I ICA-butiken där jag pinsamt ofta brukar handla min lunch numera eftersom jag inte orkat fixa matlådor på flera veckor, jobbar det en tjej/kvinna som ungefär lika ofta brukar sitta i kassan när jag ska handla. Åldern är rätt så obestämbar, hon kan vara allt mellan 25 och 35. Vad som däremot står bortom allt tvivel är att hon är den suraste jävel jag sett bakom en kassaapparat. Ever.
Mungiporna sitter i höjd med hakspetsen och jag har ibland funderat på om hon är anatomiskt missbildad på det sättet eller om en människa kan vara så jävla tvärsur varje dag. I förra veckan upptäckte jag att hon faktiskt kunde vara glad med uppåtpekande mun, för då log hon lite medlidsamt med en kollega som troligen drog ett skämt. Den bedömningen gjorde jag eftersom kollegan ifråga skrattade så hon grät och stående hopkurad med magkramper var på vippen att klappa sig på knäna av humoröverskottet. Om skämtet var roligt eller inte kunde jag däremot inte bedöma.
Så bara för att jävlas tänkte jag att jag skulle vara så äppelkäckt jävla überglad varje gång jag handlade av surkärringen, bara för att provocera och se hur länge hon kunde härda ut. Sagt och gjort.
Varje gång jag har handlat därefter har jag gjort det av henne, bara för att. Och varje gång har jag inte sagt "hej", utan "HEEEEEJ!" med ett brett leende, slängt in någon rolig (eller "rolig") kommentar och överdrivit mitt "tackartackar!!" så mycket det bara gått.
Man kan väl säga som så att det inte har burit frukt. Än så länge. Eller ja, det beror ju på vad man vill ha ut av det. Själv vill jag mest se om det går att få surfittan att le en aning. Dagens bravad hjälpte dock inte till något nämnvärt i den riktningen, tror jag.
Eftersom det är sista dagen att handla med femtioöringar idag, tänkte jag mig att jag skulle göra mig av med skiten en gång för alla. Jag samlade ihop sjutton spänn, dvs 34 femtioöringar och tänkte att jag skulle handla mig något för dem. Då jag för en gångs skull har matlåda med mig dagen till ära, skulle jag se vad det räckte till i godishyllan. Det blev en Marabou 200-grams chokladkaka som gick för det facila priset av 16 kronor och nittio öre.
Så jag knäppte på ett leende som säkert skulle få ett mindre djur att fly för livet och sa "HeeeeeeJ!". Hon tittade avmätt i min riktning och jag kände segervittring när hon drog chokladkakan genom streckkodsläsaren.
- Sjutton kronor, sa hon utan det minsta tillstymmelse till glädje.
- Håll till gooodooo, kvittrade jag och hävde ner en näve femtioöringar i hennes hand.
Att säga att hon såg desillusionerad ut var ett understatement. Hon såg håglöst och rätt trött på högen med småpengar och gjorde ett tafatt försök att börja räkna dem. Hon hann med fyra stycken innan hon uppgav ett karaktäristiskt "ÄHH!" och slängde ner allihop i rätt fack i kassaapparaten.
- Ha en trevlig dag! sa jag för att lätta upp stämningen lite. Det stora leendet satt som en gummimask i ansiktet.
Hon gav mig en trött blick och ägnade sig åt nästa kund. Jag tror hon gillar mig.
torsdag 30 september 2010
tisdag 28 september 2010
Snart är det oktober. I fjällen är det redan vitt och jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Det känns som att det inte var så länge sedan det var sommar. Allt försvinner i någon sorts arbetstöcken där jag går till kontoret, uträttar nåt och åker hem och lägger mig. Varannan vecka byts detta ut mot att jag bryter efter "halva dagen", hämtar Sonen på skolan och hittar på saker med honom de sista timmarna av dygnets vakna.
I enstaka fall bryts det av med andra roliga saker, som en krogrunda eller som i helgen med fjällvandring.
Igår var jag och Sonen på badet (för omväxlings skull). Sonen mötte en ny bekantskap var kortare än Sonen och hävdade att han var tio år.
Igår kväll, när Sonen skulle gå och lägga sig, ville han diskutera detta som jag menade var en lögn.
- Kan vi prata lite pappa?
- Klart vi kan göra det, gubben.
- Pappa, välkommen till gruppen där vi pratar om att ljuga.
Det finns inte ord för hur gränslöst jag älskar den där killen.
Igår var också dagen då det var utvecklingssamtal. Det är riktigt, riktigt svårt att hålla sig från att le när Sonen sitter där och är rätt så jävla sugen på att få säga nåt. Speciellt då han fått lära sig att man ska räcka upp handen och han sitter där med båda händerna i luften samtidigt, som för att understryka hur angeläget det känns.
På torsdag ska jag nog sitta med i skolan en förmiddag för att se hur det går till. Jag ska nog ta med mig pokerfejjan då, det kan behövas.
I enstaka fall bryts det av med andra roliga saker, som en krogrunda eller som i helgen med fjällvandring.
Igår var jag och Sonen på badet (för omväxlings skull). Sonen mötte en ny bekantskap var kortare än Sonen och hävdade att han var tio år.
Igår kväll, när Sonen skulle gå och lägga sig, ville han diskutera detta som jag menade var en lögn.
- Kan vi prata lite pappa?
- Klart vi kan göra det, gubben.
- Pappa, välkommen till gruppen där vi pratar om att ljuga.
Det finns inte ord för hur gränslöst jag älskar den där killen.
Igår var också dagen då det var utvecklingssamtal. Det är riktigt, riktigt svårt att hålla sig från att le när Sonen sitter där och är rätt så jävla sugen på att få säga nåt. Speciellt då han fått lära sig att man ska räcka upp handen och han sitter där med båda händerna i luften samtidigt, som för att understryka hur angeläget det känns.
På torsdag ska jag nog sitta med i skolan en förmiddag för att se hur det går till. Jag ska nog ta med mig pokerfejjan då, det kan behövas.
fredag 24 september 2010
Action speaks louder than words
Jag bekänner gärna min beundran av naturen och jag hade innan hösten började lovat mig själv att jag skulle komma ut i den lite oftare. Men det finns många saker som jag behöver prioritera före det och jag har intalat mig själv att jag inte har tid. Jag har verkligen bestämt mig många gånger för att den här helgen sticker jag.
Jag hade tänkt att få med Sonen ut också, men det har alltid varit något som kommit emellan. Talk is cheap.
Nu tänker jag däremot inte låta något stoppa mig, så i eftermiddag sticker jag upp till Storulvån för ett par välbehövliga dagars fjäll. Har jag tur så får jag med mig några gamla FL:are också, annars jobbar A däruppe fortfarande och hon har lovat att ta kvällen ledig.
Nu ska jag koppla ner och glömma allt vad IT-projekt och bokskrivande är och ladda inför bastu och kvällsöl på Storulvåns fjällstation.
Får väl se hur mysigt det blir. Som William Shakespeare skrev, "de ting vi begär är det större fröjd att jaga än att äga". Om inte annat uppskattar man livets små ting, som värme och köksutrustning, mer efter att ha varit ute några dagar och det är alltid välkommet.
Jag hade tänkt att få med Sonen ut också, men det har alltid varit något som kommit emellan. Talk is cheap.
Nu tänker jag däremot inte låta något stoppa mig, så i eftermiddag sticker jag upp till Storulvån för ett par välbehövliga dagars fjäll. Har jag tur så får jag med mig några gamla FL:are också, annars jobbar A däruppe fortfarande och hon har lovat att ta kvällen ledig.
Nu ska jag koppla ner och glömma allt vad IT-projekt och bokskrivande är och ladda inför bastu och kvällsöl på Storulvåns fjällstation.
Får väl se hur mysigt det blir. Som William Shakespeare skrev, "de ting vi begär är det större fröjd att jaga än att äga". Om inte annat uppskattar man livets små ting, som värme och köksutrustning, mer efter att ha varit ute några dagar och det är alltid välkommet.
torsdag 23 september 2010
onsdag 15 september 2010
Marriage of convenience
Från symptomfri till totalförkyld på cirka tre timmar. Där har vi gårdagskvällen i ett nötskal. Tur att jag inte har några möten idag. Tanken var någonstans att jag och Sonen skulle ut och hitta på något skoj idag, men jag vet inte riktigt om jag orkar några större utsvävningar idag. I värsta fall blir det som i söndags, när vi åkte på Djungelhuset, vilket Sonen var sjukt taggad inför.
När vi kom dit betalade jag inträdet och gick och satte mig och läste en bok. Sonen, som egentligen skulle haft med sig sin bästa polare, var inte road av det. Eller av Djungelhuset i stort, för den delen. Efter femton-tjugo minuter kom han till bordet och ville att jag skulle vara med och leka. Jag hade precis noll energi och ingen större lust. Han tjatade dock till sig pengar att göra något roligt till, och kom några minuter senare tillbaka med en leksak för tio spänn. Från en sån där jävla automat.
Leksaken bestod i något så simpelt som en formgjuten sköldpadda som man stoppade in några frisbee-liknande föremål i enkronas-storlek i, för att sedan skjuta iväg detsamma några meter. Den var rolig i ungefär två minuter. På dessa två minuter lyckades Sonen med att skjuta en servitris på benet, samt skjuta en födelsedagsfirande tjej på armen. Sonen, helt omedveten om att det är så man flirtar när man är 6-8 år gammal (och i vissa fall även över 30), missade helt att tjejen satt och log åt honom från några bord bort.
Sonen hade dessutom slarvat bort sin tjuga som han skulle köpa glass för. Någonstans mellan kontoret och Djungelhuset hade den försvunnit. Förmodligen för att Sonen ideligen ska ta upp pengarna ur fickan och titta på dem, och sen bli helt distraherad av ett dammkorn, en spännande fläck på rutan, en plastpåse, en förbipasserande lastbil, ett tåg eller vad annat som kan komma i hans väg och därefter helt glömma bort att han har plockat upp pengarna i fråga och släppa dem där han sitter och står, alternativt lägga ifrån sig den medan hjärnan är upptagen med något helt annat. Om man slår upp ordboken och kollar upp "disträ"... ja, ni vet.
Jag, som redan var lite irriterad för att han gnällde och ville gå hem efter tjugo minuter, efter att ha betalt en hundring i inträde, vägrade (o)pedagogiskt att ge honom mer pengar utan tyckte att han kunde hålla reda på de han hade.
Efter tjugo minuters diskussion, gråt, korsade armar och en femtiljard "orättvist!" fick jag nog, sa att "nu går vi hem", tog leksaken som numera var värdelös eftersom Sonen hade tappat bort grejerna man sköt iväg, slängde den i närmsta papperskorg och stegade iväg mot bilen. Sonen släntrade efter, med gråten i halsen. Jag kände mig som världens bästa pappa. Eller inte. Men mest var jag sur och grinig.
I bilen låg tjugokronorssedeln på golvet i baksätet och jag tog den, och förklarade (o)pedagogiskt att jag tog den för att täcka mina kostnader för inträdet. Sonen som såg chansen för glass segla iväg blev givetvis jätteledsen. Heja mig.
Väl på kontoret igen tryckte jag ett Memory-spel i handen på honom och sa att han skulle gå ut och öva lite på att komma ihåg. Ytterligare poäng till mig för gott föräldraskap.
Efter tio minuter kom han in igen och sa att han var färdig. Jag hade lugnat ner mig då och vi satte oss och spelade tv-spel. Som numera verkar ha fått ännu fler positiva effekter än motorisk färdighet. Undra om tv-tittande någon gång kommer att finnas ha positiva hälsoeffekter. Jag är tveksam. Efter en timmas spelande var det dags för oss att skeppa hem Sonen till hans mor, varvid han börjar stortjuta och protestera. Men efter fem-tio minuters "orättvist" och gråt och tandagnisslan gick det också bra.
Fast jag vill verkligen inte återuppleva den dagen. Jag kände mig usel.
Så för att undvika detta kommer jag att följa minsta motståndets lag idag. Jag har ingen energi till nåt annat och definitivt inte till att vara ovänner.
När vi kom dit betalade jag inträdet och gick och satte mig och läste en bok. Sonen, som egentligen skulle haft med sig sin bästa polare, var inte road av det. Eller av Djungelhuset i stort, för den delen. Efter femton-tjugo minuter kom han till bordet och ville att jag skulle vara med och leka. Jag hade precis noll energi och ingen större lust. Han tjatade dock till sig pengar att göra något roligt till, och kom några minuter senare tillbaka med en leksak för tio spänn. Från en sån där jävla automat.
Leksaken bestod i något så simpelt som en formgjuten sköldpadda som man stoppade in några frisbee-liknande föremål i enkronas-storlek i, för att sedan skjuta iväg detsamma några meter. Den var rolig i ungefär två minuter. På dessa två minuter lyckades Sonen med att skjuta en servitris på benet, samt skjuta en födelsedagsfirande tjej på armen. Sonen, helt omedveten om att det är så man flirtar när man är 6-8 år gammal (och i vissa fall även över 30), missade helt att tjejen satt och log åt honom från några bord bort.
Sonen hade dessutom slarvat bort sin tjuga som han skulle köpa glass för. Någonstans mellan kontoret och Djungelhuset hade den försvunnit. Förmodligen för att Sonen ideligen ska ta upp pengarna ur fickan och titta på dem, och sen bli helt distraherad av ett dammkorn, en spännande fläck på rutan, en plastpåse, en förbipasserande lastbil, ett tåg eller vad annat som kan komma i hans väg och därefter helt glömma bort att han har plockat upp pengarna i fråga och släppa dem där han sitter och står, alternativt lägga ifrån sig den medan hjärnan är upptagen med något helt annat. Om man slår upp ordboken och kollar upp "disträ"... ja, ni vet.
Jag, som redan var lite irriterad för att han gnällde och ville gå hem efter tjugo minuter, efter att ha betalt en hundring i inträde, vägrade (o)pedagogiskt att ge honom mer pengar utan tyckte att han kunde hålla reda på de han hade.
Efter tjugo minuters diskussion, gråt, korsade armar och en femtiljard "orättvist!" fick jag nog, sa att "nu går vi hem", tog leksaken som numera var värdelös eftersom Sonen hade tappat bort grejerna man sköt iväg, slängde den i närmsta papperskorg och stegade iväg mot bilen. Sonen släntrade efter, med gråten i halsen. Jag kände mig som världens bästa pappa. Eller inte. Men mest var jag sur och grinig.
I bilen låg tjugokronorssedeln på golvet i baksätet och jag tog den, och förklarade (o)pedagogiskt att jag tog den för att täcka mina kostnader för inträdet. Sonen som såg chansen för glass segla iväg blev givetvis jätteledsen. Heja mig.
Väl på kontoret igen tryckte jag ett Memory-spel i handen på honom och sa att han skulle gå ut och öva lite på att komma ihåg. Ytterligare poäng till mig för gott föräldraskap.
Efter tio minuter kom han in igen och sa att han var färdig. Jag hade lugnat ner mig då och vi satte oss och spelade tv-spel. Som numera verkar ha fått ännu fler positiva effekter än motorisk färdighet. Undra om tv-tittande någon gång kommer att finnas ha positiva hälsoeffekter. Jag är tveksam. Efter en timmas spelande var det dags för oss att skeppa hem Sonen till hans mor, varvid han börjar stortjuta och protestera. Men efter fem-tio minuters "orättvist" och gråt och tandagnisslan gick det också bra.
Fast jag vill verkligen inte återuppleva den dagen. Jag kände mig usel.
Så för att undvika detta kommer jag att följa minsta motståndets lag idag. Jag har ingen energi till nåt annat och definitivt inte till att vara ovänner.
torsdag 9 september 2010
Dags att sluta gnälla och ta tag i saker och ting. Det var dagens stora uppgift. Det kunde förmodligen gått både bättre och sämre, men nu är åtminstone hälften av det jag behöver få gjort den här veckan klart. Den andra hälften får bli morgondagens problem. Istället tänker jag besöka några vänner och hänga lite, har en del att bjuda igen sedan vår lilla middag igår kväll. Middagen slutade med utgång och jag blev treatad på det mesta, så nu har jag en liten tacksamhetsskuld att återgälda.
Så kvällen kommer att avnjutas medelst bowling. Ska bara kasta mig in i duschen och tvätta bort morgonpromenaden jag tog vid lunchtid.. Tur att jag inte haft några spontana kundbesök idag.
Jag lämnar er med ett fantastiskt videoklipp och ett budskap: know thy limits.
Så kvällen kommer att avnjutas medelst bowling. Ska bara kasta mig in i duschen och tvätta bort morgonpromenaden jag tog vid lunchtid.. Tur att jag inte haft några spontana kundbesök idag.
Jag lämnar er med ett fantastiskt videoklipp och ett budskap: know thy limits.
onsdag 8 september 2010
A full cup of whine
Idag har vi äntligen kommit till skott och köpt en dansmatta. Sonen har velat ha en sedan Monsters vs. Aliens hade premiär i vardagsrummet och jag har inte orkat beställa någon på nätet. Jag trodde nämligen inte att några butiker i staden hade några. Men idag när vi var ute och gjorde stan gick vi igenom alla tänkbara och hittade en XBox 360-matta på Videoteket. Jag prutade ner den från 299 till 99 spänn och sen gick vi hem och testade.
Den fungerade givetvis inte på en gång. Det är ju trots allt en pryl som specialdesignats för XBox 360. Men efter någon minuts googlande så hittade jag en sida som beskrev hur man skulle få igång den och några ytterligare minuter så var den redo att testas.
Det var s k i t s v å r t. Mina stela preussiska höfter hade inte en field day precis. Men roligt det var det. Nu ska jag bara fixa några nybörjarlåtar så att Sonen får en mjukstart. Det var sjukt mycket informationsöverbelastning att titta på skärmen och steppa runt samtidigt. Även för honom. Helst i 140+ BPM. All jävla respekt till de som klarar av att hoppa runt sådär. Det är inte så enkelt som det ser ut. Och det ser inte ens enkelt ut.
Which brings me about to the whining part. Jag har ont precis överallt i hela jävla kroppen. Jag har en inflammerad nackmuskel, två inflammerade ryggkotor, en inflammation någonstans i fotvalvet på höger fot, vänster knä har ballat ur och till råga på allt är jag trött som ett hus efter att av någon underlig jävla anledning ha suttit uppe till halv fyra inatt och spelat Super Metroid. Själv.
Jag. Som inte spelat spel aktivt under den här halvan av mitt liv.
Men värst är inflammationerna. Jag sover kasst, kan inte motionera som jag vill. Jag känner mig som åttio år och har gjort sedan i söndags kväll. Jag borde verkligen sätta mig med ett antal projekt som jag måste ta tag i nu, men jag har ingen som helst ork och lust. Allt jag duger till är att vara ute i det fina vädret och försöka gå bort mitt onda. Det går sådär.
Jag hoppas verkligen att nästa vecka blir bättre, så jag slipper riskera att ta ut mitt mående på Sonen.
Fy fan.
Dessutom funderar jag på om inte matställen borde införa serveringsförbud, precis som de kan neka inträde till någon som är för full på klubbar och uteställen. Jag frossade på Frasses, ett superskrovmål för att få bukt med en rätt rejäl hunger som smög sig på idag. Precis när jag skulle sätta mig och äta kommer det ett rejält fläskberg in. En 200+-kilos snubbe med stripig och flottig page-frisyr, luddigt skägg och rejält häng på jeansen. En rutig flanellskjorta satt som ett tält med stramande knappar på framsidan.
När jag skulle sätta tänderna i burgaren kom snubben och satte sig vid bordet intill mitt, med ryggen åt. När han drog fram stolen, jag trodde ärligt att han skulle sitta på två, för att avlasta, blottade han sina enorma boxerkalsonger för mig. Jag tappade helt ärligt aptiten och fick kväljningar.
Han kan inte ha varit mer än knappa 20 och redan vaggade han fram som en pensionär med stroke. Han kunde inte gå ordentligt utan fick vrida sig runt på fötterna för att ta sig framåt. Jag antar att knäna riskerade att gå av om han böjde på dem.
Jag hade velat anmäla hans föräldrar för barnmisshandel, för sådär fet blir man inte på egen hand. Man måste ha mångårig hjälp och ett stort stöd hemifrån.
Efter att ha bytt plats fick jag åtminstone i mig min egen burgare och tillbaka aptiten någorlunda för att bli mätt. Jag övervägde dock att börja leva på rötter, sallad och bär i resten av mitt liv där i några minuter..
Den fungerade givetvis inte på en gång. Det är ju trots allt en pryl som specialdesignats för XBox 360. Men efter någon minuts googlande så hittade jag en sida som beskrev hur man skulle få igång den och några ytterligare minuter så var den redo att testas.
Det var s k i t s v å r t. Mina stela preussiska höfter hade inte en field day precis. Men roligt det var det. Nu ska jag bara fixa några nybörjarlåtar så att Sonen får en mjukstart. Det var sjukt mycket informationsöverbelastning att titta på skärmen och steppa runt samtidigt. Även för honom. Helst i 140+ BPM. All jävla respekt till de som klarar av att hoppa runt sådär. Det är inte så enkelt som det ser ut. Och det ser inte ens enkelt ut.
Which brings me about to the whining part. Jag har ont precis överallt i hela jävla kroppen. Jag har en inflammerad nackmuskel, två inflammerade ryggkotor, en inflammation någonstans i fotvalvet på höger fot, vänster knä har ballat ur och till råga på allt är jag trött som ett hus efter att av någon underlig jävla anledning ha suttit uppe till halv fyra inatt och spelat Super Metroid. Själv.
Jag. Som inte spelat spel aktivt under den här halvan av mitt liv.
Men värst är inflammationerna. Jag sover kasst, kan inte motionera som jag vill. Jag känner mig som åttio år och har gjort sedan i söndags kväll. Jag borde verkligen sätta mig med ett antal projekt som jag måste ta tag i nu, men jag har ingen som helst ork och lust. Allt jag duger till är att vara ute i det fina vädret och försöka gå bort mitt onda. Det går sådär.
Jag hoppas verkligen att nästa vecka blir bättre, så jag slipper riskera att ta ut mitt mående på Sonen.
Fy fan.
Dessutom funderar jag på om inte matställen borde införa serveringsförbud, precis som de kan neka inträde till någon som är för full på klubbar och uteställen. Jag frossade på Frasses, ett superskrovmål för att få bukt med en rätt rejäl hunger som smög sig på idag. Precis när jag skulle sätta mig och äta kommer det ett rejält fläskberg in. En 200+-kilos snubbe med stripig och flottig page-frisyr, luddigt skägg och rejält häng på jeansen. En rutig flanellskjorta satt som ett tält med stramande knappar på framsidan.
När jag skulle sätta tänderna i burgaren kom snubben och satte sig vid bordet intill mitt, med ryggen åt. När han drog fram stolen, jag trodde ärligt att han skulle sitta på två, för att avlasta, blottade han sina enorma boxerkalsonger för mig. Jag tappade helt ärligt aptiten och fick kväljningar.
Han kan inte ha varit mer än knappa 20 och redan vaggade han fram som en pensionär med stroke. Han kunde inte gå ordentligt utan fick vrida sig runt på fötterna för att ta sig framåt. Jag antar att knäna riskerade att gå av om han böjde på dem.
Jag hade velat anmäla hans föräldrar för barnmisshandel, för sådär fet blir man inte på egen hand. Man måste ha mångårig hjälp och ett stort stöd hemifrån.
Efter att ha bytt plats fick jag åtminstone i mig min egen burgare och tillbaka aptiten någorlunda för att bli mätt. Jag övervägde dock att börja leva på rötter, sallad och bär i resten av mitt liv där i några minuter..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)