Jag har introducerat Sonen till Super Nintendo. På datorn i en emulator visserligen, men det spelar mindre roll. Med en joypad med alla knapparna och några till, samt fullskärmsläge så känns det som the real deal.
Det är lite som att köpa en bilbana till en ettåring. Förvisso är Sonen biten som fan och sitter och kommenterar händelserna så jäkla roligt att jag håller på att knäckas av skratt. Som första Brinstar-bossen i Super Metroid till exempel, som han har följande monolog med.
- Hej bossen, jag är väldigt arg på dig. Du har varit stygg och jag måste faktiskt döda dig.
Eller på Zelda - a link to the past.
- Hej prinsessan, ja nu ska jag rädda dig ur fängelsehålan. Jo, jag vet att det har varit mörkt och kallt...
och så vidare.
Jag måste bara lära mig att inte störa mig på och bli irriterad över att han skulle kunna sitta i säkert en kvart och se på när en "övervakningskamera" följer hans gubbe med en gul ljusstråle, och om han duckar bakom lite prylar på skärmen så ser den honom inte längre.
Då måste jag gå därifrån, för jag vill ju komma FRAMÅT. Men inte Sonen. Han trivs som allra bäst om han får spela första uppdraget (rädda prinsessan ur fängelsehålan) på Zelda, och första banan på Super Metroid om och om igen. Och igen. Och igen.
Då får jag psykbryt om jag sitter bredvid. Men det måste jag som tur är inte göra hela tiden. Men tydligt är att Super Nintendo inte är riktat till dem som inte kan prata och läsa engelska flytande. När jag ska sitta och översätta åt Sonen är jag inte en av dem. Jösses vad segt det går att översätta i huvudet ibland.
Näe, nog med detta, nu ska jag spela lite innan Sonen vaknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar