So long, suckers

Imorgon flyttar jag ut ur internatet (och internätet för den delen). Mina planer på att bli självförsörjande på elektricitet ute i det stora vilda slog inte riktigt in. Det är tydligen svårare än jag trodde att få sponsring på ett sånt projekt. Nåväl, det är imorgon det gäller. Då ska rummet städas ur, saker ska läggas i förråd och utrustning skall packas i en släpkärra för vidare färd mot vildmarken.

Nu kommer jag ju inte att vara helt själv därute. Förutom sonen kommer det även att finnas grannar några hundra meter bort som jag kommer att kunna utnyttja för socialt umgänge och förhoppningsvis för att ladda upp batterierna på dator, videokamera och ljudutrustning. Min plan är som bekant att spela in en film om mina vedermödor i det vilda. Jag hade också vissa planer på att blogga och fotografera under tiden, men dessa planer får läggas på is ett tag framöver tills jag vet om jag kan få mina saker uppladdade på ett enkelt och effektivt sätt.

Min mobiltelefon kommer att vara på mellan klockan 18-19 varje kväll, hur jag nu hade tänkt hålla reda på det utan någon klocka, men jag räknar med att snart lära mig ungefär var solen står mellan dessa tider, så det lär väl förhoppningsvis ordna upp sig.


By the waterfront


Number Johnny five ska med.


Så här ska vi bo

Det kommer bli ett äventyr. Jag hoppas att vi inte slagit läger intill myggornas årsmöte. Med lite tur så klarar vi oss.

Men jag vill säga hej då och glad sommar till er som har läst. Speciellt den person som bemödat sig med att låta internettrafiken gå via Texas i USA eller Basingstoke i UK varje gång. Det måste ha varit onödigt krångligt med tanke på att det inte var så svårt att lista ut vem det är med lite härledande logik.

Vi ses i höst.



Fridens liljor.

En dag kvar

Känns inte helt hundra att sitta på arslet en dag som denna utan ork att göra något av det som måste göras för att jag ska kunna ta mig ut i skogen på fredag. Vill det sig väl så får jag dispens att göra detta på lördagen istället så att jag har hela dagen på mig att få lägret i ordning istället för att behöva hasta upp något på en halvdag.

Det är så många lösa trådar att dra i nu att jag hade behövt det här dygnet jag legat utslagen för att styra upp saker och ting. Men det är väl bara att kliva upp tidigt, skita i skolan och göra det som måste göras, vare sig kroppen orkar eller inte.

Och apropå the Verve så känns det just nu som en bitterljuv symfoni. Jag behöver en kram. Men det finns ingen här av dem som jag vill ska ge mig en.

Tur att det finns gott om projekt att gräva ned sig i, som dämpar känslan av otillräcklighet.

Dags att gå och lägga sig

Gnällvarning. Jag förstår att det är dags att sova eller göra något annat när det kliar i fingrarna och jag vill idiotförklara halva jävla internet, skriva långa inlägg om hur inskränkta och dumma i huvudet alla är och bara vill avreagera mig. Aftonen har utvecklat sig till en sjusärdeles kukdag och jag har ont överallt, börjar svullna i halsen och har en klockren huvudvärk som toppar av hela paketet. Till råga på allt borde jag ha klar en presentation tills imorgon och klippa lite film som ska användas, men jag har verkligen inte rätt sinnesstämning för att göra det.

Jag känner stressen komma smygande när jag precis fått reda på att jag måste vara ute ur rummet senast 13:30 på fredag. Jag har inte förberett mig speciellt bra än så länge. Hela helgen gick åt till att förbereda ett annat projekt som går av stapeln om två veckor. Tabletterna jag äter funkar inte och jag vill verkligen bara sova bort såna här dagar.

Fuck, vad trött jag är på att ha ont.

Badpremiär och tältning

Previously on Idiosyncrasy: När vi lämnade vår hjälte förra gången skulle han precis iväg och hämta sin nemesis vid tågstationen. Han hade svår ångest och rätt rejäl motvilja. Han började inse att detta var bara inledningen till något mycket värre.

Mycket riktigt. Efter uträttat värv, dvs. mötandet vid tågstationen och vändande på klacken, hörs ett "åh, ge mig en kram.." Vår hjälte vänder sig om och ser två utsträckta armar, som en liten treåring. Vad gör man? Ovan vid situationen som jag var, kändes det dumt att handla enligt ryggmärgsreflexen och bara vända sig om igen och gå. Lite lätt oartigt på något sätt. Så vi kramades. Eller, jag ställde mig och lät mig omfamnas.

Jag måste säga att jag befann mig lite i chock. Vad fan var detta, liksom? Beordrar man andra att kramas med en? Är det ett bra sätt att umgås? Jag önskar att jag hade funnit mig lite tidigare. Nu var det mest "vad fan håller jag på med?", när hon klängde på mig.

Nåväl, direkt hem och in på rummet. Jag satte mig vid ett annat bord på frukosten, och då fick hon "2:nd hand sweater" som statusrad på fejjan helt plötsligt. Så kan det gå.

Därefter åkte jag in och hade en mycket trevligare fika i några timmar, sen tillbaka till skolan för utvärdering, sen tillbaka till staden igen för föräldrafika på dagis och sen hem igen med sonen i sällskap.

Sonen frågade kaninkokerskan om hon ville följa med oss ut och hon sa givetvis ja. Jag ursäktade mig med att jag hade en del jobb att göra, men efter en och en halv timma fick jag dåligt samvete för sonens skull och beslutade mig för att gå ut till dem. Sen badade sonen med kaninkokerskan och jag stod och tittade på. Eller badade och badade förresten, mest ville han vara ovanför vattnet. De som badat med sonen i iskallt vatten vet vad jag talar om. Som en liten orangutang-unge klängde han sig fast så att fötterna på sin höjd var med i badet.

Sen var det ombyte och kaninkokerskan hade inga tankar på att byta om bakom någon ridå. Jag vände bort blicken.

Sen tältade jag och sonen och det var ju en riktig höjdare. Sonen var som en crackpundare med sockerchock och drog i dragkedjor högt och lågt, inspekterade myggnätet, innertaket, snörena, tältpinnarna, kröp i och ur sovsäcken och "gömde" sig, kollade utsikten, gick ut ur tältet och kunde inte fatta att han verkligen var ute på gräsmattan direkt, gick in igen och slängde sig ner bland täckena och sovsäckarna, tog av sig skorna, tog på sig skorna. Sådär höll det på i någon timma, tills vi hade borstat tänderna nere vid sjön. Sen var det en saga med Pettson och Findus som gällde och efter ytterligare lite mysgos utan att han visste var han skulle göra av sig riktigt, somnade han som en stock.

Hoppas att han inte blivit alltför trött på dagis idag. Han vaknade nämligen tidigt. Typ fem. Själv har jag varit vaken sedan halv tre. Tur att jag hade en bra bok att roa mig med.

Kärlek

När jag var i stockholm sov jag hos M:s bror med familj, som hade två döttrar, en på nio och en som var fyra och ett halvt. Förutom att jag skattade mig lycklig för att jag kom till en så omtänksam och gästfri omgivning så kunde jag inte hjälpa att jämföra utvecklingen av Sonen med den yngsta dottern. Det är intressant att se hur barn utvecklas så olika i den åldern. Dottern i familjen hade ganska lätt till gråten och jag är så tacksam för att jag har ett barn som är så positiv och glad. Hon kunde inte cykla ännu vilket sonen lärde sig redan förra sommaren. Listan kan göras hur lång som helst med skillnader och likheter, men det som är fantastiskt är just hur långt och kort man har kommit beroende på vad som läggs tonvikt på. Sonen är förmodligen bäst i landet bland sin ålderskategori att recitera filmer. Till exempel.

Och jag har sett en film som fått mig att tänka till om hur jag lever mitt liv och vad jag ger min son. Igår när jag hängde med sonen en stund när han var hos sin mor så slog det mig återigen hur mycket han har betytt för mitt liv.

Jag är trettio år. Jag bor på ett internatrum som är drygt sju kvadratmeter stort. I materiella saker har jag inte så mycket att erbjuda honom och jag skulle givetvis helst ha ett stabilt och välbetalt jobb, en trygg och konstant plats där han kunde känna sig hemma och på något sätt kunna ordna så att han får umgås obegränsat med både mig och hans mor.

Men det går inte att få allt och jag känner åtminstone att jag kan ge honom mycket kärlek. Jag hoppas att han inte kommer att lida några men över sin något instabila uppväxtmiljö och att han kan se tillbaka på sin barndom som något bra och värdefullt.

Jag har tillförsikt.

Rainman

På vägen hem från stan stannar jag för att handla på Coop. Det är där jag Alltid handlar. Om det inte är så att klockan passerat nio på kvällen förstås, för då är jag tvungen att välja någon annan butik. Jag gillar Coop, jag är bekant med stället och vet var i princip alla varor finns.

Tills idag.

Något snille har tydligen bestämt att det är dags att göra en total rockad av så gott som alla varor. Där jag brukade hitta min müsli finns numera leksaker, blommor har växt in på området där hygienartiklar fanns förut och där blommor och krukor tidigare stod huserar istället grillar, ryggsäckar och sovsäckar. Ett krypande obehag växer i mig och jag känner att den förut så bekanta och familjära stämningen som alltid infann sig när jag kom innanför grindarna är som bortblåst. Helst av allt vill jag ställa mig som Raymond Babbit och frenetiskt dunka handflatan mot ena tinningen, men jag tvivlar på att det skulle tas emot väl. Dessutom är det två ambulansförare inne och handlar. Vem vet var jag skulle kunna hamna till slut?

Så jag går där, lätt vilsen över var varorna till min standardkorg med mjölk, fil, bröd, juice frukt och eventuellt müsli huserar någonstans. Till min stora glädje ser jag att de inte hunnit flytta på kylrummet där åtminstone tre av mina standardvaror finns, så jag går raskt bort och plockar på mig dessa. Sen är jag lika lost igen.

Jag ser att fler personer har samma problem som jag. En man som går där ser såpass vilsen ut och har så vildvuxet skägg att jag misstänker att han irrat kvar därinne sedan personalen påbörjade omflyttningen. Alternativt letar han bara efter sin kvällsfix med öl och ser ut så även när han inte virrat bort sig i ett ombyggt varuhus.

Efter viss möda kan jag emellertid gå därifrån med allt som jag planerat köpa och sätta mig i bilen. På väg hemåt inser jag att jag har ökat min hastighet med 20 kilometer mot hur fort jag brukar köra.

Stockholmsresans bilfärd sitter fortfarande som ett minne i gasarfoten.

122

Det är något nästan meditativt med att köra bil. Jag tackar högre makter för att P3 har sin dokumentärkväll på söndagar. Först att lyssna på Hans Scheikes bravader under sena åttiotalet för att sedan fortsätta med rapport från Verkligheten. Om mystery shoppers och hur dessa 47 000 angivare som finns i tillgängliglistan på företaget Better Business (vilket innebär 1 av 200 svenskar) får gå runt och testa anställda på kundbemötande. Stasi hade ungefär 100 000 angivare på 17 miljoner östtyskar, det är samma procenttal. Välkommen till 1984. Igen.

Jag måste åka på en roadtrip genom USA. Route 66, Las Vegas, knulla hårt och länge på en motorhuv i Nevadaöknen. That sort of thing. (Pratar man Hans Scheike och smisk på radion så blir det såna associationer för mig, verkar det som.) Och så det där körandet. Mil efter mil på väg, med något schysst på radion. I like it.

Lappkast

Nej, jag har inte varit på Alternativa Norrlandsmästerskapen. Jag ska lägga om träning, kost och vanor. Efter att ha knaprat piller i två månaders tid utan någon som helst förbättring är det dags att se om det går att göra skillnad genom att ändra kosthållningen, röra på mig regelbundet och köra mig träningsprogram från sjukgymnasten, hur tråkigt det än är.

The drugs don't work sjöng the Verve back in the days och så är det nu. Jag tycker att jag stoppar i mig mina piller på ren rutin, men speciellt stor skillnad gör de inte. Visst, jag är lite mindre tokstel på morgonen och det gör mindre ont ett litet tag, men skillnaden är knappt märkbar.

Så nu ska jag försöka rensa systemet från slagg och medicin och se hur kroppen reagerar på träning. Känns inte som att jag har så mycket att förlora. Om inte annat kanske medicinen har bättre verkningsgrad när jag väl börjar ta den igen.

Idag: teambuilding, kurs och det är nog dags att byta till sommardäck...

Fuck

Jag måste verkligen skaffa en kalender. Jag måste skaffa en sån som jag med jämna mellanrum tittar i och inte bara låter ligga på skrivbordet.

Jag har tydligen lovat att åka till Stockholm i helgen och det har jag helt och hållet glömt bort. Jag har för mig att jag har någon gammal avdankad palm pilot någonstans i mitt bohag, men i vilken låda?

I övrigt har jag varit uppenbart underbetald partifunktionär i helgen. 1410 minuter klockad taltid. Med stoppur och ett kalkylblad. Jag skriver hellre ett helt nytt program för taltidsmätning åt dem än att sitta på samma post igen. Jösses vad ineffektivt. Excel suger svettig getpung. Men det visste jag redan.

partipolitikskadad

Hört i bussen hem:

- Jag yrkar på bifall för hemfärd.
- Votering!

Ungdomsförbundens årsstämmor är riktiga köttmarknader. Det är rätt roligt att se på. Och så fick jag läst lusen av Fredrik Federley. Nästan i alla fall.

Nu ska jag stupa i säng.