kthnxbye

n/t

Dags att skilja jobb från nöjen

Sitter här på jobbet och förbereder en presentation för informationssamordning inom organisationen. Jag har som vanligt ett tiotal program öppna och mängder med browserflikar. Jag brukar dessutom köra två-tre webbläsare uppe samtidigt för att skilja på jobbrelaterat och privat. Döm om min förvåning när jag inser att Lobstertube ligger uppe i bagrunden i ett alldeles eget fönster. Visserligen är det lätt den porrsajt jag föredrar vilken dag som helst och två gånger på söndagar (fap fap fap), men att visa upp den för kollegorna hade känts lite awkward. Jag borde verkligen flytta mitt porrsurfande från jobbdatorn.

Nu satt det bara en kollega bredvid mig. Problemet är att hon är 24-25 år, ser sjukt bra ut och, visade det sig, kunde släppa loss en svada som skulle få de flesta sjömän att höja på ögonbrynen. Så nu har jag suttit och diskuterat porrpreferenser, kuk, fitta och analsex på jobbet med nån jag knappt känner.

It's a first time for everything.

nerdweek

Det finns saker som känns sådär extra bra. Som att jag ska spendera en hel vecka till fjälls med start idag. Eller igår, eller hur man nu ser det. Att det sammanfaller med att jag får mitt nya vidvinkelobjektiv är en klar bonus. Att det även verkar bli stjärnklart häruppe på tisdag kväll/natt är ännu bättre. Att jag ska hålla kurs i Åre dagen efter är däremot inte helt optimalt.Fast den börjar ju inte förrän klockan 10. Gott om tid...

Något som är mindre bra är att jag redan är vaken och kanske inte tokpigg, men totalt oförmögen att somna om. Så vad är väl bättre än att planlöst surfa omkring på internätet och dessutom hoppas att det inte har snöat igen alldeles fullständigt när vi ska åka tillbaka till stan om några timmar.

I eftermiddag ska jag också hämta upp ett 500mm spegelteleobjektiv och testa under veckan. På min kamera blir det en brännvidd på 800mm. Visserligen kommer det krävas sjukt långa exponeringstider, men det ska bli roligt att testa.

Jag är typ klappaihänderna-upphetsad. Måste vara ADHDn som slår in.

Det är något speciellt med att åka till Stockholm. Varje gång jag är där vill jag stanna längre. Jag tror att jag någon gång kommer att bo där. Kanske inte länge, men åtminstone i något eller några år. Men den framtiden är inte nära förestående.

Vad som däremot är nära förestående är jul och nyår. Och då har jag äntligen bokat in en resa. Ska bli skönt att komma bort ifrån de högtider som jag har allra svårast för. Familjetrivseltvånget på jul, glamourtvånget på nyår. Nu skiter jag i allt sånt och bara reser iväg, så får det bli som det blir. Och det bästa av allt är att sällskapet blir det bästa tänkbara.

Köpfeber

Det blev som jag trodde. Nån klåpare hade skrivit fel på webbshopen. Fick sms idag på lunchen att det fanns ett paket att hämta ut. Väl tillbaka på kontoret öppnade jag lådan och fick se en Canon EOS 650D med ett 18-55 kitobjektiv. Alltså precis vad jag sa till kundtjänsten att jag inte ville ha. De ringde dock upp under eftermiddagen utan att jag gjort något och erbjöd sig att stå för returporto och gav mig 100 spänn i innestående belopp om jag ville handla hos dem någon annan gång.

Medföljande enligt den gamla beställningen skulle ha varit ett 18-135-objektiv. Visserligen kit och rätt kasst, men till det priset så skulle det ha varit ett bra köp. Istället har jag precis handlat ett 650-hus utan objektiv samt ett Tokina 11-16mm vidvinkelobjektiv från en honkong-handlare på eBay som jag ser fram emot att prova. You got to löööv the interwebs.

Egentligen borde jag ligga och kramas och kanske sova lite, men first things first. Nu jävlar ska jag ha en kamera.

webshopping

Har äntligen fått tummen ur att beställa en kamera. Jag hittade en på prisjakt som jag ville ha, funderade på att köpa objektivlöst men kom fram till att det nog är bra att ha ett kit-objektiv också. Även om det är lite sådär halvkasst så är det bättre än inget. 

Jag hade en fundering på att köpa en värstingmodell med fullformat och allsköns grejer. Men så kom jag fram till att det är bättre att lägga pengarna på bra gluggar än att kasta bort pengarna på huset.

Medan jag sitter där och bläddrar runt hittar jag ett deal som ligger ca 2500 spänn under normalpris. Blir lite lätt exalterad. Snabbt som ögat går jag in och dubbelkollar. Jo, på bilden är det rätt kamera, rätt objektiv. Jag lägger i varukorgen. Fortfarande allt okej. Påbörjar beställningen. Får beskedet att jag inte har tillräckligt hög kreditgräns. Ringer till bolaget. Frågar specifikt om beställningen, men hon som hjälper mig med en kredithöjning och gör en kreditupplysning vet inget om varan. Hon kopplar mig till beställningsavdelningen så att jag ska kunna ställa frågan där. När jag börjar är det sjutton i kö. När jag ger upp är det 72. Skulle börjat ana oråd där. Ger upp efter tjugo minuter.

Slänger iväg beställningen. Får orderbekräftelse på mailen. Rätt kamera. Fel objektiv. Plötsligt blev en otroligt bra deal till en något överprissatt deal. Ringer kundtjänst igen. Efter trettio minuters väntan och en halv hamburgare i vrångstrupen kommer jag fram. Jag säger att om det är enligt webbshoppen så är jag intresserad. Är det enligt orderbekräftelsen är jag det inte. Hon kan inte svara på hur det förhåller sig, men lovar att skriva en notering i ordern att jag har beställt vad som stod på webbshoppen, inget annat. 

I skrivande stund är det kamerakit jag beställde bortplockat från webbshopen och kan inte återfinnas. De har inte ens modellen kvar i listan, med eller utan objektiv. Ska bli spännande att se vad som faktiskt levereras framåt fredag.

Som tur är har jag både skärmdumpar och PDF-utskrifter för att backa upp mina påståenden och min beställning om det skulle bli något tjafs.

I värsta fall får jag väl returnera varan till en kostnad av 40 spänn. 

Det är ju som bekant två chipspåsar.

Kan ju bara hoppas att psykfallet som lossade på mina hjulmuttrar på vänster bakdäck har fått sin fix nu. Jag är galet tacksam för att jag och sonen inte hade hunnit ut på motorvägen innan biljäveln började wobbla.

Det hade ju kunnat gå precis hur mycket åt helvete som helst. Själv bryr jag mig inte så farligt, men sonen ska fan inte behöva vara med om sånt. Jag hoppas att vem det än var som gjorde detta får brinna riktigt jävla ordentligt.

About a girl

Hade en konversation med en kollega för ett tag sedan om hur det kom sig att jag hamnade i den stad jag har hamnat. Följande meningutbyte ägde rum:

Jag:
- Jag träffade en tjej i Malmö. Vi var ihop/dejtade ett tag och sen var hon otrogen med en snubbe som åtminstone psykiskt misshandlade henne och lurade henne på pengar och fick henne att ta avstånd från sin familj. Nånstans det sista jag gjorde i vårt "förhållande" var att göra henne gravid. Sen flyttade hon ifrån snubben i Malmö i slutet av graviditeten och flyttade hem till sina föräldrar här. Så här är jag nu.

Min kollega, som inte känner mig speciellt bra, eller alls, men brukar vara rätt så krass i sina uttalanden:
- Åfan. Är hon socionom eller?

Vad ska man göra annat än att skratta? Så det gjorde jag.

Han fortsatte:
- Jo, du vet jag har en polare som är psykolog och han brukar säga att han alltid fyller på förråden med anti-depressiva ungefär vid skolstart, för han vet att efter några månader i stan, några utekvällar och första, oftast korta, förhållandet så kommer dom. Socionomerna. Efter att dom blivit dumpade av nån illa lämpad snubbe och läst lite psykologi på universitetet så brukar dom komma i drivor. Känns lite som den där doktorn i Snowroller; ajfan nu är det skolstart, bäst att fylla på stesolid-förrådet!

- Haha, jaså?

- Jo, det är ganska symptomatiskt för socionomer att de är duktiga på att ställa diagnoser på andra och hjälpa dem, men har total noll koll på sina egna bekymmer och problem. Till och med efter att de bryter ihop så kan dom aldrig liksom hjälpa sig själva.

Vi diskuterade en stund till och jag kan inte riktigt släppa hur spot on det kändes ur mitt perspektiv. Vilket för mig in på nästa fundering. Jag har på de underligaste avvägar hört att det inte gått så bra på kärleksfronten på det senaste och tänkte bara ge en liten kommentar på det. För tydligen framstår det som väldigt konstigt hur det kan gå så käpprätt åt helvete hela tiden, efter all skit som hänt tidigare. Det tycker inte jag.

För det första, när ens primära rådgivare är en känslomässig tolvåring som är precis lika lost i kärlekslandet som den hon rådgiver kan det inte bli annat än katastrof. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att följa jakten efter lycka på nära håll i somras, då det var alldeles för uppenbart för alla och envar hur stort intresset var från part nummer två:

Jag: E spelar ju här idag.
Kärleksobjektet: vem?
Jag: Ja, du vet hon du har som vän på facebook.
Kärleksobjektet: öh... eh.. hmm.. jaha, jaså hon!

Undying love, right there.

Men om vi backar bandet några år, kanske till hösten 2002 när flickan ifråga beslutade sig för att påbörja ett kärleksförhållande med en psykiskt dysfunktionell man med fetisch för sadistiskt sex. Det var väl av och på några gånger, svårt att stå emot en sån idiot tydligen. Men många sköna blåmärken blev det.

Sen flyttades det till Malmö, för där fanns det en annan psykiskt dysfunktionell tomte som var drömmarnas horisont. Han var så otrevlig och cynisk mot alla andra, men inte mot henne. Han måste ju ha velat ha henne, för han cyklade ju faktiskt en massa kilometer bara för att träffa henne en gång, det måste ju betyda någonting. Men tydligen inte sådär våldsamt, överhövan jättemycket. Svårt att ha att göra med snubbar med psykopatiska drag.

Någonstans här kom jag in i bilden. Det var i februari 2003. Det var en väldigt märklig tid, massor av på-av-situationer och diverse bryta-ihop-samtal. Den 19 april var hon otrogen med idiot nummer 1, som kom och smiskade upp henne i lägenheten medan jag var hemma på min ort. Nånstans i mitten på maj var det slut mellan oss. Hon visste att hon var gravid och åkte hem till sina föräldrar. Jag åkte efter och undrade vad fan hon höll på med. På vägen hem fick jag ett samtal från förstaidioten som sa att hon "gick igenom en känslig period just nu och inte fick göras upprörd". Hon sa aldrig att hon var gravid.

Omgivningen jublade inte precis över den nyfunna psykopaten och ungefär alla i den nära kretsen avrådde henne från att ha något som helst med honom att göra. Här har det alltså funnits ett visst tryck från omgivningen. Det spelade ingen större roll, vad det verkar. Det skulle levas tillsammans. Kärleken kunde nog komma sedan, den skulle nog växa fram.

Sen mitt i sommaren skar det sig rejält med familjen. Instruktionen ur Psykopat 101 är ju att distansera objektet från alla nära och kära så att man enkelt kan få kontroll över objektet. Jag fick något meddelande som lydde "Om du vill att jag ska vara lycklig, så är det bäst att du slutar skicka meddelanden". Så det gjorde jag. Länge var det tyst, men i september kom det ett inlägg om att "jag mår bra och är lycklig". Yeah right. I november 2003 träffades vi och hon kunde inte säga hur många veckor hon varit gravid. Åtminstone inte till mig. På internet och till andra gick det dock bra att tala om hur många veckor gången hon var. För mig ljög hon och slingrade sig i flera omgångar och sa att sånt där var svårt att veta. Ja, vad fan visste jag om sånt? Några veckor senare flyttades det hem till föräldrarna igen, en och en halv månad innan förlossningen. Då hade Psykopaten visat sig vara en notoriskt otrogen och pengaförskingrande idiot, så hans grejer hade flyttats ut ur den gemensamma lägenheten och hennes mamma kom och hämtade henne. Vem hade kunnat lista ut att han var sån, kanske ni undrar? Jo, alla utom hon.

Då tog Sociopaten över stafettpinnen och var åtråns mittpunkt. Själv var jag i Eritrea och jobbade. Sociopaten var en så omtänksam snubbe, han ägnade flera timmar åt att sitta vid datorn och chatta. Han var också en riktig riddare, som kunde skicka kaxiga mail över internet åt Psykopaten. Modigt. Men tydligen var det inte tillräckligt intressant för att han skulle träffas och åka från sin comfort zone i Malmö.

Där började vännerna att knota igen. Typiskt att ha vänner som tycker att ens val av pojkvänner inte är bra. Man vill ju bara göra sina egna val och leva ett bra liv, utan att nån lägger sig i. Åh, så dumt. Om man tycker att Moriarty i Sherlock är en hyvens kille och vill knulla med honom resten av livet måste man ju få göra det. So what om han är en psykopat som hellre skjuter sig själv i huvudet än att förlora? Det känns bara sunt. Låt oss göra egna val.

Sen följde en kavalkad av blandade nötter. De som var svärmorsdrömmar kastades bort till förmån för farliga, exotiska och svåråtkomliga typer. Symptomatiskt var barndomskärleken som bara velat haft nån att ligga med under ett antal år, en reservutväg. Eller Bon Jovi, den lokala celebriteten. Eller internetfenomenet Instinct, ett bipolärt stesolidberoende psykfall som jag gick på samma fritids som, som satte en gaffel i låret på en av personalen där och därefter blev omplacerad. Eller jag, igen, som inte lärt mig av den första otroheten och tänkte att vi skulle försöka en gång till.

Och det gick väl till en början. Vi lovade varandra att vi alltid skulle vara ärliga mot varandra. Det funkade nästan ett halvår, sen gick det duktigt åt helvete. Vår bästa period i förhållandet var förmodligen när jag var i Tanzania och hon i Sverige. Positivt var i alla fall att vi inte nötte på varandra. Nånstans i maj-juni började det smygas med telefoner igen. Hon började sitta uppe på nätterna och "prata med [insert tjejkompis]". I juli åkte vi på 30-årskalas. Då hade flirtandet redan pågått ett bra tag, med den gamla favoriten Sociopaten. Hon fejkade sjukdom för att slippa engagera sig på kalaset och åkte hem dagen därpå.

Sen var det dags för en av hennes (numera f.d.) vänners 30-årskalas i Malmö. Jag stannade hemma och passade barn medan hon åkte dit själv och träffade sin nygamla åtrå Sociopaten. Jag fick ett "jag älskar dig"-sms medan hon skickade sms av helt annan karaktär till Sociopaten. Jag fick en motvillig kyss när hon kom hem och sen fick jag stanna hemma och passa barn medan hon gick ut på krogen med sina vänner och skickade insinuanta bilder på sina bikinitrosor till sin nya loverboy. Det var slut mellan oss några veckor senare, men som George Bush sa: fool me once, shame on you. fool me twice... don't do that.

Så började då en två år lång karusell med långa telefonsamtal men ungefär inga fysiska träffar. Hon åtrådde Sociopaten medan hon knullade sin granne i min säng som stod kvar i hennes lägenhet. Och för det förlåter jag henne aldrig. Grannen, som för övrigt är en någorlunda schysst kille som förmodligen skulle göra henne gott, men det var inte tillräckligt mycket idiot i honom. Nånstans där distanserades även de gamla vännerna, som visserligen var ett gäng stolpskott de också, men ändå. Åtrån går före. Det skulle ju skaffas hund och Sociopaten ville ju ha barn och det skulle flyttas till det älskade Malmö och leva lyckliga i alla sina dagar. Förutom då när det blev psykopatbråk med jämna mellanrum. Och de skulle ju inte träffas nåt heller, förstås. Men att en man som tjänar bra och håller på med lastbilsspedition till vardags inte ska kunna förflytta sig till en annan del av Sverige är bara detaljer. Självklart älskar han tillbaka. Och jättemycket, dessutom.

Efter att ha följt händelseförloppet i snart tio års tid så står jag fortfarande och är förundrad. Hur två personer som verkar någorlunda effektiva i sina yrkesliv som mitt ex och hennes bästa vän kan vara så komplett förlorade när det kommer till känslolivet övergår mitt förstånd. Och att de dessutom på något sätt försöker råda varandra i frågan, det är snudd på komiskt.

Frågan är, hur det kan gå så åt helvete när hon redan har gått igenom så mycket skit? Det korta svaret är: för att hon har valt det själv, och fortsätter att välja det hela tiden. Hon har bäddat sängen med världsfrånvända beslut gång efter annan och hennes omgivning har, gång efter annan, avrått från besluten. Jag skiter dessutom i vad Kierkegaard skrev.

Så jo, hon har fått precis vad hon förtjänar, för hon har valt det själv. Man väljer sitt eget öde, medvetet eller omedvetet.

Suck it up.

Definitionen av galenskap är att gång på gång göra samma sak men ändå förvänta sig ett nytt resultat

Det är för jävla mycket skoj som händer nu. Jag och en polare har pitchat en idé som verkar vara vad precis alla har gått och väntat på i flera år. Vi får glada tillrop var vi än lägger fram konceptet, alla som är nåt i branschen vill vara med, alla näringslivsutvecklare, innovatörer och massa löst folk är lyriska. Det sägs ju att allt gott kommer till den som väntar. Att bra saker händer bra människor. Det där tror jag är en stor jävla hög med skitsnack.

Det finns bara ett ordspråk som gäller:

Ska det hända nåt, får man fan rycka tag och jobba för det. Det gäller allt. På alla områden. Jag har ingen illusion om att jag är en god människa som alla tycker om och att det är därför det går bra just nu. Vissa tycker till och med aktivt illa om mig. Och jag tycker aktivt illa om en del människor också. Mest de som ur mitt perspektiv verkligen, verkligen har förtjänat det. Vad som dock fascinerar mig är människor som gör samma sak, tänker på samma sätt, väljer samma mönster om och om igen och förväntar sig olika resultat. Ain't gonna happen, folks.

Det känns för jävla bra att jag åtminstone insett det, även om insikterna inte duggat alltför tätt den senaste tiden.

Här har det nämligen provats alla möjliga typer av approach på senare tid för att nå olika mål i livet. Vissa har varit framgångsrika, andra; not so much.

Den senaste är tvåminutersregeln som har gjort bejublad comeback. Om något tar mindre än två minuter att göra, gör det direkt. Den senaste tiden har jag nämligen gått och gruvat mig för saker alldeles i onödan, bara för att jag har lite för oklara mål med vad olika moment ska leda till. Till ingen jävla nytta.

GTD for the win. Det är bara så.

Östblocksparty

Kom hem för en timma sedan från en efterfest i Cluj, Rumänien. Här är klockan sju nu.

Jag hade egentligen tänkt stanna där, men det finns ju så mycket mer att berätta. Efter en knapp arbetsvecka med diverse föreläsningar och workshops (i Castel Dracula, no less), en hel del traditional romanian food, som hade sina ups and downs, och en hel del öl är det dags att åka hem till älsklingen och Sonen, efter två dagars semestrande i Cluj. Cluj (ˈkluʒ) är, beroende på om man tittar på svenska eller engelska wikipedia, Rumäniens fjärde eller andra största stad. Inte utan att man förstår varför vissa inte tillåter Wikipedia som källa.

Anyhoo, förutom att språket har en hel del influenser från italienska och kan tolkas rätt bra i skrift, är det så gott som omöjligt att förstå det i talad form. Dessutom är de flesta rätt kassa på engelska om man börjar närma sig 40-strecket. Det är därför det är bra att hitta en tysk tjej på planet dit (egentligen funkar vilken nationalitet som helst som kan rumänska och engelska) som kan tolka och visa runt i stan.

Stan har lite av en Paris-känsla över sig, tycker jag. Visserligen är det ganska nedgånget på sina ställen, men det pågår sjukt mycket byggnadsarbeten. Och det är löjligt många kyrkor. Ortodoxa, katolska, evangelikanska, en och annan synagoga. Gemensamt för de flesta är att de ligger insprängda mellan annan bebyggelse men är sanslöst stora inuti. Förutom ze big Cathedral då förstås, för den ligger på torget mitt i Cluj och är en punch in the face rent generellt. Och så caféer. Mängder med uteserveringar och små prång där man kan dricka kaffe, te eller öl. Och teatrar till förbannelse och två operascener. Givetvis, min vana trogen, var det uppehåll på föreställningar den här helgen på de stora scenerna, men nästa vecka är det fullspäckat. Det hade på något sätt varit rätt mäktigt att se Verdis Aida på rumänsk scen.

Kanske gillar jag staden för att jag hade så låga förväntningar på hur det skulle se ut, men jag tror inte det. Kanske var det de svenska läkarstudenterna jag träffade genom min tyska guide (som också var läkarstudent) som gjorde vistelsen till det lilla extra. Att det dessutom var Museum Night, med nattöppna gratis museibesök igår kväll gjorde ju inte saken sämre. Inte för att 10 spänn i inträde var speciellt mycket till att börja med i och för sig. Men för atmosfären det skapade i hela staden. Ett myller av liv. Något jag inte skulle uppskattat om jag varit på sämre humör, visserligen.

Nu ska jag packa ihop grejerna, sova en timma, äta lite frukost och sen åka ut till flygplatsen. Sen har jag tre flighter att sova på, innan jag kommer hem till stan och (tydligen) en romantisk middag för tu.

Det är hårt att vara jag.

Packångest

Imorgon ska jag alltså åka till Rumänien. Och innan dess ska det packas, skrivas klart en projektansökan, levereras en server och tvättas, städas, diskas och dammas. Igår var jag och Sonen på bröllop för en kompis som 40 år ung skulle gifta sig. Då blev det inte mycket gjort av allt som måste göras, men roligt var det. Vi inledde dagen med att trimma Sonens hår. Det var en åtgärd som var gången rätt så långt över tiden, men då han tidigare hela tiden velat ha "hårdrocksfrisyr" (= långt hår) så har jag inte tjatat på honom att han ska klippa sig. Nu var det dock tvunget att göra något åt det.

Nyinköpta kläder i form av skjorta med slips och en apcool skinnjacka gjorde att den oformliga organiska frisyr som fanns såg lätt malplacerad ut. Såhär i elfte timman fanns det givetvis inga klipptider att få tag i heller och jag hade inte tid att ringa runt till gud och alla människor för en klippning. Så sagt och gjort, det kapades ca 5-6 cm hår medelst trimmer och riktade punktinsatser med sax och nu ser han någorlunda normal ut igen.

Bröllopet avlöpte utan större fadäser, men jag blev (som vanligt) anlitad för att filma spektaklet och då vi kom sent på plats hade jag inte riktigt hunnit skruva ihop alla delar för utrustningen innan musiken för ingången började spela. Så det var bara att skruva på kameran på enbensstativet i halvfärdigt skick och dra igång inspelningen utan mikrofon och allt. Oh, well.

Nu sitter jag hur som helst och prokrastinerar lite istället för att ta tag i det som behöver fixas med. Man kanske får lov det när klockan inte ens passerat sju på söndag morgon, men det känns inte bra. Jag skulle egentligen behöva svänga ihop budgeten och färdigställa ansökningsdokumentet. Men jag har ju hela dagen på mig...

Ska bli skönt att komma ner till Transylvanien hur som helst. Det är tydligen rätt skön sommarvärme därnere och vandringen är bra den här tiden på året. Ölet ska också vara fint där. Ska dock passa mig för bleka typer på kvällningen när solen gått ner.

Firefly

Jag måste säga att jag hade höga förhoppningar om Firefly. Josh Whedon, som visserligen inte är mycket att sätta framför kameran men har en hyffsad förmåga att leverera bra screenplays, skapade serien. Han har ju trots allt skapat Dollhouse som jag gillade och nu senast The Avengers som jag uppskattade väldigt mycket. Firefly är dock tio år gammal vid det här laget, men så hyllad i scifi-nördkretsar där jag sett inlägg efter inlägg som beklagat seriens nedläggande efter bara en säsong. Dessutom har den fått 9.3 i medelbetyg på IMDb. Jag var bara tvungen att kolla vad allt hubbub handlade om.

Eftersom jag inte är nåt för halvmesyrer så lad.. köpte jag hela säsong ett på en gång. Nu har jag sett piloten och jag vet inte riktigt om jag är så sugen på att fortsätta.

Storyn är som följer. En kapten och hans besättning, som verkar bestå av idel type-castade karaktärer i form av ett aggro, en flower power-fjant, en präst och ett gift par (!) är rymdpirater eller nåt sånt och flyger omkring i ett rymdskepp som är av modellbeteckning Firefly. Detta gör tydligen att den måste se ut som en blandning mellan en anka i plåt och en småavancerad dildo. När den flyger är det tydligen tvunget att den dessutom lyser upp i bakkroppen som en eldfluga, spy ut ett lysande moln av någon form av oförklarligt drivmedel vid acceleration och se allmänt ful och datorgenererad ut. Speaking of which; visserligen har serien tio år på nacken men grundregeln i all trovärdig scifi-produktion är att om du inte kan göra det snyggt, gör det inte alls.

Det första som händer, förutom att dom piratar något från ett skepp, är att de landar i någon form av rymdhamn på en planet. Ni kanske tänker Mos Eisley ur Star Wars. Fel. Visserligen är det viss budgetskillnad mellan de två, men det här känns mer som ett containerområde i någon hamnstad i Jemen fast utan vatten, blandat med sent 1800-tals westernstuk med några droppar asiatisk wok-idyll. Det blåser sand lite kors och tvärs, men trots detta och utan en tvättomat eller kemtvätt i sikte går de flesta karaktärerna runt i rena, snygga kläder mest hela dagen. Dialogen i det sammanhanget känns lätt malplacerad. "I wouldn't mind a real bath" och "and a meal that included some kind of food". Jamen jag brukar också bära samma beigea byxor i två veckor i rymden utan att få den minsta lilla fläck på dem. Det är så dåligt att kostymören borde straffknullas med grovt salt. Upplägget känns lika autentiskt som Xena the warrior princess, eller den där kanadensiska Robin Hood-serien som gått på kanal 5s mindre lönsamma reklamtimmar. The devil is in the details. Själva skeppet däremot ser ut som det varit med ett sekel eller två. Därför blir kontrasterna desto större. Star Trek-upplägget känns på det viset mycket trovärdigare (jag kan inte tro att jag skrev det där frivilligt) då hela skeppet är squeaky clean från topp till botten. Då kan Picard och dom andra fjanta runt i sina pressveckade kläder mest hela tiden. Annat är det med Firefly. Det går liksom inte att jobba på ett skitigt ställe och hålla sig nytvättad i flera veckor.

Dessutom, man har byggt interstellära rymdskepp som går på gudvetvadförbränsle och tar sig mellan planeter på någon vecka eller så, men väl på marken förlitar man sig på inget mindre än bensindrivna fyrhjulingar. Och hästar. Låt mig upprepa detta. Hästar.

Man får väl anta med tanke på sidohölstren, patronbältena, cowboyhattarna och den ständiga country-musiken att man försöker få någon koppling till vilda västern, men det funkar inte alls. Man kan inte utveckla interstellär rymdfart, nedfrysningar av människor, ljud- och bildkommunikation över halva galaxer och på samma gång leva kvar i en civilisation som använder någon form av upp-hypad Colt Peacemaker. Och hästar.

Och huvudpersonen sen. "Spelad" av Nathan Fillion. Ska vara mystisk och beskyddande och mer rättskaffens än Mikael "Millenium" Blomqvist, men är så stel och jävlig framför kameran att jag framstår som ett föredöme.

Näe, det här har varit ett typiskt fall av överdrivna förväntningar. Jag ska ge den ett, max två avsnitt till. Är det mer av samma så dumpar jag den här serien för gott. Precis som bolaget gjorde.

minus

Idag är den trettonde dagen av min lchf-period. Det firades med en smoothie av 1 dl grädde, 1dl björnbär och en halv dl mjölk på kvällskvisten. Satansgott och hejdlöst välgörande för min (insulinkänsliga? och) sockerberoende kropp. Jag har inte känt någon som helst (extra) irritation sedan nästan två veckor tillbaka, även då det varit både tre, fyra och fem timmar sedan jag åt något. Det är en otrolig lättnad att ha det på det sättet istället för att som vanligt ha en blodsocker-dipp av rang två och en halv timma efter nån typ av födointag.

Dessutom känner jag mig mätt längre, har ingen som helst tendens till paltkoma efter måltider, har gått ner några kilon till och känner inte av ryggen alls lika mycket som förut. Ska bli väldigt intressant att se vart det här leder någonstans.

En mindre rolig sak jag upptäckte var att det inte var helt enkelt att kombinera lchf med hård fysisk ansträngning. När vi gick toppturer i Stora Blåsjön i helgen blev jag helt slut i kroppen efter bara några hundra meter. Likadant frestade puderåkningen på mer än vanligt. Då fick det bli en mindre mängd mörk choklad för att ha något att förbränna lite lättare. Det som förvånade var hur lite som krävdes för att jag skulle orka. 20 gram socker räckte en halv dag, ungefär. På det hela taget funkade det bra.

Helt klart är i alla fall att jag ska fortsätta med lite mindre kolhydrater framöver, även om det inte blir hard core lchf. Bara det att kunna hålla humöret uppe hela dagen är värt mycket för både mig själv och min närmsta omgivning. Om inte annat sparar det in på mycket AKO-kola, jag vill ju inte sätta någon finansiell press på mina nära och kära. ;)

Man cold

Nu har jag varit riktigt jäkla förkyld (eller kanske drabbad av halsfluss, ingen aning) sedan i fredags. Det gick bäst de första dagarna när jag faktiskt jobbade och höll igång rätt friskt. Avverkade fulla arbetsdagar både lördag och söndag, båda under aningens oortodoxa tider på dygnet. Men det här med att komma tillbaka till vardagslunken efter att ha tokjobbat i 14-15 timmar varje dag en hel vecka gick sådär. Då bröt det på något sätt ut ordentligt.

Det finns bara så mycket saker man kan göra när man är sjuk. En är att tvätta, en annan är att ladda diskmaskinen full i bråte och den sista och absolut minst lockande är att sitta framför datorn. Nu har jag visserligen en hel hög med serier att kolla ikapp på, men att bara sitta i sängen och fånglo är inte riktigt min kopp te. Därför har jag fått lite dagtida ompyssling innan sonen kommer från skolan. Lite kvinnlig omsorg är precis vad jag behöver. Mycket trevligare och mindre datorbundet. Dessutom, om jag orkar sitta framför datorn orkar jag ju i princip jobba också, eftersom det är det jag gör mestadelen av dagarna.

Just nu har jag dock så mycket tid på flexkontot att jag lätt kunde vara hemma några dagar utan att det gjorde varken till eller från. Förutom då från mina så kallade kunder, som är helt rabiata över att de faktiskt inte kan nå mig på några dagar. Så då blir det lite jobb ändå med jämna mellanrum, fastän jag helst skulle sitta och äta busslaster med glass för att lindra halsontet. Men det å sin sida skulle förstöra min nedåtgående viktkurva totalt. Jag har ändå lyckats tappa sisådär 7-8 kilo och är numera tillbaka i matchvikt igen, save a few pounds.

Återstår då att läsa böcker, eller ännu hellre lyssna på ljudböcker så jag slipper vända sidor hela tiden, det kan ju lätt bli tröttande. Varva det med att sitta och gräla på folk i diverse nätforum så har ni mina dagar i ett nötskal.

Dessutom har jag hittat ett fantastiskt nytt hobbyprojekt som jag håller på att lära mig.

Våldsamt jävla tråkigt är det i alla fall att vara sjuk.

Död åt positivismen.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Men det blir bra, kanske till och med bättre. Min överenskommelse med mig själv att inte ha något förhållande under 2011 utan fokusera på jobb och att landa på rätt plats i livet har varit så framgångsrikt att jag har förlängt det till 2012 också. Kanske inte hela 2012, men det får vi se. Dyker det upp nåt så dyker det upp nåt. Under tiden har jag så roligt jag bara kan. Kan säga att det funkar bättre än det nånsin gjort. Tänk så mycket en liten gnutta rätt inställning kan göra.

Inte bara har det gått sjukt bra med projektansökan, den har även burit mig till London förra veckan vilket var underbart, och kommer att landa mig i Prag i slutet på mars, till Oslo i slutet av april och till Málaga i början av september. Och då är vi inte ens klara än. Helt sjukt vad folk är pepp på det här. Dessutom, toppat med en asienresa i slutet av året verkar det bli ett nytt besökasåmångaländerdukanunderettår-rekord för mig.

Det är fem dagar kvar nu. Fem dagar att sy ihop allt till en helhet, få klart alla papper och underskrifter och fila på siffrorna i budgeten. Det är synd att säga att det har varit enkelt, gått som på räls och flutit på. Det har inte ens hankat sig fram. Jag har själv fått slita och dra det i mål och det känns jävligt bra såhär i efterhand. Kanske min första riktigt stora bedrift i livet. Det är åtminstone den som jag värderar högst än så länge.

Den och att bli förälder. Inte bara biologisk pappa, för det kan ju vilken jävla idiot som helst bli. Utan förälder. När man tänker på det är det ganska jävla stort. Men det här är inte långt efter.

Det går bra nu. Jag har bytt planeringssystem och det är verkligen ett underverk. Visserligen är jag teknokrat, men jag trodde inte att ett nytt upplägg kunde göra sån skillnad. Och det känns bra att jag valt att leva mitt eget liv på mitt sätt, även om det inte anses helt PK. Happy 2012 då allesammans.

en norsk, en tysk, en italienare och bellman...

Det har varit hektiska dagar. Jag kom tillbaka till Östersund i onsdags kväll och började förbereda för Sonens födelsedagskalas som skulle utspela sig på lördagen. Så torsdagen och fredagen gick åt till inköp, bakande av morotskaka, preparerande av godispåsar och en jäkla massa telefonsamtal.

Kalaset var som vanligt lyckat men stressigt som fan. Barnen badade som tokiga och trots att jag tyckte att jag tog i så jag sprack med ett tre timmars kalas men till slut var det nästan som att tiden inte räckte till när det skulle ätas marängsviss, letas godis och lekas lekar. När klockan var fyra var det dock ingen som grinade över att det var dags att gå hem. Inget barn hade heller drunknat vilket får anses som indikationer på att kalaset var lyckat.

Söndagen ägnades åt frukost på sängen, öppning av ett mindre antal födelsedagspresenter samt egna förberedelser för bilfärd ToR Trondheim under måndagen. Det var en relativt lugn dag.

Igår körde jag tur och retur Trondheim med en tysk, för att träffa en norrman och en italienska och diskutera projektsamarbete. Alla försökte prata norska. Den enda som lyckades var norrmannen (det trodde ni inte!) som hade en doktorsgrad i extremtröndersk. Kan ju säga att det uppstod viss språkförbistring med jämna mellanrum. Och idag ska vi åka till London och jag har inte packat ännu. Jag gillar det där med flextid, så jag sitter och tittar på morgon-tv och skriver blogg istället. Känns sådär produktivt.

Jag ska nog snart gå och duscha och hoppas att de samtal jag måste ringa och de avtal jag måste skriva idag inte tar så lång tid att knåpa ihop och komplettera. På eftermiddagen bär det av till flygplatsen för vidare färd mot London. Det ska bli skönt. Jag ska försöka förtränga projektdeadlinen den 26 januari åtminstone en av dagarna.