Det sägs att det magiska numret för att bli expert är 10 000. Det är så många timmar man måste lägga ner för att bemästra ett område och bli bland de bästa. Det verkar heller inte skilja speciellt mycket mellan olika områden. Musikinstrument, sång, IT, schack, fotboll, tennis. Det är alltså inte så mycket talang som hårt arbete som lönar sig.
Visst finns det de som har ett bättre utgångsläge än andra. Schackspelaren Bobby Fischer till exempel, som stod modell för The American i Björn och Bennys musikal, krävde "bara" runt 9 000 timmar. Men det är ovanligt.
10 000-timmarsregeln innebär att om du övar på något tre timmar om dagen tar det ungefär 10 år att bli expert på området. I heltidsarbetstid tar det runt fem år. FEM ÅR!
När man undersökte på en musikskola i Berlin hur mycket tid eleverna lade ner på sitt fiolspelande, såg man att de flesta eleverna hade börjat på ungefär samma nivå när de var små. Tre timmar i veckan var ungefär den tid alla hade lagt på att öva när de började. Det man gjorde var att man delade in musikerna i tre grupper, de som hade potential att bli världsviolinister, de som skulle kunna försörja sig som artister och de som hade möjlighet att på sin höjd bli musiklärare.
Man jämförde sedan deras träningsdos och såg rätt snabbt att det var en stor skillnad mellan de tre grupperna. I den "understa" gruppen hade man hållt fast vid de tre timmarna i veckan upp i tonåren och inte ökat träningsdosen nämnvärt, medan man i den översta gruppen redan i tidiga tonåren var uppe i en träningsdos på 20 timmar per vecka eller mer.
Det man inte hittade var någon som stack ut speciellt mycket åt endera hållet. I den "dåliga" gruppen hittade man ingen som övade 20+ timmar i veckan och fortfarande var en medioker musiker. Likadant hittade man ingen som bara seglade igenom på fem timmars övande i veckan bland de som var i den bästa gruppen.
Att practice makes perfect kom väl inte som en överraskning, men att det var omöjligt att hitta avvikande människor kom lite som en överraskning, åtminstone för mig.
Problemet med 10 000-timmarsregeln är just att den är 10 000 timmar. Fem års heltidsarbetande. Den enda tiden i livet då man har så många timmar att undvara är egentligen under skoltiden. Under gymnasieåren kan man välja inriktning på sin utbildning och hänge sig åt det som intresserar en mest. Alternativt välja en kravlös utbildning och ägna sig åt det man tycker om hela dagarna istället för att plugga.
När man väl kommer ut i arbetslivet gäller det att ha prickat precis rätt för att få den träning som behövs för att bli bäst. I annat fall får man harva på med dussinuppgifter som inte utvecklar det man vill utveckla, eller ha turen att kunna göra det på sin fritid. När man skaffar barn, hus, vänner och annat som stör den obrutna tid man kräver för att utvecklas, blir det mycket svårare.
Det underlättar inte heller att samhället kräver av dig att du som arbetslös ska ut i åtgärder, eller tvingas ta vilket skitjobb som helst för att hålla dig flytande. Det enda rimliga alternativet för att välja en annan bana i livet som vuxen är att gå en högre utbildning och där få utlopp för dina drömmar. Men samtidigt måste du kanske sitta med tentor och arbeten som inte över huvud taget har med det område du vill specialisera dig inom att göra.
Och oavsett om du har turen att träffa helt rätt, tar det fem år av heltidsarbetande med just det området för att bli bäst. Om du har ett jobb som inte handlar om ditt specialområde, tvingas du göra det på fritiden.
Att ha ett jobb i åtta-nio timmar om dagen och ett specialintresse som tar fyra-fem timmar per dag rimmar illa med att ha ett förhållande, eller ens ett socialt liv. Och det rör sig inte om ett eller två år du behöver ha det så, utan i kanske sju, åtta år. För att inte tala om hur det är om du har barn. De veckor jag har Sonen blir det väldigt sällan någon som helst tid över på kvällarna för att syssla med något eget. Jag brukar vara för trött för att orka göra något annat än att slöglo på datorn eller teven när han väl lagt sig.
Stödfunktionerna i arbetslivet är så gott som obefintliga, fritiden räcker inte till. Den krassa verkligheten för många är att man har ett val att göra för resten av livet, om man inte tvingas till något annat. Då är det bäst att det blir rätt. Min erfarenhet är att det är väldigt få som har orken och uthålligheten att forma om sig till något annat. Skomakare, bliv vid din läst, eller något åt det hållet.
Jag tror att Lars Winnerbäck, när han tvingade sig själv att behöva leva på musiken, gjorde helt rätt. Det är ett leap of faith, men det är otroligt skönt.
Jag har hoppat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar