Ibland blir man varse hur små och obetydliga problem man egentligen har. Ett ex till mig fick barn bara för någon vecka sedan. Ett änglabarn. Jag kan inte sätta mig in i hur det kan kännas att ens barn bara efter några timmar ute i världen inte längre orkar leva. Men jag förstår att det måste vara fruktansvärt.
När jag blev pappa blev jag det på ett ganska ovanligt sätt. Men jag kommer ändå ihåg känslan där och då. Jag var själv övertygad om att det var som det var, vilket gjorde allting lite surrealistiskt. Men jag minns hur jag stod där mitt i Asmara i Eritrea på Telephone Office, ett ställe dit man kunde gå för att ringa långdistanssamtal, och skrattade och grät om vartannat.
Jag, som inte hade varit med en endaste dag av graviditeten, hade en sån känslostorm inombords att jag inte trodde att det var möjligt. Jag kan bara med en rejäl portion fantasi uppbåda hur det skulle kännas att efter nio månaders väntan och flera timmars förlossning se den lilla person man väntat på och längtat efter ge upp andan och gå vidare. Inte finnas mer.
Jag avundas dem inte.
måndag 30 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Niceties
Det här med sommartid är inte min grej. Inte på det här hållet. Det roliga är att man ju faktiskt ställer fram klockan en timme och följaktligen är klockan ungefär halv tio i skrivande stund. Och jag är toktrött.
Visserligen har jag rest en hel del idag, och hållt en kurs som var ganska seg mot slutet. Det var fler än jag som var påverkade av tidsomställningen. Men det är verkligen början till senilpuls när man blir trött såhär tidigt.
Jag har ändå hunnit med en rätt lysande bedrift idag. Jag vann i bowling. Med vänster hand. Visserligen med två ynka poäng, men jag vann. Sedan förra helgen då jag drog sonen i skidbacken har min högra handled inte varit sig lik och efter klättringen i veckan har den inte blivit bättre. När jag ville att den skulle svinga iväg ett bowlingklot på mellan fyra och sju kilo sa handleden tack och hej och meddelade att den bröt ihop och gick hem.
Så jag fick göra mitt bästa med vänster hand. Det gick över förväntan. 212 poäng blev det. På två serier sammanlagt visserligen, men jag är ganska nöjd.
På det hela taget en fantastiskt trevlig helg.
Visserligen har jag rest en hel del idag, och hållt en kurs som var ganska seg mot slutet. Det var fler än jag som var påverkade av tidsomställningen. Men det är verkligen början till senilpuls när man blir trött såhär tidigt.
Jag har ändå hunnit med en rätt lysande bedrift idag. Jag vann i bowling. Med vänster hand. Visserligen med två ynka poäng, men jag vann. Sedan förra helgen då jag drog sonen i skidbacken har min högra handled inte varit sig lik och efter klättringen i veckan har den inte blivit bättre. När jag ville att den skulle svinga iväg ett bowlingklot på mellan fyra och sju kilo sa handleden tack och hej och meddelade att den bröt ihop och gick hem.
Så jag fick göra mitt bästa med vänster hand. Det gick över förväntan. 212 poäng blev det. På två serier sammanlagt visserligen, men jag är ganska nöjd.
På det hela taget en fantastiskt trevlig helg.
Sommartiiiiid
som Jocke Berg i Kent skulle ha kvidit om han varit här. Jävla otyg.
Det är en typisk missräkning att jag (som kursledare) inte kommer ihåg att vi sagt att vi börjar en timme senare idag på grund av den som förlorats i natt. Så nu har jag en hel del tid över.
Gårdagskvällen spenderades med middag, levande ljus, levande musik och trevligt sällskap. Jag har svårt att se hur det skulle kunna ha blivit bättre. Och dagen innan hemfärd avrundas med fika, sen blir det jag som ställer mig och fixar födelsedagstårta när jag kommit hem.
I övrigt är jag otroligt sugen på att komma igång med klättringen igen, det är förvånansvärt roligt att klänga omkring på en vägg och leta vägar upp och åt sidorna, hitta balansen i kroppen även på små grepp och känna hur man efter en liten stunds obalans hittar grepp för händer och fötter. Det är lite zen-varning och att fokusera och vara i det nuet är helt fantastiskt.
Nu åker kostymen på.
Det är en typisk missräkning att jag (som kursledare) inte kommer ihåg att vi sagt att vi börjar en timme senare idag på grund av den som förlorats i natt. Så nu har jag en hel del tid över.
Gårdagskvällen spenderades med middag, levande ljus, levande musik och trevligt sällskap. Jag har svårt att se hur det skulle kunna ha blivit bättre. Och dagen innan hemfärd avrundas med fika, sen blir det jag som ställer mig och fixar födelsedagstårta när jag kommit hem.
I övrigt är jag otroligt sugen på att komma igång med klättringen igen, det är förvånansvärt roligt att klänga omkring på en vägg och leta vägar upp och åt sidorna, hitta balansen i kroppen även på små grepp och känna hur man efter en liten stunds obalans hittar grepp för händer och fötter. Det är lite zen-varning och att fokusera och vara i det nuet är helt fantastiskt.
Nu åker kostymen på.
fredag 27 mars 2009
Skjortstrykning och lördagsplaner
Idag har jag rakat av mig skägget. Jag har också strukit skjortor för helgens utbildningsbravader, borstat av en kostym och letat slipsar to no avail. Det får helt enkelt bli lite löst och ledigt på kursen. Förmodligen kommer det inte att vara så många som kör slipsat och uppklätt ändå. Det är liksom inte rätt målgrupp.
Men jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska se proper ut. Det är så mycket lättare att hitta auktoriteten och förtroendet då.
Det verkar dessutom som att jag kommer få besök i Ö-vik, det ska bli mycket trevligt att gå ut och ta en bit mat på kvällen och prata lite.
Men jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska se proper ut. Det är så mycket lättare att hitta auktoriteten och förtroendet då.
Det verkar dessutom som att jag kommer få besök i Ö-vik, det ska bli mycket trevligt att gå ut och ta en bit mat på kvällen och prata lite.
onsdag 25 mars 2009
Telefonrelationera
Jag har under några kvällar pratat i telefon strax innan läggdags. Det är trevligt, ger mig något att le åt och känns allmänt bra. Vi har samma humor, gillar liknande saker och tycker väldigt olika i mångt och mycket, även om vi har liknande värderingar. Det ger oss mycket att tjafsa om, många sköna skratt och en hel del feel good-känslor.
Problemet kommer när jag inser att vi egentligen bara träffats en enda gång, under en alldeles för kort kväll och att jag egentligen inte riktigt minns hur hon ser ut. Eller jo jag minns och ja, jag har fått bilder skickade och vet att de stämmer överens med originalet, men jag kan inte riktigt minnas hur det var när jag först såg henne. Jag minns känslan och allt det där, men... Det var förvisso bara någon dryg månad sedan, så alltför lång tid har inte passerat, men det är ändå skillnad på att se någon åtminstone varje vecka, jämfört med att hänga upp allt på ett enda tillfälle som skedde för över en tolftedels år sedan. Merparten av det vi har träffats har vi gjort över telefon.
Å andra sidan är inte det här på något sätt olikt bekantskaper man gör på nätet. På nätet väljer de flesta att visa sin allra glittrigaste sida. De flesta lägger upp (noggrant) utvalda och selekterade foton, skriver bara om sina positiva känslor, den perfekta fasaden. Inte många vågar skriva om sina olater, sina tröttsamma små egenheter eller tics, att de tuggar mat med öppen mun (om de är medvetna om det), att de är sjukligt svartsjuka eller att de har ett kontrollbehov som går utöver det vanliga. Fan, man vet ju inte ens om folk röker eller snusar längre. Och absolut ingen, ingen, känner för att lägga av en rejäl, möjligtvis illaluktande fis med jämna mellanrum. Det passar sig liksom inte i den bild man vill ge.
Lite liknande är det att prata med någon mycket över telefon utan att träffas. Du känner personen utan och innan, eller åtminstone de bitar som hon låter dig känna, ni har pratat om fler (och mer om) saker än du och din gamla barndomskamrat täckt de senaste tio åren och trots att ni inte träffats på länge så vet du mer om vad hon gjort än vad hennes mamma som träffar henne nästan dagligen gör.
Men, här kommer problemet, trots alla timmar i telefonen så kan jag inte säga hur det kommer att vara att leva med den här personen under samma tak. Som numera garvad internatboende så vet jag att det inte krävs speciellt mycket för att människor ska börja störa sig på varandra. Det kan vara en benägenhet att lämna disk lite för länge, att inte torka upp på duschgolvet, att inte ha sina grejer i sitt skåp, att monopolisera tv:n, att äta ljudligt, att ha för många par skor i skohyllan, att inte betala för sig, att gnälla över alltings jävlighet, att ge dolda direktiv istället för att fråga, att stöka ner allmänna utrymmen, att ha för många saker framme samtidigt, att skriva arga lappar man inte själv lever upp till, att vara en besserwisser, att vara totalt initiativlös, att vara överdrivet käck, att alltid vara rolig på andras bekostnad, att inte kunna hålla i pengar, att aldrig sätta i en ny toarulle efter att man tagit slut på den som satt i hållaren, att inkräkta på den personliga sfären, att aldrig tömma soppåsen, att lova runt och hålla tunt och så vidare och så vidare. För att citera Rodney King: "can we all get along?" Svaret är ja, och nej.
Hur som helst är det alldeles omöjligt att få reda på såna här issues innan man spenderat mycket tid med personen i fråga. Och i början av en relation, om det så är en vänskaplig eller annan variant, är man som bekant i smekmånadsfasen. Det är då alla människor i den nya sociala situationen bara är sååå trevliga och fina på alla möjliga sätt. Ingen har några fel och brister utan alla anstränger sig för att lukta gott, föra sig, ställa upp och jobba med gruppen eller partnern. Toleransnivån är väldigt hög.
En telefon- eller nätrelation är lite som en smekmånadsfas. Jag väljer själv när jag är tillgänglig, vad jag vill dela med mig av om mig själv och hur jag vill framstå. Även om jag delar med mig av mina allra innersta känslor på ett område så kan jag välja att helt hålla dem för mig själv på något annat, eller rent av hitta på saker för att göra mig mer intressant. Det är ju svårt att verifiera händelser i andra änden av luren, om jag ens vill det. Oavsett om jag vill det eller inte känns det som jag blir intresserad av lika delar dröm och verklighet. Hälften är hur fantastisk människa det faktiskt är och resten är drömmar och förhoppningar om hur hon kommer att vara.
Visst är det roligt att fabulera fritt om sommaren och kommande planer, gemensamma idéer och framtid, men tänk om det skär sig efter två veckor? Eller ännu tidigare. Drömtjejen kanske är helt besatt av shopping och bränner hela semesterkassan på de första två dagarna och lever på dig resten av tiden, eller så har hon taskig hygien, har gått upp 50 kilo sedan de senaste bilderna tagits, är bulimiker, dejtar tre andra samtidigt, har blonderat sig skitfult eller har usel klädsmak, fäller inte ner toalocket när hon ska sätta sig och skruvar inte på locket på tandkrämstuben. Krig har börjat för mindre saker.
Efter att ha bott i ett halvår i ett sällskap som fösts ihop på grund av utbildningsmässiga skäl, inte för att vi tycker om varandra sedan innan eller så, är väl den här situationen lite speciell. Men jag är ändå av uppfattningen att framtidsplaner i alla skepnader och speciellt samboskap, oavsett art eller tidsrymd, är något som ska arbetas fram under lång tid och lite i taget, på plats. Nu låter det jävligt tråkigt av mig och valet av ordet "arbeta" kanske inte är det bästa. Det jag menar är att det inte är något som ska bestämmas över telefon, hur goda intentioner som än finns. Det är sånt som får växa fram när tid är. Därför förhåller jag mig lite skeptisk till just den delen av dylika konversationer.
Men drömma måste man ju få göra, även om det är dumt och kan ge orimligt höga förväntningar.
Problemet kommer när jag inser att vi egentligen bara träffats en enda gång, under en alldeles för kort kväll och att jag egentligen inte riktigt minns hur hon ser ut. Eller jo jag minns och ja, jag har fått bilder skickade och vet att de stämmer överens med originalet, men jag kan inte riktigt minnas hur det var när jag först såg henne. Jag minns känslan och allt det där, men... Det var förvisso bara någon dryg månad sedan, så alltför lång tid har inte passerat, men det är ändå skillnad på att se någon åtminstone varje vecka, jämfört med att hänga upp allt på ett enda tillfälle som skedde för över en tolftedels år sedan. Merparten av det vi har träffats har vi gjort över telefon.
Å andra sidan är inte det här på något sätt olikt bekantskaper man gör på nätet. På nätet väljer de flesta att visa sin allra glittrigaste sida. De flesta lägger upp (noggrant) utvalda och selekterade foton, skriver bara om sina positiva känslor, den perfekta fasaden. Inte många vågar skriva om sina olater, sina tröttsamma små egenheter eller tics, att de tuggar mat med öppen mun (om de är medvetna om det), att de är sjukligt svartsjuka eller att de har ett kontrollbehov som går utöver det vanliga. Fan, man vet ju inte ens om folk röker eller snusar längre. Och absolut ingen, ingen, känner för att lägga av en rejäl, möjligtvis illaluktande fis med jämna mellanrum. Det passar sig liksom inte i den bild man vill ge.
Lite liknande är det att prata med någon mycket över telefon utan att träffas. Du känner personen utan och innan, eller åtminstone de bitar som hon låter dig känna, ni har pratat om fler (och mer om) saker än du och din gamla barndomskamrat täckt de senaste tio åren och trots att ni inte träffats på länge så vet du mer om vad hon gjort än vad hennes mamma som träffar henne nästan dagligen gör.
Men, här kommer problemet, trots alla timmar i telefonen så kan jag inte säga hur det kommer att vara att leva med den här personen under samma tak. Som numera garvad internatboende så vet jag att det inte krävs speciellt mycket för att människor ska börja störa sig på varandra. Det kan vara en benägenhet att lämna disk lite för länge, att inte torka upp på duschgolvet, att inte ha sina grejer i sitt skåp, att monopolisera tv:n, att äta ljudligt, att ha för många par skor i skohyllan, att inte betala för sig, att gnälla över alltings jävlighet, att ge dolda direktiv istället för att fråga, att stöka ner allmänna utrymmen, att ha för många saker framme samtidigt, att skriva arga lappar man inte själv lever upp till, att vara en besserwisser, att vara totalt initiativlös, att vara överdrivet käck, att alltid vara rolig på andras bekostnad, att inte kunna hålla i pengar, att aldrig sätta i en ny toarulle efter att man tagit slut på den som satt i hållaren, att inkräkta på den personliga sfären, att aldrig tömma soppåsen, att lova runt och hålla tunt och så vidare och så vidare. För att citera Rodney King: "can we all get along?" Svaret är ja, och nej.
Hur som helst är det alldeles omöjligt att få reda på såna här issues innan man spenderat mycket tid med personen i fråga. Och i början av en relation, om det så är en vänskaplig eller annan variant, är man som bekant i smekmånadsfasen. Det är då alla människor i den nya sociala situationen bara är sååå trevliga och fina på alla möjliga sätt. Ingen har några fel och brister utan alla anstränger sig för att lukta gott, föra sig, ställa upp och jobba med gruppen eller partnern. Toleransnivån är väldigt hög.
En telefon- eller nätrelation är lite som en smekmånadsfas. Jag väljer själv när jag är tillgänglig, vad jag vill dela med mig av om mig själv och hur jag vill framstå. Även om jag delar med mig av mina allra innersta känslor på ett område så kan jag välja att helt hålla dem för mig själv på något annat, eller rent av hitta på saker för att göra mig mer intressant. Det är ju svårt att verifiera händelser i andra änden av luren, om jag ens vill det. Oavsett om jag vill det eller inte känns det som jag blir intresserad av lika delar dröm och verklighet. Hälften är hur fantastisk människa det faktiskt är och resten är drömmar och förhoppningar om hur hon kommer att vara.
Visst är det roligt att fabulera fritt om sommaren och kommande planer, gemensamma idéer och framtid, men tänk om det skär sig efter två veckor? Eller ännu tidigare. Drömtjejen kanske är helt besatt av shopping och bränner hela semesterkassan på de första två dagarna och lever på dig resten av tiden, eller så har hon taskig hygien, har gått upp 50 kilo sedan de senaste bilderna tagits, är bulimiker, dejtar tre andra samtidigt, har blonderat sig skitfult eller har usel klädsmak, fäller inte ner toalocket när hon ska sätta sig och skruvar inte på locket på tandkrämstuben. Krig har börjat för mindre saker.
Efter att ha bott i ett halvår i ett sällskap som fösts ihop på grund av utbildningsmässiga skäl, inte för att vi tycker om varandra sedan innan eller så, är väl den här situationen lite speciell. Men jag är ändå av uppfattningen att framtidsplaner i alla skepnader och speciellt samboskap, oavsett art eller tidsrymd, är något som ska arbetas fram under lång tid och lite i taget, på plats. Nu låter det jävligt tråkigt av mig och valet av ordet "arbeta" kanske inte är det bästa. Det jag menar är att det inte är något som ska bestämmas över telefon, hur goda intentioner som än finns. Det är sånt som får växa fram när tid är. Därför förhåller jag mig lite skeptisk till just den delen av dylika konversationer.
Men drömma måste man ju få göra, även om det är dumt och kan ge orimligt höga förväntningar.
tisdag 24 mars 2009
Dregel
Visserligen 30 bilder per sekund så man måste göra en 2-3 pull-down, men satan! Slappa på ett f/1.4 24mm-objektiv på det så är lyckan gjord. Dessutom får man en systemkamera på köpet...
We wants a 5D mkII. Needs it.
"Sagan om ringen"-trilogin eller "man-love rules, ok"
Efter att ha gästspelat som Elefantmannen i ett och ett halvt dygn och haft feber runt 40-gradersstrecket lika länge så har jag hunnit att avverka en del film. Apropå dubbelmoral och inlägget "Jag tittade i alla fall jävligt mycket på tv".
Rosfeber är inte lika roligt som, till exempel, en rejäl och välriktad spark på pungen och min högra ansiktshalva ser ut som något som Gusten med det assymetriska ansiktet skulle kunna ha sett ut som på en bra dag.
Hur som helst började jag se på the extended dvd edition av alla filmerna i "Sagan om ringen"-trilogin, inalles ungefär 10 timmar av manlig kärlek på bästa filmspråk. Alltså, det finns många som tolkar (hö hö) in J.R.R. Tolkiens avsmak för det industriella samhället i trilogin och ser den som ett kraftfullt statement för en återgång till naturen, eller åtminstone till det mer naturliga än att skövla skogar och natur för nöjes och bekvämlighets skull.
Jag ser det rätt och slätt som homoerotisk fantasy. Alltså, nio män sätter iväg för att bonda lite på en resa mot alperna och under vägen så parar de ihop sig så gott som två och två, utom dvärgskäggot som får symbolisera partnerrivalitet genom sitt överdrivna tävlande om vem som kan döda flest orcher, Gandalf som får symbolisera eftertänksamheten och konservativismen och Boromir som är kvot-castad som den rejäle macho-mannen. Lite som de där mörkhyade människorna som brukar finnas med i amerikanska filmer och säga "Shiieet!" och "Damn!" med jämna mellanrum.
Annars är det paren Aragorn/Legolas, Merry/Pippin och Frodo/Sam och deras spirande kärleksrelationer som tar mesta skärmtiden. Frodo ser ut att vara kär i varenda man han tittar på under hela filmen och han är förmodligen den mest kvinnliga karaktären i hela brödraskapet. Gång på gång måste han räddas av de andra som någon annan jäkla prinsessa. Sam är redo att offra livet för Frodo och när deras blickar möts så brinner de av längtan och åtrå. Alla homoromantiska scener skulle lätt kunna klippas ihop till en egen långfilm. En jävligt tradig långfilm, men en långfilm none the less. Det är kramar, smekningar över diverse kroppsdelar och långa kärlekstal i parti och minut. Som när Aragorn ger Boromir en blöt pannpuss, eller då Merry och Pippin gråter ögonen ur sig för att de ska vara ifrån varandra ett tag. För att inte tala om det tårdrypande slutet. Gay-o-metern går i taket vid flera tillfällen.
Att Aragorn mot slutet hånglar upp Arwen och att Sam gifter sig heterosexuellt är bara en front för att få filmen att gå igenom amerikansk censur. Fattas bara en bar-kör som skanderar "Bajen, bärs och rakade brudar!" i slutet så är chimären komplett.
Alltså, det är bra filmer. But it's gay! Not as if it's anything wrong with it...
Rosfeber är inte lika roligt som, till exempel, en rejäl och välriktad spark på pungen och min högra ansiktshalva ser ut som något som Gusten med det assymetriska ansiktet skulle kunna ha sett ut som på en bra dag.
Hur som helst började jag se på the extended dvd edition av alla filmerna i "Sagan om ringen"-trilogin, inalles ungefär 10 timmar av manlig kärlek på bästa filmspråk. Alltså, det finns många som tolkar (hö hö) in J.R.R. Tolkiens avsmak för det industriella samhället i trilogin och ser den som ett kraftfullt statement för en återgång till naturen, eller åtminstone till det mer naturliga än att skövla skogar och natur för nöjes och bekvämlighets skull.
Jag ser det rätt och slätt som homoerotisk fantasy. Alltså, nio män sätter iväg för att bonda lite på en resa mot alperna och under vägen så parar de ihop sig så gott som två och två, utom dvärgskäggot som får symbolisera partnerrivalitet genom sitt överdrivna tävlande om vem som kan döda flest orcher, Gandalf som får symbolisera eftertänksamheten och konservativismen och Boromir som är kvot-castad som den rejäle macho-mannen. Lite som de där mörkhyade människorna som brukar finnas med i amerikanska filmer och säga "Shiieet!" och "Damn!" med jämna mellanrum.
Annars är det paren Aragorn/Legolas, Merry/Pippin och Frodo/Sam och deras spirande kärleksrelationer som tar mesta skärmtiden. Frodo ser ut att vara kär i varenda man han tittar på under hela filmen och han är förmodligen den mest kvinnliga karaktären i hela brödraskapet. Gång på gång måste han räddas av de andra som någon annan jäkla prinsessa. Sam är redo att offra livet för Frodo och när deras blickar möts så brinner de av längtan och åtrå. Alla homoromantiska scener skulle lätt kunna klippas ihop till en egen långfilm. En jävligt tradig långfilm, men en långfilm none the less. Det är kramar, smekningar över diverse kroppsdelar och långa kärlekstal i parti och minut. Som när Aragorn ger Boromir en blöt pannpuss, eller då Merry och Pippin gråter ögonen ur sig för att de ska vara ifrån varandra ett tag. För att inte tala om det tårdrypande slutet. Gay-o-metern går i taket vid flera tillfällen.
Att Aragorn mot slutet hånglar upp Arwen och att Sam gifter sig heterosexuellt är bara en front för att få filmen att gå igenom amerikansk censur. Fattas bara en bar-kör som skanderar "Bajen, bärs och rakade brudar!" i slutet så är chimären komplett.
Alltså, det är bra filmer. But it's gay! Not as if it's anything wrong with it...
söndag 22 mars 2009
I feel the need... the need for speed
Bydalen en solig lördag är väldigt trevligt. Sonen lärde sig (återigen) att svänga efter en ganska trög start i barnbacken (som av någon anledning ligger mitt i backen). Han ville vid dagens början, runt 7.30 innan vi kommit iväg, helst åka skridskor och klättra på klätterväggen, men eftersom det var en sjukt skön vinterdag så lyckades jag till slut att övertala honom.
Delvis kan det ha berott på att alla andra (8 stycken) också skulle åka skidor, så han kände grupptrycket. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli.
När väl bromsandets och svängandets ädla konst behärskades någorlunda så blev sonen plötsligt besatt av fartdjävulen. Eftermiddagen spenderades därför mest i halvhyfsad plogställning utan minsta sväng rakt nerför backarna vi forcerade med rätt okej tempo. Förra gången vi var uppe klarade vi av två åk. Ett före lunch och ett efter. Den här gången blev det betydligt fler. Men som sagt, inte så många svängar. Detta i sin tur resulterade i några rätt rejäla vurpor och en snygg face-plant i lössnön. Men sonen var ändå vid gott mod och sa att han tyckte att skidåkning var mycket roligare än skridskoåkningen. Och det vill inte säga lite.
När man åker från 10 till 16.45, kan man kalla det heldag då? Det mest förbluffande var att sonen lyckades hålla sig vaken helt för egen maskin tills klockan nio. Jag som trodde att han som förra gången skulle slockna i bilen på vägen hem. The magic of adrenalin och socker i skön symbios.
Idag blir det slalombana och skogsbanor, om vi vågar oss på det. Och en bautaladdning med kalla pannkakor med smör. Vi kommer nog att sova gott inatt. Också.
Delvis kan det ha berott på att alla andra (8 stycken) också skulle åka skidor, så han kände grupptrycket. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli.
När väl bromsandets och svängandets ädla konst behärskades någorlunda så blev sonen plötsligt besatt av fartdjävulen. Eftermiddagen spenderades därför mest i halvhyfsad plogställning utan minsta sväng rakt nerför backarna vi forcerade med rätt okej tempo. Förra gången vi var uppe klarade vi av två åk. Ett före lunch och ett efter. Den här gången blev det betydligt fler. Men som sagt, inte så många svängar. Detta i sin tur resulterade i några rätt rejäla vurpor och en snygg face-plant i lössnön. Men sonen var ändå vid gott mod och sa att han tyckte att skidåkning var mycket roligare än skridskoåkningen. Och det vill inte säga lite.
När man åker från 10 till 16.45, kan man kalla det heldag då? Det mest förbluffande var att sonen lyckades hålla sig vaken helt för egen maskin tills klockan nio. Jag som trodde att han som förra gången skulle slockna i bilen på vägen hem. The magic of adrenalin och socker i skön symbios.
Idag blir det slalombana och skogsbanor, om vi vågar oss på det. Och en bautaladdning med kalla pannkakor med smör. Vi kommer nog att sova gott inatt. Också.
torsdag 19 mars 2009
Jag tittade i alla fall jävligt mycket på tv
Inatt tittade jag på Into the wild igen. Det blir gärna så när jag slocknar innan tio och sonen väcker mig för att han måste gå på toaletten runt halv ett-tiden. Efter över två timmars sömn har jag svårt att somna om igen. Att vi skulle upp vid sextiden och göra oss iordning för dagen det spelar liksom ingen roll.
Filmen var en alldeles utmärkt upptakt på dagens föreläsningar, vilka innefattade en lärare som när han var student vid en folkhögskola helt sonika flyttade ut i en kåta (att söka via Google på detta med SafeSearch i läge "av" visar föga förvånande en del intressanta resultat) i skogen och bodde där under studietiden och några år efter det.
Inget rinnande vatten, ingen toalett och ingen el. Samtidigt var han medlem i det svenska friidrottslandslaget och har bland annat varit med på Finnkampen några gånger.
Nu har han familj och bor fortfarande väldigt spartanskt, utan bil, rinnande vatten eller avlopp. Mulltoa har de, och elektricitet för att barnen ska kunna läsa och för att det helt enkelt blir mer praktiskt så, men i övrigt eldar de fortfarande med ved och lever gott på en elräkning som stannar på under tvåhundralappen i månaden.
Det är skrämmande, inspirerande och väldigt intressant att lyssna på människor som verkligen har brutit med samhällsnormerna och lever på sitt eget sätt. Det närmaste jag kommit är tre månader i husvagn och några vändor till Afrika. Jag vill leva livet, suga märgen ur det och känna att jag åtminstone inte ångrar något jag gjort när det väl är över.
Jag vill inte ha en dödsruna där det står "jag tittade i alla fall jävligt mycket på tv".
Nu är det dags (egentligen har jag gått över tiden) att börja.
Filmen var en alldeles utmärkt upptakt på dagens föreläsningar, vilka innefattade en lärare som när han var student vid en folkhögskola helt sonika flyttade ut i en kåta (att söka via Google på detta med SafeSearch i läge "av" visar föga förvånande en del intressanta resultat) i skogen och bodde där under studietiden och några år efter det.
Inget rinnande vatten, ingen toalett och ingen el. Samtidigt var han medlem i det svenska friidrottslandslaget och har bland annat varit med på Finnkampen några gånger.
Nu har han familj och bor fortfarande väldigt spartanskt, utan bil, rinnande vatten eller avlopp. Mulltoa har de, och elektricitet för att barnen ska kunna läsa och för att det helt enkelt blir mer praktiskt så, men i övrigt eldar de fortfarande med ved och lever gott på en elräkning som stannar på under tvåhundralappen i månaden.
Det är skrämmande, inspirerande och väldigt intressant att lyssna på människor som verkligen har brutit med samhällsnormerna och lever på sitt eget sätt. Det närmaste jag kommit är tre månader i husvagn och några vändor till Afrika. Jag vill leva livet, suga märgen ur det och känna att jag åtminstone inte ångrar något jag gjort när det väl är över.
Jag vill inte ha en dödsruna där det står "jag tittade i alla fall jävligt mycket på tv".
Nu är det dags (egentligen har jag gått över tiden) att börja.
onsdag 18 mars 2009
Teknikskadad son
- Vad är det här för något?
- Det är ett eldstål. Man gör upp eld med det.
- Vart trycker man då?
Priceless.
I övrigt har det bouldrats en hel del i afton, så fort jag fått en del nya grepp på plats. Sjukt hur bra teknik femåringen har. Det måste vara något fel på hans farsgubbe.
Till helgen blir det klättring med rep. Till sommaren blir det utepremiär.
- Det är ett eldstål. Man gör upp eld med det.
- Vart trycker man då?
Priceless.
I övrigt har det bouldrats en hel del i afton, så fort jag fått en del nya grepp på plats. Sjukt hur bra teknik femåringen har. Det måste vara något fel på hans farsgubbe.
Till helgen blir det klättring med rep. Till sommaren blir det utepremiär.
söndag 15 mars 2009
Den frivillige ofilmaren
Idag har jag haft videokameran i ryggan hela dagen utan att filma en sekund. Jag och sonen åkte skridskor i närmare två timmar, men jag glömde helt bort att jag hade kameran med mig. Jag kom inte ihåg den förrän det nästan var dags att åka hem. Det är något att erinra sig när sonen frågar var jag var hela hans barndom. Om det nu inte är så att tillfället i fråga var tillräckligt minnesvärt i sig själv.
Hur som helst, vi hade med oss en laddning med skogaholms grovlimpa med nutella på. Nutella är kanske så mycket norgenostalgi som det kan bli för mig. Under mina barndomsårs semestrar var det inte helt ovanligt att vi åkte över gränsen till Norge och köpte nutella som vi käkade på morgonmackan. Detta var före både GI-dieten och kronans störtdykning. I dagsläget skulle jag nog inte åka till Norge för att handla så mycket som en tandpetare. Dels för att det är onödigt långt att åka för att köpa en tandpetare, men även för att den norska kronan är så jävla dyr nu för tiden. "När jag var pôjk" var det ju billigt att handla i Norge.
Till nutellamackorna var det jordgubbssaft som gällde. Idag alltså. Bäst till nutella är alltid och endast mjölk. Det gör sig dock dåligt både på termos och flaska.
Förutom det strålande vädret, trevligt sällskap och nöjet att vara med sonen, så var nog nutellamackorna dagens höjdpunkt. Och att vi åkte halvvägs ut till bron och vände. Sonen som inte ens ville åka skridskor idag tog självmant initiativet och lekte tafatt med sin (två år äldre) stora kärlek W ända tills det var dags för henne att vika av hemåt.
Stugsittande sonen som helst ville vara hemma och "titta på barnpogram och prata med mamma". I'll be damned om han ska bli en soffpotatis.
I övrigt har jag lagt upp lite filmer från det gångna året. Om ni vill se så är det bara att maila så skickar jag adress och lösenord.
Hur som helst, vi hade med oss en laddning med skogaholms grovlimpa med nutella på. Nutella är kanske så mycket norgenostalgi som det kan bli för mig. Under mina barndomsårs semestrar var det inte helt ovanligt att vi åkte över gränsen till Norge och köpte nutella som vi käkade på morgonmackan. Detta var före både GI-dieten och kronans störtdykning. I dagsläget skulle jag nog inte åka till Norge för att handla så mycket som en tandpetare. Dels för att det är onödigt långt att åka för att köpa en tandpetare, men även för att den norska kronan är så jävla dyr nu för tiden. "När jag var pôjk" var det ju billigt att handla i Norge.
Till nutellamackorna var det jordgubbssaft som gällde. Idag alltså. Bäst till nutella är alltid och endast mjölk. Det gör sig dock dåligt både på termos och flaska.
Förutom det strålande vädret, trevligt sällskap och nöjet att vara med sonen, så var nog nutellamackorna dagens höjdpunkt. Och att vi åkte halvvägs ut till bron och vände. Sonen som inte ens ville åka skridskor idag tog självmant initiativet och lekte tafatt med sin (två år äldre) stora kärlek W ända tills det var dags för henne att vika av hemåt.
Stugsittande sonen som helst ville vara hemma och "titta på barnpogram och prata med mamma". I'll be damned om han ska bli en soffpotatis.
I övrigt har jag lagt upp lite filmer från det gångna året. Om ni vill se så är det bara att maila så skickar jag adress och lösenord.
lördag 14 mars 2009
Älska Petra Mede
Jag erkänner. Jag fastnade framför Melodifestivalen. Men det är enbart för Petra Medes skull. Bara det att se alla andra i sofforna vrida sig i pinsamhetskonvulsioner och gömma sig bakom skäms-kuddarna gör det så njutbart.
Ingen annan kvinnlig ståuppkomiker jag känner till skulle utbrista "Jag har hört att den riktiga Maud Olofsson sväljer när man runkar henne i munnen" (i Parlamentet) eller "ursäkta att jag är lite stel, har precis rakat fittan, ni vet hur man blir" (på Stockholm Live).
Att alla tjejer som sitter och tittar med mig hatar henne gör bara det hela mycket roligare.
För övrigt är detta andra gången jag fastnat framför Melodifestivalen för den här gången och jag kan bara säga att de två bidrag som jag hört vid det förra tillfället (EMD och Malena Ernman) framfördes som en potta skit den här gången. Otajt, dåligt synkroniserad dans, micken för långt från munnen, ohörbar sång. Måste vara taskig medhörning i Globen.
När dom toppade allt med den serbiska flatan så gick jag. Det var återigen toaletten som lockade.
Ingen annan kvinnlig ståuppkomiker jag känner till skulle utbrista "Jag har hört att den riktiga Maud Olofsson sväljer när man runkar henne i munnen" (i Parlamentet) eller "ursäkta att jag är lite stel, har precis rakat fittan, ni vet hur man blir" (på Stockholm Live).
Att alla tjejer som sitter och tittar med mig hatar henne gör bara det hela mycket roligare.
För övrigt är detta andra gången jag fastnat framför Melodifestivalen för den här gången och jag kan bara säga att de två bidrag som jag hört vid det förra tillfället (EMD och Malena Ernman) framfördes som en potta skit den här gången. Otajt, dåligt synkroniserad dans, micken för långt från munnen, ohörbar sång. Måste vara taskig medhörning i Globen.
När dom toppade allt med den serbiska flatan så gick jag. Det var återigen toaletten som lockade.
Volt med sträckt väg
Jag kände mig tillräckligt urblåst för att våga hänga med och handla lite mat i eftermiddags och på den trippen hann jag göra två föga förvånande konstateranden. Det första var att Willys till 90% befolkas av trötta, white-trashiga fetton med mjukisbrallor som haft knäutbuktningar sedan förra seklet. Nog för att de säger sig ha stans billigaste matbutik och allt det där, men det måste väl inte innebära att vinsten blir påtaglig även om man bilar in från fem mils radie? För antingen så är lördageftermiddagar speciell frigångsdag på länsnivå för sunkiga städmammor med odrägliga skrikbarn som sockerkickat på eldorado-choklad, eller så var det bara för att det var melodifestivalen, denna musikens motsvarighet till Rättviks marknad, på tapeten och alla kände sig tvungna att gå ut och handla sig "något gott" till det omusikaliska kattpinandet.
Jag har full förståelse för att man som småbarnsförälder inte känner sig på sitt allra soligaste humör dagarna i ända, men är det fel att bemöta sina barn med åtminstone ett litet uns av värdighet? Ett strålande leende från ett av barnen i familjen som stod framför mig i kön fick en trött suck och en blick som skulle få duracell-kaninen att deppa ihop och dö på fläcken som svar och hon blev totalt ignorerad vad hon än sa.
Att sen både mamman och pappan lätt skulle platsat i barba-familjen om det inte vore för att de båda hade stort flottigt svintohår som skulle passat till att göra rent ugnen med, det hjälpte inte upp helhetsintrycket. Och så de förbannade adidasbrallorna i wct-material. Med fara för eget liv lyckades jag tränga mig förbi pappan i familjen som tydligen var halvdöv, vem vet, deras tillstånd kanske var smittsamt.
På hemvägen trodde jag att vi skulle bli stoppade i en trafikkontroll mitt på en lång raksträcka. Döm om min förvåning när det ligger en voltad bil på andra sidan av vägbanan, stående på högkant. Det andra konstaterandet var således att norrlänningar kör ungefär lika lugnt som kakmonstret äter kakor. Då det inte finns en enda kurva på fyra-, femhundra meter åt vardera hållet måste jag tillstå att det är en bedrift att ha lyckats med det. Jag hoppas åtminstone att de försökte göra en våghalsig omkörning eller nåt, annars kan det bli riktigt pinsamt för föraren att förklara detta för arbetskamraterna på måndag. Tydligen var det tre vuxna och ett spädbarn som färdades i bilen. Bra prioritering där, jävla kötthuvud.
Jag har full förståelse för att man som småbarnsförälder inte känner sig på sitt allra soligaste humör dagarna i ända, men är det fel att bemöta sina barn med åtminstone ett litet uns av värdighet? Ett strålande leende från ett av barnen i familjen som stod framför mig i kön fick en trött suck och en blick som skulle få duracell-kaninen att deppa ihop och dö på fläcken som svar och hon blev totalt ignorerad vad hon än sa.
Att sen både mamman och pappan lätt skulle platsat i barba-familjen om det inte vore för att de båda hade stort flottigt svintohår som skulle passat till att göra rent ugnen med, det hjälpte inte upp helhetsintrycket. Och så de förbannade adidasbrallorna i wct-material. Med fara för eget liv lyckades jag tränga mig förbi pappan i familjen som tydligen var halvdöv, vem vet, deras tillstånd kanske var smittsamt.
På hemvägen trodde jag att vi skulle bli stoppade i en trafikkontroll mitt på en lång raksträcka. Döm om min förvåning när det ligger en voltad bil på andra sidan av vägbanan, stående på högkant. Det andra konstaterandet var således att norrlänningar kör ungefär lika lugnt som kakmonstret äter kakor. Då det inte finns en enda kurva på fyra-, femhundra meter åt vardera hållet måste jag tillstå att det är en bedrift att ha lyckats med det. Jag hoppas åtminstone att de försökte göra en våghalsig omkörning eller nåt, annars kan det bli riktigt pinsamt för föraren att förklara detta för arbetskamraterna på måndag. Tydligen var det tre vuxna och ett spädbarn som färdades i bilen. Bra prioritering där, jävla kötthuvud.
fredag 13 mars 2009
Fjällvecka
Veckan som gått har jag tillbringat i Vålådalens naturreservat tillsammans med klassen. Eller åtminstone en mindre del av den. I enlighet med positiv psykologi gick vi tappra fem som skulle ligga utomhus hela veckan under namnet "super-elit" och de andra var "elit". Det var värt ett försök antar jag.
Jag fick snabbt erfara att kamerabatterier tar fortare slut i kyla, att damasker eller snölås runt skor och ben är bland det viktigare man kan ha med sig upp på fjället på vintern och att tält är svåra att slå upp när det är en och en halv meter djup snö. I år har det enligt utsago varit såpass kallt att det inte blivit någon skare på snön. Problem uppstår då bland annat när man ska resa tält, sätta ner tältpinnar eller över huvud taget förflytta sig utan skidor. Att förflytta sig utan skidor är ganska trivsamt i ett läger då man ska laga mat, sätta upp tält eller umgås över huvud taget. Alltså tar man av sig skidorna och hoppas på att den snö som man packat för att resa tältet på håller för långsamma och försiktiga förflyttningar. Jag fick erfara att så inte var fallet den hårda vägen. Första kvällen gick jag nog igenom i runda slängar 50 gånger. Dagen efter hade snön satt sig såpass att jag bara gick igenom ~20 gånger.
Följden av att gå igenom snön med en eller ibland båda fötterna samtidigt så många gånger är att man utan snölås/damasker får vissa snömängder i skorna. I mitt fall skulle man nog kunna använda den samlade mängden snö till att anordna en världscuppremiär i sprintskidåkning åtminstone, kanske en långloppsvariant också om man spred det tunt.
Som tur är hade jag gott om strumpor att byta med och byxor med för den delen. Vädret var helt strålande och trots att klistervallan (med vidhängande snö) som satt under skidorna gjorde att man med jämna mellanrum fick en vidunderlig utsikt över fjällvärlden så var de flesta vid gott mod.
Åtminstone den första halvdagen, för sen lackade de flesta ur och vallade om skidorna.
Andra eftermiddagen och kvällen var det dags att bli barn på nytt för då skulle det byggas snökoja. Eller ja, bivack heter det tydligen när man blir vuxen. Vi satsade på att bygga motsvarigheten till S:t Peterskyrkan och fick till valvbågarna ganska bra, men den enda takornamenteringen som vi lyckades få till var en gammal trött björk som låg inbäddad i snödrivan vi byggde i och som verkade ganska tacksam över att komma fram i ljuset igen. När stearinljusen var på plats i de specialutsågade nischerna var det bara dopfunten som fattades för att kunna hålla de flesta förrättningar som svenska kyrkan har att erbjuda. Vare sig spädbarn eller blivande äkta par bemödade sig dock med att ta sig de 13 kilometrarna på skidor/skoter för att göra oss den äran.
Dag tre bjöd på den jävligaste stigningen hittills och pulkorna vi drog på gjorde sitt bästa för att streta emot så gott de kunde över kalfjället. Efter en varma-koppen-lunch med världens godaste bröd till nåddes en stuga med bastu och torkmöjligheter och byxor (och i princip allt annat) som var stela av frost kunde återigen bli både mjuka och torra. Bivackbygge is a bitch för utrustningen man har på sig och där man inte blir svettig blir man garanterat blöt av snö som smälter. Bastubad efter närmare tre dygn på fjället ska inte underskattas. Middag avnjöts inne i varma stugan och kvällen bjöd på kortspel och frågesport. Jag behöver egentligen inte tillägga att jag vann, men jag gör det ändå för klarhetens skull.
Torsdagen var en skön transportsträcka, nerför hela vägen, strålande sol och bra glid. Under kvällen lyckades jag dock stoppa i mig något som jag förmodligen inte skulle ha stoppat i mig, för idag har jag varit på toaletten tolv gånger. Toaletten i de här fallen har varit fyra granar, två utedass, en sten, en gammal torraka, en vägkant och en skinande (not) toalett. Toaletten hittills tre gånger under det här blogginlägget.
Dessutom har jag fått i mig ungefär två glas vatten vilket är väldi' dållit när man ska transportera sig sju kilometer på skidor med en tjugo kilos pulka.
All-in-all en händelserik vecka. Mental note to self: koka vattnet ordentligt på fjället. Laga även den frystorkade maten tills den blir mjuk. Hunger är ingen ursäkt.
Den andra gruppen fick en fin vistelse i sin stuga. Vi hälsade på dem de sista timmarna innan hemfärd och deras största problem var:
1. Bara en TV, så alla kunde inte se sina favoritprogram samtidigt.
2. Vattenkokarens lock var trasigt. Det låste inte och man fick följaktligen hålla nere locket för hand, alternativt ställa något ovanpå.
3. Godiset höll på att ta slut.
4. Någon hade fortfarande ångest över sin enda natt i tält.
5. En annan hade glömt sin mobilladdare.
Mina lösningar på problemen var:
1. Sov i tält hela jävla veckan så får du annat att oroa dig för
2. Sätt dig ute i en snödriva och tina snö på ett spritkök i en vecka.
3. Bär med dig allt godis 2,5 mil och fundera sen på dina prioriteringar.
4. Prova fem nätter så försvinner en-natts-ångesten i flera.
5. Dö.
Jag fick snabbt erfara att kamerabatterier tar fortare slut i kyla, att damasker eller snölås runt skor och ben är bland det viktigare man kan ha med sig upp på fjället på vintern och att tält är svåra att slå upp när det är en och en halv meter djup snö. I år har det enligt utsago varit såpass kallt att det inte blivit någon skare på snön. Problem uppstår då bland annat när man ska resa tält, sätta ner tältpinnar eller över huvud taget förflytta sig utan skidor. Att förflytta sig utan skidor är ganska trivsamt i ett läger då man ska laga mat, sätta upp tält eller umgås över huvud taget. Alltså tar man av sig skidorna och hoppas på att den snö som man packat för att resa tältet på håller för långsamma och försiktiga förflyttningar. Jag fick erfara att så inte var fallet den hårda vägen. Första kvällen gick jag nog igenom i runda slängar 50 gånger. Dagen efter hade snön satt sig såpass att jag bara gick igenom ~20 gånger.
Följden av att gå igenom snön med en eller ibland båda fötterna samtidigt så många gånger är att man utan snölås/damasker får vissa snömängder i skorna. I mitt fall skulle man nog kunna använda den samlade mängden snö till att anordna en världscuppremiär i sprintskidåkning åtminstone, kanske en långloppsvariant också om man spred det tunt.
Som tur är hade jag gott om strumpor att byta med och byxor med för den delen. Vädret var helt strålande och trots att klistervallan (med vidhängande snö) som satt under skidorna gjorde att man med jämna mellanrum fick en vidunderlig utsikt över fjällvärlden så var de flesta vid gott mod.
Åtminstone den första halvdagen, för sen lackade de flesta ur och vallade om skidorna.
Andra eftermiddagen och kvällen var det dags att bli barn på nytt för då skulle det byggas snökoja. Eller ja, bivack heter det tydligen när man blir vuxen. Vi satsade på att bygga motsvarigheten till S:t Peterskyrkan och fick till valvbågarna ganska bra, men den enda takornamenteringen som vi lyckades få till var en gammal trött björk som låg inbäddad i snödrivan vi byggde i och som verkade ganska tacksam över att komma fram i ljuset igen. När stearinljusen var på plats i de specialutsågade nischerna var det bara dopfunten som fattades för att kunna hålla de flesta förrättningar som svenska kyrkan har att erbjuda. Vare sig spädbarn eller blivande äkta par bemödade sig dock med att ta sig de 13 kilometrarna på skidor/skoter för att göra oss den äran.
Dag tre bjöd på den jävligaste stigningen hittills och pulkorna vi drog på gjorde sitt bästa för att streta emot så gott de kunde över kalfjället. Efter en varma-koppen-lunch med världens godaste bröd till nåddes en stuga med bastu och torkmöjligheter och byxor (och i princip allt annat) som var stela av frost kunde återigen bli både mjuka och torra. Bivackbygge is a bitch för utrustningen man har på sig och där man inte blir svettig blir man garanterat blöt av snö som smälter. Bastubad efter närmare tre dygn på fjället ska inte underskattas. Middag avnjöts inne i varma stugan och kvällen bjöd på kortspel och frågesport. Jag behöver egentligen inte tillägga att jag vann, men jag gör det ändå för klarhetens skull.
Torsdagen var en skön transportsträcka, nerför hela vägen, strålande sol och bra glid. Under kvällen lyckades jag dock stoppa i mig något som jag förmodligen inte skulle ha stoppat i mig, för idag har jag varit på toaletten tolv gånger. Toaletten i de här fallen har varit fyra granar, två utedass, en sten, en gammal torraka, en vägkant och en skinande (not) toalett. Toaletten hittills tre gånger under det här blogginlägget.
Dessutom har jag fått i mig ungefär två glas vatten vilket är väldi' dållit när man ska transportera sig sju kilometer på skidor med en tjugo kilos pulka.
All-in-all en händelserik vecka. Mental note to self: koka vattnet ordentligt på fjället. Laga även den frystorkade maten tills den blir mjuk. Hunger är ingen ursäkt.
Den andra gruppen fick en fin vistelse i sin stuga. Vi hälsade på dem de sista timmarna innan hemfärd och deras största problem var:
1. Bara en TV, så alla kunde inte se sina favoritprogram samtidigt.
2. Vattenkokarens lock var trasigt. Det låste inte och man fick följaktligen hålla nere locket för hand, alternativt ställa något ovanpå.
3. Godiset höll på att ta slut.
4. Någon hade fortfarande ångest över sin enda natt i tält.
5. En annan hade glömt sin mobilladdare.
Mina lösningar på problemen var:
1. Sov i tält hela jävla veckan så får du annat att oroa dig för
2. Sätt dig ute i en snödriva och tina snö på ett spritkök i en vecka.
3. Bär med dig allt godis 2,5 mil och fundera sen på dina prioriteringar.
4. Prova fem nätter så försvinner en-natts-ångesten i flera.
5. Dö.
Miniatyr-Stockholm från Skansens utsikt
Såg nyss en cool grej, så jag testade på ett foto från Skansen i april förra året.
Nästa projekt blir att göra en film på samma sätt. Det kommer nog att ta lite tid...
Nästa projekt blir att göra en film på samma sätt. Det kommer nog att ta lite tid...
Ny blogg
Det är dags att kapa banden till den där andra surbloggen nu och gå vidare med raska kliv mot något roligare. Så här är den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)