The human centipede

Alltså, den mänskliga tusenfotingen är förmodligen något av det sjukaste som gjorts. Det är rätt tydligt att det börjar bli ont om bra skräckfilmsmanus när något sånt här dyker upp på marknaden.

Det handlar om en dement (?) kirurg som får för sig att bygga, you guessed it, en tusenfoting av människor som han hittat på vägen. När det i slutet av trailern står "100% medically accurate" så inser man rätt fort att det är det enda som är bra med filmen. Jag har inte sett den och jag kommer inte att se den. Aldrig i helvete. Det räcker att titta på trailern för att inse att det inte finns en chans att jag kommer att tycka att den är bra. som lök på laxen är doktorn tysk. Mengeles barnbarn, typ. Kolla själv så får ni se:



Den är säkert under en och en halv timma också och har ett tecknat omslag. Fail på alla punkter alltså.

Istället har jag börjat se på serien the Good Guys, efter att jag spanat på den på avstånd ett tag. Det som fällde avgörandet var att enannananna tyckte att jag skulle börja se den. Sagt och gjort, några episoder laddades ner och förbereddes.

Redan första avsnittets anslag gillade jag och sen blev det bara bättre. Jag tycker att bildspråket påminner lite om en Guy Richie-film, som Snatch eller Lock, stock and two smoking barrels. Jag gillar't. Och humorn är skön som fan.

Så nu blir det ett avsnitt till innan jag somnar.

Morgonmotion

Om jag någon gång ska springa Göteborgsvarvet eller Stockholm maraton, då ska jag inte be om en hög med cheerleaders. Eller jo, kanske efter loppet för att hjälpa mig att varva ner på ett trevligt sätt.

Under loppet ska jag ha en hög hungriga mygg som förföljer mig. Den runda jag brukar ta på morgonen går genom rätt så tät men blöt granskog. Mygg gillar när det är blött. De gillar det väldigt mycket. Dessutom gillar de svettiga män. Mer specifikt mig.

Det som skulle bli en promenad i lagom takt kring trakten, vilket tar ungefär en timma och tjugo minuter, blev efter halva vägen en ryckig språngmarsch med ömsom frenetiskt kutande, ömsom stillastående flåsande med tillhörande viftande.

Igår åkte jag Birka Strand - Körfältet ToR på inlines. Jag tror att jag ska köra på något liknande framöver. Då kommer i alla fall inte myggjävlarna ikapp mig.

Dessutom kan man vila i nerförsbackarna. Win-win.

Av någon anledning är jag efter tre och en halv timmas vakenhet och en lång jävla promenad fortfarande inte hungrig. Det känns lite mystiskt.

Nu, motion av magmusklerna.

1. nördhumor:



2. Kristen humor

Very tenacious

Mysregn

Det öser ner ute just nu. Blixtrar och åskar för fullt. Jag hade egentligen planerat att ta inlines till stan och handla. En nätt tripp på ungefär två och en halv mil. Jag hade snört på mig skorna och skulle precis ge mig ut genom dörren i det fina vädret när jag kastade en blick mot fjällen och såg ren och skär jävla natt. Himlen var så mörk att jag behövde pannlampa.

Det blev bilen istället och nu sitter jag här och myser och lyssnar på när regnet slår mot rutan. Jag är ganska säker på att känslan inte riktigt hade infunnit sig om jag hade mött regnet halvvägs hem. Men nu är det bara härligt. Som en förlossning, typ. Inte för att jag någonsin upplevt en som jag kommer ihåg, men ändå.

Jag hittade en ny bok av Roslund & Hellström som jag tänkte lägga mig och läsa i väntan på morgondagen. "Tre sekunder" heter den. Jag återkommer med en recension.

Som jag har letat!

Amäh

Det här har känts som en väääldigt lång vecka. Inte för att den varit långsam, utan för att jag har hunnit med så sjukt mycket grejer. Eller så är det bara för att det har varit en extra ledig dag.

Dagens stora händelse är hur som helst att Sonen tappat sin tredje tand. Han stod och speglade sig i säkert tio minuter efteråt och spanade in sin nya glugg och var rätt så jävla nöjd. I övrigt har vi hunnit med att vara på Jamtli och firat midsommar, haft besök, besökt och varit allmänt sociala.

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva något mer, så jag lägger ner och går och tittar på första avsnittet av The Good Guys istället. Imorgon är det arbetsvecka. Som fan. Då får allt tas igen som jag negligerat genom att vara förkyld och trött, skola in Sonen och röja i huset. En vecka kvar till Almedalen då jag egentligen hade tänkt släppa min bok. Får se hur det kommer att gå nu.

Men jag har tillförsikt.

intellektuell spänst

Det är inte utan att jag kan säga att det här har varit den trevligaste dagen på väldigt länge. Och nu är jag tröttare än jag varit på mycket länge.

Det var länge sedan jag hade såna här böljande, kreativa diskussioner som spänner över en hel dag.

Som ett sidospår kan jag bara konstatera att man kan verkligen förlåta mycket från de man tycker om. Sånt som aldrig skulle accepteras i andra fall. Frågan är om det är jag som är blind och enögd, eller om det är kärleken? Hur som helst är det tydligt att det som bedöms enligt en typ av referensramar i ett fall, helt kan sättas på undantag när det kommer till ett annat.

Jag har tydligen en väldigt udda syn på livet när jag menar att man tjänar pengar för att leva och inte lever för att tjäna pengar och att om man inte kan offra ens en liten del av sin karriär eller sitt jobb så är det inte mycket bevänt med känslorna heller. Efter fyra timmar i den skyttegraven så blåste vi vapenvila och kallade det dag.

Nu är jag sömnig, men rätt så nöjd. Alltid trevligt att få motionera de små grå.

Nu; sova.

Glad midsommar!

Sonen däckade i bilen på vägen hem från badet. Det är bara fine by me. För första gången ever har jag inte varit med och badat, på grund av förkylningen. I tisdags badade vi utomhus och det drog bra jävla kallt trots att det är "sommar". Idag är det välkommet med ett sömnavbrott, jag struntar i om han så sover till åtta i kväll, bara jag slipper att laga mat just nu. Har jag riktig tur så behöver jag inte laga något alls utan gå direkt på kvällsmaten.

Vi handlade förut och Sonen fällde det klart klockrenaste kommentaren:

- Oj pappa, titta vilken fin staty! sa Sonen imponerat.
- Tack, sa statyn och skrattade.

Det var en kvinna som hade stått väldigt stilla vid grönsaksdisken.

Nu har Sonen på något konstigt sätt lyckats ta sig från bilen in till soffan och däckat. Där lär han sova en stund. Hade han inte legat i vägen skulle jag nog ha dragit på någon bra film.

Nu får det bli en god bok istället.

Den stora slappardagen

Det blev verkligen så fint som det var utlovat. Jag ska ägna dagen åt litteratur, på en skuggig plats i trädgården där jag kan ligga och snörvla i avskildhet.

Jag borde egentligen skriva på min bok, men jag har verkligen ingen ork till att tänka på sånt nu. Det är nästan bara det tråkiga kvar. Korrekturläsa, kolla fakta och skriva en ram kring alltsammans. Inget jag vill göra idag, känner jag. Som tur är så finns det gott om tid till sånt i helgen. Jag har en hel hög med måsten och borden som ska göras, men jag vill inte.

Så hemmet får stå och förfalla medan jag och Sonen åker iväg på lite midsommarfirande. Jag kom på att det var midsommar i går. Känns bra att man har koll på den viktigaste svenska sommarhögtiden. Men nu är det i alla fall bestämt att vi ska åka iväg från ägorna och göra något skoj. Riktigt vad vet jag inte än, men det finns ju lite olika att välja på.

Det ska bli riktigt nice. :)

Dagen till ära ska jag även ta på mig min charmanta Master Broccoli t-shirt, som ett ironiskt statement. Jag har hört att det är ute med ironiska statements, men vem fan bryr sig?

Underbara dagar

Det finns ju dagar när man vaknar upp och bara känner att allt stämmer. Man är pigg och alert och kläderna har vikit sig själva och presenterar sig så att man knappt behöver knäppa igen byxorna ens, det går på automatik. Det är de dagarna då frukosten smakar så otroligt gott, solen skiner ikapp med Sonen och inga glitches finns att skåda om man så skulle försöka se dagar in i framtiden. Det känns helt enkelt som att man lever la dolce vita.

Det här var inte en sån dag.

Dagens citat från Sonen, som trots allt lyser upp dagarna när man är som mest tung i huvudet och matt av feber:

- Det kallas för önskeblomma. Man blåser och sen får man önska sig något.
- Men måste man inte blåsa bort allt?
- Jo det klart. Då är det det som fattas.

Man får bara hoppas att det var något fint han önskade sig.

I övrigt har jag hunnit med att vara med Sonen på inskolning vid en närliggande sjö. Rosig om kinderna som få var han efter tre språngmarscher runt en promenadstig. Men han såg ut att trivas fint.

Sen åkte vi hem och jag jobbade lite samtidigt som Sonen hade vattenkrig med sig själv på baksidan huset. Därefter blev det 1 timme badminton och allmänt lek och bus i gympasalen, varefter vi gick hem och jag lagade stekt falukorv med morotsstuvning och pasta. Enkelt och gott så det knullar i munnen. Även om det inte är mer än 58% kött och därmed 42% godknowswhat i den där...

Jag är inte så bra på att lyda min msn-doktors råd på VILA. Men nu är dagen i alla fall över. C-vitaminchock ska intagas och nezeril har införskaffats.

Let's get ready to rumbleeeeeeeeeeeeee!

Imorgon är det 20 grader varmt och växlande sägs det. Får hoppas att det växlar rätt när jag, Sonen och hans bästa polare ligger i badet.

Så jävla dumt!

Det finns saker som riktigt triggar igång mig. En sån sak är att bli blåst/lurad/whatever på pengar. Det spelar ingen roll med summan, det är principen som gör att jag blir förbannad.

I höstas var det någon som snodde Sonens cykel, efter att den hade stått olåst på Sonens dagis över helgen. När jag skulle hämta Sonen måndagen efter att han varit hos sin mor en vecka så var den spårlöst borta. Sånt gör mig också jävligt förbannad. Dels idiotin i att folk inte kan låta andras grejer vara, dels dumheten i att ställa den olåst på dagis över en hel jävla helg. Men nog om det.

När jag skulle gå från kontoret idag sprang jag på en cykel som var otroligt lik den cykel som Sonen hade haft. Den stod parkerad utanför en skola som ligger centralt i stan. Ena trampan på cykeln var sönder, precis som Sonens cykel. Problemet var bara att även den andra trampan var sönder, såg jag sedan. Den saknade också framskärm, vilket inte Sonens cykel hade gjort. Inget hindrar dock att den blivit fett buskörd och därför tappat den. Trots allt så var ju andra trampan också sönder.

Men den ena trampan var sliten på ett sånt sätt att jag kände igen den.

Rätt-trogen som man är så tänkte jag gå in och höra med personalen om de kunde hjälpa mig, men det kunde de förstås inte. Jag var tvungen att åka iväg eftersom Sonen höll på med sin inskolning och jag redan var sen, men jag lovade återkomma. Jag var borta i en halvtimma och när jag kom tillbaka var cykeln väck.

Då hade någon som varit på inskolning i sin tur på den skola där jag såg cykeln. Mellan 9 och 11. Jag hade missat dem med några få minuter och nu var de, och den jävla cykeln, borta.

Det fina var att det var den sista inskolningsdagen för alla de som varit på inskolning den dagen, så jag kan i bästa fall få se cykeln i höst igen. Jag vill verkligen inte berätta det här för Sonen, för han såg så fram emot att få tillbaka sin cykel. Dum som jag var så berättade jag ju för honom att jag kanske hade hittat hans cykel och han blev så glad. Nu kommer jag inte att kunna få tillbaka den åt honom på ett tag. Men lita på att jag kommer att spana runt på gårdar och uppfarter nu när jag vet i vilket område den befinner sig. Och när jag hittar ungen ska jag slita cykeljäveln ur nävarna på honom. Precis som förra gången (!) det hände.

Helvetes jävla anus vad förbannad jag är just nu!

Jag satt och skrek i bilen på vägen hem, körde i 150 och var redigt jävla uppretad. Bemötandet man fick av personalen på den där jävla skolan gjorde det inte bättre. Fan, att jag måste vara så jävla präktig att jag inte bara går in och tar cykeln. FITTA!

När jag var åtta år, var det en snubbe som lurade mig att köpa Garbage Pail Kids-samlarkort för 50 spänn. Som han sa var värda som fan, men som visade sig vara riktigt jävla värdelösa. När jag fattade att jag blivit blåst, blev jag så jävla arg. Jag har fortfarande inte glömt det. Jävla Jerry! Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det och jag har aldrig litat på honom sedan dess, vilket han har fått erfara några gånger.

Undra hur många år det kommer att ta att komma över det här. Hoppas det blir färre än 23.

dagen som inte fanns

Jag hade tänkt att skruva ihop en jäkla massa grejer, laga en jäkla massa mat och frysa in, tvätta och städa bilen, tvätta resten av tvätten och städa i köket. Det bidde en tumme av allt sammans? Varför?

En feber som jag inte vill veta gradantalet på, och en rethosta som skulle kunna få Jonas Hallberg att gå upp i falsett av irritation.

Det blev istället en ynka maträtt, tre tvättmaskiner och en film. Och äntligen har jag fått igång bredbandet igen, vilket kan förklara den tappade produktiviteten. Förutom det håller jag på och vänjer mig vid tanken på att Sonen förmodligen kommer att bli gay och att av M, M och G och M så finns det snart bara M kvar. Inte mitt problem egentligen, men då det berör de jag älskar så känns det faktiskt lite tungt.

Men istället för att misströsta tänker jag sätta det i relation till någon som det verkligen varit synd om. Jag ska lägga mig och lyssna på P3 Dokumentär om Egyptieravvisningen 2001 och hoppas att mitt ständiga hostande inte väcker Sonen.

Men först ska jag ta om hand Sonens blöta kläder. Han badade nämligen med dem på idag. Så kan det gå.

Toodeloo.

Hardware

Jag har sett en film som lätt tar sig ner på min bottom five shit-list. Det finns ju filmer som är så dåliga så att de blir roliga, som Plan 9 from outer space, Rymdinvasion i Lappland och så guldkornet framför andra, Laserblast.

Laserblast har kommit upp i en för den filmen inte helt föraktfulla 2.0 av 10 på imdb.com. Hur den har kommit upp i det överbetyget är för mig en gåta. Lika stor gåta är det hur filmen jag såg inatt, Hardware, har fått whopping jävla 5.5 i snittbetyg.

Jag minns när vi satt och såg på Laserblast, jag, P och F. Den var så dålig att den blev bra, men Hardware är alldeles för pretentiös för att vara rolig. Istället blir den så usel att jag fick sitta med skämskudden i stridsberedskap hela tiden.

Eftersom jag gillar cyberpunk-filmer och postapokalyptiska atomvinter-skildringar så blev jag tipsad om den här som något av ett standardverk i genren. Jag minns inte vem det var som hade så dåligt omdöme att h*n rekommenderade den till mig, men troligtvis läste jag om den på internet i första hand. Jag vill inte gärna tro att jag har någon bekant med så dålig filmsmak, trots att jag rekommenderats se Reds en gång. ;)

Så i hopp om att den var åtminstone på par med Blade Runner, Natural City, Pitch Black, Strange Days eller åtminstone Terminator som föregick den med sex år, tänkte jag att det nog blir en trevlig filmkväll. I helvete.

Storyn handlar om en lumpsamlare som är ute i den "förbjudna zonen" och hittar ett robothuvud, som sedan hamnar hos en fet dvärg som är någon form av black-ops dealer. Det känns som att man har hamnat i ett gammalt avsnitt av Fångarna på fortet. Inga konstigheter. Robothuvudet hamnar sedan hos en misstänkt produktplacerat storrökande "sexig" brud vars enda intresse är att sitta inlåst i sin lägenhet och göra metallkonstverk. Redan här borde jag ha stängt av, det hör ni ju själva. Men jag tänkte att den kanske blir bättre.

Icke.

Robothuvudet är en del av en ny prototyp av stridsrobot som kan regenerera sig själv. Rätt vad det är får huvudet helt sonika liv igen och börjar bygga sig till en robot. Eftersom den är en stridsrobot så börjar den utrota alla människor den ser. Det är allt. Det är hela storyn. Dessutom har de krystat ut en Romeo&Julia-historia som känns ungefär lika trovärdig som om George Lucas skulle regisserat den.

Vad det är för snillen som har gett den här ett betyg över 3 är bortom min inlevelseförmåga. För även om den innehåller en rätt okej huvudrollsinnehavare, Dylan McDermott, som sedan gjorde 147 avsnitt av "The Practice" och nu spelar huvudrollen i Dark Blue så gör han ingen strålande insats.

För storyn suger så mycket hästballe att hälften vore nog.

Jag vet inte varför jag ägnar tid åt att såga den här filmen. Den är egentligen inte värd det. Jag vill troligtvis tjäna som ett varnande exempel. Se nåt annat. Vad som helst.

Skjut inte upp till imorgon

.. det du kan skjuta upp till i övermorgon.

Nu har min telefon varit död i snart sex dagar. Det är den bara för att jag har tappat bort laddaren någonstans och inte orkar leta reda på den bland alla flyttgrejer. Idag hade jag planerat att göra just det, men en liten lätt förkylning kom ivägen och istället har jag suttit hela dagen och migrerat databaser, designat en webbsida och försökt få till en enhetlig grafisk profil. Man skulle kunna säga att inget av detta är min kärnverksamhet, men vad ska man göra när man är enmansföretagare? Bokföring är heller inte min kärnverksamhet, men det innebär ju inte att jag inte behöver hålla på med eländet.

Nu är i alla fall det mesta klart för att sätta igång på allvar och det är bara fyra-fem timmars jobb innan jag eventuellt skulle kunna lansera webbplatsen. Sen ska den fyllas med innehåll också, men det är nästa problem.

Imorgon, då måste jag verkligen ta tag i hemmet och sätta upp skrivbord och kasta in saker i hyllor och garderober. Då har jag inte tid att vara sjuk längre.

Ny serie via BitTorrent

Jag fick genom Tord Jansson höra talas om Pioneer One, en tv-serie (sort of) i sju delar (säsong ett) som handlar om en kosmonaut och, som det står på hemsidan:

An object in the sky spreads radiation over North America. Fearing terrorism, U.S. Homeland Security agents are dispatched to investigate and contain the damage. What they discover will have implications for the entire world.

Produktionskostnaden för pilotavsnittet har hållits nere till 6000 dollar, vilket är en piss i mississippi jämfört med allt annat som gjorts i Hollywood med undantag för Paranormal Activity. Anledningen till att man lyckats hålla nere kostnaderna för produktionen är att man lyckats få professionella skådisar och crew att arbeta gratis.

Enligt Tord håller piloten god kommersiell kvalitet och jag håller på och laddar ner HD-varianten nu. Ska bli intressant att se. Jag återkommer med en recension.

Så jäkla klockrent

Det är inte exakt såhär det går till i affärerna när jag och Sonen är ute och handlar. Som tur är.



Men det måste finnas många som tänkt tanken.

Dagens mindless ramblings

Det är konstigt att det känns mer nervöst att prata inför tjugo pers än vad det är att prata inför 250. Kanske hade det med att göra att jag var sämre förberedd idag än vad jag brukar vara. I övrigt får jag ingen ro att skriva. Jag känner att timingen i ett sommarsläpp av den här boken skulle vara så fruktansvärt bra. Helt rätt i tiden. Det är förmodligen därför som jag känner stressen och pressen att prestera. Hence, ingen ro att skriva. Jävla skit.

Det ska bli skönt att koppla av med lite Wii ikväll. Jag ska äga så jäkla hårt.

Det ser ut som att vädret har spruckit upp. Dags att gå ut med Sonen.

Det ofina med att vakna för tidigt

Faran med att lägga sig lite för tidigt på kvällen är helt klart att risken ökar för att vakna en tid då inte så många är uppe och kan underhålla en. Man är då utlämnad till sin egen förmåga och med tröttmössan på, trots vakenheten, så är det inte alltid så lätt.

Turligen har jag numera duktigt med bandbredd och kan tanka serier och annat smått och gott. Jag behöver däremot tips på något som är sevärt, för jag har uppenbarligen inte hållit mig uppdaterad. Och då behövs det folk återigen.

Nästan så att jag längtar tillbaka till OS-tider så att man kunde somna ifrån en obegriplig curlingmatch eller två.



Typiskt att fotbolls-VM går i nästan rätt tidszon. Varför kan man inte spotta fram lite nya TP-adaptations i andan av Going Postal? Crap.

Oh well, jag tror att jag ska lägga mig och lyssna på en ljudbok istället.

Dagens citat

Sonen: "Det är orättvist att du får åka och städa men jag inte får åka till Wille."
Jag: "Jag slipper gärna och städa, vill du städa istället för mig?"
Sonen: "Näe, alltså, det kanske inte är så orättvist ändå.."

Helgens stora besvikelse

Jag kommer ihåg när Vira Blåtira lanserades. Det var i det glada åttiotalets början när fjantiga namn var lika ovanligt som grönt gräs på sommaren. Jag lät Wikipedia vara min madeleinekaka och fick en fantastiskt detaljerad flashback från när jag var sex-sju år. När jag satt och drack Hicka Persika och Kiviga Kruse som var ofantligt mycket godare än Vira Blåtira. Jag antar att det mest är den psykedeliska färgen som fått Vira Blåtira att hänga kvar i folks minnen, för inte fan är det smaken.

Wikipedia-artikeln hävdar att den smakar skumbanan. I beg to differ.

Ni som någon gång smakat Snow Slush vet vad jag pratar om. Det sägs att det finns sex stycken olika SnowSlush-smaker. I helvete, säger jag. Det finns en smak med otydbara variationer och radikalt skiftande färg. Den mest framträdande smaken är den kväljande sötman.

Det är det samma med Vira Blåtira. Ungefär all smak underordnas det sockriga, äckliga, gomhäftande kletet och man tror att man klivit in i sin egen artonårsdag, när man skulle prova alla de sliskigaste drinkarna på det lokala haket och blev gruvligt besviken. Det finns ju en anledning till varför man blev hookad på öl, menar jag.

För herrejävlar vad vidrigt. Inte ens Sonen, som annars slukar allt sött med hull och hår, hade mycket till övers för den så kallade drycken. Jag kan ha haft viss psykologisk inverkan i och med att jag provsmakade den och sa "Åh, fy fffff..." och kom på mig själv.

Det får mig att undra vilka andra referensramar jag hade som liten som, om jag skulle prova dem idag, skulle framstå som helt åt helvete. Att alla Tintin-filmer var bra är en myt som jag redan stuckit hål på. Tänk om inte Nougatti heller är gott? Eller chokladzingo. Eller om man kan se trådarna i Willow? Eller om Labyrinth är skitkass. Eller om Elaine inte var världens snyggaste vuxen.

Hemska tanke.

Dagens WTF

Jag har tydligen kört 27 mil sedan i tisdags. Det låter ju helt orimligt. Tydligen längre mellan Birka strand och Ösa än jag först trodde.

Äntligen 100 Mbit!

Dagens lunch: Tunnbröd innehållande potatissallad med aioli, gurksallad och ost. Inte så äckligt som det låter, men det känns ungefär lika rätt och riktigt som Dagens tips med Jesper Rönndahl. Men det är flyttlunch så det får gå.

Jag har burit tretton bord idag, en OH-projektor, ett tiotal stolar, en jävla massa egen bråte och ett människoskelett. Inga konstigheter.

Strax dags att hämta sonen, men jag måste nog ta en liten sväng på nätet först. Att gå ifrån mobilt bredband till 100/100Mbit är alltid lika upphetsande. Det får nog bli andra avsnittet av Going Postal ikväll.

Och så är jag badsugen också.

Det fina med att vakna tidigt

Jag försöker se det positiva med att vakna vid fem varje dag. Det är inte så svårt egentligen. När man sätter undan det där med sömnunderskott, att ingen annan är vaken, att kroppen är lite trögstartad och så vidare så finns det ganska många fördelar.

En är till exempel att jag redan hunnit med nästan en halv arbetsdag vid det här laget, när andra knappt slagit upp sina blå, eller kanske gröna. Det innebär bland annat att jag kan ägna dagen åt det nödvändiga säljandet, att umgås med Sonen eller ta mig en skön promenad mitt på dagen, utan att känna dåligt samvete för att jag försummar arbetet eller någon av mina närstående. Svårigheten är bara att koppla bort arbetet när alla andra vaknar, något jag inte varit speciellt bra på tidigare. Men det går lättare och lättare.

Jag har någonstans kommit till insikt om att det jag gör räcker gott och väl. Även om jag har tusen projekt på gång och drömmar att förverkliga. Det går ändå att koppla bort det och ägna all tid åt Sonen innan jag kör honom till dagis och det känns jäkligt skönt. Jag önskar bara att jag kommit till den här positionen tidigare. För sisådär fem år sedan kanske.

Men bättre sent än aldrig.

Dessutom fick jag ett fint samtal i morse. Underbara L har överraskningsbokat resa hit om tre veckor! Då är det väl inte mer än rätt att jag tar en veckas semester...

sleepless in ösa

Det finns inget som en riktig storstädning på morgonen för att göra av med lite överskottsenergi. Men vad gör man när man inte kan dammsuga av oro för att väcka Sonen (hur orimligt det än kan verka, han sover ju som skalman den snubben). Tja, man kan ju alltid dammtorka alla ytor, putsa fönstren och skura golven. Om inte annat så blir det lättare att flyttstäda..

Det är väl lite så att man får skylla sig själv när man går och lägger sig strax efter åtta på kvällen va? Det är det jag gör nu i alla fall, skyller mig själv. För efter den här bravaden känns min rygg som tillhörande en väldigt väldigt trött åttioåring. Jag ska nog gå och lägga mig och vila fram till att klockan ringer.

Dessutom måste jag hitta någonstans att dumpa de sju (!) ICA-kassar med bra-å-ha-grejer som jag ska slänga. Tror inte grannen blir så glad om jag fyller hans soptunna dagen efter tömning. Det får nog bli någonstans på vägen mellan dagis och jobbet.

Mina nya hjältar!

Man behöver inte säga något. Bara lyssna och njuta.



Så jävla hilarious! :)

Åh, fy fan

Obs, inget för de som är kräsmagade! You have been warned.

Alltså, vissa mardrömmar önskar man inte sin värsta fiende. Jag vet inte om det är för att jag har blivit vuxen, men antalet surrealistiska drömmar utan någon som helst verklighetsförankring har bara blivit färre och färre med åren. Istället drömmer jag drömmar som ligger plågsamt nära till hands och verkligen skulle kunna inträffa. Under förutsättning att jag har en väldigt dålig dag.

Jag drömde att jag låg i min säng, någonstans mellan vakenhet och sömn. Plötsligt känner jag hur allting i magen bara "lossnar" och vill ut. På en gång. Och jag släpper efter. Det sista jag hinner tänka är att jag har ju vita boxers på mig, hur kommer det här att sluta?! Det värsta är att jag känner det hända. Jag, trettioettochetthalvt, bajsar ner hela jävla sängen. Jag vaknar upp och börjar frenetiskt kolla mig omkring på sängen, täcket och inser att jag måste upp och bytaalltfortsomfan och var fan ska jag lägga det här nu då och in i duschen med eländet. Så där står jag och sköljer av alltsammans och klockan är mitt i natten.

Sen vaknar jag till, sätter mig käpprakt upp i sängen och börjar känna efter överallt, kollar under täcket om det har gått åt helvete, kollar golvet, kollar täcket, kudden, taket, byrån. Needless to say, jag är paniskt jävla skiträdd att jag har lyckats få någon typ av blixtmagsjuka. Så på ren impuls utan att känna efter springer jag, yrvaken och vimmelkantig, ut på toaletten och sätter mig. Där någonstans vaknar jag till och hjärnan börjar så smått aktiveras. Och jag undrar vad jag gör där helt i onödan.

Jag behöver väl inte poängtera att jag är klarvaken nu och så kommer vara några timmar framöver. Sicken jävla pärs!

Uppdatering 06:13: När jag väl lyckades slumra lite till, drömde jag att en närstående dog. Just one of those nights, uppenbarligen. Känner mig inte jätteutsövd...

Näe, dags att göra matsäck till Sonen. Han har beställt pannkakor. Mycket proteinrikt. Och oväntat.

TT har aldrig varit ute i svängen

Läser en artikel i DN med titeln "Rättslig gräns för våldssex prövas". När jag ser en sån rubrik på knuff.se kan jag såklart inte låta bli att klicka på den.

Det visar sig vara ett TT-reportage om en 16-årig tjej som kommit i kontakt med en 32-årig man i Malmö via en "sexsajt". Där menar artikeln att tjejen "på uppmaning av 32-åringen" ska ha skrivit att hon ville bli "utnyttjad, plågad och ordentligt förnedrad". Inget konstigt i det.

Sydsvenskan har en utförligare artikel, som tur är.

Vad jag är konfunderad över är hur man "på uppmaning" av någon kan skriva något i ett meddelande. Är det som i Smala Sussie, där vem det nu är tar en brud bakifrån över ett köksbord och säger "väs att du är sexton!"? Menar TT att hon "på uppmaning" skrev det som han ville att hon skulle skriva, eller fick hon fabulera fritt? Om hon fick skriva själv är det ju standardmall 1A och jag kan inte föreställa mig vilka påtryckningsmedel han kunde ha använt över internet för att få henne att skriva det han ville.

När 32-åringen och 16-åringen till slut träffades, låstes hon in i en hundbur och "fick klämmor fastsatta i brösten". Inga konstigheter det heller i BDSM-kretsar.

Inte så förvånande så fick tjejen blåmärken av detta som upptäcktes av en närstående som då anmälde alltsammans. Tingsrätten kommer nu att ta upp det här målet för att avgöra om hon frivilligt samtyckte till den här behandlingen. Till sin hjälp ska rätten ha en expert på sadomasochism.

"– Nu får vi verkligen kärnfrågan prövad, att i vilken utsträckning kan samtycke utesluta ansvar för våldsamt sex."

Man menar alltså att det rör sig om misshandel, och att lagen inte tillåter misshandel ens om man samtycker. Blogge har föga förvånande skrivit om det här och rundar som vanligt av med en nyrakad bild som gör det NSFW.

Det ska bli rätt intressant att följa det här. Inte minst hur man har tänkt sig att beivra det när det har blivit ett prejudicerande fall. :)

Nu blev jag så sötsugen att jag nog måste baka en kaka eller nåt. Det är problemet med att bo längre ifrån affären än vad orken är stor. Men en kladdkaka kan väl aldrig vara fel?

I use Wagner, scares the hell out of the gooks!

My boys love it!

En del dagar är bara underbara. Allt funkar som på räls, inspirationen flödar och man får saker gjorda. Som fan. Idag har varit en sån dag då jag varit nästan äckligt produktiv. Jag har gått och fnulat ett tag på att börja skriva en bok. Sen låg jag vaken tidigt i morse och fick en underbar infallsvinkel. Två citat som jag hört hundratals gånger som verkade som klippta och skurna för ändamålet. Sedan klockan sex i morse har jag suttit vid datorn och bara skrivit, läst, tolkat och skrivit lite till. Jag har ätit två gånger, frukost vid elva och middag klockan åtta. Och så pratat i telefon då en stund i eftermiddags.

I övrigt har jag bara producerat. Jag trodde att jag skulle tappa tråden efter att jag hade pratat i telefon, men nej, för ovanlighetens skull kunde jag plocka upp den precis där jag slutade och bara fortsätta. Flow.

Jag är så jävla nöjd med mitt liv. Det mesta går som på räls, även när det inte gör det. Det är underbart att vara jag just nu. Nu ska jag se på slutet av Apocalypse Now Redux och njuta av galenskapen.

Men jag lider med dig. Du vet vem du är och du vet var jag finns. Dag som natt, det är bara att ringa. Och jag önskar att jag kunde ge dig en stor kram. Lätta på det som är svårt.

Kabikaboo

Jag får lite dåligt samvete för mig själv när jag sitter inne en sån här dag. Inte för att jag vet riktigt hur varmt eller kallt det är, men det ser fint ut genom fönstren. Istället sitter jag inne och skriver en bok på ren inspiration. Jag använder en outliner som heter Kabikaboo och det är lite svårt att få en överblick på exakt hur mycket jag har producerat idag, men det är nog sisådär 5-6 sidor med text åtminstone.

Hade det varit en skönlitterär bok hade jag inte varit så nöjd, men eftersom det ska in källhänvisningar lite överallt och inte minst läsas på en hel del om det jag skriver så är jag helt tillfredsställd med resultatet så här långt.

Får väl se om det blir en bok om en månad eller så. Tanken är ju inte att det ska bli en bibeltjock historia utan en relativt lättläst pocketbok på kanske ett hundratal sidor. Jag och lättläst kanske inte går alldeles underbart ihop, men jag ska sträva efter att inte använda för långa och svåra ord, ha korta meningar och inte minst kapitel som går att läsa utan att bli trött i huvudet. Får se hur det går. Jag är glad för att jag trots vissa tveksamheter lade in "förlagsverksamhet" i min ansökan till bolagsverket...

Jäkligt roligt att pyssla med något kreativt som inte är att ta fram en marknadsplan eller budget. Jag måste nog leja ut bokföringsbiten i företaget, tror jag, för det är dödligt trist.

Dessutom har jag nog slagit personligt rekord i antalet öppna flikar i Firefox. 73 stycken. Mamma skulle vara så stolt om hon visste.

Hahaha! Lunchhumor!

Undra om "gangrape" och "train" var begrepp som for genom hennes huvud för ett ögonblick:



Originalet:



Och en annan klassiker:

Morgonpromenad, check!

Det var minst fyra år sedan jag hade rutin på promenad minst en gång om dagen senast. Då blev det en fyra-fem mil i veckan. Oh, glory days. Men nu är det dags att starta igång igen. En timma och tjugo minuter är min morgonrunda. En timma och tjugo minuter att strukturera upp dagen, få ordning på tankarna och piggna till. Jag hade glömt hur jävla skönt det är att kliva upp ur sängen, ta på sig kläder och gå ut i vädret för dagen. Till och med en dag som idag, när det blåser satan.

Av någon anledning så tänker jag otroligt mycket bättre när jag är ute och går och jag får skynda mig att skriva ner mina tankegångar när jag kommer tillbaka så jag inte glömmer bort det jag funderat ut. Det går väl sådär.

Känns hur som helst grymt skönt att få lite struktur på tillvaron och samtidigt få röra lite på döfläsket. Femte dagen i rad nu, får se hur länge det håller i sig.

Nu, dusch.

Hopplöst out of fashion

En sak jag inte riktigt hade räknat med var att två år på en utbildning där alla går omkring i skaljackor och vattenavstötande byxor och är jävligt friluftsiga av sig skulle ha en förödande effekt på min garderob. Nu när jag har startat eget är det så gott som förbjudet med ett par Lundhags-brallor och en ziptröja från Marmot. Och någon skjorta har jag inte köpt på evigheter.

Dessutom har jag tappat bort strykbrädan så det är ett mindre projekt varje gång jag ska klä på mig. Då hänger jag in en ostruken skjorta i badrummet, duschar i tjugo minuter och låter vattenångan räta ut de jävligaste skrynklorna och drar sedan på mig skjortan, försöker hitta en kavaj som passar hyfsat eller en tröja som inte blir lika skrynklig som Uralbergen när jag har skjorta under.

Jag har väl ett tiotal skjortor så det går ingen nöd på mig, men de har inte strukits sedan trettioåriga kriget och jag har insett att de få plagg jag köpt de två gångna åren är typ underställ, överdragsbyxor, en vindjacka. Det funkar väl om jag som imorgon ska till Torsta lantbruksgymnasium, men det funkar sämre med de möten jag har på eftermiddagen på Miun respektive Östersunds kommun. Att klä sig rätt i konsultbranschen är tydligen inte helt enkelt.

Kanske ska göra som i boken jag köpte (på Ullared om jag inte minns helt fel) som hette Bluffarens guide till Konsultverksamhet. Författaren menade att om man skulle till en bank, kom i en gräll träningsoverall, om du ska på mekanisk verkstad, kom i sidenkostym. Allt för att utmärka dig och visa på en kompetens som inte finns lokalt.

Jaja, det löser sig säkert med det också.

Dessutom har jag varit på föräldramöte på sonens kommande skola. Där kände jag mig också rätt malplacerad i skjorta och kavaj kan jag säga. Östersund är ju skaljacks- och träningsklädsmeckat numero uno. Det kan ha något med att det blåser som en mindre höststorm ute idag. Jag frös som en vinthund på antarktis i min outfit.

Nu ska jag äta tunnbröd med köttbullar och rödbetssallad och ladda inför Eyes wide shut. Det vattnas i munnen på mig som fan redan.

Sova, ska det vara nåt?

Sovande är helt klart överskattat. Jag är i desperat behov av roliga Youtube-klipp. Problemet med många komiker är att de är roliga på sitt sätt. Bara. Så när man sett Pablo Francisco köra sin Don LaFontaine, Arnold och Keanu några gånger så har man i princip sett allt han gjort. Men nu har jag hittat Graham Norton-klipp att titta på i några nätter framöver (thank the maker, och Anna..)



Så mycket för mitt snack om att kunna sova hela nätter. Jag visste att det skulle komma och bita mig i arslet förr eller senare.

Slutligen, en passning till amerikaner och deras fantastiska geografikunskaper.



Nu ska jag nog titta på en säsong av Kvarteret Skatan för att runda av natten. Men först ska jag nog gå med i den här facebook-gruppen. Cheerio. (jag skrev Queerio först, det måste vara pga Eddie Izzard).

Som en käftsmäll, med lyckligt slut.

Helt ofattbart att musik i kombination med video kan påverka så mycket. Det känns lite dumt att sätta sig och titta på musik som får en att tokgråta, men det bara blev så. Johnny Cash levde ett sjukt hårt liv, det vet alla som sett Walk the Line. I den sista videon han spelade in, covern på Nine Inch Nails "Hurt" visar det på ett sätt som bara en råsop i magen kan efterlikna.

Det var en vän som skrev den sista versen av Pink Floyds "Wish you were here" på facebook, som gjorde att jag hittade den. Jag var bara tvungen att leta upp den på youtube och minnas tillbaka till det tidiga 2000-talet, när livet var relativt okomplicerat. Först såg jag på den, sorglig och vacker alldeles på egen hand:



Via länklistan hittade jag till Hurt och jag var nog redan då tagen av Pink Floyd, men jävlar... Håll någon du tycker om i handen när du ser den.



När Trent Reznor sjunger den kan jag inte riktigt ta in smärtan, vemodet och plågan som texten ger uttryck för. Cash version däremot går jävlar i mig rakt in i hjärtat och gör det svårt att andas förbi klumpen i halsen och ångesten i magen. Det finns många bra covers av Johnny Cash. Personal Jesus är en favorit, men jag tycker att Hurt är den bästa. Rätt jävla lätt, dessutom.

Jag vet inte varför jag gör såhär mot mig själv. Jag har ju ingen större lust att sitta och vara olycklig, för jag är inte olycklig. Men det bara hände. Lite som att surfa på Wikipedia, där man börjar med en skådis och slutar med bivax eller ugandisk historia, utan att veta hur man hamnade där. Nu måste jag leta upp ett stort knippe humorklipp att titta på. Tur att "Achmed the dead terrorist" finns som related clip så jag vet var jag ska börja. Herregud vad fel det känns, men ändå vältajmat. Tips tages tacksamt emot i kommentarsfältet. Kanske ska börja med Pablo Francisco.

I övrigt har det varit en otroligt givande dag. Jag är lycklig och nöjd som fan! Det mesta verkar lösa sig och jag tror att det finns mycket positivt att hämta i sommar, på många fronter.

Always end on a positive note.

yesh

Jag sitter och repeat-lyssnar på Chevaliers de Sangreal av Hans Zimmer från The Da Vinci Code får gåshud och inser att jag har hittat helt rätt. Som det känns nu kommer jag aldrig mer att kunna ta en anställning. Att styra över sin egen tid, göra det jag är bäst på och kunna välja själv när jag börjar och slutar gör mig sjukt upprymd. Jag är så nöjd över det här att jag skulle kunna dansa, springa en mil eller hångla upp första bästa brud. Kanske inte riktigt, men ni fattar grejen.

Det är till och med roligt att sälja. Det är till och med det roligaste. Jag som alltid hatat tanken på att vara en jävla nasare som prånglar på andra människor mina grejer. Fast då har det varit tanken på typ tidningsprenumerationer, försäkringar, rakhyvlar eller annan skit som jag inte tror på. Att prata om det som jag brinner för är en helt annan grej och något jag skulle kunna göra i många, många år till. Så känns det i alla fall nu, andra dagen.. eh..

Anyhoo, att äta färdiggrillad kyckling är till och med kletigare än riktigt nasty sex. Men man slipper åtminstone att duscha efteråt. Och tömma grillen.

För övrigt är Israel Kamakawiwo'oles (eller vad han nu heter) en låt som får det att tåras i ögonen på mig varje gång jag hör den. Läskigt.

Nu: Amerikas farligaste man. Imorgon är det en stor dag. Igen. Det bästa med att vara egenföretagare är att jag inte längtar till helgen. Jag hoppas att det håller i sig.