Det lackar ur mot jul

Julavslutningar i skolan brukar ju bjuda på en hel del intressanta händelser. Så också detta år. Sonens klass var några av de som skulle framföra julsånger innan de fick ta ledigt från skoleländet i några veckor.

För det första sker avslutningen i Pingstkyrkan. Bara en sån sak. Nästan så jag förväntade mig att en bindgalen väckelsepredikant skulle komma ut och tala i tungor samtidigt som han skulle försöka tvångsdöpa de otrogna muslimer som var närvarande. Fast det kanske skulle varit baptister till sånt.

Vi kan enas om att sånginsatserna blir sämre för varje årskurs. Förskoleklassen inledde och det lät faktiskt helt okej. När 1-2orna joinade in på nästa melodi var det också helt i sin ordning. Det var när två tjejer skulle inleda Nu tändas tusen juleljus som det började balla ur. De gjorde det nämligen på blockflöjt och trombon. De instrumenten gifter sig inte riktigt ljudmässigt, kan jag säga. Trombon, varandes en dragbasun, ger dessutom oääändlig potential till halvsura toner. Och de levererades. Som de levererades. Blockflöjten lät dessutom som om den spelades med en blåsbälg. It wasn't pretty.

Det är kanske fel att hacka ner på tioåringar på trombon. Men det skiter jag i. Det lät för jävligt. Och jag är nöjd över att jag satt högt uppe på läktaren så jag slapp att sitta och vrida mig bland folk. Jag är också nöjd över att det bara var introt de spelade. Tanken var också att publiken skulle joina in, men till min stora glädje var det bara några enstaka som tog ton.

Konserten avslutades med trefemman som skulle sjunga några låtar och avsluta som den innantilläsande konferencieren (jag ska ge henne lite cred för hon var ju bara 11 år) meddelade:

"Vi avslutar med den stämningsfulla Stilla Natt."

Det kunde ha blivit lite stämningsfullare om de inte placerat en av klassens målbrottsoffer precis framför en av mickarna. Det hade också blivit lite, aningens, marginellt mer stämningsfullt om inte nämnda målbrottsoffer tagit i för kung och fosterland och samtidigt kombinerat detta med att vara completely and utterly tondöv.

Sen var det äntligen över, och det var dags att åka till västkusten. Ta mitt ord på det, åk aldrig i jultrafik på 45:an om ni kan undvika det. Vi åkte från Östersund klockan 12:30 ungefär och var hemma hos min kära mor 23:30. Det är ungefär två timmar längre än det brukar ta. Förutom dimma och underkylt regn, fanns där gubbar i keps, kärringar i keps, avlidna lik som prompt skulle ut i trafiken, galna hundar, några älgar och någon som inte var helt olika doktor Snuggles som vi körde om strax innan Stöllet. Efter att han hade kört i ungefär trettio kilometer i timman och hade uppskattningsvis 200 bilar bakom sig. Men kunde se den lysande bilkön från yttre jävla rymden. Körde han till sidan? Skulle inte tro det.

Man kan få psykbryt för mindre.

Nu är jag och Sonen här i alla fall, för en drama-fri jul och nyår, utan några krystade sammankomster och annat velande. Glöm inte bort att skicka sms till de ni älskar, som bryr er om er lite sådär halvmycket, nog för att svara några timmar senare och som aldrig skulle lägga två strån i kors för att ni ska träffas. Precis som ni gjort alla jular.

Das Geburtstagsgeschenk

Jag är ingen person som gillar svulstigt firande. Jag är mer inne på det där med eftertanke och omtanke. Så att börja dagen med rostade mackor på sängen och skönsång i solo, det var helt i min smak. Att sedan få avnjuta en lyxshake på Max med Sonen på eftermiddagen var fullt tillräckligt för att jag skulle kunna tänka mig att jobba resten av kvällen i ensamhet.

Men så kommer överraskningspatrullen och tar mig med till Arctura, en 55 meter hög varmvattentermos i utkanten av stan. Efter egentlig stängningsdags släcker vi ner hela våningen och sitter med levande ljus och blickar ut över nattens lysande små punkter där små byar och gårdar viskar ut sin tillvaro flera mil omkring.

Magiskt.

Den här morgonen hade jag egentligen tänkt finslipa mitt anförande, men jag är fortfarande betagen av kvällen innan och alla fina ord. Smällar man får ta, helt enkelt.

Säsongens skidpremiär

Det känns på förhand lite fattigt med en enda backe öppen då vi snart är i mitten på december. Det var det också. Vad som det däremot inte var speciellt lite av var:

a) folk, och
b) sonens entusiasm

Även om a är en plåga så uppväger b med råge allt jävla omak man får stå ut med i en liftkö som sväller ut som nildeltat och man står och knör, går före och blir förgådd (jepp, det är ett ord. numera.) omvartannat och blir förbisprungen på insidan av nån jävla telemark-åkare med damp med jämna mellanrum.

Sonen stod och hoppade i ungefär en timme på väl valda ställen i lägenheten (i dörröppningar, mitt i hallen, vid min plats vid köksbordet, etc.) innan vi verkligen kom iväg alldeles försent på dagen. Det var sådär lagom påfrestande efter ett tag, speciellt eftersom det endast i undantagsfall gick att kanalisera optimismen till något konstruktivt, som att packa iordning grejer eller klä på sig rätt kläder.

Till slut blev det i alla fall två-tre timmars åkning eftersom jag gravt missuppfattat öppettiderna. Då jag i traditionsenlig stil helt skippat försäsongsträningen kändes det i benen redan efter tre åk, så det var tur att vi inte stod där och knödde redan när liftarna öppnade för då hade jag förmodligen haft sån träningsvärk att jag inte kunnat skriva detta.

Sonen däremot tyckte att vi gott kunde ha åkt ett tag till. Åtminstone sa han så innan han somnade på tre röda i bilen på vägen hem.

Inalles en lyckad dag.