la nueva oficina

Jag verkligen älskar konflikter på arbetsplatsen. Speciellt såna som man själv egentligen inte har haft någon del i, men ändå berörs av på ett eller annat sätt.

På jobbet har det varit en jäkla rockad på kontoren. Den nya våningen har äntligen färdigställts och alla übermenschen har fått flytta dit upp. Vi andra, som antingen är untermenschen eller har teknik och annat på gamla våningen (som jag) som inte enkelt kan flyttas på, får vara kvar på plan två.

Det har varit en sjuk huggsexa på de lediga kontoren och förutom alternativet att få ett helt eget så kan jag säga att jag har fått det utan tvekan bästa alternativet. Ett stort, rymligt kontor med utsikt över Storsjön och Oviksfjällen. Skillnaden mot att se rakt ut i en tegelvägg som tillhör Mica skall inte underskattas.

Jag delar detta med J, och allt är väl gott och väl med den saken. Problemet är däremot att kontoret i fråga egentligen inte skulle ha varit vårt från början. Det skulle ha tillhört två andra, äldre gubbar som också sysslar med IT och som hade förhandlat till sig kontoret genom fackliga förhandlingar. Detta eftersom en av dem är fackombud på sin tidigare arbetsplats. Hur man kan lägga in såna krav i fackliga förhandlingar är för mig något av en gåta, men allt går om man är tillräckligt stor i käften, det har livet lärt mig.

I tisdags, när det var dags för flytt, ifrågasatte jag rimligheten i att dessa gubbar skulle ha ett fett kontor när den ene bara jobbar halvtid och den andre är ute och jobbar på andra orter flera dagar i veckan. Då fick jag höra att flera hade ifrågasatt samma sak, varefter lokalgeneralen hade gjort ett snabbt byte på måndag eftermiddag, utan att underrätta oss. Jag och J såg därför till att kvickt som satan agera på det bytet och flyttade in i det andra, större kontoret.

Då började det bli riktigt intressant. En av gubbarna ringde till en kollega och frågade om rummet stod tomt, för de skulle in med massa bokhyllor och annat krafs. Kollegan meddelade då att ja, det stod tomt, varvid jag skakade på huvudet åt honom. Han blev så ställd att han sa att han skulle undersöka saken och lade sen på luren. Han återkom aldrig till gubben.

I onsdags morse ringde ekonomichefen till en av de lokalansvariga och frågade vad fan det var som pågick. Då hade såklart en av gubbarna klagat till honom. Gubbarna ska dessutom bli våra närmaste kollegor, eftersom de ska utgöra en del av den större IT-avdelning vi kommer att bli. Jag ser framför mig dessa fantastiskt givande möten vi kommer att ha.

Kanske är jag aningens för ömhudad för sånt här. Jag borde egentligen bara rycka på axlarna och gå vidare, vara nöjd med mitt nya kontor och förbättrade arbetsmiljö. Men jag har en bestämd känsla av att det här inte är över. Hur som helst så har det tagits ett beslut över mitt huvud som jag visserligen försökte påverka, men inte hann att påverka. Det är rätt enkelt att helt sonika peka uppåt, att där ligger ansvaret för att det blev som det blev. Men det kommer inte att gå att bortse ifrån att det här blir en källa till spänningar inom gruppen. En grupp som dessutom inte har varit fri från spänningar redan från början. Jag och en av gubbarna har definitivt olika sätt att se på saker och ting och det har skurit sig mer än en gång där under den korta tid som varit.

För att citera Dr. Henry Jones i The Last Crusade: "Our situation has not improved."

Mindstorm

Jag har köpt in en superrolig grej till jobbet. Den är så rolig att man egentligen inte kan kalla den för ett arbetsredskap, och det är det nog egentligen inte heller. Jag tror att den kommer att passa Sonen som handen i handsken, även om han kanske är en liten aningens för ung för att fullt kunna utnyttja den. Men den som lever får se.



Det handlar hur som helst om LEGO Mindstorms, alltså en programmerbar robot som man bygger av Lego. Jag har plockat hem den till mig, men jag har inte velat packa upp den. Det kommer förmodligen bli som när nyblivna pappor köper en bilbana till sin ettåring som ursäkt för att få köra lite själv. Dessutom har jag annat att göra än att sitta och bygga lego, det finns fortfarande saker jag måste fixa i lägenheten. Skulle man kunna säga.

Men nu har jag i alla fall fixat säng till Sonen och köksbordet kommer på tisdag eftermiddag. Vi kommer att kunna äta, duscha och sova, vilket är det viktigaste just nu.

Resten får komma sen.

I am number four

Jag satt och slökollade på Facebook härom kvällen och någon av de jag har i flödet bad om filmtips. Någon jag inte känner tipsade om "I am number four" och kortrecenserade den som "jäkligt bra". Utan att undersöka tipset på djupet, mer än att jag minns att jag såg postern till filmen, så tog jag ner den och har nu sett den. Jag tror att jag kollade upp den på Wikipedia som min enda källa till kunskap om den. Jag borde ha hört varningsklockorna ringa när precis hela handlingen stod skriven på sidan.

Ni som jag kanske minns de där australiensiska ungdomsserierna som gick på sommarlovsmorgnarna när man var lite, eller en hel del, yngre. I am number four är inte helt olik dem. Storyn är sjukt tunn, karaktärerna saknar djup och effekterna är billiga. Visserligen dyrare än i de australiensiska ungdomsserierna, men ändå. Billiga.

Man får ingen som helst backstory och ingen större tid att identifiera sig med hjälten innan all action brakar loss. Filmen börjar med att man får åka med något stort och farligt ur dess synvinkel, sen åker kameran igenom ett par persienner och där ligger det två personer och sover. En av dem hör ett ljud och plockar fram en stor, taggig kniv som lyser neonblått från skaftet. Den andra personen, en tonåring, vaknar. Sen brakar helvetet löst och ett stort monster av något slag tar den äldre mannen och ger sig sen efter den yngre, som genom att använda någon form av superkrafter försöker undkomma monstret. In medias res, indeed.

I eftertexterna läser jag "Based on a novel by Pitacus Lore" och när jag kollar upp boken så står den som "Young adult science fiction". Epic fail från min sida alltså.

När jag ser filmen tänker jag "pilot". Det här är som ett långt första avsnitt av en tv-serie. Eller kanske något som hoppas bli en episk ungdomssaga i paritet med Twilight, inte vet jag. Den första filmen av Twilight har jag ju numera sett (i know), eftersom den gick på tv och resten av kanalerna visade ännu värre skräp. Men det går inte att säga att I am number four lever upp till den kvaliteten. Men i likhet med den är det superhjältekärlek som står i centrum. Jag kräks lite i munnen när jag tänker på det.

Den är som sagt som en snabbskriven, australiensisk tv-serie med lite större budget. Jag satt med rätt nöjd min när en av huvudpersonerna började prata med australiensisk accent. Det fullbordade på något sätt min uppfattning.

Sensmoralen med det här är: Ta aldrig filmtips från någon du inte känner. Använd inte Wikipedia som enda underlag för att undersöka filmer.

Nu: morgonpromenad för att rensa skallen från filmhelvetet.