One shot society

Det sägs att det magiska numret för att bli expert är 10 000. Det är så många timmar man måste lägga ner för att bemästra ett område och bli bland de bästa. Det verkar heller inte skilja speciellt mycket mellan olika områden. Musikinstrument, sång, IT, schack, fotboll, tennis. Det är alltså inte så mycket talang som hårt arbete som lönar sig.

Visst finns det de som har ett bättre utgångsläge än andra. Schackspelaren Bobby Fischer till exempel, som stod modell för The American i Björn och Bennys musikal, krävde "bara" runt 9 000 timmar. Men det är ovanligt.

10 000-timmarsregeln innebär att om du övar på något tre timmar om dagen tar det ungefär 10 år att bli expert på området. I heltidsarbetstid tar det runt fem år. FEM ÅR!

När man undersökte på en musikskola i Berlin hur mycket tid eleverna lade ner på sitt fiolspelande, såg man att de flesta eleverna hade börjat på ungefär samma nivå när de var små. Tre timmar i veckan var ungefär den tid alla hade lagt på att öva när de började. Det man gjorde var att man delade in musikerna i tre grupper, de som hade potential att bli världsviolinister, de som skulle kunna försörja sig som artister och de som hade möjlighet att på sin höjd bli musiklärare.

Man jämförde sedan deras träningsdos och såg rätt snabbt att det var en stor skillnad mellan de tre grupperna. I den "understa" gruppen hade man hållt fast vid de tre timmarna i veckan upp i tonåren och inte ökat träningsdosen nämnvärt, medan man i den översta gruppen redan i tidiga tonåren var uppe i en träningsdos på 20 timmar per vecka eller mer.

Det man inte hittade var någon som stack ut speciellt mycket åt endera hållet. I den "dåliga" gruppen hittade man ingen som övade 20+ timmar i veckan och fortfarande var en medioker musiker. Likadant hittade man ingen som bara seglade igenom på fem timmars övande i veckan bland de som var i den bästa gruppen.

Att practice makes perfect kom väl inte som en överraskning, men att det var omöjligt att hitta avvikande människor kom lite som en överraskning, åtminstone för mig.

Problemet med 10 000-timmarsregeln är just att den är 10 000 timmar. Fem års heltidsarbetande. Den enda tiden i livet då man har så många timmar att undvara är egentligen under skoltiden. Under gymnasieåren kan man välja inriktning på sin utbildning och hänge sig åt det som intresserar en mest. Alternativt välja en kravlös utbildning och ägna sig åt det man tycker om hela dagarna istället för att plugga.

När man väl kommer ut i arbetslivet gäller det att ha prickat precis rätt för att få den träning som behövs för att bli bäst. I annat fall får man harva på med dussinuppgifter som inte utvecklar det man vill utveckla, eller ha turen att kunna göra det på sin fritid. När man skaffar barn, hus, vänner och annat som stör den obrutna tid man kräver för att utvecklas, blir det mycket svårare.

Det underlättar inte heller att samhället kräver av dig att du som arbetslös ska ut i åtgärder, eller tvingas ta vilket skitjobb som helst för att hålla dig flytande. Det enda rimliga alternativet för att välja en annan bana i livet som vuxen är att gå en högre utbildning och där få utlopp för dina drömmar. Men samtidigt måste du kanske sitta med tentor och arbeten som inte över huvud taget har med det område du vill specialisera dig inom att göra.

Och oavsett om du har turen att träffa helt rätt, tar det fem år av heltidsarbetande med just det området för att bli bäst. Om du har ett jobb som inte handlar om ditt specialområde, tvingas du göra det på fritiden.

Att ha ett jobb i åtta-nio timmar om dagen och ett specialintresse som tar fyra-fem timmar per dag rimmar illa med att ha ett förhållande, eller ens ett socialt liv. Och det rör sig inte om ett eller två år du behöver ha det så, utan i kanske sju, åtta år. För att inte tala om hur det är om du har barn. De veckor jag har Sonen blir det väldigt sällan någon som helst tid över på kvällarna för att syssla med något eget. Jag brukar vara för trött för att orka göra något annat än att slöglo på datorn eller teven när han väl lagt sig.

Stödfunktionerna i arbetslivet är så gott som obefintliga, fritiden räcker inte till. Den krassa verkligheten för många är att man har ett val att göra för resten av livet, om man inte tvingas till något annat. Då är det bäst att det blir rätt. Min erfarenhet är att det är väldigt få som har orken och uthålligheten att forma om sig till något annat. Skomakare, bliv vid din läst, eller något åt det hållet.

Jag tror att Lars Winnerbäck, när han tvingade sig själv att behöva leva på musiken, gjorde helt rätt. Det är ett leap of faith, men det är otroligt skönt.

Jag har hoppat.

The spinning dancer

När jag åkte iväg till kontoret imorse var det episkt vackert. Fullmånen stod rakt i väster och morgondimman från Storsjön låg som ett täcke över det som en gång var skog. Himlen var klar och framhävde stjärnhimlen i sådan grad att man faktiskt kunde förstå varför man kallar det Vintergatan. Orion syntes över trädtopparna i söder och för att göra det rättvisa i en bild skulle det behövas två minuters slutartid. Och en kamera.

Men det var vackert, ni får ta mig på mitt ord.

Nu ska jag förbereda mig för att köra non-stop ner till Stockholm. Bilen är fulltankad och jag är mätt och belåten efter en dunderfrukost på jobbet, avrundat med en uppiggande kopp ögonöppnande macchiato. Ska jag dricka kaffe måste det helt enkelt vara koncentrerat.

Jag lämnar er med den här. Vilket håll surrar hon egentligen? (lite gammal, jag vet, men ny för mig)

velcro

Det är lustigt det där med attraktion. Till slut är man någonstans där man skrattar åt sånt som - om någon annan lagt fram samma sak - man aldrig skulle skratta åt eller ens ta i med tång.

Igår träffade jag L för första gången på flera månader. Vi bevistade samma evenemang, en popjazz-konsert med ett band från skolan. Vi gjorde vårt bästa med att ignorera varandra den första halvtimman och hon vände bort blicken när jag såg åt hennes håll och vice versa. Det blev lite som ett spel till slut och jag gav henne the 1000 yard stare. Då vände hon blicken mot mig och sprack upp i ett leende. Som jag har saknat det leendet.

Hon kom över till där jag hängde över soffryggarna och vi pratade. Och pratade. Jag drev skoningslöst med henne och hon skrattade sitt skratt, smilgroparna lämnade aldrig hennes ansikte. Vi gick vidare till ett ölhak och fortsatte umgås i flera timmar. Det var som att vi aldrig hade skilts åt. Resten av sällskapet slutade existera. Vi satt på vårt hörn och hade bara ögon för varandra. Jag undrar lite vad hennes pojkvän hade sagt om han varit där.

Det fina är att vi är så olika, men ändå så lika. Lite som kardborreband, den ena sidan fluffig och mjuk, den andra med vassa krokar som tillsammans hakar i varandra oavsett hur man gör. Vi kan helt enkelt inte undvika att ha roligt tillsamans.

Det var fint, men ändå lite ledsamt. När allt klaffar så bra känns det hårt att det aldrig ska bli.

Tvätta pengar

Igår upptäckte jag att mina badshorts hade en viss utbuktning på benfickan. När jag öppnade den hittade jag 7000 tanzaniska shilling. Shortsen har använts åtminstone ett femtiotal gånger när jag och Sonen varit på badet. Plus nästan lika många i tvättmaskinen. Man skulle kunna säga att de var vältvättade. Att de dessutom legat där i två och ett halvt år utan att jag märkt dem är en bedrift i sig. Om det ändå varit 7000 svenska kronor...

I går kväll var det dessutom surdegspremiär för ett nytt recept som stått på jäsning sedan i söndags eftermiddag. Ett franskt levain-bröd som heter Pain de Seigle. Satan vad gott det var. Sonen var däremot inte riktigt lika imponerad. Han vill hellre ha filmjölksbrödet, eller ännu hellre de vitaste vita polarkakorna. Det är ju så jobbigt att tugga i sig kanterna. Jag misstänker att han är en värre socker-junkie än vad jag någonsin varit. Eller så är han bara barn. Så kan det ju också vara.

Nu ska jag ladda upp för ett gäng möten.

The Unit

Jag har kommit in i en period när jag vaknar vid tre, halv fyra varje natt. Att försöka somna om utan hjälp är helt lönlöst, så istället brukar jag slå på tv:n och allt som oftast är det TV6 som blir mitt val. Inte för att det är en bra kanal, men den erbjuder en del rätt träliga serier som man kan slumra till. En sån är The Unit.

Jag har, av någon anledning, blivit rätt hookad på den serien. Normalt är det inget jag skulle ägna mer än ett ögonkast. Frantic flag waving, personer med högre moral än hårfäste och föreställningen att USA kan göra som de vill i världen för att de är Det Godas Kraft™ brukar inte slå an så många strängar i mig. Men nöden har ingen lag. När klockan slår fem på morgonen brukar det inte sändas så mycket annat bra på marknätet och har jag inga nyss nerladdade serier att titta på så blir det att välja mellan något liknande Trädgårdsfredag på SVT1 och The Unit på TV6. Det är oftast inget svårt val.

Efter ett tiotal avsnitt har jag knutit an till karaktärerna och jag kommer på mig själv med att vilja veta hur det ska gå i nästa avsnitt osv. Så nu har jag laddat ner alla fyra säsongerna och tänker mala av dem i en stadig takt. Nätterna är långa och jag har bara så många skjortor att stryka varje natt.

Det är så att jag klappar händerna av förtjusning när jag ska sätta mig och titta på eländet. Jag har blivit en tvättäkta tv-junkie. Att tv är opium för massorna var inget understatement, det är rätt lätt att vara docile and controllable så länge tv-serierna duggar tätt.