Igår kväll var jag på föräldramöte. Det är en ganska fascinerande händelse som skulle passa rätt bra som film. Kanske inte en långfilm i stil med Festen av Thomas Vinterberg, men väl en mycket underhållande kortfilm.
Temat skulle dock nästan kunna vara lika pinsamt.
Dels har man de överambitiösa heltidsföräldrarna som engagerar sig i alla kommittéer och grupper, skriver protokoll och är allmänt präktiga. De har antingen varit klassens ordningsman som barn, eller mobbade underachievers som försöker kompensera sin egen bortkastade skolgång genom att uppleva lyckan genom sina barn. De kan lätt identifieras genom en ständigt antecknande penna och ivrigt viftande händer så snart något ska göras.
Sen har vi smitarna. Det är de som, trots att de dykt upp på mötet, försöker undgå att åka dit på något som helst arbete. De kan identifieras genom att titta längst bak i klassrummet där de inte säger ett pip. De sitter oftast med både ben och armar korsade, och nedsjunkna så lågt de kan på stolen och hade de kunnat skulle de sitta med endast ögonen och håret synlig bakom en bänk, alternativt en vägg. Helst i ett annat klassrum. Allt för att slippa dra till sig oönskad uppmärksamhet.
Sen har vi de aningslösa. De kan identifieras av en öppen, trivsam och intresserad attityd. De är oftast förstagångsföräldrar som knappt blivit torra bakom öronen i dessa sammanhang. De tycker det här med föräldramöte är spännande och givande och det är alltid de som åker på klassmamma/-papparollerna förr eller senare. Oftast förr. Allra helst får de efterträda en av de överambitiösa föräldrarna som ordnat klassfika en gång i veckan, bilbingo, bullförsäljning till klasskassan, grillfester, ett femtiohövdat luciatåg och som har stickat vantar till halva klassen. De blir ofta sittande i en grav prestationsångest och vet inte vad de ska hitta på. Allt annat känns som en mariekex-fika i jämförelse. Det är dessa som sedan - relativt ofelbart - utvecklas till smitare.
Sist men inte minst har vi de frånvarande. Det är de som har de stökigaste barnen som ingen egentligen vill ha med att göra, och det finns en anledning. Dessa föräldrar är helt enkelt inte tillräckligt engagerade. Istället för att som alla andra föräldrar, med undantag för duktighetskategorin, sitta och längta tills mötets slut, bemödar de sig inte ens med att gå dit. De sitter hellre på sina (inte sällan) feta arslen hemma vid köksbordet, i tv-soffan eller på café/krog/whatever än att engagera sig i sina barns utveckling. Även om det är de föräldrarna som verkligen borde vara där.
Allt detta ackompanjerat av en lärare som inte har BH på sig, med strutbröst, tjorvenfrisyr och charlie chaplin-gång. Jag skulle ha filmat eländet.
Obetalbart.
