Snart är det oktober. I fjällen är det redan vitt och jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Det känns som att det inte var så länge sedan det var sommar. Allt försvinner i någon sorts arbetstöcken där jag går till kontoret, uträttar nåt och åker hem och lägger mig. Varannan vecka byts detta ut mot att jag bryter efter "halva dagen", hämtar Sonen på skolan och hittar på saker med honom de sista timmarna av dygnets vakna.

I enstaka fall bryts det av med andra roliga saker, som en krogrunda eller som i helgen med fjällvandring.

Igår var jag och Sonen på badet (för omväxlings skull). Sonen mötte en ny bekantskap var kortare än Sonen och hävdade att han var tio år.
Igår kväll, när Sonen skulle gå och lägga sig, ville han diskutera detta som jag menade var en lögn.
- Kan vi prata lite pappa?
- Klart vi kan göra det, gubben.
- Pappa, välkommen till gruppen där vi pratar om att ljuga.

Det finns inte ord för hur gränslöst jag älskar den där killen.

Igår var också dagen då det var utvecklingssamtal. Det är riktigt, riktigt svårt att hålla sig från att le när Sonen sitter där och är rätt så jävla sugen på att få säga nåt. Speciellt då han fått lära sig att man ska räcka upp handen och han sitter där med båda händerna i luften samtidigt, som för att understryka hur angeläget det känns.

På torsdag ska jag nog sitta med i skolan en förmiddag för att se hur det går till. Jag ska nog ta med mig pokerfejjan då, det kan behövas.