Idag har vi äntligen kommit till skott och köpt en dansmatta. Sonen har velat ha en sedan Monsters vs. Aliens hade premiär i vardagsrummet och jag har inte orkat beställa någon på nätet. Jag trodde nämligen inte att några butiker i staden hade några. Men idag när vi var ute och gjorde stan gick vi igenom alla tänkbara och hittade en XBox 360-matta på Videoteket. Jag prutade ner den från 299 till 99 spänn och sen gick vi hem och testade.
Den fungerade givetvis inte på en gång. Det är ju trots allt en pryl som specialdesignats för XBox 360. Men efter någon minuts googlande så hittade jag en sida som beskrev hur man skulle få igång den och några ytterligare minuter så var den redo att testas.
Det var s k i t s v å r t. Mina stela preussiska höfter hade inte en field day precis. Men roligt det var det. Nu ska jag bara fixa några nybörjarlåtar så att Sonen får en mjukstart. Det var sjukt mycket informationsöverbelastning att titta på skärmen och steppa runt samtidigt. Även för honom. Helst i 140+ BPM. All jävla respekt till de som klarar av att hoppa runt sådär. Det är inte så enkelt som det ser ut. Och det ser inte ens enkelt ut.
Which brings me about to the whining part. Jag har ont precis överallt i hela jävla kroppen. Jag har en inflammerad nackmuskel, två inflammerade ryggkotor, en inflammation någonstans i fotvalvet på höger fot, vänster knä har ballat ur och till råga på allt är jag trött som ett hus efter att av någon underlig jävla anledning ha suttit uppe till halv fyra inatt och spelat Super Metroid. Själv.
Jag. Som inte spelat spel aktivt under den här halvan av mitt liv.
Men värst är inflammationerna. Jag sover kasst, kan inte motionera som jag vill. Jag känner mig som åttio år och har gjort sedan i söndags kväll. Jag borde verkligen sätta mig med ett antal projekt som jag måste ta tag i nu, men jag har ingen som helst ork och lust. Allt jag duger till är att vara ute i det fina vädret och försöka gå bort mitt onda. Det går sådär.
Jag hoppas verkligen att nästa vecka blir bättre, så jag slipper riskera att ta ut mitt mående på Sonen.
Fy fan.
Dessutom funderar jag på om inte matställen borde införa serveringsförbud, precis som de kan neka inträde till någon som är för full på klubbar och uteställen. Jag frossade på Frasses, ett superskrovmål för att få bukt med en rätt rejäl hunger som smög sig på idag. Precis när jag skulle sätta mig och äta kommer det ett rejält fläskberg in. En 200+-kilos snubbe med stripig och flottig page-frisyr, luddigt skägg och rejält häng på jeansen. En rutig flanellskjorta satt som ett tält med stramande knappar på framsidan.
När jag skulle sätta tänderna i burgaren kom snubben och satte sig vid bordet intill mitt, med ryggen åt. När han drog fram stolen, jag trodde ärligt att han skulle sitta på två, för att avlasta, blottade han sina enorma boxerkalsonger för mig. Jag tappade helt ärligt aptiten och fick kväljningar.
Han kan inte ha varit mer än knappa 20 och redan vaggade han fram som en pensionär med stroke. Han kunde inte gå ordentligt utan fick vrida sig runt på fötterna för att ta sig framåt. Jag antar att knäna riskerade att gå av om han böjde på dem.
Jag hade velat anmäla hans föräldrar för barnmisshandel, för sådär fet blir man inte på egen hand. Man måste ha mångårig hjälp och ett stort stöd hemifrån.
Efter att ha bytt plats fick jag åtminstone i mig min egen burgare och tillbaka aptiten någorlunda för att bli mätt. Jag övervägde dock att börja leva på rötter, sallad och bär i resten av mitt liv där i några minuter..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar