Det lackar ur mot jul

Julavslutningar i skolan brukar ju bjuda på en hel del intressanta händelser. Så också detta år. Sonens klass var några av de som skulle framföra julsånger innan de fick ta ledigt från skoleländet i några veckor.

För det första sker avslutningen i Pingstkyrkan. Bara en sån sak. Nästan så jag förväntade mig att en bindgalen väckelsepredikant skulle komma ut och tala i tungor samtidigt som han skulle försöka tvångsdöpa de otrogna muslimer som var närvarande. Fast det kanske skulle varit baptister till sånt.

Vi kan enas om att sånginsatserna blir sämre för varje årskurs. Förskoleklassen inledde och det lät faktiskt helt okej. När 1-2orna joinade in på nästa melodi var det också helt i sin ordning. Det var när två tjejer skulle inleda Nu tändas tusen juleljus som det började balla ur. De gjorde det nämligen på blockflöjt och trombon. De instrumenten gifter sig inte riktigt ljudmässigt, kan jag säga. Trombon, varandes en dragbasun, ger dessutom oääändlig potential till halvsura toner. Och de levererades. Som de levererades. Blockflöjten lät dessutom som om den spelades med en blåsbälg. It wasn't pretty.

Det är kanske fel att hacka ner på tioåringar på trombon. Men det skiter jag i. Det lät för jävligt. Och jag är nöjd över att jag satt högt uppe på läktaren så jag slapp att sitta och vrida mig bland folk. Jag är också nöjd över att det bara var introt de spelade. Tanken var också att publiken skulle joina in, men till min stora glädje var det bara några enstaka som tog ton.

Konserten avslutades med trefemman som skulle sjunga några låtar och avsluta som den innantilläsande konferencieren (jag ska ge henne lite cred för hon var ju bara 11 år) meddelade:

"Vi avslutar med den stämningsfulla Stilla Natt."

Det kunde ha blivit lite stämningsfullare om de inte placerat en av klassens målbrottsoffer precis framför en av mickarna. Det hade också blivit lite, aningens, marginellt mer stämningsfullt om inte nämnda målbrottsoffer tagit i för kung och fosterland och samtidigt kombinerat detta med att vara completely and utterly tondöv.

Sen var det äntligen över, och det var dags att åka till västkusten. Ta mitt ord på det, åk aldrig i jultrafik på 45:an om ni kan undvika det. Vi åkte från Östersund klockan 12:30 ungefär och var hemma hos min kära mor 23:30. Det är ungefär två timmar längre än det brukar ta. Förutom dimma och underkylt regn, fanns där gubbar i keps, kärringar i keps, avlidna lik som prompt skulle ut i trafiken, galna hundar, några älgar och någon som inte var helt olika doktor Snuggles som vi körde om strax innan Stöllet. Efter att han hade kört i ungefär trettio kilometer i timman och hade uppskattningsvis 200 bilar bakom sig. Men kunde se den lysande bilkön från yttre jävla rymden. Körde han till sidan? Skulle inte tro det.

Man kan få psykbryt för mindre.

Nu är jag och Sonen här i alla fall, för en drama-fri jul och nyår, utan några krystade sammankomster och annat velande. Glöm inte bort att skicka sms till de ni älskar, som bryr er om er lite sådär halvmycket, nog för att svara några timmar senare och som aldrig skulle lägga två strån i kors för att ni ska träffas. Precis som ni gjort alla jular.

Das Geburtstagsgeschenk

Jag är ingen person som gillar svulstigt firande. Jag är mer inne på det där med eftertanke och omtanke. Så att börja dagen med rostade mackor på sängen och skönsång i solo, det var helt i min smak. Att sedan få avnjuta en lyxshake på Max med Sonen på eftermiddagen var fullt tillräckligt för att jag skulle kunna tänka mig att jobba resten av kvällen i ensamhet.

Men så kommer överraskningspatrullen och tar mig med till Arctura, en 55 meter hög varmvattentermos i utkanten av stan. Efter egentlig stängningsdags släcker vi ner hela våningen och sitter med levande ljus och blickar ut över nattens lysande små punkter där små byar och gårdar viskar ut sin tillvaro flera mil omkring.

Magiskt.

Den här morgonen hade jag egentligen tänkt finslipa mitt anförande, men jag är fortfarande betagen av kvällen innan och alla fina ord. Smällar man får ta, helt enkelt.

Säsongens skidpremiär

Det känns på förhand lite fattigt med en enda backe öppen då vi snart är i mitten på december. Det var det också. Vad som det däremot inte var speciellt lite av var:

a) folk, och
b) sonens entusiasm

Även om a är en plåga så uppväger b med råge allt jävla omak man får stå ut med i en liftkö som sväller ut som nildeltat och man står och knör, går före och blir förgådd (jepp, det är ett ord. numera.) omvartannat och blir förbisprungen på insidan av nån jävla telemark-åkare med damp med jämna mellanrum.

Sonen stod och hoppade i ungefär en timme på väl valda ställen i lägenheten (i dörröppningar, mitt i hallen, vid min plats vid köksbordet, etc.) innan vi verkligen kom iväg alldeles försent på dagen. Det var sådär lagom påfrestande efter ett tag, speciellt eftersom det endast i undantagsfall gick att kanalisera optimismen till något konstruktivt, som att packa iordning grejer eller klä på sig rätt kläder.

Till slut blev det i alla fall två-tre timmars åkning eftersom jag gravt missuppfattat öppettiderna. Då jag i traditionsenlig stil helt skippat försäsongsträningen kändes det i benen redan efter tre åk, så det var tur att vi inte stod där och knödde redan när liftarna öppnade för då hade jag förmodligen haft sån träningsvärk att jag inte kunnat skriva detta.

Sonen däremot tyckte att vi gott kunde ha åkt ett tag till. Åtminstone sa han så innan han somnade på tre röda i bilen på vägen hem.

Inalles en lyckad dag.

going away-land

Jag gillar resande. Nya perspektiv, nya människor, intressanta perspektiv på tillvaron. Sitter på mitt hotellrum och tittar på platser jag aldrig sett förut och förbereder mig för en middag. Känslan av att vara på väg någonstans, om så bara i tanken. Jag har upptäckt att jag gillar nätverkande och projektplanering. Who knew? En dusch och lite tv-tittande uppkrupen i en hotellsäng är en lisa för själen. Det finns dock en liten sak som stör mig.

Snibben. Ni vet den där på toarullen som (förmodligen) ska göra att man känner sig lite extra välkommen. What's up with that? Jag vet inte om det kanske bara har blivit en fix idé från all världens hotellmanagement att göra det där lilla extra, men för min del känns det aningens desperat. Det är ju inte som att man känner sig först någonsin på toaletten för det. Här har du den lilla snibben, ärade gäst, triangelformad just for you. Det är tre millimeter papper kvar på rullen, men du är vår premiärkund. Vi lovar. Wipe your ass with our newly folded paper. Fast kanske gnäller jag för mycket. Det är ju bättre med en snibb än ingen alls. Tror jag.

I övrigt är det nio dagar kvar tills en fin människa kommer hem från en lång utlandssemester. Jag kommer på mig själv att längta lite.

Och på jobbet går det också bra

Det finns dagar då det mesta flyter på i en sanslös fart och kuggarna hakar i varandra som om de vore ett schweiziskt jävla urverk. Det här är faktiskt en sån här dag. Jag har spanat ytterligare partners till mitt projekt och av 11 samtal jag ringt har jag fått positiv feedback från ... 11. Det är ett så bra resultat att jag nästan inte tror det är sant.

Nästa vecka har jag bokat in möten i parti och minut och Sundsvall avlöses av Trondheim och sedan en hel helg i Åre för att ladda batterierna innan den feta projektskrivningen ska vara inne. På något sätt ska jag blöda ur mig en acceptabel budget och en massa aktivitetsplaner innan november och det ska i sin tur koordineras med ett flertal parter på en jäkla massa skilda ställen.

Jag måste nog spalta upp min tillvaro en aning. Det ska ju tas simmärken och hängas med sonen också mellan åtminstone kl 16-20 varje kväll plus hela kommande helg. Som eventuellt också ska spenderas i Åre.

Jag hoppas på sol.

En stilstudie i föräldramöten

Igår kväll var jag på föräldramöte. Det är en ganska fascinerande händelse som skulle passa rätt bra som film. Kanske inte en långfilm i stil med Festen av Thomas Vinterberg, men väl en mycket underhållande kortfilm.

Temat skulle dock nästan kunna vara lika pinsamt.

Dels har man de överambitiösa heltidsföräldrarna som engagerar sig i alla kommittéer och grupper, skriver protokoll och är allmänt präktiga. De har antingen varit klassens ordningsman som barn, eller mobbade underachievers som försöker kompensera sin egen bortkastade skolgång genom att uppleva lyckan genom sina barn. De kan lätt identifieras genom en ständigt antecknande penna och ivrigt viftande händer så snart något ska göras.

Sen har vi smitarna. Det är de som, trots att de dykt upp på mötet, försöker undgå att åka dit på något som helst arbete. De kan identifieras genom att titta längst bak i klassrummet där de inte säger ett pip. De sitter oftast med både ben och armar korsade, och nedsjunkna så lågt de kan på stolen och hade de kunnat skulle de sitta med endast ögonen och håret synlig bakom en bänk, alternativt en vägg. Helst i ett annat klassrum. Allt för att slippa dra till sig oönskad uppmärksamhet.

Sen har vi de aningslösa. De kan identifieras av en öppen, trivsam och intresserad attityd. De är oftast förstagångsföräldrar som knappt blivit torra bakom öronen i dessa sammanhang. De tycker det här med föräldramöte är spännande och givande och det är alltid de som åker på klassmamma/-papparollerna förr eller senare. Oftast förr. Allra helst får de efterträda en av de överambitiösa föräldrarna som ordnat klassfika en gång i veckan, bilbingo, bullförsäljning till klasskassan, grillfester, ett femtiohövdat luciatåg och som har stickat vantar till halva klassen. De blir ofta sittande i en grav prestationsångest och vet inte vad de ska hitta på. Allt annat känns som en mariekex-fika i jämförelse. Det är dessa som sedan - relativt ofelbart - utvecklas till smitare.

Sist men inte minst har vi de frånvarande. Det är de som har de stökigaste barnen som ingen egentligen vill ha med att göra, och det finns en anledning. Dessa föräldrar är helt enkelt inte tillräckligt engagerade. Istället för att som alla andra föräldrar, med undantag för duktighetskategorin, sitta och längta tills mötets slut, bemödar de sig inte ens med att gå dit. De sitter hellre på sina (inte sällan) feta arslen hemma vid köksbordet, i tv-soffan eller på café/krog/whatever än att engagera sig i sina barns utveckling. Även om det är de föräldrarna som verkligen borde vara där.

Allt detta ackompanjerat av en lärare som inte har BH på sig, med strutbröst, tjorvenfrisyr och charlie chaplin-gång. Jag skulle ha filmat eländet.

Obetalbart.

fool me once...

Ibland har man konversationer som inte liknar något annat. Såna konversationer som verkligen vänder upp och ner på ens världsbild och får en att se på tillvaron ur en helt annan synvinkel än vad man är van vid. Saker som man tagit för någorlunda sant blir till uppenbara lögner och bedyranden man kanske inte satt hela sin tillit till men ändå köpt som tillräckligt nära sanningen visar sig vara överdrifter, förtiganden och riktigt jävla skitsnack.

Trist, men så är det ibland. Tur att livet i övrigt är så sjukt positivt just nu. :)

la nueva oficina

Jag verkligen älskar konflikter på arbetsplatsen. Speciellt såna som man själv egentligen inte har haft någon del i, men ändå berörs av på ett eller annat sätt.

På jobbet har det varit en jäkla rockad på kontoren. Den nya våningen har äntligen färdigställts och alla übermenschen har fått flytta dit upp. Vi andra, som antingen är untermenschen eller har teknik och annat på gamla våningen (som jag) som inte enkelt kan flyttas på, får vara kvar på plan två.

Det har varit en sjuk huggsexa på de lediga kontoren och förutom alternativet att få ett helt eget så kan jag säga att jag har fått det utan tvekan bästa alternativet. Ett stort, rymligt kontor med utsikt över Storsjön och Oviksfjällen. Skillnaden mot att se rakt ut i en tegelvägg som tillhör Mica skall inte underskattas.

Jag delar detta med J, och allt är väl gott och väl med den saken. Problemet är däremot att kontoret i fråga egentligen inte skulle ha varit vårt från början. Det skulle ha tillhört två andra, äldre gubbar som också sysslar med IT och som hade förhandlat till sig kontoret genom fackliga förhandlingar. Detta eftersom en av dem är fackombud på sin tidigare arbetsplats. Hur man kan lägga in såna krav i fackliga förhandlingar är för mig något av en gåta, men allt går om man är tillräckligt stor i käften, det har livet lärt mig.

I tisdags, när det var dags för flytt, ifrågasatte jag rimligheten i att dessa gubbar skulle ha ett fett kontor när den ene bara jobbar halvtid och den andre är ute och jobbar på andra orter flera dagar i veckan. Då fick jag höra att flera hade ifrågasatt samma sak, varefter lokalgeneralen hade gjort ett snabbt byte på måndag eftermiddag, utan att underrätta oss. Jag och J såg därför till att kvickt som satan agera på det bytet och flyttade in i det andra, större kontoret.

Då började det bli riktigt intressant. En av gubbarna ringde till en kollega och frågade om rummet stod tomt, för de skulle in med massa bokhyllor och annat krafs. Kollegan meddelade då att ja, det stod tomt, varvid jag skakade på huvudet åt honom. Han blev så ställd att han sa att han skulle undersöka saken och lade sen på luren. Han återkom aldrig till gubben.

I onsdags morse ringde ekonomichefen till en av de lokalansvariga och frågade vad fan det var som pågick. Då hade såklart en av gubbarna klagat till honom. Gubbarna ska dessutom bli våra närmaste kollegor, eftersom de ska utgöra en del av den större IT-avdelning vi kommer att bli. Jag ser framför mig dessa fantastiskt givande möten vi kommer att ha.

Kanske är jag aningens för ömhudad för sånt här. Jag borde egentligen bara rycka på axlarna och gå vidare, vara nöjd med mitt nya kontor och förbättrade arbetsmiljö. Men jag har en bestämd känsla av att det här inte är över. Hur som helst så har det tagits ett beslut över mitt huvud som jag visserligen försökte påverka, men inte hann att påverka. Det är rätt enkelt att helt sonika peka uppåt, att där ligger ansvaret för att det blev som det blev. Men det kommer inte att gå att bortse ifrån att det här blir en källa till spänningar inom gruppen. En grupp som dessutom inte har varit fri från spänningar redan från början. Jag och en av gubbarna har definitivt olika sätt att se på saker och ting och det har skurit sig mer än en gång där under den korta tid som varit.

För att citera Dr. Henry Jones i The Last Crusade: "Our situation has not improved."

Mindstorm

Jag har köpt in en superrolig grej till jobbet. Den är så rolig att man egentligen inte kan kalla den för ett arbetsredskap, och det är det nog egentligen inte heller. Jag tror att den kommer att passa Sonen som handen i handsken, även om han kanske är en liten aningens för ung för att fullt kunna utnyttja den. Men den som lever får se.



Det handlar hur som helst om LEGO Mindstorms, alltså en programmerbar robot som man bygger av Lego. Jag har plockat hem den till mig, men jag har inte velat packa upp den. Det kommer förmodligen bli som när nyblivna pappor köper en bilbana till sin ettåring som ursäkt för att få köra lite själv. Dessutom har jag annat att göra än att sitta och bygga lego, det finns fortfarande saker jag måste fixa i lägenheten. Skulle man kunna säga.

Men nu har jag i alla fall fixat säng till Sonen och köksbordet kommer på tisdag eftermiddag. Vi kommer att kunna äta, duscha och sova, vilket är det viktigaste just nu.

Resten får komma sen.

I am number four

Jag satt och slökollade på Facebook härom kvällen och någon av de jag har i flödet bad om filmtips. Någon jag inte känner tipsade om "I am number four" och kortrecenserade den som "jäkligt bra". Utan att undersöka tipset på djupet, mer än att jag minns att jag såg postern till filmen, så tog jag ner den och har nu sett den. Jag tror att jag kollade upp den på Wikipedia som min enda källa till kunskap om den. Jag borde ha hört varningsklockorna ringa när precis hela handlingen stod skriven på sidan.

Ni som jag kanske minns de där australiensiska ungdomsserierna som gick på sommarlovsmorgnarna när man var lite, eller en hel del, yngre. I am number four är inte helt olik dem. Storyn är sjukt tunn, karaktärerna saknar djup och effekterna är billiga. Visserligen dyrare än i de australiensiska ungdomsserierna, men ändå. Billiga.

Man får ingen som helst backstory och ingen större tid att identifiera sig med hjälten innan all action brakar loss. Filmen börjar med att man får åka med något stort och farligt ur dess synvinkel, sen åker kameran igenom ett par persienner och där ligger det två personer och sover. En av dem hör ett ljud och plockar fram en stor, taggig kniv som lyser neonblått från skaftet. Den andra personen, en tonåring, vaknar. Sen brakar helvetet löst och ett stort monster av något slag tar den äldre mannen och ger sig sen efter den yngre, som genom att använda någon form av superkrafter försöker undkomma monstret. In medias res, indeed.

I eftertexterna läser jag "Based on a novel by Pitacus Lore" och när jag kollar upp boken så står den som "Young adult science fiction". Epic fail från min sida alltså.

När jag ser filmen tänker jag "pilot". Det här är som ett långt första avsnitt av en tv-serie. Eller kanske något som hoppas bli en episk ungdomssaga i paritet med Twilight, inte vet jag. Den första filmen av Twilight har jag ju numera sett (i know), eftersom den gick på tv och resten av kanalerna visade ännu värre skräp. Men det går inte att säga att I am number four lever upp till den kvaliteten. Men i likhet med den är det superhjältekärlek som står i centrum. Jag kräks lite i munnen när jag tänker på det.

Den är som sagt som en snabbskriven, australiensisk tv-serie med lite större budget. Jag satt med rätt nöjd min när en av huvudpersonerna började prata med australiensisk accent. Det fullbordade på något sätt min uppfattning.

Sensmoralen med det här är: Ta aldrig filmtips från någon du inte känner. Använd inte Wikipedia som enda underlag för att undersöka filmer.

Nu: morgonpromenad för att rensa skallen från filmhelvetet.

Sista natten

Det här är den absolut sista natten i huset. Hädanefter kommer jag att bli en stadsbo. Det är med blandade känslor som jag sätter mig i en lägenhet igen. Jag är ju ingen påta-i-trägårn-kille och är väl inte överdrivet förtjust i att klippa gräs, men att varje morgon vakna och ha utsikt över fjällen, Storsjön och nejderna är en ganska rejäl ynnest. Något jag säkert inte kommer att uppskatta till fullo förrän jag har mist det, som med allt annat. ;)

Det finns visserligen en hel del jag inte kommer att sakna också, så det lär väl väga upp. Som att skotta sig ner till vägen efter en rejäl snöstorm, att ha en överdrivet nyfiken granne som inte verkar ha lärt sig att knacka på innan han kliver in, etc. Det är tydligen så man gör på landet här uppe.

Jag har varit sjukt stressad den senaste tiden. Sömnen har inte direkt varit långvarig. Den är det fortfarande inte, just idag. Men jag kom till ett beslut igår som gjorde ganska mycket för stressnivån. Min mor med sambo skulle komma upp i helgen och hälsa på. Lägenheten ser fortfarande ut som ett bombnedslag och jag har oroat mig rätt rejält över om jag skulle hinna att färdigställa den. Eller snarare, jag har varit rätt säker på att jag inte skulle hinna det. Så nu har jag avstyrt besöket och så fort jag gjort det så släppte en rätt rejäl sten från hjårtat. Nu kan jag bygga i lugn och ro hela helgen istället för att behöva vara en god värd. Som jag ändå bara skulle orka vara i max tre dagar.

Men som väntat var det inte lätt att säga nej. Hjälpsamma som dom är ville dom komma upp och hjälpa till så att det går fortare. Och visst, det hade väl varit ett alternativ, men däremellan hade jag förmodligen gått bananas. Så trots att jag numera är så gott som arvlös känns det ändå bättre. Eller nåt.

Nu ska jag försöka sova en stund till. Har hittat en perfekt ljudbok som jag brukar somna ifrån efter max tio minuter. Tomas Bolme är teh shizz.

Ibland, eller ja, egentligen bara just nu, undrar jag lite varför man castade Lennart Swahn som John Blund. Inte direkt någon sövande röst.

Just one of those days

Såna här dagar kan man bara skratta eller gråta åt, inget mitt emellan (det ser så fel ut i text). Det började med att jag fick fel grejer till dörrarna till lägenheten. Istället för 68mm breda karmar fick jag 90mm breda, vilket inte riktigt passar. Det innebär att jag måste vänta minst en vecka till innan det rätta kommer. Om en vecka ska jag vara inflyttad. Det är bara att skylla sig själv och bita ihop.

Sen när jag hämtat Sonen så dröjde det ungefär tjugo minuter innan nästa grej skedde. Vi hade stått inne på OKQ8 i ungefär trettio sekunder när Sonen utbrister "Pappa, jag måste.. BLÄARRRGGGHHH". En kaskadspya som inte gick av för hackor. Jag hoppade ur vägen för att inte få hälften på mig.

Sonen började gråta och tyckte det hela var pinsamt och jobbigt. Efter någon minuts tröstande kom nästa kräk-våg och det kom ytterligare en kastspya, värre än förskalvet. Jag kände mig lite korkad som inte tog ut Sonen efter första spyan, men gjort var gjort. Lycka var att han inte kräktes i J:s bil som jag hade lånat för att köra lite lägenhetsbråte till återvinningscentralen. Det tidsschemat fick sig en liten törn, kan jag ju säga.

Så det var bara att sätta Sonen med en spyhink och dator för att se på film, medan jag kånkade på bråte. Löpturen som jag hade planerat blev till intet.

Oh, well. Sonen är sjuk och det är bara att vara en god förälder och ägna sig åt hans välbefinnande. Men hur roligt är det med magsjuka, liksom?

Jag kan visserligen inte påminna mig om att jag haft magsjuka på flera år, men å andra sidan, hur minnesvärt är det att vända ut och in på sina inälvor? Jag har förmodligen förträngt det.

Nya tag imorgon.

I'm not gonna tell you "i told you so"..

Jag har insett en massa saker med mig själv och det jag känner på sistone. Sånt som kan verka som självklarheter för utomstående, eller snarare, sånt som verkar som självklart för utomstående.

Jag pratade om en av dessa saker med en vän som direkt utbrast: Det där har jag förstått länge om dig, men det är ingen större idé att konfrontera dig med det innan du har kommit till samma slutsats själv.

Och det är ju helt rätt. Faktum är att om man är någorlunda övertygad om något och tvingas försvara sig mot ifrågasättande, tenderar man att hitta argument för sin sak som man tidigare kanske inte tänkt så mycket på. Ifrågasättandet framkallar en vilja att motivera, både för sig själv och för motparten, varför man har gjort det val man har gjort.

Det funkar precis lika bra i alltifrån religiösa sekter till valet av tänkt livspartner. Först fås man att hålla med om en åsikt, hur trivial den än kan tänkas vara. Sen manifesterar man sin åsikt, kanske genom att skriva under på något sätt, eller sätta en pin i knapphålet, eller rentav några tanklösa doodles på ett papper medan man tänker på annat. Sätten är många. Sen matas man, eller matar sig själv, med anledningar till att hålla fast vid sin åsikt tills den står på egna ben. Därefter har man väldigt svårt att ändra den här åsikten, eftersom det blivit en del i hur man ser på sig själv.

Det är då attacken kommer. Jag har upplevt det själv i de kretsar jag umgåtts i. Jag har upplevt det när det kommer till vem jag är intresserad av/kär i. Ju mer ifrågasättande omgivningen är, desto starkare har jag hävdat mina åsikter. Jag har letat och hittat argument för att försvara mig och mina tankar. Och då ser jag mig ändå som en rätt diplomatisk snubbe. Faktum är att det har räckt med att tro att jag ska bli ifrågasatt för att jag ska motivera mig själv att jag gjort ett bra val. Speciellt om jag lagt ner mycket tid eller pengar på en sak.

Det är lite samma metod som sektledare använder för att kontrollera sina medlemmar genom att hota med de farliga omvändarna som finns utanför sekten. Sedan attackerar ledaren själv sina medlemmar och anklagar dem för att tappa tron och kräver att de ska bevisa sin värdighet med mer och mer extremt beteende. Presto, du har blivit en liten extremist.

Jag känner igen mig i ganska mycket. Inte minst relationsdiskussioner jag varit inblandad i och stenhårt hävdat den linje jag motiverat för mig själv, trots både det ena och det andra beviset på motsatsen som jag ser nu i efterhand. För att inte tala på de diskussioner jag hamnat i på interjävlanet om öppen källkod. Satan vilken fanatiker jag har blivit i jämförelse med hur jag var för några år sedan. Det är dags att bli lite mer lagom i sina åsikter där, känner jag.

Det känns till viss del rätt skönt att ha fått klart för mig vilka mekanismer som styr mig. Kognitiv dissonans och viljan att komma bort från den är powerful stuff. Inte minst såhär dagen efter apokalypsen.

När du gör som jag vill

Jag läser en bra bok här jag sitter på Scandic mitt i Umeå. Ovanstående titel om påverkan på andra människor. Mycket av det visste jag säkert instinktivt redan, vilket gör den ännu bättre på något sätt, för sånt/såna som bekräftar det vi redan vet eller säger sånt vi redan tror tycker vi bra om.

Det slår mig rätt hårt i huvudet att det spelar stor roll i vilken sinnesstämning man är när något inträffar, vilka förväntningar man har på en viss person eller hur man tror att den personen får en att känna.

I många fall spelar det ingen roll vad någon fysiskt gör, hur den ställer upp och finns där, medan det i andra fall räcker med ett telefonsamtal som inte innebär mer än ett litet mindfuck för att man ska må mycket, mycket bättre. Allt beror helt på vilken inställning man har från början. När fjärilarna börjar fladdra så fort namnet dyker upp på displayen så spelar egentligen budskapet mindre roll. När essensen egentligen är "jag tänker inte göra ett skit för dig, det är du som får komma till mig om det ska bli nåt" så spelar det mindre roll.

Jävla coolt egentligen.

Nu ska jag nog ta en promenad innan dagen börjar på allvar. Umeå behöver utforskas.

Valet är kvalet

Nu är projektet i rullning. Någon ska göra en förstudie. Denna någon kommer med 99 procents säkerhet bli jag. Förstudien kommer att kräva heltidsarbete i mellan 3-6 månader. Lönen kommer att bli rätt rejält mycket högre än den jag har. Men det innebär också att jag kommer att måsta hitta någon som kan ersätta mig på mitt ordinarie jobb. Mitt ordinarie fasta jobb. För att gå in i ett tidsbegränsat projekt.

Om allt går som det ska kommer projektet i sin helhet att löpa i minst tre år. För att sedan gå över i något mer permanent, där jag kan styra precis över vad jag själv vill göra. Där jag får göra precis det jag har siktat på och strävat efter i minst fem år.

Men det är allt utom trygghet.

Efter att ha haft en allt annat än stabil tillvaro under nio år har jag nu hittat något lugnt och tryggt och stabilt. Och jag överväger att ge upp det för något tidsbegränsat och osäkert. Men som är så jävla jag och det jag står för.

Det är inget enkelt val.

yay!

These are the times sjöng INXS i en film med Wesley Snipes som vi kollade på när vi var som mest fallskärmskåta. Den är inte så tidsenlig längre, men budskapet är mer aktuellt än på länge.

I torsdags slog jag på stort och hade kostym, skjorta och slips på mig. Tanterna på jobbet var som galna. Vad jag hade glömt var att vi hade IT-strategimöte på morgonen och det var dags för mig att pitcha min idé. Tydligen en effekt av att köra afterwork mitt i veckan.

IT-strategigruppen var ungefär lika exalterad över min klädsel som de övriga. Det roliga var att gruppen var lika exalterad (med några lysande undantag) över min idé. Så på fredag ska vi skriva ihop en projektansökan till Europeiska Sociala Fonden, på tisdag ska jag träffa de kommunala IT-cheferna och göra en dragning för dem.

Jag kan numera titulera mig projektledare. Har jag tur så kan jag anställa mig själv i projektet och ta tjänstledigt. That equals höjd lön. Rätt rejält.

Nästan så jag blir lite vidskeplig. Jag måste nog ut och skaffa mig en kostym imorgon.

Och leta fram snickarbrallorna, för nästa helg är det dags för övertagande av lägenhet och ombyggnation av en hall. Till att börja med.

Filmtajm

Jag har sett en av min ungdoms favoritfilmer med Sonen. En Björn Skifs i en form vi inte sett honom sedan Chess, nämligen den fantastiska Strul.

Synd att säga att det är ett filmiskt mästerverk. Speciellt illa är det när det ska skjutas "natt"-scener då blåfiltret ligger över linsen mest hela tiden. Inget subtilt blått heller, mer något 80-tals neonblått. Och färgerna blöder, ljudet är pålagt som på en italiensk maffia-serie från förra året, dvs. inte helt jävla ur synk, men bra nära.

Men ändå väcker den en del roliga minnen från gångna tider.

Framförallt vaknar en del citat till liv som jag inte använt på ett tag men som var en ständig del av vokabuläret förut. Såna som jag inte ens längre kopplar till filmen. Men där var dom.

Sonen skrattade på ungefär rätt ställen hela tiden, men då den är från elva år innehöll den en del som jag inte riktigt tänkte på. Svordomar. En jääävla massa svordomar, faktiskt.

En liten miss i kalkylen där.

Under resten av helgen ska vi beta av Göta Kanal och Drömkåken också. Kan ju fan inte bara se på tecknat.

When hype does not become reality

Nu sitter jag här med en sprillans ny MacBook Pro. Frågan som ganska direkt infinner sig är "now what?"

Jag hade faktiskt sett fram emot att få den, kanske inte som ett barn på julafton men bra nära. I förra veckan hjälpte jag chefen igång med sin nya MacBook Pro och datoranalfabet som han är (man blir tydligen det efter några år med sekreterare) så var det jävligt underhållande att se hans ansiktsuttryck. Efter några år med en trilskande Windows XP-maskin av typen

"Windows XP har detekterat en ny USB-enhet, vill du använda den?" ja
"Ska windows XP söka efter drivrutiner?" Ja
"Nu har jag varit duktig och installerat drivrutiner. Vill du använda den nu?" JA
"Vilket program vill du öppna med USB-enheten?" JAG VILL BARA SE MINA JÄVLA FILER!

är det rätt intressant att se hur en användare reagerar på Apples designfilosofi. Tryck i ett USB-minne, det dyker upp på skärmen. Sätt i en telefon, den dyker upp som anslutningsalternativ. Sätt i en skärm, den detekteras automatiskt och går att använda direkt. Sätt igång presentationsprogrammet och kör på den nyss inkopplade skärmen på en gång, utan frågor eller konfigurering. Slå igen locket på MacBooken och tryck på det externa tangentbordet och voilá, den externa skärmen vaknar till liv och låter dig arbeta.

Chefen såg mest ut som en fågelholk och frågade tre-fyra gånger: "Ska det vara såhär enkelt?" Jag kände mig som jultomten. Den här veckan har han gått som nyfrälst maciban och proklamerat till alla som velat höra på: "Det här med Mac, det är bra det..."

Själv har jag inte riktigt kommit till det stadiet än. Jag sitter här och inser att en dator är inte bättre än sina program. Jag måste medge att jag är lite imponerad över hur smidigt allt är, men sen då? Jag har inga filmer på datorn, ingenting som kan göra mig mer produktiv eller ens ha mer roligt än vad jag har på min Ubuntu-dator. Som dessutom är skrämmande lik macen på användbarhetsområdet numera.

Kanske om jag installerar Keynote så blir jag nöjd. Men eftersom mitt föredrag nästa tisdag handlar om det det handlar om är det ett egenvärde i att inte använda Keynote.

För övrigt det viktigaste föredraget jag någonsin hållit, åtminstone för min fortsatta yrkeskarriär.

Det ska bli riktigt roligt.

För övrigt är det någon som hittat hit till bloggen genom att söka på "RÖVKNULLAD TOLVÅRING", komplett med versaler och allt. Det tycker jag är fint på något sätt.

Och nu lär det väl bli ännu fler som hittar hit på det sökbegreppet.

tant K

Det finns en kvinna på mitt jobb, vi kan kalla henne K. Hon är i princip helt omöjlig att bedöma åldern på, men min gissning skulle bli någonstans runt femtio. Jag har inte jobbat så länge, knappt två månader, och den här kvinnan ska sluta nu på tisdag. Under hela den här tiden har hon dock uppfört sig en aning underligt för en kvinna i hennes ålder. Tydligen så pluggar hon på en magisterexamen eller nåt och har bara haft den här tjänsten på femtio procent. Det har gjort att när jag suttit en del måndag- och onsdagkvällar så har hon gjort det också. Hon har jobbat på FKassan, vilket inte är det hetaste jobbet i min bok.

Jag är sällan den som går hem först från jobbet. Speciellt inte eftersom kvällarna är den tiden då jag kan få saker och ting uträttade utan att bli avbruten av en massa datoranalfabeter som vill ha hjälp med än det ena än det andra, även fast det inte ingår i mina arbetsuppgifter. Vi har exempelvis en kvinna som inte har en aaaaning om hur man sparar filer, vart de hamnar och vad ett filformat är. Hon har som tur är bara jobbat i några veckor men håller redan på att göra mig galen. Jag kan som tur är allt som oftast delegera hennes frågor till någon medarbetare. Vi har ju åtminstone 3 IT-pedagoger som säkert är mer lämpade att förklara sånt än jag. Speciellt om det börjar närma sig lunch och blodsockret är lågt. Då skulle jag utan problem kunna dunka tangentbordet i skallen på kärringen.

Anywhooo, tillbaka till K. Jag har en stor dokumentmaskin (printer/scanner/the works) utanför mitt kontor. Av någon anledning så på kvällstid, när hon skriver ut så tar hon en lov kring mitt kontor, ställer sig i dörröppningen och lutar sig mot dörrkarmen och börjar prata. Det är inte riktigt på vägen heller, utan man måste gå några meter åt fel håll för hennes del, hon sitter åt andra hållet i korridoren. Till en början var jag som sagt alldeles ny på jobbet och ville vara trevlig tillbaka, men det började bli påfrestande redan efter första månaden. Hon började ställa sig med ryggen mot dörrkarmen, med skulderbladen på var sin sida om den och ena benet böjt med foten vilande mot densamma. Sådär står bara folk som vill bli kyssta på vägen ut. Typ.

Jag har alltmer börjat känna mig som en köttbit som utstirras av ett hungrigt lejon när hon kommer och börjar prata, men jag har inte riktigt förstått varför. Förrän igår.

- Jaså, K. Hur gammal tror du att hon är? frågade en kollega.

Hon har ungefär liknande frisyr som min mor, som är över sextio nu. Kläderna hon har på sig signalerar tant på 100 meters avstånd. Ändå är hon inte speciellt rynkig, om ens alls när jag tänkte efter. Hon är runt 1,60 lång och lite krumryggad.

- Tja, 45 kanske, sa jag och ville vara snäll.
- Hon har precis fyllt trettio, sa han, och jag tror att hon kommer att dö som ungmö.

Några timmar senare kom hon återigen in på kontoret och sa att hon skulle jobba kväll, men hon var orolig att hon inte skulle komma in. Hon skulle nämligen hem en sväng och kolla på skidskytte. Hos oss är det ofta rätt tomt på fredageftermiddagarna, så eftersom jag skulle vara kvar ville hon ha mitt telefonnummer så hon var säker på att kunna komma in.

Jag fick panik i ungefär 10 sekunder. Jag kommer ALDRIG att lämna ut mitt mobilnummer till den här människan, tänkte jag. Så kom jag på att jag ju har en fast telefon också, som jag knappt använder.

- Du kan få numret till den här. Större chans att jag hör när den ringer, sa jag och log.

Hon tog emot det, log lite ansträngt och försvann.

Det gäller att vara försiktig.

Sonen är fan en ständig källa till skratt. Det var längesedan som jag skrattade så mycket som jag har gjort i helgen. Lördagen bjöd på det mest schizofrena väder jag någonsin upplevt. Det kändes lite som reklamfilmen för Blossa, där tomten går på löpband och får skyfflar med snö uppblåst på sig genom en stor fläkt.

Ena stunden var det strålande solsken, sen kom en massiv molnbank från Tegefjäll och vräkte ner en snöstorm i 8-10 sekundmeter. Så höll det på ungefär hela dagen. Skinnet i ansiktet kändes som det hade sandpapprats med ganska grova papper, men jävlar vilken åkning det var. Resultatet blev att det låg nästan 10 cm puder i varenda backe och att det var den bästa åkningen på länge, halva dagen. Synd bara att den bästa halvdagen var upphackad i tiominutersdelar.

Men tillbaka till roligheterna. Jag lärde sonen lappkast, alltså att vända på stället med skidor på. Sen står vi på toppen och Sonen och resten av kidsen har en skida åt var sitt håll. Utbrister sedan, "kolla pappa, jag har twintip". Och så har det fortsatt. Ständiga oneliners och roliga uttryck, jag önskar att jag hade skrivit ner hälften av dem.

Söndagen var vikt åt att hoppa i hopp. Jag kan nästan garantera att om några år kommer det bli feta jibbs i närmsta backe för Sonens del. Såg för övrigt en liten skitunge på max 7-8 år satsa allt på ett kort. Han (förutsätter jag) kom utan minsta tillstymmelse till att bromsa och åkte mot ett hopp som är ungefär tre-fyra meter högt. Ett hopp som är lite skålat på slutet. Det syntes ganska tidigt att det skulle gå åt helvete. Det är något med stavföringen på en del mindre ungar som visar att de inte har någon direkt järnkoll på skidåkningen. Jomenvisst, han hoppade, fick jäääääävulsk bakvikt och dammade i backen där det var nästan plant, med bakre skidspetsarna först och sen röven, ryggen och huvudet. Tur att han hade hjälm, skulle man kunna säga. Tack för underhållningen säger jag. Det var lite som en katastroffilm att se det från liften. Alla som tittade måste ha anat katastrofen i antågande.

När vi kom ner till hoppen några minuter senare låg han fortfarande i utkanten av backen och grinade. Tur man är begåvad med en lite försiktigare son.

Sonen spenderar för övrigt mer tid i skogen än i backen numera. Det ska åkas skogsbanor mest hela tiden och finns det någon som har dragit in i skogen så att det bildats två spår mellan ett par träd så ska det provas. Sen får pappa komma och hämta skidorna medan Sonen pulsar tillbaka så att han kommer ut på andra sidan staketet. Till exempel.

Dessutom har jag kommit fram till att det inte alltid är en bra idé att hänga på i de här skogsbanorna. Många av dem är gjorda av barn. För barn. Eller dvärgar. I alla fall inte fullvuxna män på 190(ish) cm. Det kan min axel berätta om. Och min hjälm som numera har en fin repa i sig. Men jag får ju vara glad att det inte är huvudsvålen som har fått sig en reva. Nästa gång ska jag ha på mig ryggskydd.

Näe, nu är det dags att snöra på sig löparskorna för första löpturen utomhus för året. Shit vad vuxet det känns.

Det är alltid härligt att väckas av ett larm på morgonen. Igår morse, runt sex, fick jag ett sms från övervakningssystemet att mailsystemet var nere. Det är alltid härligt att vakna upp och sätta sig och jobba inom två minuter. Tankarna är så klara då. Eller om det var tvärtom.

Så jag skyndade mig till jobbet för att upptäcka att det inte var något fel längre. Under hela dagen igår gick systemet upp och ner och övervakningen har larmat med två-tre timmars mellanrum under hela dygnet. Helt omöjligt att utifrån larmsystemet förstå vad som är fel med systemet.

Idag ska jag på virtualiserings-evangelium, så idag blir det inte, men imorgon är det jag som byter ut övervakningssystemet. Idag är det som att peta på ett djur med en 100 meter lång pinne. Om man ser att det rör sig lever det, annars har man ingen ytterligare information att gå på.

Det finns utrymme för förbättringar, helt enkelt.

nightly ramblings on a string

Det märks sällan på Sonen när han är sjuk, åtminstone inte i humöret. Glansig i ögonen, visst, och lite mindre energi än vanligt, men för det mesta sådär jobbigt glad som bara han kan vara. Idag kunde man dock se det vid flera tillfällen, han var med jämna mellanrum lika gnällig som andra barn brukar vara dagligen.

Men jag klagar inte. Det är skönt på något sätt att se att han är mänsklig och jag är rätt nöjd över att jag har rätt nivå på blodsockret för att kunna ta det utan att bli irriterad.

Vi såg Rädda Willy och Djungel-George idag under dagen samtidigt som jag försökte jobba lite. Ärligt talat så kunde det gått bättre att jobba än det gjorde, för filmerna var aningens för distraherande. Men jag är ändå glad för att det funkade att jobba via mobilens bredband. Det innebär att jag skulle kunna ta semester i vecka femton som det är tänkt och ändå kunna vara tillgänglig om det skulle vara problem.

I övrigt har jag läst ur Harry Potter och Hemligheternas kammare för Sonen under dagen. Något som definitivt inte funkade när vi var uppe i Duved i helgen. Men det klart, det är mycket roligare att springa runt i en outforskad bostad än att ligga och lyssna på någon träig bok. Speciellt om man har någon att utforska den med. Nu var visserligen inte hans 12-årige polare lika imponerad av allt som han själv var, snarare motsatsen, men ändå. Lördagens åkning var helt enorm, det var finväder ända fram till tre på eftermiddagen och helt okej underlag att åka på. Sonen börjar dessutom få till riktigt bra svängteknik även om han har armarna som han vore Jesus på korset. De tidigare helgerna har jag nästan inte kört någon skidskola alls utan han har fått åka som han vill, han behärskar backarna tillräckligt bra i alla lutningar för att åtminstone kunna ta sig ner utan problem. Nu börjar det dock bli dags att öva lite carving-teknik så att han får kläm på det ordentligt, samt få igång vertikalrörelserna så att han böjer på benen ordentligt. Köttbulle-spaghetti, fuck yeah.

Det där med egnas barn och andras ungar verkar också besannas mer och mer. Faktum är att Cs 12-årige son är aningens småfet. Och det finns en god anledning till det. Han är nämligen inte speciellt aktiv av sig och sånt stör jag mig på. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag retar mig på, men när han sitter och kastar i sig fyra bacon&ost-korvar, men inte har minsta lust att försöka grilla dem själv så retar det mig. Jag kommer på mig själv med att tänka "du ska fan inte ha någon mer mat innan du kan lära dig tillaga den själv" och surna till över hur mjäkig ungen är som inte vågar gå fram till grillen om det står andra människor där.

Kanske bottnar det hela i att jag stör mig på kids som har en besserwisser-attityd gentemot Sonen. Eller bara generellt på folk som säger "Jag VET!" hela tiden, trots att dom inte har en jävla aning om hälften av livets visdom. Är dom dessutom lite småfeta så blir det inte bättre.

Jag kanske skulle jobba lite med mina fördomar? Fast om de besannas gång efter annan, vad kallas de då?

No. 59

"Var uppmärksam på när otillgänglighetstricket används mot dig! Det finns alldeles för många som tycker att det är roligt att leka med andras känslor. Det ska naturligtvis inte du göra. Du använder otillgänglighet för att markera ditt eget värde hos någon du är attraherad av och intresserad av på riktigt.

Allt för ofta fastnar vi för en person som inte är värda oss, som behandlar oss som skit. Så länge vi får en lillfingernagel fortsätter vi att jaga den här personen och tycker att hon är summan av allt det vackra i världen. Vi ser inte att det är en person som använder andra som leksaker och att vi inte är något undantag.

Det är svårt att klättra ut den här fällan när vi väl har fallit i den, för ju mer känslor och tid vi investerar i någon, desto mer intalar vi oss att hon måste vara värd det. Det är så vi motiverar vårt märkliga beteende för oss själva. Men det betyder inte att vi har rätt. Jaga därför aldrig någon som inte vill ha dig på riktigt."

ur Alla får ligga av Henrik Fexéus.

En av de mer underhållande böcker jag läst på det senaste.