yay!

These are the times sjöng INXS i en film med Wesley Snipes som vi kollade på när vi var som mest fallskärmskåta. Den är inte så tidsenlig längre, men budskapet är mer aktuellt än på länge.

I torsdags slog jag på stort och hade kostym, skjorta och slips på mig. Tanterna på jobbet var som galna. Vad jag hade glömt var att vi hade IT-strategimöte på morgonen och det var dags för mig att pitcha min idé. Tydligen en effekt av att köra afterwork mitt i veckan.

IT-strategigruppen var ungefär lika exalterad över min klädsel som de övriga. Det roliga var att gruppen var lika exalterad (med några lysande undantag) över min idé. Så på fredag ska vi skriva ihop en projektansökan till Europeiska Sociala Fonden, på tisdag ska jag träffa de kommunala IT-cheferna och göra en dragning för dem.

Jag kan numera titulera mig projektledare. Har jag tur så kan jag anställa mig själv i projektet och ta tjänstledigt. That equals höjd lön. Rätt rejält.

Nästan så jag blir lite vidskeplig. Jag måste nog ut och skaffa mig en kostym imorgon.

Och leta fram snickarbrallorna, för nästa helg är det dags för övertagande av lägenhet och ombyggnation av en hall. Till att börja med.

Filmtajm

Jag har sett en av min ungdoms favoritfilmer med Sonen. En Björn Skifs i en form vi inte sett honom sedan Chess, nämligen den fantastiska Strul.

Synd att säga att det är ett filmiskt mästerverk. Speciellt illa är det när det ska skjutas "natt"-scener då blåfiltret ligger över linsen mest hela tiden. Inget subtilt blått heller, mer något 80-tals neonblått. Och färgerna blöder, ljudet är pålagt som på en italiensk maffia-serie från förra året, dvs. inte helt jävla ur synk, men bra nära.

Men ändå väcker den en del roliga minnen från gångna tider.

Framförallt vaknar en del citat till liv som jag inte använt på ett tag men som var en ständig del av vokabuläret förut. Såna som jag inte ens längre kopplar till filmen. Men där var dom.

Sonen skrattade på ungefär rätt ställen hela tiden, men då den är från elva år innehöll den en del som jag inte riktigt tänkte på. Svordomar. En jääävla massa svordomar, faktiskt.

En liten miss i kalkylen där.

Under resten av helgen ska vi beta av Göta Kanal och Drömkåken också. Kan ju fan inte bara se på tecknat.

When hype does not become reality

Nu sitter jag här med en sprillans ny MacBook Pro. Frågan som ganska direkt infinner sig är "now what?"

Jag hade faktiskt sett fram emot att få den, kanske inte som ett barn på julafton men bra nära. I förra veckan hjälpte jag chefen igång med sin nya MacBook Pro och datoranalfabet som han är (man blir tydligen det efter några år med sekreterare) så var det jävligt underhållande att se hans ansiktsuttryck. Efter några år med en trilskande Windows XP-maskin av typen

"Windows XP har detekterat en ny USB-enhet, vill du använda den?" ja
"Ska windows XP söka efter drivrutiner?" Ja
"Nu har jag varit duktig och installerat drivrutiner. Vill du använda den nu?" JA
"Vilket program vill du öppna med USB-enheten?" JAG VILL BARA SE MINA JÄVLA FILER!

är det rätt intressant att se hur en användare reagerar på Apples designfilosofi. Tryck i ett USB-minne, det dyker upp på skärmen. Sätt i en telefon, den dyker upp som anslutningsalternativ. Sätt i en skärm, den detekteras automatiskt och går att använda direkt. Sätt igång presentationsprogrammet och kör på den nyss inkopplade skärmen på en gång, utan frågor eller konfigurering. Slå igen locket på MacBooken och tryck på det externa tangentbordet och voilá, den externa skärmen vaknar till liv och låter dig arbeta.

Chefen såg mest ut som en fågelholk och frågade tre-fyra gånger: "Ska det vara såhär enkelt?" Jag kände mig som jultomten. Den här veckan har han gått som nyfrälst maciban och proklamerat till alla som velat höra på: "Det här med Mac, det är bra det..."

Själv har jag inte riktigt kommit till det stadiet än. Jag sitter här och inser att en dator är inte bättre än sina program. Jag måste medge att jag är lite imponerad över hur smidigt allt är, men sen då? Jag har inga filmer på datorn, ingenting som kan göra mig mer produktiv eller ens ha mer roligt än vad jag har på min Ubuntu-dator. Som dessutom är skrämmande lik macen på användbarhetsområdet numera.

Kanske om jag installerar Keynote så blir jag nöjd. Men eftersom mitt föredrag nästa tisdag handlar om det det handlar om är det ett egenvärde i att inte använda Keynote.

För övrigt det viktigaste föredraget jag någonsin hållit, åtminstone för min fortsatta yrkeskarriär.

Det ska bli riktigt roligt.

För övrigt är det någon som hittat hit till bloggen genom att söka på "RÖVKNULLAD TOLVÅRING", komplett med versaler och allt. Det tycker jag är fint på något sätt.

Och nu lär det väl bli ännu fler som hittar hit på det sökbegreppet.

tant K

Det finns en kvinna på mitt jobb, vi kan kalla henne K. Hon är i princip helt omöjlig att bedöma åldern på, men min gissning skulle bli någonstans runt femtio. Jag har inte jobbat så länge, knappt två månader, och den här kvinnan ska sluta nu på tisdag. Under hela den här tiden har hon dock uppfört sig en aning underligt för en kvinna i hennes ålder. Tydligen så pluggar hon på en magisterexamen eller nåt och har bara haft den här tjänsten på femtio procent. Det har gjort att när jag suttit en del måndag- och onsdagkvällar så har hon gjort det också. Hon har jobbat på FKassan, vilket inte är det hetaste jobbet i min bok.

Jag är sällan den som går hem först från jobbet. Speciellt inte eftersom kvällarna är den tiden då jag kan få saker och ting uträttade utan att bli avbruten av en massa datoranalfabeter som vill ha hjälp med än det ena än det andra, även fast det inte ingår i mina arbetsuppgifter. Vi har exempelvis en kvinna som inte har en aaaaning om hur man sparar filer, vart de hamnar och vad ett filformat är. Hon har som tur är bara jobbat i några veckor men håller redan på att göra mig galen. Jag kan som tur är allt som oftast delegera hennes frågor till någon medarbetare. Vi har ju åtminstone 3 IT-pedagoger som säkert är mer lämpade att förklara sånt än jag. Speciellt om det börjar närma sig lunch och blodsockret är lågt. Då skulle jag utan problem kunna dunka tangentbordet i skallen på kärringen.

Anywhooo, tillbaka till K. Jag har en stor dokumentmaskin (printer/scanner/the works) utanför mitt kontor. Av någon anledning så på kvällstid, när hon skriver ut så tar hon en lov kring mitt kontor, ställer sig i dörröppningen och lutar sig mot dörrkarmen och börjar prata. Det är inte riktigt på vägen heller, utan man måste gå några meter åt fel håll för hennes del, hon sitter åt andra hållet i korridoren. Till en början var jag som sagt alldeles ny på jobbet och ville vara trevlig tillbaka, men det började bli påfrestande redan efter första månaden. Hon började ställa sig med ryggen mot dörrkarmen, med skulderbladen på var sin sida om den och ena benet böjt med foten vilande mot densamma. Sådär står bara folk som vill bli kyssta på vägen ut. Typ.

Jag har alltmer börjat känna mig som en köttbit som utstirras av ett hungrigt lejon när hon kommer och börjar prata, men jag har inte riktigt förstått varför. Förrän igår.

- Jaså, K. Hur gammal tror du att hon är? frågade en kollega.

Hon har ungefär liknande frisyr som min mor, som är över sextio nu. Kläderna hon har på sig signalerar tant på 100 meters avstånd. Ändå är hon inte speciellt rynkig, om ens alls när jag tänkte efter. Hon är runt 1,60 lång och lite krumryggad.

- Tja, 45 kanske, sa jag och ville vara snäll.
- Hon har precis fyllt trettio, sa han, och jag tror att hon kommer att dö som ungmö.

Några timmar senare kom hon återigen in på kontoret och sa att hon skulle jobba kväll, men hon var orolig att hon inte skulle komma in. Hon skulle nämligen hem en sväng och kolla på skidskytte. Hos oss är det ofta rätt tomt på fredageftermiddagarna, så eftersom jag skulle vara kvar ville hon ha mitt telefonnummer så hon var säker på att kunna komma in.

Jag fick panik i ungefär 10 sekunder. Jag kommer ALDRIG att lämna ut mitt mobilnummer till den här människan, tänkte jag. Så kom jag på att jag ju har en fast telefon också, som jag knappt använder.

- Du kan få numret till den här. Större chans att jag hör när den ringer, sa jag och log.

Hon tog emot det, log lite ansträngt och försvann.

Det gäller att vara försiktig.

Sonen är fan en ständig källa till skratt. Det var längesedan som jag skrattade så mycket som jag har gjort i helgen. Lördagen bjöd på det mest schizofrena väder jag någonsin upplevt. Det kändes lite som reklamfilmen för Blossa, där tomten går på löpband och får skyfflar med snö uppblåst på sig genom en stor fläkt.

Ena stunden var det strålande solsken, sen kom en massiv molnbank från Tegefjäll och vräkte ner en snöstorm i 8-10 sekundmeter. Så höll det på ungefär hela dagen. Skinnet i ansiktet kändes som det hade sandpapprats med ganska grova papper, men jävlar vilken åkning det var. Resultatet blev att det låg nästan 10 cm puder i varenda backe och att det var den bästa åkningen på länge, halva dagen. Synd bara att den bästa halvdagen var upphackad i tiominutersdelar.

Men tillbaka till roligheterna. Jag lärde sonen lappkast, alltså att vända på stället med skidor på. Sen står vi på toppen och Sonen och resten av kidsen har en skida åt var sitt håll. Utbrister sedan, "kolla pappa, jag har twintip". Och så har det fortsatt. Ständiga oneliners och roliga uttryck, jag önskar att jag hade skrivit ner hälften av dem.

Söndagen var vikt åt att hoppa i hopp. Jag kan nästan garantera att om några år kommer det bli feta jibbs i närmsta backe för Sonens del. Såg för övrigt en liten skitunge på max 7-8 år satsa allt på ett kort. Han (förutsätter jag) kom utan minsta tillstymmelse till att bromsa och åkte mot ett hopp som är ungefär tre-fyra meter högt. Ett hopp som är lite skålat på slutet. Det syntes ganska tidigt att det skulle gå åt helvete. Det är något med stavföringen på en del mindre ungar som visar att de inte har någon direkt järnkoll på skidåkningen. Jomenvisst, han hoppade, fick jäääääävulsk bakvikt och dammade i backen där det var nästan plant, med bakre skidspetsarna först och sen röven, ryggen och huvudet. Tur att han hade hjälm, skulle man kunna säga. Tack för underhållningen säger jag. Det var lite som en katastroffilm att se det från liften. Alla som tittade måste ha anat katastrofen i antågande.

När vi kom ner till hoppen några minuter senare låg han fortfarande i utkanten av backen och grinade. Tur man är begåvad med en lite försiktigare son.

Sonen spenderar för övrigt mer tid i skogen än i backen numera. Det ska åkas skogsbanor mest hela tiden och finns det någon som har dragit in i skogen så att det bildats två spår mellan ett par träd så ska det provas. Sen får pappa komma och hämta skidorna medan Sonen pulsar tillbaka så att han kommer ut på andra sidan staketet. Till exempel.

Dessutom har jag kommit fram till att det inte alltid är en bra idé att hänga på i de här skogsbanorna. Många av dem är gjorda av barn. För barn. Eller dvärgar. I alla fall inte fullvuxna män på 190(ish) cm. Det kan min axel berätta om. Och min hjälm som numera har en fin repa i sig. Men jag får ju vara glad att det inte är huvudsvålen som har fått sig en reva. Nästa gång ska jag ha på mig ryggskydd.

Näe, nu är det dags att snöra på sig löparskorna för första löpturen utomhus för året. Shit vad vuxet det känns.