Eskapism

Resan ner var verkligen ingen höjdare. Sonen sov som en stock från klockan nio och jag kunde visserligen bara köra på utan några stopp förutom det obligatoriska stoppet i Sveg för diverse bensinrelaterade issues. Vemdalen är verkligen vackrare när det är snöklätt, för övrigt.

När vi började komma neråt värmland kände jag mig lite trött, klockan var tre och det var dags för en liten lur. Efter max tio-femton minuter hörde jag motorljud bredvid bilen. Diesel. Hann tänka att vad fan är det för idioter som tvunget måste snika förbi mig när det finns en jävulskt fet parkering att ställa sig på?

Det var polisen. De menade att det fanns jävligt mycket skumt folk (förlåt; fôLk) som var där i krokarna, knarkare och såna, så det var därför de kontrollerade vem jag var. Jag försäkrade dem att jag inte hade tagit något just den här dagen och de åkte vidare.

Eftersom det var lönlöst att sova vidare så körde jag. Sonen vaknade runt fyratiden och sen vid varje stopp jag försökte göra för att sova. Så jag sträckkörde istället. Kvart över fem var vi hemma hos moderskapet.

När vi smög oss in vaknade dom förstås. Sonen gick aldrig och lade sig, men jag gjorde det. Han hade ju sovit i sju timmar åtminstone, jag hade sovit i tjugo minuter, max.

När jag vaknade vid halv tio av att morsan skulle ha bilnycklarna var den dagen paj. Jag var verkligen på sämsta tänkbara humör. Jag behövde bort därifrån. Efter tre timmar, varav alla sovande, där. Bra början.

Jag hade tänkt att ta ett par dagar för att samla tankarna, lägga upp en liten strategi för framtiden och bara vara. Den turen blev rätt kortlivad. Medan Sonen hade shopping spree med farmodern så tog jag mitt pick och pack och gick till skogs. Förutom att det var regnigt och jävligt hela tiden så var det rätt så najs. Jag gick förbi gamla barndomstrakter och uppför berg, nerför berg, uppför berg, nerför berg, uppför berg, nerför berg och uppför berg och nerför berg, ända tills jag kom till den hängbro som leder till stugan i Modalen.

Där träffade jag ett gäng, tre föräldrar och fyra barn, som satt och grillade korv. Vi pratade, jag gick tillbaka och de skulle ta sina kanadensare och paddla nedströms. Jag gick över samma hängbro som tidigare och på en spång bestående av fyra stycken tvåtumfyra halkade jag åt helvete alldeles. Det var ungefär en halvmeter ner till marken på den sidan jag hoppade och jag landade bra.

Men jag satt fast med ena foten på något sätt. Jag kollade ner och såg en rätt grov planka som satt fast i min sko. Och det gjorde rätt ont i foten. Jag såg att det satt två spikar i plankan. Små, mesiga spikar. Spikar jag inte hade inuti foten. Men jag fattade också att jag hade fått en spik, de enda spikarna på kilometers avstånd, rakt genom den tjocka sulan och igenom foten. Jag såg att skons översida buktade ut. Det gjorde nu jävligt ont. Ett sammanbitet vrål. Typ

- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH! ekade över nejden.

Samma människor som jag träffade i stugan var nu ute och paddlade på vattnet. Tvärs över sjön såg jag dem. De noterade vrålet, men kunde inte riktigt placera vart det kom ifrån. Inte konstigt eftersom det ekade några gånger fram och tillbaka mellan bergssidorna.

Jag tänkte (smått irrationellt) först att jag skulle försöka få av mig skon. Hur det skulle gå till när skon var fastnaglad i plankan och foten var fastnaglad i skon, det gick upp för mig först några sekunder senare. Det skulle det inte.

Jag försökte istället resa mig upp, ställa mig med andra foten på plankan och dra upp foten med benkraft. Jag tappade balansen tre gånger med resultatet att det skar som rakblad i foten varje gång. Jag kände mig lite hjälplös.

Jag ställde mig upp i min regnjacka som är grön och.. neongul. Den färgen var svår att missa, och jag ropade förvånansvärt samlat:

- Ursäkta, skulle ni kunna komma och hjälpa mig med en grej?

En av kanadensarna började paddla tvärsöver sjön i vad som bara kan beskrivas som ett sick-sack-mönster. I bästa fall. Härligt med vana paddlare, tänkte jag och blev rätt otålig. Efter fem minuter var de där och pappan hoppade i och sjönk ner till knäna i lera. Toppen.

Jag var plötsligt på ett strålande humör. Det var nog adrenalinet och en viss chock. En annan pappa kom dit och började fundera i banorna hur de skulle transportera mig ner till kanotcentrat. Jag sa att träbiten flyter ju, så det är bara för mig att simma ut till kanoten, alternativt gå på vattnet.

Foten satt så gott som kloss emot plankan, så det var svårt att se åt vilket håll spiken satt. Sulan var dessutom runt tre centimeter tjock och utgjorde ett rätt stort hinder. Jag pekade på ovansidan foten och visade där spiken buktade ut. Jag sa att den måste sitta rätt så rakt in i foten.

Ska vi låta den sitta i, ställde de en retorisk fråga. Tack, men försök att dra ut den ni. Så den ene höll foten medan den andre drog i plankan.

Det var väl sådär skönt, kan jag säga, men ut for spikjäveln. Snubben som drog i plankan for baklänges när den väl släppte och satte sig på backen. Sulan var tydligen rätt så seg.

Den spiken ska du nog inte se på, sa han. Jodå, sa jag, jag måste ju ha något att berätta när jag kommer hem.

Han visade mig plankan som var tre tum tjock, samt den del av spiken som stack fram en tio-tolv centimeter i den dåliga änden av spiken. Den var säkert 6-7 millimeter tjock.

Jävlar, sa jag, det var verkligen den största spiken också.
Ja, men den ser rätt så ny ut, menade han.

Sen tog jag mig ut i kanoten. Hade det varit kris så skulle jag nog kunna gått de tre kilometrarna också, men jag hade aldrig klarat av att få ut plankjäveln. Hade nog varit lite jobbigt att gå med den fastsatt i skon.

Så på köpet fick jag åka mitt i kanadensaren nerför kanalen till kanotcentret. Det var en fin tur.

Jag var av någon anledning fortfarande på jävligt bra humör. Det höll i sig hela kvällen, till och med när jag körde in till akuten och satt där och väntade i två timmar. Så fick jag stelkrampsspruta, bandage och ett recept på penicillin. Sen åkte jag hem och sov min behövda skönhetssömn. Jag hade somnat på undersökningsbritsen medan jag väntade på doktorn.

Och jag är fan på gott humör ännu. Mirakel har utropats för mindre.