Det är lustigt det där med attraktion. Till slut är man någonstans där man skrattar åt sånt som - om någon annan lagt fram samma sak - man aldrig skulle skratta åt eller ens ta i med tång.
Igår träffade jag L för första gången på flera månader. Vi bevistade samma evenemang, en popjazz-konsert med ett band från skolan. Vi gjorde vårt bästa med att ignorera varandra den första halvtimman och hon vände bort blicken när jag såg åt hennes håll och vice versa. Det blev lite som ett spel till slut och jag gav henne the 1000 yard stare. Då vände hon blicken mot mig och sprack upp i ett leende. Som jag har saknat det leendet.
Hon kom över till där jag hängde över soffryggarna och vi pratade. Och pratade. Jag drev skoningslöst med henne och hon skrattade sitt skratt, smilgroparna lämnade aldrig hennes ansikte. Vi gick vidare till ett ölhak och fortsatte umgås i flera timmar. Det var som att vi aldrig hade skilts åt. Resten av sällskapet slutade existera. Vi satt på vårt hörn och hade bara ögon för varandra. Jag undrar lite vad hennes pojkvän hade sagt om han varit där.
Det fina är att vi är så olika, men ändå så lika. Lite som kardborreband, den ena sidan fluffig och mjuk, den andra med vassa krokar som tillsammans hakar i varandra oavsett hur man gör. Vi kan helt enkelt inte undvika att ha roligt tillsamans.
Det var fint, men ändå lite ledsamt. När allt klaffar så bra känns det hårt att det aldrig ska bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar