Här hade jag tänkt skriva ett blogginlägg

.. men det hade bara blivit en jävla massa gnäll så jag hoppar över det. Vi ses på andra sidan.

Stolt men inte nöjd

Från jag-kan-om-jag-vill-avdelningen kan jag rapportera att jag lyckats skriva min forskningsplanering från klockan 05.15 till klockan 07.43 idag, och jag tyckte att det var dags att damma av den gamla sosse-slogan som ni ser ovan. Jag är förvisso glad över att jag lyckades ta mig i kragen och trots min man-cold skriva ihop något, men jag är väl inte helnöjd över innehållet. Jag hann dessutom både slösurfa på Facebook, googla brorsan och titta på en hel del youtube-filmer under den tiden, så ni förstår att jag var effektiv. Eh, nej. Trots det tror jag att min rapport kommer att vara mycket bättre än många andras, eftersom jag har det stilistiska klart för mig. Nåväl, återstår att slänga i sig frukost, duscha och ta på sig kläder, allt på mindre än 10 minuter. Det kan gå.

I will remember you

När jag såg på Den stora resan, hörde jag en låt som jag kommer ihåg från förr och som framkallar många fina minnen. Ett riktigt uppåttjack:



Även den här har ju sin givna plats i mitt hjärta. Den mörka delen.



Och originalet, såklart, från Sweeney Todd, the demon barber of Fleet Street:



Så, nog med roligheter för ikväll. Nu en dokumentär från min tidigare vecka:



Nu ska jag ta en youtube-paus.

I'm an egg roll

Helvete. Jag måste börja logga in på skol-mailen oftare. När jag väl gjorde det, alldeles nyss, såg jag att vi skulle ha lämnat in en rapport senast i söndags. Nu har jag 3-4 sidor att skriva tills igår och det känns inte direkt som något jag är upplagd för. Där kom ass-bajtet som jag fruktade. Konstigt vad man hinner glömma tråkiga saker på en vecka. Nåja, livet går vidare.

Nu ska jag bara lista ut vad jag ska skriva om, leta litteratur, hitta en bra frågeställning, mål och syfte. Tills imorgon... fug.

Dagens roligaste citat, från SVTs Kysst av Spriten, angående alkoholskador och att "bryta" kuken:

.. och då får man ju en penis som ser ut som en blå aubergine, i värsta fall...

Tur att jag inte har det storleksproblemet.

I'm on a roll

Det är helt sjukt vad det går bra nu. Alldeles nyss ringde mitt gamla jobb och erbjöd mig ett halvårs timjobb á 8-10 timmar i veckan. Ett jobb som mestadels kan lösas på distans, vilket innebär att jag skulle kunna göra det på raster och luncher medan jag är i skolan, eller på kvällar och helger när jag är hemma. Dessutom vann jag stort i både Spank the Monkey och M.I.G igår. Segervrålet hördes förmodligen ända till Östersund. Ölen var det godaste jag druckit på flera veckor och pizzan vad gudomlig.

Det enda som saknas nu är sonen att kramas med, men det löser sig om några dagar det också. Alltså, jag kommer förmodligen få äta upp att jag mår så bra och allt går så jävla på räls, så småningom, men det tar jag då.

Blir det inte värre än i morse, när jag hade förberett mig hela morgonen för att sitta och vara sjuk på skolan och jag kom dit och det inte var några föreläsningar, då kan jag klara det.

Jag är löjligt nöjd med tillvaron.

Those were the days...

När män var män och kvinnor också. Fyra mittbenor på samma bild. Jag garvade ganska gott när jag såg den här bilden.



Det roligaste (eller mest tragiska, välj själv) är att jag har kvar t-shirten. Jag hade den på mig för mindre än två veckor sedan, när jag styrketränade på skolan. From me to you, slit den med hälsan. Jag bara kände att var tvungen att dela med mig.

Nu ska jag gå och smiska rumpa i M.I.G. och äta hämtpizza och dricka en duktigt kall Starobrno.

Schweinigt

Det bådas filmafton här och jag är sanslöst socialt utsvulten. Isolerad från mänsklig kontakt sedan fem dygn tillbaka är värre än jag trodde. Åtminstone när det inte är självvalt. Visserligen var jag och handlade idag, men det kan nog inte riktigt räknas som mänsklig kontakt.

"Hej"
"Hej"
"Var det bra så?"
"Ja"
"tvåhundrasextiofemochfemtio"
"du kan ta det på summan"
"tack"
"tack"

Det kvalar inte in i ligan för intellektuellt utmanande samtal direkt. Inget nytänkande, inte så mycket humor och så gott som inget som sätter fart på tankeverksamheten.

Tack gode gud för telefonen.

Annars då? Jovars, jag har sett hur det ser ut när man nämner ordet "svininfluensa" på en akutmottagning och det var ju en ganska eh.. intressant upplevelse. I morse när jag hostade spottade jag nämligen blod, vilket jag tyckte var något extraordinärt och ovanligt, utom på film då förstås. Hade L, N eller T varit här hade jag förmodligen sagt "Kiss me!" och spelat upp hela scenen ur Laddat Vapen. Mycket bra film när den gjordes, ni skulle ha sett den då. Nu är det försent.

Hur som helst, jag kom instapplande på akutmottagningen vid åttasnåret imorse och såg väl inte alltför kry ut när jag sa "svininfluensa" och satte mig ("sjönk ner"kanske är mer rätt) i stolen. Genast (men utan ett boioioinngg-ljud) stod det tre sjuknånting där i givakt och redo att servera.

Vår beredskap är god tycktes hela setupen signalera och det är ju en trevlig erfarenhet för en gångs skull. Jag såg säkert alldeles för jävla eländig ut och redo att trilla av pinn när som helst.

Anyhoo, nu är det bättre, inget blod kommer squirtandes ur min munhåla, jag har ätit glass och ska sjunka ner (igen) i soffan och avnjuta några förhoppningsvis fullt godkända filmer.

Life is (under omständigheterna) good!

Apropå squirtande, så hittade jag en rätt oväntad grej när jag skulle plocka fram min febertermometer. Något som jag helt hade glömt att jag hade.



Haha, Dungeon Master. Känn på den! Vad den hade för samröre med febertermometern vet jag inte riktigt, men jag vill bara berätta att så kinky är jag inte.

play me for a fool

.. and i'll make you dance. Det blev förstås ingen musikalisk upplevelse i gårkväll. Sanningen att säga är att jag inte vill utsätta någon, allra minst människor jag tycker om, för vad det nu än är för sjukdom jag har, om det är en kraftig förkylning, vanlig influensa eller svininfluensa. Istället blev det ett tre timmar långt telefonsamtal med mycket skratt, en hel del hostande och en jävla massa snörvlande. Inte av sorg, utan av det här jävla sjukdomen som hotar att spränga mitt huvud i bitar. Jag låter numera som en ganska tröttkörd trombon, utan munstycke.

Det är ju inte utan att jag blir lite orolig emellanåt, när jag känner att om jag hostar en gång till så kommer ena lungan att följa med upp. När jag då tänker på vemdetnuvar som fick svinis och dog ett halvt dygn senare så känns det inte vidare välplanerat att bo själv i ett hus på landet.

Men som tur är så går de där oroligheterna över på några sekunder och jag har ju faktiskt överlevt i flera dagar. Se det från den positiva sidan.

I övrigt vet jag inte hur jag ska göra med information som jag fick för några dagar sedan. På ett vis gör det ont i hjärtat att tala om det, för jag vet att det kommer att leda till självförebråelser och några lastbilslass med dåligt samvete. Men samtidigt som det är bland det värsta man kan höra, kan jag inte bara låta det bero.

Jag är dessutom i stort behov av boktips. Jag har precis lidit mig igenom Dan Browns senaste "pusseldeckare". Jag sätter det inom citationstecken för att jag ständigt sitter och utropar "åååh, dumjävlar", "men för helvete!" och liknande för att huvudpersonerna missar att se det uppenbara. Nog för att första regeln i författande är att man inte ska få läsaren att känna sig korkad, men måste man tvunget fördumma karaktärerna så till den milda grad av den anledningen?

uppe i smöret

Alltså den här dagen har det mesta gått så jävla fett på räls att jag får gåshud när jag tänker på det. Jag har fått så många otroliga erbjudanden att ta ställning till och alla dessa skulle potentiellt kunna göra mig till en rik man. (hej jinx!) Trots ett huvud fullt av snor, duktig feber och en nackspärr som inte är av denna världen som suttit i under hela dagen är jag så jävla upp i hejsan att jag funderar på om jag inte har ADHD eller nån annan rätt spännande diagnos.

Shit vad bra det kan gå ibland. Jag är lycklig! Och jag som inte ens tagit mig ur morgonrocken idag.

Men det är nog inte helt friskt (jag är förvisso förkyld) att hoppa omkring och skrika och klappa i händerna. Måste troligtvis undersöka mig. Det är nog allt snor i hjärnan som gör det.

Städ på en söndagskväll

Efter lite Louis CK, en dos av Kvarteret Skatan och ett långt trevligt telefonsamtal med mycket skratt är det, totalt olikt mig, dags att greppa sugaren och ta ett varv. Älska att ha eget hus. Sonen ligger och sover på övervåningen efter en lång dags färd mot natt och bara tomten är vaken. Dessutom finns det inte mycket som kan väcka honom när han väl somnat, inte ens en dammsugare av förkrigsmodell. Här ligger nog med pappersknöckel för att misstänka att här har skett en hel del knullande, men det är bara jag och sonen som har bara haft snor-fest. Och nej, det är inte lika roligt som det låter.

Det händer mycket just nu och jag är glad att det finns människor som trots allt inte får mig att tappa hoppet om mänskligheten. Veckan som kommer är så sjukt späckad med roligheter att jag knappt kan sitta still när jag tänker på det.

Jag har tröttnat lite på att blogga här, det händer så mycket annat skoj just nu att jag inte har tid och lust. Dessutom gillar jag inte envägskommunikationen. Så om ni vill veta saker som händer är det antingen till att svara när jag ringer, eller greppa telefonen själv. Eller varför inte komma hit och hälsa på?

För övrigt är jag sjukt nöjd med att kunna greppa tag i saker direkt istället för att gå och våndas över det innan, som jag gjorde förut. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig. Ett mycket enklare sätt att leva.

Världens bästa pappa

Igår var det breakthrough på alla fronter. Sonen och jag var på badhuset och kände på vattnet. Sonen hade som mest 380 centimeter oerhört djupt vatten under sig och han och hans småstjärnepolare N gjorde hopp från trampolinen, utan flytkuddar. Läskighetsfaktorn var hög i början, men stegvis gick det fint och Sonen studsade till sist ganska högt på svikten och vågade sig till och med på att dyka. Det måste ha gjort gott att ha en vecka i vattnet i Utomlands, för simtagen satt klockrent. /me a proud daddy.

Igår när vi skulle somna sa Sonen: "Jag älskar dig. Jag älskar dig mest. Inte lika mycket." Jag antar att han en gång för mycket hört mig säga att det är okej om han älskar mig och sin mamma lika mycket. Han är rolig, min son.

Själv har jag helt plötsligt blivit målinriktad. Ett av målen är att aldrig någonsin ha ett ostädat hem i mer än 24 timmar. Det målet har stått sig i över tre veckor nu, vilket är lite olikt mig. Det brukar gradvis bli mer och mer ostädat, tills jag tvingar mig själv att tokstäda. Det här sättet är väldigt mycket enklare. Ett annat mål är att jag ska klara av att göra en bakåtvolt på skidor, vilket jag igår började träna inför. Medan Sonen hoppade bomben, övade jag mig i att göra bakåtvolt. För första gången. Och jag satte den efter andra försöket. Första försöket sved en aning. Sen blev det säkert femtio hopp till. Jag har hittat många nya muskler i bland annat fötterna.

Andra mål som jag är i gott hopp om att genomföra är att fixa releasefester på 20 platser i Sverige. Jag känner mig som värsta Bindefelt.

Jag har en underbar jobböppning om jag anstränger mig lite extra. Att få hålla på med det som jag tycker om allra mest är få förunnat och jag är så sjukt taggad att det är svårt att sitta still.

Ikväll ska jag på dejt. Det blir en kort dejt, pga jobb, men ändå en dejt. Jag stortrivs med livet just nu. Allt faller på plats och jag känner mig harmonisk och nöjd. Det mesta känns väldigt härligt.

Död

Nu är Donlad död. Det var väl inte mer att vänta när han knappt ätit något sedan i juni. Jag kan bara hoppas att han har det bättre där han är nu, även om ateisten i mig säger att det inte finns något 'där'. Vila i frid Donlad, och hoppas att du får klappa på dina älskade djur.