Sista natten

Det här är den absolut sista natten i huset. Hädanefter kommer jag att bli en stadsbo. Det är med blandade känslor som jag sätter mig i en lägenhet igen. Jag är ju ingen påta-i-trägårn-kille och är väl inte överdrivet förtjust i att klippa gräs, men att varje morgon vakna och ha utsikt över fjällen, Storsjön och nejderna är en ganska rejäl ynnest. Något jag säkert inte kommer att uppskatta till fullo förrän jag har mist det, som med allt annat. ;)

Det finns visserligen en hel del jag inte kommer att sakna också, så det lär väl väga upp. Som att skotta sig ner till vägen efter en rejäl snöstorm, att ha en överdrivet nyfiken granne som inte verkar ha lärt sig att knacka på innan han kliver in, etc. Det är tydligen så man gör på landet här uppe.

Jag har varit sjukt stressad den senaste tiden. Sömnen har inte direkt varit långvarig. Den är det fortfarande inte, just idag. Men jag kom till ett beslut igår som gjorde ganska mycket för stressnivån. Min mor med sambo skulle komma upp i helgen och hälsa på. Lägenheten ser fortfarande ut som ett bombnedslag och jag har oroat mig rätt rejält över om jag skulle hinna att färdigställa den. Eller snarare, jag har varit rätt säker på att jag inte skulle hinna det. Så nu har jag avstyrt besöket och så fort jag gjort det så släppte en rätt rejäl sten från hjårtat. Nu kan jag bygga i lugn och ro hela helgen istället för att behöva vara en god värd. Som jag ändå bara skulle orka vara i max tre dagar.

Men som väntat var det inte lätt att säga nej. Hjälpsamma som dom är ville dom komma upp och hjälpa till så att det går fortare. Och visst, det hade väl varit ett alternativ, men däremellan hade jag förmodligen gått bananas. Så trots att jag numera är så gott som arvlös känns det ändå bättre. Eller nåt.

Nu ska jag försöka sova en stund till. Har hittat en perfekt ljudbok som jag brukar somna ifrån efter max tio minuter. Tomas Bolme är teh shizz.

Ibland, eller ja, egentligen bara just nu, undrar jag lite varför man castade Lennart Swahn som John Blund. Inte direkt någon sövande röst.

Just one of those days

Såna här dagar kan man bara skratta eller gråta åt, inget mitt emellan (det ser så fel ut i text). Det började med att jag fick fel grejer till dörrarna till lägenheten. Istället för 68mm breda karmar fick jag 90mm breda, vilket inte riktigt passar. Det innebär att jag måste vänta minst en vecka till innan det rätta kommer. Om en vecka ska jag vara inflyttad. Det är bara att skylla sig själv och bita ihop.

Sen när jag hämtat Sonen så dröjde det ungefär tjugo minuter innan nästa grej skedde. Vi hade stått inne på OKQ8 i ungefär trettio sekunder när Sonen utbrister "Pappa, jag måste.. BLÄARRRGGGHHH". En kaskadspya som inte gick av för hackor. Jag hoppade ur vägen för att inte få hälften på mig.

Sonen började gråta och tyckte det hela var pinsamt och jobbigt. Efter någon minuts tröstande kom nästa kräk-våg och det kom ytterligare en kastspya, värre än förskalvet. Jag kände mig lite korkad som inte tog ut Sonen efter första spyan, men gjort var gjort. Lycka var att han inte kräktes i J:s bil som jag hade lånat för att köra lite lägenhetsbråte till återvinningscentralen. Det tidsschemat fick sig en liten törn, kan jag ju säga.

Så det var bara att sätta Sonen med en spyhink och dator för att se på film, medan jag kånkade på bråte. Löpturen som jag hade planerat blev till intet.

Oh, well. Sonen är sjuk och det är bara att vara en god förälder och ägna sig åt hans välbefinnande. Men hur roligt är det med magsjuka, liksom?

Jag kan visserligen inte påminna mig om att jag haft magsjuka på flera år, men å andra sidan, hur minnesvärt är det att vända ut och in på sina inälvor? Jag har förmodligen förträngt det.

Nya tag imorgon.

I'm not gonna tell you "i told you so"..

Jag har insett en massa saker med mig själv och det jag känner på sistone. Sånt som kan verka som självklarheter för utomstående, eller snarare, sånt som verkar som självklart för utomstående.

Jag pratade om en av dessa saker med en vän som direkt utbrast: Det där har jag förstått länge om dig, men det är ingen större idé att konfrontera dig med det innan du har kommit till samma slutsats själv.

Och det är ju helt rätt. Faktum är att om man är någorlunda övertygad om något och tvingas försvara sig mot ifrågasättande, tenderar man att hitta argument för sin sak som man tidigare kanske inte tänkt så mycket på. Ifrågasättandet framkallar en vilja att motivera, både för sig själv och för motparten, varför man har gjort det val man har gjort.

Det funkar precis lika bra i alltifrån religiösa sekter till valet av tänkt livspartner. Först fås man att hålla med om en åsikt, hur trivial den än kan tänkas vara. Sen manifesterar man sin åsikt, kanske genom att skriva under på något sätt, eller sätta en pin i knapphålet, eller rentav några tanklösa doodles på ett papper medan man tänker på annat. Sätten är många. Sen matas man, eller matar sig själv, med anledningar till att hålla fast vid sin åsikt tills den står på egna ben. Därefter har man väldigt svårt att ändra den här åsikten, eftersom det blivit en del i hur man ser på sig själv.

Det är då attacken kommer. Jag har upplevt det själv i de kretsar jag umgåtts i. Jag har upplevt det när det kommer till vem jag är intresserad av/kär i. Ju mer ifrågasättande omgivningen är, desto starkare har jag hävdat mina åsikter. Jag har letat och hittat argument för att försvara mig och mina tankar. Och då ser jag mig ändå som en rätt diplomatisk snubbe. Faktum är att det har räckt med att tro att jag ska bli ifrågasatt för att jag ska motivera mig själv att jag gjort ett bra val. Speciellt om jag lagt ner mycket tid eller pengar på en sak.

Det är lite samma metod som sektledare använder för att kontrollera sina medlemmar genom att hota med de farliga omvändarna som finns utanför sekten. Sedan attackerar ledaren själv sina medlemmar och anklagar dem för att tappa tron och kräver att de ska bevisa sin värdighet med mer och mer extremt beteende. Presto, du har blivit en liten extremist.

Jag känner igen mig i ganska mycket. Inte minst relationsdiskussioner jag varit inblandad i och stenhårt hävdat den linje jag motiverat för mig själv, trots både det ena och det andra beviset på motsatsen som jag ser nu i efterhand. För att inte tala på de diskussioner jag hamnat i på interjävlanet om öppen källkod. Satan vilken fanatiker jag har blivit i jämförelse med hur jag var för några år sedan. Det är dags att bli lite mer lagom i sina åsikter där, känner jag.

Det känns till viss del rätt skönt att ha fått klart för mig vilka mekanismer som styr mig. Kognitiv dissonans och viljan att komma bort från den är powerful stuff. Inte minst såhär dagen efter apokalypsen.