Jag har precis drömt att jag skulle förklara vad en lastbalanserare gör. Platsen var tydligen någon typ av kurs. Jag vet att jag kände mig ganska överlägsen de andra kursdeltagarna i kunskap om vad en lastbalanserare gör, för jag räckte upp handen och bad att få gå fram till whiteboarden och förklara, istället för den tomten som satt några platser bort och viftade i luften och försökte beskriva ett antal boxar. Ingen fattade, inte ens jag.
Väl där framme fick jag reda på att så gott som inget på tavlan fick suddas ut, så jag hade begränsat med plats att skriva på. Det började med att jag inte fick plats med det jag skulle rita, sen började jag om och då var det någon längst bak som inte såg, för det var för litet. Sen strejkade pennan och blev sådär härligt blekgrå istället för machosvart. Av någon anledning pratade jag jävligt otydligt också, jag stod med ansiktet vänt mot tavlan och försökte förklara samtidigt som jag kämpade med pennjäveln. Till slut fick jag tag i en annan som funkade.
Det visade sig att det var såklart en permanent marker, alltså en sån man ska skriva på blädderblock med. Kuken!
Sen vaknade jag.
Vem fan drömmer något sånt? Och varför? The corporate executive nightmare, liksom. Oooooh, they're coming to take you away haha.
Tacka vet jag när jag var liten och drömde mardrömmar om att gå balansgång över glödande lava, med köttätande flygfiskar som hoppade vilt omkring mig. Eller nåt läskigt hus som hade ett monster eller ett spöke som skrämde skiten ur en.
Det här känns verkligen i mesigaste laget. Åh nej, din fot håller på att ätas upp av livsfarliga krokodiler. iiih! Det är pitch black och du känner hur något bakom dig morr-dreglar i dina resta nackhår, tänk Alien. Aaah! Du kan inte skriva på tavlan... Ehh...
Är det såhär det ska vara att bli vuxen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar