Det är något speciellt med nattliga telefonsamtal. Jag minns några jag haft från tidig kväll till tidig morgon som visserligen inte riktigt passar in i kategorin, men ändå passerar den tidsrymden. Nu sitter jag här, trots min intention att sova en hel natt, efter fem timmar med ett glödande öra och en hel ny värld av tankar och funderingar om Livet, Universum och Allting. För det är ungefär så vitt och brett anslaget är.
Mitt absoluta telefonrekord var någonstans runt elva och en halv timma. Det är så långt att det är omöjligt att genomföra utan toalettbesök, matpauser och diverse. Jag kan inte riktigt minnas vad vi pratade om, men det måste ha varit en hel del.
Lite som nu. Det jag minns mest är leendet som satt fastklistrat i ansiktet och jag kan minnas vissa ämnen, men inte hur vi kom dit, var vi gick härnäst och varför. Det är en förunderlig plats, cyberspace. En del drar nödlögner för att bli av med en, medan andra inte kan få nog av ens ord och tankar. Lite som verkliga livet, helt enkelt, fast ändå inte.
Här har man bara orden och tonfallet att hänga upp sin bild av personen på. Befriande fritt från livets verklighet och oöverstigliga faktum. Det är kanske därför det är så lätt att fastna. Jag sitter i alla fall hög på någon sorts lyckokänsla och har svårt att sova. Jag ska göra ett försök, men det är allt jag kan lova av mig själv. Två timmar måste ju vara bättre än inget.
Dessutom behöver jag ligga. Hårt. Yranhelgen gav mersmak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar