Distance is the future

Det är lite roligt ändå att det är så lätt att kommunicera med människor nu för tiden. Jag har precis köpt mig ett headset för att kunna delta i distansundervisning i en kurs som jag ska läsa. Så i väntan på att vårt första virtuella möte ska börja sitter jag här och räknar tiden.

Tiden räknas rätt bra genom att kolla på lite Youtube-filmer och en speciellt rolig film är ju den reklamfilm som Sverigedemokraterna (förhoppningsvis inte) har producerat och som stoppats av TV4. Varför vet jag inte riktigt eftersom den är som en sketch ur Grotesco eller nåt liknande. Om den hade varit producerad på 50-talet hade den varit buskis. Håll till godo. Jag skrattade i alla fall.



Finns det seriöst folk som tar det här på allvar? Till och med Hitler är besviken.

Händelser på ett badhus.

Jag var iväg och simmade lite förut idag. Jag har lovat mig själv att simma åtminstone 1000 meter tre gånger i veckan, får väl se hur bra det går och hur länge det håller. Nu kan ju Sonen simma själv så jag slipper vara orolig för att han ska drunkna så fort jag vänder ryggen till, så vem vet, jag kanske kan få lite "tid för mig själv" som det så vackert heter...

Fast det är inte därför jag är här. Jag tänkte berätta om en rätt rolig grej som hände i bubbelpoolen efter att jag simmat mina 1000 meter. Förutom den skönt stumma och avslappnade känslan som infinner sig i kroppen efter ett sånt pass, så gillar jag att steka på kroppen lite i en av bubbelpoolerna på badet direkt efteråt. När man är mör och fin så gör bubblorna extra mycket verkan. Eller snarare verkan över huvud taget eftersom bubbelpoolerna generellt sett är rätt värdelösa på det där masserandet. De verkar ha skapats mer för att rymma mycket folk än för att ha speciellt mycket kraft i sig.

Hur som helst, jag satt där i godan ro mitt emot en pappa och en mamma som inte verkade känna varandra. Till vänster om mig hängde ett par åtta-tioåriga grabbar på kanten. En av bubbelpoolerna ligger nämligen så belägen att man kan hänga sig upp på utsidan på den från den ganska rejält mycket kallare äventyrsbassängen.

Pappan och mamman engagerade sig måttligt i ett styltigt samtal om barn och bad, sånt som man pratar om med främlingar när man sitter halvnaken i en pool med dem. Pappan sitter till vänster från mitt håll sett och mamman sitter till höger. Han har alltså ansiktet vänt från killarna.

Plötsligt kommer en av hans döttrar, runt 10 år hon också, upp precis till vänster om honom med munnen full av vatten som hon sprutar i ansiktet på sin pappa. Sen sjunker hon snabbt ner igen. Pappan torkar bort det kalla vattnet ur ansiktet och vänder sig mot killarna som hänger på kanten, säkert två meter bort. Han blänger gaaanska surt en lång stund, men vänder sig sedan mot mamman igen.

Dottern kommer upp en andra gång. Samma sak utspelar sig. Hon sprutar vatten i ansiktet på honom som säkert är bra mycket kallare än det han har kring sig, och sjunker blixtsnabbt ner igen. Pappan vänder sig åter mot killarna och man kan se att han formligen kokar inombords. Jag börjar febrilt leta efter popcorn eller vad som helst. Detta är en underbar föreställning.

Pappan väljer dock att räkna till typ 100 och med en blick av is mot killarnas händer, de hänger nämligen nedanför kanten nu, vänder han sig om igen mot mamman, lägger på ett smörigt leende och fortsätter prata.

Dottern smyger sig upp en tredje gång, och sprutar nu ut så mycket vatten hon bara kan hålla i munnen och sprutar hon merparten av vattnet rakt i örat på honom. Ginger snaps. Tooootally.

Högröd i ansiktet och med en imponerande snabbhet ställer han sig upp, vänder sig om och tar två snabba kliv till kanten av bubbelpoolen och börjar bandskälla på killarna som fortfarande hänger nedanför kanten. Stackars jävlar.

Han går på som en rotweiler som förvägrats sin squeaky toy och bakom honom försöker dottern göra sig hörd genom den något högröstade monologen. Killarna ser helt vita ut i ansiktet och jag kan inte förmå mig till annat än att sitta och garva innerligt, trots att jag vet att dom förmodligen lider en aning. "Pappa!" Dottern ropar högre och högre och ger till slut upp ett illtjut för att påkalla uppmärksamheten. Jag skulle inte förvånats om något glas spruckit i det ögonblicket. All verksamhet i hela badet stannar av. Någonstans i cafeterian kan man höra en gaffel falla. Ingen rör sig, inte ens dom som nyss simmade. En och annan fågelholk kan skönjas. En kille som balanserar på en madrass har frusit till is mitt på.

Pappan tystnar, vänder sig om och stirrar på sin dotter som hänger på kanten.
- Det var jaaag, säger hon med rätt ynklig röst.
Pappan, fortfarande lika högröd, men förmodligen av viss skam, mumlar något till killarna och går bort till sin dotter, säger något ohörbart till henne och går upp ur poolen, och rätt in i duschrummet. Alla står fortfarande som förstenade tills dörren stängts. Jag trodde inte att det var möjligt att det kunde vara så tyst. Inte ens bubblorna verkade våga röra på sig. Sen börjar nån att återgå till det de höll på med, men för en kort stund var det frid.

När jag går ut i duschrummet några minuter senare ser jag inte till pappan. Han satt förmodligen och skämdes inne på den låsta toaletten.

Jag duschade, bastade och gick ut.

10 foot cock and a few hundred virgins

Här hade jag tänkt skriva några anekdoter från kvällen (och natten) som gått. Men jag orkar ärligt talat inte utan lämnar er istället med nån jävla träig youtube-video jag hittade på nätet. Men Tim Minchin är ganska rolig ändå så ni får hålla tillgodo med honom. Jag hade egentligen tänkt något annat som vi såg på efterfesten hos A, men jag hittar det inte.





Själv ska jag gå och sminka av mig och krypa till kojs. Yeah right.

Fast lite mer vatten måste det nog bli.

Nostalgifrukost

Har precis avslutat en frukost modell längre. Egen färskpressad apelsinjuice, nybakta baguetter som frasar mer än de i Ratatouille, extra vällagrad hushållsost på bregott med havssalt och paprika till, kokta ägg med flingsalt och en krämig femprocentig citrusyoghurt toppad med lite special K. Jag brukade göra såna frukostar när jag bodde i Uddevalla senast tror jag och jag blev lite nostalgisk. Dessutom har jag sett på Sneakers, en film jag växte upp med och som för evigt satt spår i mig.

Många är gångerna vi femton-sexton år gamla satt på SMP och kollade på Sneakers, drömde om en fet lokal där vi kunde hacka en eller annan säkerhetstjänst och bara leva allmänt coola liv. Ibland saknar jag den tiden som fan.

Det är lite synd att det nästan aldrig finns utrymme för såna frukostar längre. Det blir nästan bara när jag varit ute på krogen som de blir av. Jag var för övrigt på fest igår kväll och det ångrar jag inte det minsta. Jag har garvat så jag höll på att bli harmynt. Hoppas att kvällens kalas blir lika roligt.

Nu ska jag ut på stan och se vad allt ståhej handlar om.

hej verkligheten

Varför ska hårddiskar alltid krascha när man har som minst data sparat på flera ställen. Jag fixade iordning min dator för några veckor sedan och har planerat ett tag att kopiera in de viktigaste dokumenten från min externa hårddisk för att ha dubbla uppsättningar av dem. Det har inte blivit av för att jag har skjutit fram det och tänkt att det inte är några problem med det.

Så igår kväll, när jag sitter och kollar på film från hårddisken beslutar den sig för att dö, bara sådär.

Ur tomma intet bara dör den. Ingen förvarning om dåliga sektorer eller att den dör temporärt för att sedan återuppstå. Bara tvärdör.

Nu har jag i och för sig inte testat om hårddisken i sig fungerar i någon annan dator, mest för att jag inte har en dator med SATA-anslutning nära tillhands. Den spinner dock upp bra, och inga klickande ljud hörs, så jag hoppas att det är USB-kontrollern som har gått åt helvete.

Hur som helst så känns det surt. Och jävligt typiskt. Jag har i alla fall hittat en video som visar ungefär hur man kan göra.

bekräftandet av misstankar vi alla haft

Tidigare idag var jag på badet. Min lekamen har tagit mycket stryk den senaste veckan, så jag tyckte att den förtjänade ett rejält dopp i grytan. Värme är ju dessutom bra för leder och annan skit i kroppen, så det var ingen tvekan om vart jag skulle. Så jag satte mig i bilen och körde dit. Från vägen utanför såg det rätt packat ut med bilar. Klockan var ett på en tisdag, så det kändes lite märkligt. Å andra sidan öste regnet ner och det kanske var så att alla desillusionerade sena semesterfirare styrt kosan dit.

Det fanns dock några lediga platser att parkera på. Trodde jag. Jag såg redan innan jag började svänga in till den första parkeringsplatsen att bilen aldrig skulle få plats. Utrymmet var sådär precis för litet för att man skulle kunna ta sig ut ur bilen när man väl parkerat. Så jag tog nästa plats. Ungefär samma sak där, med undantaget att jag skulle fått vika in sidospeglarna för att komma in.

Den tredje "platsen" var ca en och sextio bred och så fortsatte det. Jag räknade till åtta platser som var för smala för att parkera i. Det måste vara någon typ av rekord. Jag cirklade runt en stund och fick till slut tag på en plats som precis lämnats. När jag klivit ur ser jag att osedvanligt många bilar står snett och vint, har en meter eller mer på en eller annan sida och är allmänt uselt parkerade. En effektiv lösning hade lätt rymt åtminstone 20 bilar till på samma yta.

På den korta promenaden till badet möter jag fyra småbarnsmammor med baby-sitters och börjar ana oråd. När jag kommer in i entrén till badet förstår jag varför. Barnvagnar. Överallt. Hela foajen är full av småbarnsmorsor och ungefär alla stirrar som om jag hade nåt i ansiktet. Lite obehagligt, fast jag antar att jag egentligen skulle känt mig smickrad. Det var en och annan som hade något utsvultet i blicken.

Ännu värre är att ingen av dem verkar kunna parkera worth a damn. Fruntimmer bakom ratten. Fy fan.

Körslaget

Next contestant please...



Som klipp-texten lyder: "No offence to the Arab people, but really... WTF?"

Nintendomania

Jag har introducerat Sonen till Super Nintendo. På datorn i en emulator visserligen, men det spelar mindre roll. Med en joypad med alla knapparna och några till, samt fullskärmsläge så känns det som the real deal.

Det är lite som att köpa en bilbana till en ettåring. Förvisso är Sonen biten som fan och sitter och kommenterar händelserna så jäkla roligt att jag håller på att knäckas av skratt. Som första Brinstar-bossen i Super Metroid till exempel, som han har följande monolog med.

- Hej bossen, jag är väldigt arg på dig. Du har varit stygg och jag måste faktiskt döda dig.

Eller på Zelda - a link to the past.

- Hej prinsessan, ja nu ska jag rädda dig ur fängelsehålan. Jo, jag vet att det har varit mörkt och kallt...

och så vidare.

Jag måste bara lära mig att inte störa mig på och bli irriterad över att han skulle kunna sitta i säkert en kvart och se på när en "övervakningskamera" följer hans gubbe med en gul ljusstråle, och om han duckar bakom lite prylar på skärmen så ser den honom inte längre.

Då måste jag gå därifrån, för jag vill ju komma FRAMÅT. Men inte Sonen. Han trivs som allra bäst om han får spela första uppdraget (rädda prinsessan ur fängelsehålan) på Zelda, och första banan på Super Metroid om och om igen. Och igen. Och igen.

Då får jag psykbryt om jag sitter bredvid. Men det måste jag som tur är inte göra hela tiden. Men tydligt är att Super Nintendo inte är riktat till dem som inte kan prata och läsa engelska flytande. När jag ska sitta och översätta åt Sonen är jag inte en av dem. Jösses vad segt det går att översätta i huvudet ibland.

Näe, nog med detta, nu ska jag spela lite innan Sonen vaknar.

nightly ramblings

Ibland är jag en rätt liten människa. Men jag är i alla fall stor nog att inse att så är fallet. Idag har jag hur som helst tryckt till en människa verbalt så att det sjöng om det. Och det är rätt skönt trots att det innebär att vår relation kommer att vara rätt så spänd under ett bra tag framöver.

Men när konspirationsteorierna bara blir vildare och vildare och de underförstådda gliringarna blir bara tydligare och tydligare, då är det dags att sätta ner foten. Så det gjorde jag.

Fuck misstrogenheten säger jag. Så jävla ovärt att gå och vara sur för saker som aldrig inträffat, eller kommer att inträffa.

Dessutom har jag lyckats med konststycket att kalla en bekant för gravid idag.

- Jaså, när är det dags, frågade jag. Jag undvek att klappa på magen.
- Ehh, ... jag ska inte ha barn, svarade hon.
- Går det bra om jag sjunker genom marken, sa jag inte. Jag klämde istället till med klassikern:
- Hur gick det här till då?
- Ganska gott om chips och godis, sa hon.
- Ja, det måste ha gått fort, sa jag.
Sen önskade jag trevlig dag och hoppades att jag inte skulle springa på henne mer i affären den aftonen.

Fel man på fel plats

En sak jag är rätt bra på är diplomati. Jag kan i och för sig vara för jävla dålig på det också, men då är jag vanligen personligen inblandad och kan inte skilja på sak och person. Men det hör till undantagen. Och det har alltid lätt identifierade orsaker, som personliga relationer eller äckligt lågt blodsocker. När jag har lågt blodsocker är jag ju som alla vet inte speciellt diplomatisk. Eller uthållig. Eller trevlig för den delen. Men nog om det.

Jag har några vänner som är sjukt idoga arbetshästar. Just nu jobbar jag med två av dem i ett projekt. Ett projekt som kräver väldigt mycket fingertoppskänsla när det kommer till att vara diplomatisk. Som jag ser det så borde de lämna allt publicitetsrelaterat arbete till mig och själva koncentrera sig på det tekniska. De borde vara rejält försiktiga med hur de uttrycker sig, eftersom det är en delikat fråga för alla inblandade. Men istället för att lyssna på mina råd, framhäver de sig själva och sitt arbete i alldeles för hög grad, vilket innebär att projektet vi jobbar med inte kommer att bli hälften så framgångsrikt som det skulle kunna ha blivit. Åtminstone inte enligt den tidsplan vi satt upp.

Och trots att jag förstår deras vilja att ge uttryck för det bra jobb de gjort, blir jag lite trött. Varför inte bara lämna informationsarbetet till någon som uppfattas som neutral och pålitlig (I know) i allas ögon? Det finns ju ingen anledning att skjuta projektet i sank bara för att själv få en liten stund i rampljuset. Det framgår tillräckligt tydligt ändå vem som gjort allt arbete.

Ibland blir jag bara så less. Skomakare bliv vid din läst, ffs.

hotline

Det är något speciellt med nattliga telefonsamtal. Jag minns några jag haft från tidig kväll till tidig morgon som visserligen inte riktigt passar in i kategorin, men ändå passerar den tidsrymden. Nu sitter jag här, trots min intention att sova en hel natt, efter fem timmar med ett glödande öra och en hel ny värld av tankar och funderingar om Livet, Universum och Allting. För det är ungefär så vitt och brett anslaget är.

Mitt absoluta telefonrekord var någonstans runt elva och en halv timma. Det är så långt att det är omöjligt att genomföra utan toalettbesök, matpauser och diverse. Jag kan inte riktigt minnas vad vi pratade om, men det måste ha varit en hel del.

Lite som nu. Det jag minns mest är leendet som satt fastklistrat i ansiktet och jag kan minnas vissa ämnen, men inte hur vi kom dit, var vi gick härnäst och varför. Det är en förunderlig plats, cyberspace. En del drar nödlögner för att bli av med en, medan andra inte kan få nog av ens ord och tankar. Lite som verkliga livet, helt enkelt, fast ändå inte.

Här har man bara orden och tonfallet att hänga upp sin bild av personen på. Befriande fritt från livets verklighet och oöverstigliga faktum. Det är kanske därför det är så lätt att fastna. Jag sitter i alla fall hög på någon sorts lyckokänsla och har svårt att sova. Jag ska göra ett försök, men det är allt jag kan lova av mig själv. Två timmar måste ju vara bättre än inget.

Dessutom behöver jag ligga. Hårt. Yranhelgen gav mersmak.

Obsession

Jag har fått ett nytt bilnöje. Eller det kanske inte är så mycket ett nöje som en besatthet. Min bil är utrustad med något av det mest primitiva som finns i färddatorväg. Det är till och med så illa att jag tror att "färddator" inte riktigt är rätt ord. Men hur det än är med den saken så har den några finesser som jag har fått en rätt rejäl hangup på. Bland annat en digital mätare av momentan- och genomsnittsförbrukning.

Okej, jag ska inte hyckla med er. Det var alla funktioner som jag har hittat än så länge. Jag har hur som helst inte brytt mig om att leta något mer. Mätaren för momentanförbrukning är nämligen tillräckligt hypnotisk som den är. Jag har gjort det till lite av en sport att försöka köra så snålt som möjligt. Detta innebär att jag sitter med ett halvt öga på den där jävla mätaren hela tiden. Jag kan bara misstänka att jag missar viss vital trafikinformation i processen. Typ mötande trafik.

Det har gått så långt att jag ibland kommer på mig själv med att motorbromsa i nerförsbackar, allt för att mätaren ska stå på det ack så tillfredsställande 0,0 l/100km .. Till mina medtrafikanters förtjusning gör jag det i sån omfattning att de blir tvungna att sakta in flera hundra meter före en korsning, vilket säkert gör stressade morgonpendlare rosiga om kinderna. Fast troligtvis helt utan solsken i blick.

Jag brukar dock komma på mig själv när jag har bilar som ligger bakom att det där uppmuntrar absolut ingen. Inte för att jag bryr mig nämnvärt om jag retar upp någon, men om de blir så förbannade att de gör en huvudlös omkörning blir det ett helvete att bli av med liket. Det, och att det kommer stå i tidningen att "bilen kom av oförklarlig anledning över i mötande körbana".

Det ser så dumt ut i tryck att jag vill försöka undvika det i möjligaste mån. Jag behöver helt tydligt en annan hobby.

Freedooooooo*chop*..

..som William Wallace skulle ha uttryckt saken.

Jag har återupptäckt ett nöje. Förr kunde jag bara dra ut och köra några tiotals mil, köpa en korv (eller något vegetariskt var det nog då) och åka hem igen. Jag åkte till Göteborg, Malmö, tog en sväng till Stockholm och drog land och rike runt. Rätt planlöst förvisso, men det var fan ingen som kunde säga till mig vad jag skulle göra eller inte. Jag var så fri man kan bli på den här planeten.

Alldeles bortsett från att jag var fast i löneslaveri och att det är en förutsättning för att över huvud taget ha råd att åka runt sådär, förstås. I pick and choose.

Ikväll har jag kört omkring ungefär sådär. Inte samma aktionsradie i och för sig, men med samma känsla i kroppen. Jag känner mig fri. ACC i all ära, men jag drog med öppna rutor runt Storsjön med vinden i ansiktet, stereon på hög volym och bara mådde gott. Vilket påminde mig om att jag måste börja köpa skivor igen, alternativt fixa iordning min brännare som har gått till de sälla jaktmarkerna.

Jag är fan lycklig.

Badet är en ständig källa till skratt

Idag skulle jag och Sonen hänga med Sonens bästa polare på badhuset. Så var det i alla fall tänkt. Istället blev vi ensamma där i tre timmar. Eller ja, det var ju andra människor där också, men ingen kompis. Det gav mig dock möjligheten till att göra vissa sociologiska studier. Men dessa är jag lite för trött för att skriva om idag, jag måste bara dela med mig av en synnerligen rolig händelse.

Badet i staden har tre stycken stora vattenrutschbanor, en grön, en blå och en som kanske skulle ha varit röd men i vid all objektiv granskning förefaller vara rosa. Den gröna är en rejält feit historia som man ska åka med speciella åkringar. De har för övrigt fått specialbeställa nya åkringar från en annan tillverkare eftersom de ursprungliga ringarna åkts sönder av alltför frekvent användande.

När jag sitter i en sån åkring kan jag ha röven i botten på vattenrutschkanan, men det är inte alla som har ett lika benigt arsle som jag. Idag var det ett synnerligen brett ekipage som skulle ta sig ner. Hela familjen var överviktig i en eller annan mån. Mannen hade en hängbuk som inte gick av för hackor. Han hade inte sett sin egen kuk på minst ett decennium, det stod helt klart. Möjligtvis i spegeln med rätt belysning, men jag skulle inte satsa pengar på det. Sonen på kanske åtta år var på väg att bli ett rätt bastant fläskberg och dottern på fyra-fem hade redan en betydande mage och rätt så tjocka lår. Men den fetaste av dem alla var mamman. Hennes lår var som min midja, förmodligen tjockare och bakom det största sjok av bikinitrosor jag sett doldes en gigantisk häck. Hennes överarmar var tjockare än mina lår.

De var definitivt familjen annorlunda. De stack ut.

Jag och Sonen åkte ner före dem i var sin ring. Vi var snabbt uppe ur uppsamlingsbassängen, som kanske är två gånger sju meter och med ett vattendjup av sådär tjugo centimeter. Jag stannade kvar därnere medan Sonen skulle åka en annan av banorna. Då såg jag en syn som jag sent ska glömma.

Mamman och dottern åkte tillsammans i en ring. Jag såg inte hur det såg ut när de satte sig i, men jag såg hur det såg ut när de kom ner. Dottern hade ramlat av och åkte framför hela ekipaget. Jag stod vid väggen ett tiotal meter bort och jag såg mamman där hon låg och skvalpade i uppsamlingsbassängen. Hon försökte ta sig upp. Och försökte. Och försökte. Från där jag stod såg jag ett ben. Sen sprattlade två armar. Och sen två ben igen. Inget hände. Jag kvävde en fnissning. Nästa ekipage kom nerfarande och åkte förbi mamman där hon försökte ta sig upp. Armarna sprattlade igen, inget hände. Jag kvävde ett gapskratt. Benen och armarna sprattlade i en kombinerad aktion för att få något att hända, vad som helst! Hon liknade mest en sköldpadda på rygg. Jag trodde att jag skulle dö av skratt och visste inte var jag skulle göra av mig. Ytterligare ett ekipage kom ner och åkte förbi mamman där hon låg och försökte få upp röven ur det hål i ringen som rätt tydligt var i en alldeles lagom storlek för att agera som vakuumpump för hennes (*rrrryys*) skinkor. Jag tittade bort, ner, ut och väck för att inte brista ut i gapflabb. Detta var så jävla buskishumor!

Ytterligare ett ekipage kom åkande. Det var mannen och sonen i familjen. Med ett kombinerat arbetspass som skulle få alla body-pumpare med självrespekt att stanna upp i avund, lyckades de med konststycket att välta ut den hjälplösa kvinnan i vattnet. Det blev en imponerande duns.
De lommade alla rätt skamsna iväg ut till de små och varma barnbassängerna utanför.

När de kom tillbaka några minuter senare, säkert efter att ha moffat i sig två 150grams hamburgare var, hörde jag att de diskuterade hur farliga de där ringarna var, och att det var bättre att åka utan...

Var är alla vattentäta videokameror när man behöver dem?

Larven

Ibland undrar jag var fan man får sina drömmar ifrån egentligen. Jag drömde att jag skulle till Göteborg för att åka den senaste attraktionen på världskartan, kallad "Larven". Detta var ett multiledat fordon på hjul som på något sätt kunde ta sig uppför nästan nittiogradiga väggar. Finessen var beläggningen på däcken, som bestod av små utstickande gummi-flaps vilka kunde bita sig fast helt sjukt bra på mer eller mindre ruggade underlag.

Larven bestod av ett ledat gult underrede som skulle kunna (don't ask) kommit ifrån en dumper-truck, fast med enda dekoration på överdelen ett förarsäte i svart läder med tillhörande spakar, samt ett antal passagerarsäten i gul plast. Inga säkerhetsbälten och ingen överbyggnad. Man satt helt enkelt "nära händelsernas centrum". A.k.a. scared shitless.

Med denna skulle vi ta oss upp på ett berg som mest liknade en naturlig skyskrapa i bohusgranit, flera hundra meter hög.

Med på resan skulle A, C, T och H, möjligen var R och S med också, men det framgick inte.

Vi satte oss på var sitt säte och började åka på en allt mer sluttande bergssida. Ju brantare det blev desto mer oklart blev det vad vi egentligen skulle hålla fast oss i. Ett tag föreställde jag mig att vi hade en form av handtag för ändamålet, men ju brantare det blev, desto mer försvann detta alternativ.

Att åka på hjul uppför en lodrät bergssida trotsar så gott som alla fysikens lagar som är något att ha och ju längre upp vi kom desto mer kom jag att inse detta faktum. Jag såg det här larvmonstret rusa uppför meter efter meter i en rätt imponerande hastighet, såg den släppa taget några decimeter och falla tillbaka, för att sedan få nytt grepp och ta sig vidare uppåt. Det var bara plattan i mattan som gällde för chauffören som såg ut som en garvad uteliggare i byggjobbarkläder med en sammanbiten och rätt bestämd min.

Det blev en rätt ryckig färd uppåt och sätena var som sagt i gul plast. Gul, absolut oruggad och jävligt glatt plast. Katastrofen var hela tiden en överhängande risk och jag minns att den enda som var riktigt rädd var jag. Det var så gott som omöjligt att hålla sig kvar på sätet och under oss utvidgades avståndet till marken oroväckande fort.

Plötsligt tappar de främsta hjulen kontakten med underlaget. Att det inte hänt förut är ett smärre mirakel, men nu är katastrofen ett faktum.

Jag greppar tag i allt jag kan hitta och får tag i .. tyg.

Sen märker jag att jag sitter i sängen, käpprak med en handfull av lakanet i varje näve. Svettig som ett as. Och med en hjärtklappning som inte är av denna värld.

Det var ju som att vara liten på nytt. Lite annat än den andra "mardrömmen" jag hade häromnatten. Nästa lördag blir det just a tad mindre socker innan läggdags, tror jag bestämt.

Partey

Idag har jag och Sonen blivit inbjudna till barnkalas. Det är en gammal dagispolare till honom som fyller fem år. Nu önskar jag att jag haft en GPS i bilen. Måste nog köpa en sån rätt snart. Jag har ALDRIG någonsin varit i hålan vi ska till och jag har ingen aning om hur vi hittar dit nämligen. Men det löser sig säkert med tiden.

Det som hänt sedan sist är att vi badat vid Önsjön. Sonen har två kvällar i rad fått tre fel på femmeters-avsatsen i några timmar för att när det är fem-tio minuter kvar tills vi ska åka hem, gå upp och hoppa som han aldrig hade gjort annat. Innan dess har vi hunnit med rätt många sejourer av intressant mental träning. "Att övervinna mentala hinder", signed yours truly. Jag tror att jag ska skriva en bok om det. Den blir i och för sig rätt kort. Typ:

"Skit i hjärnan och bara gör det."

Jag ska sälja den för en femtiolapp. Med alla självhjälpsböcker som finns därute måste det finnas en marknad även för denna koncisa klassiker.

I övrigt har jag blivit duktigt pawnad. Det känns i och för sig bra att veta för framtiden.

Nerd alert

Jag har precis drömt att jag skulle förklara vad en lastbalanserare gör. Platsen var tydligen någon typ av kurs. Jag vet att jag kände mig ganska överlägsen de andra kursdeltagarna i kunskap om vad en lastbalanserare gör, för jag räckte upp handen och bad att få gå fram till whiteboarden och förklara, istället för den tomten som satt några platser bort och viftade i luften och försökte beskriva ett antal boxar. Ingen fattade, inte ens jag.

Väl där framme fick jag reda på att så gott som inget på tavlan fick suddas ut, så jag hade begränsat med plats att skriva på. Det började med att jag inte fick plats med det jag skulle rita, sen började jag om och då var det någon längst bak som inte såg, för det var för litet. Sen strejkade pennan och blev sådär härligt blekgrå istället för machosvart. Av någon anledning pratade jag jävligt otydligt också, jag stod med ansiktet vänt mot tavlan och försökte förklara samtidigt som jag kämpade med pennjäveln. Till slut fick jag tag i en annan som funkade.

Det visade sig att det var såklart en permanent marker, alltså en sån man ska skriva på blädderblock med. Kuken!

Sen vaknade jag.

Vem fan drömmer något sånt? Och varför? The corporate executive nightmare, liksom. Oooooh, they're coming to take you away haha.

Tacka vet jag när jag var liten och drömde mardrömmar om att gå balansgång över glödande lava, med köttätande flygfiskar som hoppade vilt omkring mig. Eller nåt läskigt hus som hade ett monster eller ett spöke som skrämde skiten ur en.

Det här känns verkligen i mesigaste laget. Åh nej, din fot håller på att ätas upp av livsfarliga krokodiler. iiih! Det är pitch black och du känner hur något bakom dig morr-dreglar i dina resta nackhår, tänk Alien. Aaah! Du kan inte skriva på tavlan... Ehh...

Är det såhär det ska vara att bli vuxen?

Dagen, så här långt

Har spenderat dagen med att diskutera med en facebook-vän om Sverigedemokraternas politik och var de får sin statistik ifrån. Saken är att mannen är född i Tyskland och bor numera i Sverige, vilket gör att jag får lite svårt att förstå hans position.

Grejen är också att jag gillar gubben och hans stil. Nybliven pensionär och har synbarligen två gånger så mycket tid som oss andra, för jäklar vad han producerar grejer. Och fort går det. Någonstans i diskussionen, när någon före mig pratat om arbetskraftsinvandring, frågade jag om han menade att det är lika "illa" med invandring från närliggande länder som med de flyktingar/invandrare som kommer från Irak, Somalia och Iran. Efter ett tag kommenterade han det jag hade skrivit, men innan jag hann läsa det hade han försvunnit helt från Facebook.

Så fort gick det. Jag hann inte ens konstatera om han blev sur på grund av det jag skrev eller om något som någon annan skrev.

En annan som haft en körig dag är tydligen Sonen. De måste köra slut på honom rätt rejält i skolan, för jag gick ut i köket för att diska upp morgonens disk. Tio minuter senare kom jag in i sovrummet och konstaterade att han sov som en stock. Det förklarar åtminstone varför han var tokgrinig när jag kom och hämtade honom. Eller så var det för att jag hotade med städning som han smög iväg och "somnade". Han är ju smart också, den rackarn.

Får väl se hur vi gör med kvällen. Tänkte att han ska få sova någon timma i alla fall och se om det går att väcka honom sen och trycka i honom lite mat. Sen lär jag vara tvungen att rasta honom duktigt för att få honom i säng igen.

Nåväl, det är ett angenämt problem.

I övrigt håller jag på och läser Svensk Raskunskap av allas vår gammelnazist Herman Lundborg, en gång föreståndare för det prestigefulla Statens Institut för Rasbiologi. Det är en väldigt kortfattad bok som sammanfattar forskningen de höll på med i mitten på 20-talet. Herregud, säger jag bara.. Fast den kommer att göra sig fint på bild.

Odödliga citat

Min Son är troligtvis den roligaste sexåring som gått i ett par skor. På väg hem från Coop kläcker han ur sig:

- Allvarligt talat pappa, du är mer mogen än mamma.

Efter att jag kvävt ett skratt får jag ur mig:

- Eh, var har du hört det uttrycket någonstans?
- På Svampbob Fyrkant.

Var annars, liksom?

Jag önskar att jag hade sinnesnärvaro nog och möjlighet till att skriva ner allt roligt som han häver ur sig. Det var minst fem tillfällen till som jag höll på att krevera av skratt idag, men mitt närminne är ju sådär numera...

Nu ska jag gå och däcka på soffan, jag är av någon underlig anledning alldeles slut. Det verkar mer och mer sannolikt att den som sa att återhämtning efter en utekväll är dubbelt så lång efter trettio. Hur ska man då göra med en utevecka? Två veckors konvalescens?

Tillägg 01:17 : Sonen pratade precis i sömnen. "Kan du hjälpa mig här, jag fattar inte riktigt". "mhm"

Antar att han går igenom sin första skoldag i huvudet.. Jösses vad jag älskar den där killen.

late night porno

Min dygnsrytm är numera severely fucked. Jag borde ha gjort som man gör för att bli av med jetlag, men istället la jag mig och sov i tre-fyra timmar mitt på dagen. Nu är klockan snart tolv och jag är sjukt pigg.

Så för att fördriva tiden har jag sett på serier. Sherlock - a study in pink. Jag vet inte om det bara är jag, men jag får sexuella associationer av den titeln. Likadant med Mary Shelleys Frankenhole. Det låter som en engelsk variant av något som Jarl Borssén skulle kunna vara med i.

Det är inte illa och vara tillbakaflyttad till de dagar man satt och kollade igenom Hobbex-katalogen och såg fantastiska titlar som "Utan underbyxor i tyrolen" och alla i "Prosten"-serien, som jag förvisso inte kommer ihåg i detalj.

Fast Frankenhole inte låter speciellt upphetsande i sig, jag kan bara föreställa mig hur ett sånt ser ut när man har sexuella associationer om det. Och föreställer mig det gör jag.. Frankensteins monster var ju ingen looker direkt. Not a pretty picture. Eww.

Jag måste vara sexuellt understimulerad. Eller nåt.

Yr

Efter helgens eskapader kan jag verkligen säga att man känner aldrig en person förrän den har bott uner samma tak några dagar. Det har avslöjats såna fantastiska saker som jag aldrg skulle ha listat ut bara genom att umgås flyktigt som jag hittills hade gjort. Och jag kan säga att det här var en väldigt bra helg, trots ett sömnunderskott utan dess like och rätt mycket meck.

Inatt har jag åtminstone sovit fyra och en halv timmar, men jag har istället drömt helt sjuka grejer, svettats som en gris och vaknat till efter att jag satt mig upp käpprak i sängen. Det är en weird känsla att vakna sittandes i sängen utan någon koll på hur man lyckades komma dit upp utan medvetande.

Nu är det återigen dags att ta hand om vardagen och få lite rutiner. Jag ska bara sova någon timma till, så att jag kan stå upp ordentligt.