbetyg på IMDb. Jag var bara tvungen att kolla vad allt hubbub handlade om.

Eftersom jag inte är nåt för halvmesyrer så lad.. köpte jag hela säsong ett på en gång. Nu har jag sett piloten och jag vet inte riktigt om jag är så sugen på att fortsätta.

Storyn är som följer. En kapten och hans besättning, som verkar bestå av idel type-castade karaktärer i form av ett aggro, en flower power-fjant, en präst och ett gift par (!) är rymdpirater eller nåt sånt och flyger omkring i ett rymdskepp som är av modellbeteckning Firefly. Detta gör tydligen att den måste se ut som en blandning mellan en anka i plåt och en småavancerad dildo. När den flyger är det tydligen tvunget att den dessutom lyser upp i bakkroppen som en eldfluga, spy ut ett lysande moln av någon form av oförklarligt drivmedel vid acceleration och se allmänt ful och datorgenererad ut. Speaking of which; visserligen har serien tio år på nacken men grundregeln i all trovärdig scifi-produktion är att om du inte kan göra det snyggt, gör det inte alls.

Det första som händer, förutom att dom piratar något från ett skepp, är att de landar i någon form av rymdhamn på en planet. Ni kanske tänker Mos Eisley ur Star Wars. Fel. Visserligen är det viss budgetskillnad mellan de två, men det här känns mer som ett containerområde i någon hamnstad i Jemen fast utan vatten, blandat med sent 1800-tals westernstuk med några droppar asiatisk wok-idyll. Det blåser sand lite kors och tvärs, men trots detta och utan en tvättomat eller kemtvätt i sikte går de flesta karaktärerna runt i rena, snygga kläder mest hela dagen. Dialogen i det sammanhanget känns lätt malplacerad. "I wouldn't mind a real bath" och "and a meal that included some kind of food". Jamen jag brukar också bära samma beigea byxor i två veckor i rymden utan att få den minsta lilla fläck på dem. Det är så dåligt att kostymören borde straffknullas med grovt salt. Upplägget känns lika autentiskt som Xena the warrior princess, eller den där kanadensiska Robin Hood-serien som gått på kanal 5s mindre lönsamma reklamtimmar. The devil is in the details. Själva skeppet däremot ser ut som det varit med ett sekel eller två. Därför blir kontrasterna desto större. Star Trek-upplägget känns på det viset mycket trovärdigare (jag kan inte tro att jag skrev det där frivilligt) då hela skeppet är squeaky clean från topp till botten. Då kan Picard och dom andra fjanta runt i sina pressveckade kläder mest hela tiden. Annat är det med Firefly. Det går liksom inte att jobba på ett skitigt ställe och hålla sig nytvättad i flera veckor.

Dessutom, man har byggt interstellära rymdskepp som går på gudvetvadförbränsle och tar sig mellan planeter på någon vecka eller så, men väl på marken förlitar man sig på inget mindre än bensindrivna fyrhjulingar. Och hästar. Låt mig upprepa detta. Hästar.

Man får väl anta med tanke på sidohölstren, patronbältena, cowboyhattarna och den ständiga country-musiken att man försöker få någon koppling till vilda västern, men det funkar inte alls. Man kan inte utveckla interstellär rymdfart, nedfrysningar av människor, ljud- och bildkommunikation över halva galaxer och på samma gång leva kvar i en civilisation som använder någon form av upp-hypad Colt Peacemaker. Och hästar.

Och huvudpersonen sen. "Spelad" av Nathan Fillion. Ska vara mystisk och beskyddande och mer rättskaffens än Mikael "Millenium" Blomqvist, men är så stel och jävlig framför kameran att jag framstår som ett föredöme.

Näe, det här har varit ett typiskt fall av överdrivna förväntningar. Jag ska ge den ett, max två avsnitt till. Är det mer av samma så dumpar jag den här serien för gott. Precis som bolaget gjorde.