A stroll down Memory Lane

I måndags snöade det. Och när jag gick till skolan i morse låg det ett pudervitt täcke av lätt snö på oviksfjällen. Igår satt jag och kollade igenom filmer från det förra året, när sonen, jag och sonens mamma var på gröna lund och runt om i Stockholm och när vi åkte långfärdsskridskor på påsk. Jag lyckades hitta det bröllop vi var på våren 2008 också och det hela var fint. Jag är glad för den tiden.

På fredag kommer sonen hem och jag drar på höstmarknad i Åre. Vinterutrustning ska köpas in och jag hoppas att det går att hitta bra grejer till sonen också, han behöver nog nya slalompjäxor. På fredag är det också kalas och jag ska ut med ett gäng musiker och lyssna på ett uppträdande. Det ska bli riktigt roligt.

I övrigt har jag nog tagit på mig nog med ideella projekt för att det ska räcka hela hösten och vintern. Nu ska jag bara klämma in de tillfällen när jag ska tjäna pengar, umgås med sonen och plugga, så är saken biff.

Lycklig, lycklig

.. som det var någon som sjöng. Jag är tillbaka efter en veckas paddling, med en avslutning i forskajak. Nu vet jag precis vad jag ska göra när det inte ligger snö. Att sitta i en liten låda mitt i en fors med meterhöga vågor kring sig är bland det coolaste jag gjort. Adrenalinkicken är inte att ta miste på och känslan av att kunna forma sig efter vattnet beroende på var man vill åka.

Det är något speciellt att sitta mitt i ett vattenflöde där jag vet att jag måste prestera mitt bästa för att inte stryka med. Visserligen måste man göra det i andra sammanhang också, när man praktiserar skydiving, eller på en bergssida med bara ett rep och en kritpåse, eller varför inte med ett par skidor på fötterna, men det här är ju det färskaste påfundet för mig, så det känns lite speciellt. Kanske blir jag en luttrad forspaddlare om 10 år, men det tar jag då.

Nu är det tillbaka till verkligheten igen och börja styra upp praktik och andra projekt. Jag gillar mitt liv.

And the hits just keep on coming

Jag har varit blyg. Egentligen är jag väl fortfarande lite blyg i vissa sammanhang, men det har blivit bättre. Sonen har också börjat bli blyg i vissa sociala situationer, medan han i andra bara tar hur mycket plats som helst. Men just i inledningsskeden av en kontakt är det svårt. I lördags var det riktigt roligt att se hur han först vägrade umgås med den jämnåriga J, med orden "jag vill inte bli hennes bästa kompis!". Något som sedan ändrades radikalt när de gick hand i hand på storgatan och lekte som f-n hela dagen.


Han är kanske hur rolig som helst, min son. Och världens finaste.

Hur som helst, anledningen till att jag kom in på det här var att jag såg det här Youtube-klippet från Idol, och jag vet inte om jag ska skratta, gråta, gömma mig eller bara ta tag i dom och ge dom en stor kram.



Grym roligt!

Spännande det där med kommunikation

Jag och sonen har planer på att bada lite, så att han kan hålla sig flytande på riktigt tills han ska åka "till utomlands". Jag pratar om detta med en styck kaninkokerska som helt sonika börjar inkludera sig själv i de där planerna. Hur gick det där till egentligen? Sonen umgås jag med själv och med de jag väljer, inte med någon som bjuder med sig själv på saker som vi ska göra.

Jag tycker att jag satt ner foten ett antal gånger, men det verkar inte riktigt slå an. Någon gång ska jag gå en kurs i hur kvinnor fungerar och funderar, för det får jag inte riktigt ihop.

I övrigt så har vi fått tillökning. En dator till står och bara väntar på att bli installerad med barn-program. Jag ska testa OLPC-interfacet Sugar på sonen och se hur han hanterar detta. Det sägs ju vara väldigt intuitivt och nyskapande, och jag tycker om det själv.

Idag blir det fredagsmys och spelkväll. Jag tror att vi ska köra några omgångar Hej knekt och troligtvis det nya spelet som jag köpte, vad det nu hette.

Som avslutningsord så vill jag bara meddela att man inte ska ta åt sig för mycket av det jag skriver. Eventuella likheter med riktiga personer jag känner är för det mesta ett sammanträffande.

Poor Donlad

Min mors svåger ska som sagt dö i cancer. Det gör mig rätt förbannad, eftersom jag är övertygad om att han inte hade behövt göra det om han bara hade sluppit den värdelösa vårdcentralen som förstainstans.

I maj månad, kom han till samma vårdcentral som 2001(ish) upplyste mig om att när jag inte kunde ta ett enda steg utan att det kändes som om höften skulle gå av, det var ryggskott. Jag satt på ett möte, avslutade det och upptäckte att jag helt plötsligt inte kunde ta mig ur stolen. Jag hade haft ont en längre tid, där det huggit till i ryggen med jämna mellanrum. Jag hade haft svårt att gå lite till och från i några veckors tid. När jag skulle ta mig ner för trapporna till den väntande bilen (en välaktad röd Volvo Amazon) som skulle köra mig till vårdcentralen, fick jag sätta mig ner på varje trappsteg och lyfta ner röven i någon form av dip-övning, sätta ner fötterna ett trappsteg till medan det skar som glasskärvor i höften/ryggen. Det tog ett tag.

På vårdcentralen sa de efter min utläggning om mina krämpor att jag hade ryggskott. En diagnos även min kollega hade fått då han hade diskbråck, då han ordinerades sjukgymnastik. Bara för att ni ska ha koll på vart ribban ligger på den här vårdcentralen. Sjukgymnastik är förmodligen bland det värsta man kan hålla på med om man har diskbråck.

Anyhow, jag fick en bedövningsspruta i ryggslutet och sjukskrevs fem dagar för ryggskott, åkte hem och drack ungefär 25 liter vatten under de fem dagarna, svettades som en gris och när jag inte satt på toaletten och hade diarré (ibland på samma gång med någon enstaka kräkattack) så låg jag i soffan och tittade på film. Mina vänner fick komma och handla till mig, för jag kunde inte komma ur soffan. En pilgrimsfärd från soffan till toaletten tog sådär fem minuter, en resa på max tio meter. Jag ringde taxi för att komma iväg på min ordinerade sjukgymnastik och det fick komma två taxichaufförer och hämta mig i gullstol nedför trapporna, för jag kunde inte gå.

Den femte dagen, efter värmebehandling och diverse andra åtgärder, tubbade min sjukgymnast mig att uppsöka sjukhuset. Jag hade som sagt druckit 25 liter vatten under fem dagar och knappt kissat någonting och någonstans i min yra hjärna hade jag fått för mig att jag hade fått diabetes. Jag visste att man drack en jäkla massa vatten då. Efter värmebehandling och diverse kunde jag faktiskt gå de två-trehundra metrarna från sjukgymnastiken till sjukhuset, även om jag fick rasta tre gånger på vägen. Jag minns speciellt att jag lånade en Nissan King Cab att vila på en stund medan jag hämtade andan. De två hantverkarna som satte upp en affärsskylt, vars bil det var, såg lite förvånade ut när jag sa "jag lånar den här en stund" och la mig så att överkroppen vilade på kanten på flaket. Hur som helst, jag kom skäggig och blek och jävligt matt så småningom in på receptionen på sjukhuset, sa på utandning "Jag tror att jag har diabetes" och receptionisten hänvisade mig till akutmottagningen. Jag frågade var det var någonstans och hon pekade snett bakom mig. Jag började vända mig om, vilket tog tjugo sekunder ungefär, tills receptionisten sa "jag kör dig dit, vänta lite". Jag tror att hon inte ansåg att det anstod en +20-åring att röra sig som en 110-åring. Efter en rätt snabb procedur i akut-luckan, kom jag in på ett rum, fick en termometer i örat som pep till på 41,7 grader och fick omedelbart dropp med antibiotika. Diagnosen var akut blodförgiftning och jag började oroa mig när två läkare stod i fotändan av sängen och viskande konfererade och tittade på klockan. Det kan aldrig vara bra när man frågar hur lång tid man har kvar att leva...

Nåväl, efter några veckors sängliggande och några månader på kryckor, samt åtta månaders penicillinkur blev jag bra igen. Cancer är inte så förlåtande. Min mors svåger kom in i maj, 75 år gammal som han är, med usla blodvärden och blödande ändtarm till samma jävla inkompetenta vårdcentral som diagnosticerade mitt "ryggskott". Han var svag och matt och tyckte inte att det kändes riktigt normalt i kroppen. Dom stack åt honom några blöjor, för att ta hand om blödningen. Vårdgarantin garanterar vård inom tre månader, vilket han också fick. Han tillhörde en "prioriterad" grupp, så i augusti fick han remiss till Norra Älvsborgs Länssjukhus, ganska exakt på dagen tre månader efter hans första besök. Man konstaterade att han hade cancer i tjocktarmen. Han hade under sommaren gått ner mellan tjugofem och trettio kilo i vikt och inte kunnat äta något sedan i maj. Han fick inget dropp och ingen näringsersättning av något slag under den tiden.

Nästa instans var en kontraströntgen, vilken utfördes i slutet av augusti. Han fick inget besked då, vilket förbryllade alla. Hans fru, min moster, fick tjata sig till ytterligare en remiss och för några dagar sedan blev de beviljade audiens i Västra Götalandsregionens sjukvård. Då avslöjade man att hans cancer hade spritt sig till levern och numera var omöjlig att operera. Han fick då beskedet att när det rör sig om såna här saker så kan man gå förbi första instans som är vårdcentralerna och gå direkt till vidare sjukvård. Man ska alltså som lekman själv utföra triage och inse att man är drabbad av något som inte vårdcentralerna kan göra något åt, och istället åka sex-sju mil till närmsta (!) akutmottagning för att få hjälp.

Ja, men vi kanske ska veva upp liftarna också?!

Min mors svåger ska dö, för att den svenska sjukvården inte fungerar. Och även om jag är glad att inte jag vandrade samma väg den där dagen för 7-8 år sedan, så kan jag inte undgå att bli jävligt ledsen och förbannad nu. Det här är inte sista ordet från mig. Huvuden ska ta mig fan rulla, om det så är det sista jag gör.

Barnarbete och godisregn.

Igår fick sonen koka sin egen havregrynsgröt till kvällsmat. Han var mäkta stolt där han stod och mätte upp havregryn, vatten och salt i kastrullen för att sedan röra om och sköta plattan. Han tyckte till och med att det var roligt att diska ("nu ska tallriken bada") efter sig. Enjoy it while it lasts, var budordet för aftonen.

Därefter åt vi morötter direkt från trägårdslandet i Tjernobyl. Jösses vad missbildade de såg ut, de stackars bäbismorötterna.

Nu ska vi åka och handla på det nyöppnade ICA Maxi. Det ryktas om lösviktsgodis för 3 spänn hektot. Såna initiativ måste premieras.

Skadeglädje är den enda sanna glädjen

Vi har inlett vår "kulturvecka". Igår innebar det att vi skulle göra en sång, och spela wii. Jag måste nog köpa ett nintendo wii. För sonens skull förstås. Sonen som för övrigt ska bli stavhoppare, enligt honom själv. Men igår inledde vi med höjdhopp.

Tillbaka till rubriken. Sång är inte alla fritidsledares primära talang om man säger så, och när klassens sångfågel inleder med "oiiiiiii" (inledningen till "the lion sleeps tonight" för er som inte gissade det, vilket var alla) så höll jag på att dö av skratt. Det bara kom. Och skrattkramperna avlöste varandra i takt med att jag kände att jag skulle behöva ett helt hav av skämskuddar. Idag har jag träningsvärk i magen.

Dagen fortsatte med Wii fit och Mario Cart, flankerat av skrattsalvor när man ramlade av den tryckkänsliga plattan, eller bara körde riktigt illa. Tvättäkta skadeglädje när den är som bäst. Sällskapsspel stod också på agendan, och jag vann (såklart) i allt jag ställde upp i.

Sen åkte jag och sonen till skolan och kastade sten, hade lite utepicknick i det fina vädret och hade en fin liten lektion i orsak och verkan. Utan större köttsår.

Trots det fina vädret gick vi in gympasalen och jag och A spelade badminton medan sonen klättrade på klätterväggen. Det är kul att se hur mycket han har utvecklats motoriskt sedan i våras. Han vågade sig åtminstone tre meter upp på väggen. Efter badmintonspelandet var det dags för höjdhopp. Sonen tog sig över åtminstone 70 cm, vilket inte är så illa för någon som är +1,20m (jag har inte mätt honom på länge). Sen sprang vi fyrahundrameter och vann guuuuuld. Jag bröt nästan ryggen när jag voltade över en och fyrtio. Det är bara att inse att jag inte är någon ungdom längre...

Han är rolig, min son.

Hilarious

Alltså, det finns idioter, och så finns det idioter. Jag har varit en idiot rätt länge, men det finns andra som tar priset. Som lämnar mig stående i farstun med kepsen i hand. Hur mycket kan man ursäkta dåligt beteende egentligen? Nu har jag läst så många bloggar om olycklig kärlek idag att jag kan säga en sak helt säkert.

Den siste idioten är inte född än. Snubbar som vägrar dela med sig av sitt liv, dom är "rädda för att öppna sig". Tjejer som knullar runt är "bara osäkra på sitt människovärde". Allt enligt bloggarna, och allt som står på internet är ju sant. Om någon inte returnerar dina telefonsamtal betyder det att dom inte är intresserade. F.A.T.T.A.! Dom gör det inte för att dom har haft en svår barndom, har haft dåliga erfarenheter av förhållanden eller är rädda för att släppa in någon på livet.

Ett enkelt litmustest ska jag ge er. Det här får ni av mig: Se till er själva. Hur funkar ni när ni är intresserade? Jag menar på riktigt. Inte fan håller ni på och spelar spelet, är svåra att fånga hur länge som helst och är onåbara. Och inte fan säger ni upp bekantskapen flera gånger om, ber personen att dra åt helvete och inte hör av sig heller. Ni ger efter, ger er hän. Vill umgås, vill ringa, maila, konversera och knulla. Det vittnar bloggarna om, om inte annat. Herregud vad det knullas. Men inte med den fjärran Mr/Miss Right. Det är mest Mr/Miss Bekräftelse som gäller. Stackars jävlar de flesta av dem.

Det verkar finnas hur många (främst tjejer? åtminstone är de lättast att hitta) som helst därute som definierar sitt egenvärde utifrån ett förhållande. Att livets hela mening går ut på att skaffa ett, helst det perfekta. Som fyller sina bloggar med kärleksförklaring efter kärleksförklaring till de där ibland uppenbart psykopatiska individerna de tillber, och som till viss del verkar att intellektuellt förstå att det de gör är dödfött, men ändå fortsätter för att de är den där vårdande typen som ska "rädda" sina crash test dummies till flirtar.

Jag måste medge att det är roande. Människor som är helt on top i sina yrkesverksamma liv blir som småbarn i resonemanget när det kommer till relationer. Som en bortstött unge, av Bowlbys andra attachment-typ.

Det nästan roligaste är att de intalar sig själva att de ska sluta upp med sina dumheter, men sen smälter de som vax så fort H*n med stort H hör av sig. I ett särdeles intressant fall jag läste hade de unga tu inte ens träffats. De hade bara pratat på internet och i telefon under tre jävla år. En tid då avguden ifråga alltid ringde från ett oregistrerat kontantkort, som byttes lite då och då. Under långa perioder var hans telefon onåbar. Needless to say är det inte speciellt svårt att fejka en online-personlighet.

Att dessutom bara svara när man själv vill och dölja eventuella personlighetsdrag som man inte vill stoltsera med är väldigt enkelt om det enda medium man konverserar över är såna som bortser från 90% av det vi kommunicerar, nämligen kroppsspråk och ibland även tonfall. Och utan koll på vad personen håller på med på dagarna är det inte heller speciellt svårt att ljuga ihop en historia om att jag faktiskt slog ner ett helt gäng väskrånare idag och sa såhär avspisande och vitsiga saker (som jag hittat citerat på ett ställe på internet) till kärringen som knödde sig före vid lunchbuffén (som jag aldrig åt). Dessutom tjänar jag 75 000 i månaden efter skatt, men det är bara det att det är alldeles för komplicerat för mig att resa till dig. Många sena möten (och sen skulle nog inte min andra tjej bli så glad heller).

Dessutom vet jag inte var jag har dig. Jag får så mixade signaler hela tiden. Att du bedyrar din kärlek över hela internet och i dina mail/telefonsamtal räcker inte. Jag är rädd för commitment. Min mamma kramade mig inte nog som liten. ("Men gubben dååååå").

Nätdejting är underbart. Där har man en handfull ord och en (förmodligen den bästa som personen kunde uppbringa) bild från 2006 som ska kommunicera hur fantastisk man är. Där avslöjar du bara det du själv vill. Det syns inte att disken stått i diskhon i fjorton dagar, för den enda bild du har på din lägenhet är den där du städade vid jul. Det står ingenstans i din presentation att du är arbetslös, har två barn eller nästan aldrig städar, att alla dina ex hatar dig för att du har varit otrogen mot dem. Ändå är du förstående, säger "ja" och "precis", frågar intresserade frågor, får din motspelare att öppna sig på ett aldrig tidigare skådat sätt, kanske just för att det känns riskfritt och inte påträngande med en person på andra sidan nätet.

Jag talar av personlig erfarenhet. Det är lätt att bli kär i en onlinepersonlighet. Man läser kloka saker som personen har skrivit, bortser från de som inte är så kloka, man ser de bilder personen har lagt upp där h*n ser glad och tillfreds ut med tillvaron. Man pratar i telefon och skrattar och ler åt varandras roligheter och när personen är ledsen eller djup har man den känslomässiga eller avståndsmässiga distansen att svara nyktert och intresserat på allt de har att säga och komma med konstruktiva frågor. Och det är ingen vardag what so ever. Vardagen är bannlyst, av gammal hävd. Man slipper se de sunkiga mjukisbrallorna med knän, det otvättade håret, den oformliga t-shirten och de fula terminalglasögonen. Ni behöver aldrig gå ner tillsammans i tvättstugan och hänga tvätten i det bastuvarma, svettiga torkrummet, glasögonen immar inte igen och glider ner på näsroten och får dig att se ut som en gammal skollärare. Du behöver inte se menstrosorna eller bromsspåren i kalsongerna och du behöver inte vara där när din motspelare får spel på grannarna, är på dåligt humör och snäser av dig, tröstäter godis eller luktar svett efter en dag på sitt urtråkiga jobb på kvartersgrillen. Ni behöver aldrig stå och slava på söndageftermiddagarna för att göra matlådor och ni behöver aldrig surna till över vare sig toalocket, tandkrämstuben eller soporna. Du behöver inte störa dig på snarkningarna, fisarna i sömnen eller den dåliga andedräkten. Du behöver inte känna odören efter att h*n varit och bajsat eller när h*n bakar snus och du behöver inte säga sanningen om ditt eget händelselösa liv. Det kan vara glitter och glamour och fest och roligheter hela tiden. Du kan lägga upp bilder på när du och väninnorna/polarna är ute och åker båt eller är på lokal, men kommer aldrig att visa eller ens ta en bild på när du ligger hemma resten av veckan med laptopen i knät i dina sunkigaste kläder och oduschad surfar svettig porr och runkar/gnuggar klitta så många gånger du orkar.

Alltså, massuppfitta mig rätt nu, det är helt okej att bli förälskad över nätet. Men tro inte att någon som dissar dig över telefon och internet har några större känslor för dig. Och inse att du förälskat dig i en person som inte finns på riktigt. A figment of your imagination, som med allra största sannolikhet aldrig kommer att bli sant. Till er tomtar säger jag: get real, dumjävlar.

Seriös oneitis

Tänk så många bloggar det finns därute som handlar om olycklig kärlek. Fall på fall där det är rätt enkelt att se hur jävla fel ute författaren är. Mystisk, gäckande, spännande. Där det blinkar varningssignaler över hela skiten. När det kommer till mig själv är det inte lika självklart.

10 saker jag hatar med dig, fast jag inte kommer på så många.

Och jag tycker synd om alla som kommer ivägen för all den här oneitis, alla reservalternativ som smittar av oneitis i nästa led, som blir en oneitis i ledet efter det. Vi människor är såna jävla idioter. Istället för att njuta av det som faktiskt finns framför oss, vill vissa av oss ha något som är mycket svårare att uppnå, något som utmanar oss att anstränga våra intellekt till det yttersta. Tolkningar, mottolkningar, dubbla budskap, svåruppnåeliga idékonstruktioner som inte finns i verkliga livet.

Och det är förmodligen fel att säga att problemet har eskalerat i och med internets uppkomst. Troligtvis har det inte det. Men det har blivit desto mer synligt.

Speciellt är det oss utan inneboende grundtrygghet som det gäller. Sida upp och sida ner av idoliserande kärleksförklaringar till någon vi bara känner ytligt. Såna som inte släpper in folk på livet för att de inte känner tillräckligt för dem. Och det sprider sig som ringar på vattnet, i krets efter krets.

Det är nog nu.

the key to a happy life is low expectations

'nuff said.

Jävla vårdskit

Jaha, det blev en inte fullt så njutbar söndag. Tydligen ska min mosters man dö i cancer. Diagnosticerad av samma jävla idioter som skickade hem mig med "ryggskott" så att jag nästan dog av blodförgiftning. En man som jag umgåtts med på nästan alla stora högtider och semestrar sedan jag var tre äpplen hög. Ledsen, bedrövad men framför allt kokande jävla förbannad.

Så jävla inkompetent. Men det får bli en annan bloggpost. Just nu är jag inte i fas för att skriva något. Nu ska jag slumpsurfa runt och läsa tragiska levnadsöden på ett gäng bloggar istället.

Vaginalflatulens

Det måste vara det roligaste ordet från gårdagskvällen. Det låter rätt roligt (tolka som ni vill). Jag vet också att Howard Stern hade tävling i det i radio, vem som kunde låta mest och flest gånger under 30 sekunder. Gårdagskvällen var hur som helst en orgie i skrattkramper och jag hade glömt hur gott öl smakar under rätt förutsättningar. Min senaste ölupplevelse var mest en av sommarvarma *pramen, vilket i och för sig var trevligt, men ölen trivs ju bäst kylskåpskall.

Jag sitter dock och undrar lite över var två timmar försvann nu under morgonen. Jag var helt övertygad om att klockan var två när jag satte mig vid datorn, men nu ser jag att klockan bara är strax efter tolv. Det är ju inte så mycket ett försvinnande som ren vinst, men det gör inte att jag blir mindre förvånad.

Resten av dagen går åt till att förbereda nästa lördag, då jag ska hålla två föredrag. Och imorgon kommer sonen tillbaka och det ska bli väldigt mysigt.

Min nästa bloggpost ska nog bli om en katt. Jag ska börja kattblogga. Det är vad mitt huvud orkar med nu.

Undra om man kan köra hem såhär dags?

instabil

Jag måste verkligen lära mig att bli mer känslomässigt stabil. Att bli så ur gängorna för något som inte händer, det kan inte vara bra. Men hur gör man sånt?

Så jag väntade på ett telefonsamtal igår som aldrig kom, och nu är jag aningslöst uppfuckad. För det har aldrig hänt förut och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det känns osannolikt att det har hänt något, men jag vet ju ingenting. Jag hatar att inte veta. Verkligen hatar.

Och vid den här tiden kan jag knappast ringa och höra hur det är. Jag måste vänta åtminstone två timmar, alternativt inte ringa alls. What to do, what to do?

I övrigt är det roligt att min podcast blivit så väl emottagen. Visserligen hade jag hoppats på fler nedladdningar, men det kanske kommer. Om inte, så var det åtminstone ett bra försök. Någon måste ju göra det, och det verkar som att den någon blir jag. Varje gång, nästan. Men jag klagar inte, jag tycker det är roligt. Det hade bara varit skoj om det fanns fler som var lika engagerade som jag.

Men det är väl sant som det sägs, att var sak har sin tid och sin ledare. Historiskt sett har det funnits många som vandrat samma, relativt ensamma, väg som jag, vi har bara gjort det i olika tider. Och vem vet, hade det funnits flera att välja på skulle det kanske inneburit att jag hade tagit en mer tillbakadragen roll. Livet är bra konstigt ibland.

kass

Det är så jäkla typiskt. När vi ska upp till fjälls en hel vecka, vem blir sjuk då? Jeg, selvfölgelig. Visserligen är det en mildare sjukdom, men det gör det inte roligare. Istället blir jag tvungen att ansluta till gruppen på onsdag eftermiddag och göra en kortare vandring.

Det är tur att jag har fått mobilt bredband i alla fall, så jag kan sitta här och fördriva dagarna.

I övrigt är det väldigt trevligt att ha ett eget hus och det ska bli ännu trevligare att ha inflyttningsfest på lördag. Trevligast vore det förstås om någon dyker upp också, så att jag slipper sitta här ensam och ha fest, men jag tror inte att det är ett problem. I värsta fall så blir det en stilla middag med tända ljus och allmänt mys, och det är inte fy skam.

Tredje helgen i rad med inflyttningsfester blir det också. Undra om man kan bli trött på såna?

Om ni vill höra min ljuva stämma...

Så kan ni ju alltid ta ner torrenten från den här bloggposten..

Herre jösses vad det kan låta stolpigt när man läser innantill. Men eftersom jag hade sonen i helgen så hade jag inte tid till att läsa in texten fler gånger. Om jag inte hade gjort det mitt i natten (igen) då förstås, när han sov.

Nu är det fjällen som gäller.

Distans

Det är helt sjukt vad enkelt det är att ge konstruktiva råd när jag själv inte är inblandad. Det är självklart att inte döma på förhand, inte ställa frågor som kan uppfattas som ifrågasättande och vara en god lyssnare. Jag tror att det har med känslomässig distans att göra. Det är enklare att vara en underbar samtalspartner när ingenting berör mig själv, eller åtminstone inte känslomässigt.

Sen kommer de tillfällen då jag själv är mitt inne i smeten. Är jag tillräckligt insyltad i en situation där jag på ett eller annat sätt brinner för saken, om det är ett förhållande, ett uppdrag eller ett arbete, blir det inte alls samma sak. Det är som att jag inte kan ta ett steg tillbaka och se hela bilden. Mitt perspektiv blir det som gäller och jag tar det personligt när inte andra ser det på samma sätt.

Igår var det väldigt tydligt. Jag var samtalsstöd åt tjejen från förra inlägget, jag var klok och distanserad, såg saker på ett nyktert sätt, ställde engagerade frågor som tvingade henne att utveckla sina argument och sina bevekelsegrunder till varför hon gjorde som hon gjorde. Som att jag verkligen ville veta, vilket jag också ville. Jag tycker alltid det är intressant att ta del av andra människors val och livsfilosofier, det gör att jag växer som människa. I det här fallet hur jag inte skulle vara, men ändå.

Sen blev jag i ett annat sammanhang ifrågasatt på ett sätt, där det innebar att man helt förbisåg mina rationella argument, körde på i ullstrumporna och använde sig av metoder som jag starkt ogillar. Direkt gick jag i försvarsposition och bara hatade. Jag borde ha tagit ett steg tillbaka och lyssnat, men det funkade inte. Jag var alldeles för insyltad själv.

Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka även när jag är känslomässigt inblandad. Det håller ju inte att vara konstruktiv innan jag tar ett uppdrag, går in i ett förhållande eller börjar ett jobb, och sen balla ur så fort jag blir ifrågasatt. Jag vill vara den konstruktiva människan även när jag är besviken, arg, ledsen eller förälskad.

Relationer, relationer, relationer

Idag har jag haft ett väldigt intressant samtal med en klasskompis. Hon har jobbat som chef, har bra koll på det mesta i sitt arbetsliv, är rationell, strukturerad, planerar som en gudinna och har bra hand med folk rent generellt. Hon är en sån där tjej som man tycker är on top of things.

Men när det kommer till relationer är hon tolv år, en riktig känslomänniska som verkar helt utan livserfarenhet. När hon inte smsbombar sin potentiella pojkvän, är hon helt förstörd över hans brist på intresse. När hon inte lovprisar honom, är han inte värd vatten. Hon kan skicka tre mail under en dag, det första sprudlande glatt, det andra oroligt och det tredje förbannat över att han inte svarar. Då trettiostrecket börjar närma sig tycker jag att det kanske finns fog för att få lite bättre självbehärskning. För det andra, att skaffa sig en prospect boyfriend som faktiskt bryr sig, vilket den här killen inte verkar göra något nämnvärt.

Men som vanligt ser man bara den ena sidan av problemet.

Det värsta är att jag känner igen mig själv rätt så väl, förutom att jag är på tolvåringsnivån i alla avseenden, inte bara i relationer. Men jag har det åtminstone jämnt fördelat, kan jag tycka. Jag har desto svårare att förstå hur någon kan vara så fullständigt ordnad i sitt övriga liv, medan känslolivet är i ett fullständigt kaos.

Jag är åtminstone glad att det ordnat upp sig för mig. Allt ligger på plus just nu. Nu saknas bara internet för att jag ska bli lycklig. Som det sägs, the key to happiness is low expectations.

Publicera, publicera, publicera

Ibland är det rätt skönt att ha fullt upp. Jag slipper fundera, ångra, drömma mig bort, önska att saker vore annorlunda, det bara flyter på. Från att jag vaknar tills jag går och lägger mig har jag fyllt mina dagar med olika projekt. Jag är nästan tvungen, för att hinna med allt som ska göras. Eller snarare som jag föresatt mig att hinna med, för några måsten är det väl i strikt mening inte.

Men om jag väl har tagit på mig uppdrag så måste de ju ros iland på ett eller annat sätt och jag är den ende som kan och vill göra det. Står det dessutom om det i tidningen så måste jag ju styra upp det. Inte för att jag vet hur jag ska hinna, internetlös som jag är. Men det löser sig.

Sonen är här igen och igår var han bara för jäkla mysig. En av de få gånger som han faktiskt (i "bra" tid) bett om att få gå och lägga sig för att han var trött, det var igår det. Så vi la oss på var sin sida av dubbelsängen och läste en godnattsaga, sen slocknade han som ett utbrunnet ljus.

Nu är klockan 04.00 och det ska jag fira genom att gå tillbaka till sängen och sova i några timmar till.

I övrigt: jag har en distinkt känsla av att jag kommer att tröttna på thaimat den här veckan. Tre matlådor fullproppade med storkok av kokosmjölk, kyckling, nudlar och grönsaker. Och fortfarande ingen frys.

Måste göra paj imorgon för att bryta av lite.