Idag skulle jag och Sonen hänga med Sonens bästa polare på badhuset. Så var det i alla fall tänkt. Istället blev vi ensamma där i tre timmar. Eller ja, det var ju andra människor där också, men ingen kompis. Det gav mig dock möjligheten till att göra vissa sociologiska studier. Men dessa är jag lite för trött för att skriva om idag, jag måste bara dela med mig av en synnerligen rolig händelse.
Badet i staden har tre stycken stora vattenrutschbanor, en grön, en blå och en som kanske skulle ha varit röd men i vid all objektiv granskning förefaller vara rosa. Den gröna är en rejält feit historia som man ska åka med speciella åkringar. De har för övrigt fått specialbeställa nya åkringar från en annan tillverkare eftersom de ursprungliga ringarna åkts sönder av alltför frekvent användande.
När jag sitter i en sån åkring kan jag ha röven i botten på vattenrutschkanan, men det är inte alla som har ett lika benigt arsle som jag. Idag var det ett synnerligen brett ekipage som skulle ta sig ner. Hela familjen var överviktig i en eller annan mån. Mannen hade en hängbuk som inte gick av för hackor. Han hade inte sett sin egen kuk på minst ett decennium, det stod helt klart. Möjligtvis i spegeln med rätt belysning, men jag skulle inte satsa pengar på det. Sonen på kanske åtta år var på väg att bli ett rätt bastant fläskberg och dottern på fyra-fem hade redan en betydande mage och rätt så tjocka lår. Men den fetaste av dem alla var mamman. Hennes lår var som min midja, förmodligen tjockare och bakom det största sjok av bikinitrosor jag sett doldes en gigantisk häck. Hennes överarmar var tjockare än mina lår.
De var definitivt familjen annorlunda. De stack ut.
Jag och Sonen åkte ner före dem i var sin ring. Vi var snabbt uppe ur uppsamlingsbassängen, som kanske är två gånger sju meter och med ett vattendjup av sådär tjugo centimeter. Jag stannade kvar därnere medan Sonen skulle åka en annan av banorna. Då såg jag en syn som jag sent ska glömma.
Mamman och dottern åkte tillsammans i en ring. Jag såg inte hur det såg ut när de satte sig i, men jag såg hur det såg ut när de kom ner. Dottern hade ramlat av och åkte framför hela ekipaget. Jag stod vid väggen ett tiotal meter bort och jag såg mamman där hon låg och skvalpade i uppsamlingsbassängen. Hon försökte ta sig upp. Och försökte. Och försökte. Från där jag stod såg jag ett ben. Sen sprattlade två armar. Och sen två ben igen. Inget hände. Jag kvävde en fnissning. Nästa ekipage kom nerfarande och åkte förbi mamman där hon försökte ta sig upp. Armarna sprattlade igen, inget hände. Jag kvävde ett gapskratt. Benen och armarna sprattlade i en kombinerad aktion för att få något att hända, vad som helst! Hon liknade mest en sköldpadda på rygg. Jag trodde att jag skulle dö av skratt och visste inte var jag skulle göra av mig. Ytterligare ett ekipage kom ner och åkte förbi mamman där hon låg och försökte få upp röven ur det hål i ringen som rätt tydligt var i en alldeles lagom storlek för att agera som vakuumpump för hennes (*rrrryys*) skinkor. Jag tittade bort, ner, ut och väck för att inte brista ut i gapflabb. Detta var så jävla buskishumor!
Ytterligare ett ekipage kom åkande. Det var mannen och sonen i familjen. Med ett kombinerat arbetspass som skulle få alla body-pumpare med självrespekt att stanna upp i avund, lyckades de med konststycket att välta ut den hjälplösa kvinnan i vattnet. Det blev en imponerande duns.
De lommade alla rätt skamsna iväg ut till de små och varma barnbassängerna utanför.
När de kom tillbaka några minuter senare, säkert efter att ha moffat i sig två 150grams hamburgare var, hörde jag att de diskuterade hur farliga de där ringarna var, och att det var bättre att åka utan...
Var är alla vattentäta videokameror när man behöver dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar