lördag 10 juli 2010

The debt that all men pay

Så var dagens snack om döden över för den här gången. Jag såg ett föredrag på Kunskapskanalen en gång om att barns sorgearbete går som i en spiral. Jag har inte riktigt förstått omfattningen av det synsättet förrän idag. Jag berättade att Sonens favorithund Max hade dött idag. Nu, två och en halv timma senare har han fortfarande inte somnat, men nu tror jag att han har fått svar på alla sina frågor.

Han sa att han helst inte ville gråta. Han menade att jag aldrig gråter, jag blir ju bara arg. Men då berättade jag om när min morfar dog och hur jag grät då. Och vi pratade om insomningssprutor, chanser att säga hej då innan man dör, var Max låg begraven och hur man skulle kunna prata med honom. Jag tror att Sonen brast ut i gråt säkert 10-12 gånger och grät hämningslöst i några minuter varje gång. Jag gick lite sönder varje gång.

Det är lustigt hur tankarna går hos ett barn i den här åldern. Vi hann med att referera till Monsters vs. Aliens och hur Susan/Enormica fick en sömnspruta, hur sprutor fungerar, hur blodomloppet går runt i kroppen, vad som händer med hjärnan och hjärtat när man dör. Mot slutet när Sonen hade lagt sig för att sova, hann han fundera några varv extra.

"När din morfar dog, hade ni något kalas för honom då?"
"Menar du efter han dog, eller innan?"
"Innan han dog."
"Näe det hade vi inte. Tyvärr."
"För sen kan man ju inte ha några fler kalas för honom, så det är ju bäst att fira honom innan."
"Ja, innan jag dör ska jag ha en minnesceremoni så att alla kan säga hej då till mig innan. Speciellt du."
"Jag skulle inte vilja att du dör innan jag har sagt det, pappa."

Det är så hjärtat brister av kärlek till den här kloka sexåringen.

Och på inget sätt går det att få ner den här stunden på pränt. Det är aldrig lätt att skiljas från en familjemedlem och tankarna går till resten av familjen också, men de här timmarna har på något sätt varit väldigt fina. Det var så att jag också fällde en tår för gamle Maxen.



Vila i frid min hårige vän. Hoppas du får så många ben och så mycket tallriksavskrap du kan äta och fortsätter vara lycklig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar