Heracillin

Det absolut tråkigaste med att ha fått en spik i foten är att det inte längre går att ta långa morgonpromenader. Eller bada. Jag kan ta mig fram hyfsat numera, såren ser bra ut på båda sidor och jag kan ha på mig två par skor numera. Dock inte samtidigt, men det har å andra sidan inte varit någon större prioritet någonsin. Men när Sonen badar från tidig morgon till sen eftermiddag får jag sitta på land, alternativt halta omkring på bryggan. Eller strunta i att vara med över huvud taget.

Något överdrivet turistande är inte heller på fråga, jag kan inte gå några längre sträckor. Fast sedan igår kväll har jag på ett nytt bandage och det verkar ha räckt för att göra att det känns allmänt bättre. Nu kan jag sätta ner hela foten istället för att gå på hälen och tåspetsarna utan att få ont. Jag tror att slutet på veckan kommer att innebära att jag kan gå helt normalt igen.

I övrigt sitter jag och analyserar mer än jag gör något reellt arbete. I need to snap out of it. Inget gott kan komma ur att sitta och analysera hela dagarna.

Nu blir det lite författande innan Sonen vaknar. Och nytt penicillinpiller. De är stora som stolpiller och går inte att svälja obehindrat även fast jag tog dem i åtta månader senast det begav sig.

Man kan tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget, men icke.

Som slutord tror jag att jag ska tillverka en skylt liknande den som Sandra Bullock bär i 28 dagar, när hon sitter på ett rehabhem för sin alkoholism. En väldigt eh.. trovärdig roll.



När jag till och med tvekar inför att skicka ett supportmail för att det kan såra min yrkesstolthet, då är det dags att fundera på saken i alla fall.