Inatt halvslumrade Sonen och grät. Klockan var runt fyra och han låg säkert i fem minuter och sov och grät om vartannat. Det brukar hända någon enstaka gång och eftersom han somnade vid närmare halv ett så tyckte jag inte att det var så konstigt. Men det höll på länge, så jag tänkte att jag går in och ser om han är vaken, alternativt väcker honom och hör vad det handlar om. Han kunde dock inte svara på vad det var som gjorde att han grät, förutom att han sa "för att jag inte får vara uppe på kvällarna". Just den här natten var det ju inte riktigt sant.

Jag har under hur många år som helst inte kunnat somna om när jag väl vaknat. Jag har kunnat ligga och vrida mig i timmar utan att en tillstymmelse till att John Blund (eller Lennart Swahn för den delen) dyker upp i medvetandet. Typiskt. Jag som gillar östeuropeiska dockserier...

Den senaste två veckorna har dock utgjort ett undantag. Jag har somnat om säkert fyra-fem gånger efter att jag vaknat. Inatt var jag till och med uppe en tjugo minuter och kunde ändå gå och lägga mig och somna om.

Jag tror att det handlar om flera faktorer, men främst ett sjukt varmt täcke, en hyfsad ljudbok och lugn i själen.

Det känns bra. Förbannat bra.