Uppmärksamhetstorsk

Jag fick idag tillfället att prata lite om min utbildning med några studiebesökande spanska lärare. Jag skulle representera och presentera FL-utbildningen och detta skulle som tur var göras på engelska och inte spanska. När jag kom dit och ställde mig upp för att berätta visste jag inte ens hur jag skulle översätta just FL till engelska. Rektorn hjälpte mig på traven och föreslog "youth leader" vilket jag tacksamt tog emot och använde mig av under resten av föreläsningen. Till mångas förnöjsamhet och skratt.

Döm min förvåning när dessa spanjorer var lärare i Andalucia, där det storsatsas på fri programvara. Runt 300 000 installerade datorer kör Linux och hela utbildningsväsendet brinner av öppen källkod och fri programvara. De kom för att lära av oss och de var på e-learningområdet otroligt långt före oss i Sverige. Det är bara att inse att vi är ett u-land när det kommer till att anamma fri programvara.

Hur som helst så fick jag otroligt mycket beröm av de besökande, fick jag höra av mina egna lärare. När man är en "diamond" då är man väl rätt okej? Jag har nog växt några decimeter sedan nyss. Och ja, jag är en bekräftelsehora när det kommer till sånt jag brinner för. Så slapp ni fundera på det. Och jag är ytterligare ett steg närmare att få material till mitt EU-projekt. Me happy.

I eftermiddag ska vi bada oss skrynkliga och det kändes lite konstigt att inte packa ner sonens badprylar i väskan den här gången. Men det ska bli trevligt ändå. Relaxen är trivsam såhär dags, sägs det.

Imorgon är det skidåkning och trettioårsfest. Hur jag nu ska orka och hinna det på en och samma dag?

En hyllning till morgonduschen

Efter några hektiska dagar med först rapportskrivning i måndags, till praktikpresentationsmeck igår, har jag nu äntligen fått tid till att ta det lugnt. Men vad gör jag? Går och spelar badminton i en och en halv timma med J och S. Men det var jäkligt roligt och det var jävligt behövligt. Jag har numera pingislunga, vilket innebär att jag kan springa i ungefär tre minuter utan att komma upp i maxpuls och dö av utmattning. Det är alltså dags att börja konditionsträna en aning så att jag orkar åka skidor hela vintern. Vintern förresten, det är mest regn och tokmilt för årstiden, inte en snöfläck så långt ögat når.

Imorgon blir det simning. Jag ska simma minst 1000 meter har jag föresatt mig själv. Jag ska till och med kosta på mig ett par simglasögon så att jag slipper se ut som en nedåttjackad polack som går på t-röd i ögonen. Jag tror att det är ett smart drag.

Men först blir det filmkväll med L (och förmodligen resten av skolan). Folkhögskolor har ju lite luriga saker för sig mest hela tiden och nu är det "klimatvecka". Vad nu det är för nåt. Men igår var det trevligt uppträdande med L vid pianot och så går hela veckan.

På lördag är det tydligen en stor 30-årsfest som jag har blivit inbjuden till. Det ska bli mycket intressant. Och roligt, såklart.

Sen måste jag bara hylla att duscha på morgonen. Från att känna sig seg och trött till att bli pigg och nyter på under fem minuter. Love it.

Det var ungefär så mycket menlöst dravel som jag har lust att bubbla ur mig idag. Om ni vill veta mer så får ni ringa. pusspuss.

Och så saknar jag Sonen. som fan.

heavy metal is a way of life

Roligast ikväll: Joacim Cans, sångare i Hammerfall sitter och hårdrocks-fejsar sig medan han sjunger Cecilia Lind. Det är tydligen lätt att få roliga ticks för sig medan man sjunger, men väldigt svårt att bli av med dem. Det vittnar inte minst videofilmen från min enda kyrkokonsert om. Där står jag och kastar med huvudet och håller på som om jag vore värsta parkinson-patienten. Roligt roligt.

Apropå kyrkokonserten så var jag ikväll och sprang ett par varv i elljusspåret hemma hos mor, ett ställe som jag inte besökt sedan jag och M powerwalkade sprang runt det under ett motionsinfall för några år sedan.

I övrigt har det varit rätt mycket motion idag. Jag har simmat 1000 meter och åkt en hel del vattenrutschkana. Imorgon ska jag till Göteborg igen och inte glömma att hämta cykeln den här gången.

UPDATE: Roligast ikväll var definitivt en gäst på Skavlan som skulle undersöka om en hund kunde skilja på wienerkorv och "manpenis". Det bara måste finnas på Youtube. Jag återkommer.

haha, så sorgligt.

Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bara tycka det är gulligt när folk först ljuger för mig, sen bandskäller på mig när jag ifrågasätter dem baserat på rätt många indicier, som om det skulle vara under deras värdighet att bli anklagade för att ljuga, för att sedan fälla sig själva på eget grepp och bevisa för alla närvarande att de ljuger trots allt.

Men förutom det har det varit en mycket givande dag. Jag har fått en intervju som förmodligen kommer att lyfta hela filmen till oanade höjder, vilket jag är tacksam för. Något jag gillar med internetgenerationen är att avstånden mellan människor är så korta. De allra mest initierade och avgörande människor finns bara ett meddelande bort. Detta i kontrast till beslutsfattare av den gamla skolan där man i bästa fall får tag på en sekreterare eller får ett automatgenererat mail i retur.

Jag är sjukt nöjd. Nu blir det humor med gamla bittra människor:



Det måste ha varit en telefonsvarargrej till Ring P1. Det är bara människor som ringer dit som kan vara så missnöjda med småsaker.

Sömnkontot

Inatt har jag sovit tio timmar. Med ett kort gästspel vid datorn mellan tre till halv fem så har jag sovit hela natten. Det verkar som att sömnunderskottet behövde återhämtas och det har jag gjort med råge. Det var längesedan jag sov längre än Sonen på morgonen. Han satt upp i sin säng när jag vaknade, fullt påklädd och redo att gå ner till frukosten.

Igår var det kurragömma på schemat. Vi var ute i skogen i tre timmar och sprang omkring och gömde oss för varandra. Får se vad dagen har i sitt sköte för Sonen. Nickelodeon ligger illa nära till hands, men förhoppningsvis kan man släpa honom från TVn en liten stund, lagom länge tills han upptäcker att han tycker att det är roligare att vara ute, vilket händer ungefär exakt varje gång. Barn och (reklam-)TV måste vara det enda exemplet som behövs för att visa att för en del människor är inte det fria valet något annat än en slick på en riktigt svettig elefantpung.

För min del är det jobb jobb jobb som gäller idag och imorgon. Fem nya intervjuer som ska göras och bandas, och det kommer att blir ett jäkla flängande. Förhoppningsvis hinner jag göra allt idag, men troligen drar det ut på tiden även till morgondagen. Nu ska jag bara samla ihop alla telefonnummer, koder, adresser och parkeringsanvisningar och bege mig till Götet.

Sjuttio timmar bandat material har vi. Sjuttio. s-j-u-t-t-i-o! (70!) Det ska nog räcka.

Tänk om jag fick hålla på med sånt här hela tiden, vad roligt det skulle vara. Saknar dock FSCONS-crew och några av deltagarna oerhört. Både Kyrah och Marcin hörde av sig igår och krävde att vi skulle hålla kontakten. Sånt gillar jag. Inspirerande och intelligenta människor är det alltid roligt att omge sig med.

/me är barnsligt stolt

Ska man vara smickrad av att Oscar Swartz börjar följa en på twitter innan man själv följer honom? Det är jag hur som helst.

Och så är jag lite kär i Kyrah. Men säg det inte till någon.

Ynk-sonen goes open?

Sonen har drabbats av stora våndor. En blåsa (kind of) i munnen gör att han inte kan äta sånt som inte är så gott. Glass går dock bra, och godis också. Bra med selektivitet i åkommorna så att man kan välja vad som gör ont. Jag tvivlar dock inte på att han faktiskt har ont, för det har han klagat över i några dagar nu. Får bara hoppas att det går över snart.

Jag har ett litet dilemma. Jag funderar på att köpa en handhållen gaming-konsoll till Sonen, men jag är inte helt hundra på vad jag ska köpa. Det stora valet står mellan någon typ av Nintendo DS, antingen DS Lite eller DSi. DS Lite är billig, kan köra Gameboy Advance-spel och är rätt okej. DSi har WiFi och webbkameror och massa coola grejer. Visserligen skitdåliga kameror och sådär, men dock kameror. Nackdelen med DS-varianterna är att spelen kostar en kroppsdel och att möjligheterna med dem är att i princip bli en duktig konsument och göra som stora farbror Nintendo säger. Dessutom kostar tillbehören minst en arm eller ett ben till och i slutändan har man spenderat mer än vad en halvhyfsad mini-laptop kostar.

I andra hörnet står GP2X Wiz, en öppen källkods-baserad handhållen konsoll som visserligen inte har de allra senaste coola Nintendo DS-spelen, men har inbyggda emulatorer för NES, SNES, GameBoy Advance, Sega MegaDrive, Sega GameGear, Amiga, Atari, Commodore 64, ZX Spectrum och Sony PlayStation (med flera), kan köra ett i princip fullfjädrat operativsystem, kan köra massor av videoformat, har SD-kortslot, har USB-anslutning (för tangentbord, möss, etc.), har TV-out och är totalt hackable. En riktigt cool maskin, helt enkelt. Nackdelar är att den inte har WiFi och inte kan köra Nintendo DS-spel, samt har sämre batteritid än både DSi och DS Lite.

GP2X Wiz kostar runt 3000 spänn, men är som sagt en handhållen spelkonsoll. Nintendo DS Lite kostar 1300(ish) spänn. DSi kostar 2000 men som sagt, ska man ha några spel så kostar de mellan 200-500 spänn. Frågan är hur hackbar en Nintendo DSi är? Det finns massor av info på http://www.dsihacker.com/ men sen har man ju det etiska att ta hänsyn till (?) också.

Det känns meningslöst att köpa en konsoll som man bara har råd att köpa en handfull spel till, och det känns lite tråkigt om Sonen ska få en konsoll som ingen annan har, och som gör att han inte får vara med i häftiga Nintendoklubben med sina polare. En av anledningarna till DS framgång är ju att så många har dem att man faktiskt kan låna spel av varandra och hålla på.

What to do?

gömma pinnen

Kanske inte riktigt. Men idag har jag stått med ansiktet mot väggen och räknat medan Sonen har sprungit i panik för att hitta ett gömställe. Efter arbetsdagar á 18 timmar i tre dygn så är det rätt skönt att vara på hemmaplan. Nu sitter jag och Sonen och slöar framför Nickelodeon (jävla skitkanal) medan vi kurar under en filt och myser.

Jag har träffat sjukt många intressanta människor som gett mig många nya infallsvinklar och idéer. Och jag har gjort 18 intervjuer mellan 20 minuter och en och en halv timma och jag har så mycket material att jag kommer att ha att göra fram till jul, minst. Tanken var att göra en en timma lång dokumentär, men just nu vet jag inte hur jag ska kunna utelämna något. Förhoppningsvis blir det mer klart efter att jag tittat igenom alla sjuttio (!) band som vi lyckades producera, med föreläsningar, intervjuer och ceremonier.

Nickelodeon kommer för övrigt aldrig att införskaffas till mitt hushåll. Sonen sitter helt förtrollad och hyfsat lättpåverkad av BR-reklamen som körs med jämna mellanrum.

- Den där vill jag ha.
- Den här vill jag också ha.
- Åh, den där vill jag ha.

Det är bara att vänja sig. ICKE att jag tänker falla för sånt. Det värsta är att Sonen har lärt sig BR-signaturen och går och sjunger på den.

resaresaresa

Imorgon blir det en timma och femtio minuters resa till Göteborg. Uppladdat med tre nya ljudböcker och en hel massa packning. Egentligen borde jag jobba den tiden det tar att resa, men jag anar att jag inte kommer att ha någon speciell lust när jag väl sitter där och ska fungera, utan kommer att slappa och titta på resvägen istället. Hade helst suttit och läst en bra bok egentligen, men jag har ingen på lager. Fick just reda på att att John Twelve Hawks nya bok The Golden City är uppskjuten tills i mars, så där blev det ingen höstläsning. Kanske lika bra det, eftersom den senaste boken inte var speciellt lysande.

Jag har äntligen fått finansiell täckning för att åka till Jönköping vecka 48, det känns bra. Projektet kommer att ta ny fart imorgon och krönt med DHW kommer det kanske att bli en riktigt bra produktion. Imorgon har jag flera intressanta människor på listan över intervjuobjekt, så det kan bli riktigt kul. Jag har dessutom bokat in en fika med en riktigt gammal nätpolare som jag ser mycket fram emot.

Sonen har fått tag på en leksakskatalog och har därmed sett ut i princip halva katalogen som såna saker som han vill ha. Roligast var att han faktiskt tog med sig katalogen in på dass och satt som en riktig långsittare och bläddrade igenom sina kommande förvärv.

Kvällen har gått i mysandets tecken. Vi har kramats och gosat tills pjosket stod oss upp till öronen och vi var tvungna att bygga lite lego för att bibehålla macho-stämpeln. Jag tror och hoppas att bannandet från tidigare idag är förlåtet och begravet nu.

Nu önskar jag bara att jag hade packat också, så jag slipper göra det tidigt imorgon. Men å andra sidan kommer jag ändå att vakna vid femtiden, så varför jäkta?

Och så ett avslut med en happy twist, som man alltid måste ha enligt kattbloggarreglerna.

Bra pappa, bra...

Jag och sonen har bakat morotskaka (jag börjar alltid skriva "motorsk" innan jag börjar sudda och börja om, bra där) för att fira den ömma farmoderns födelsedag. Jag var arbetsledare och sonen fick göra allt han ville. Vi hade förberett oss med förkläden, underlägg och alla tänkbara säkerhetsföreskrifter. Trodde jag.

När sonen hade vispat ihop smeten sånär som på oljan, påminde jag honom om att han skulle hålla i elvispen och bunken, medan jag hämtade den nämnda ingrediensen. Trettio sekunder senare ramlar både bunken, elvispen och smeten ner på golvet och bildar en kaskad av morotsguck som sprayar hela tapeten, den vävda mattan och dammsugaren med stora orange kluttar med smet. Needless to say får jag tokspel och börjar gorma och skälla på sonen som blir überledsen och springer in under bordet och sätter sig där och grinar, medan jag börjar torka upp allt.

Det löste sig såklart med det mesta, kakan blev gjord (kind of) och glasyren blev supermumsig. Men trots att jag bett om ursäkt och kramats och förklarat så känner jag mig ändå som världens värsta förälder. Sonen vågade knappt ens röra bunken efteråt och var allmänt labil. Han hade i och för sig inte heller ätit något sedan frukosten vid tio, så han hade rätt nära till gråten bara därför.

Men nu sitter jag här med superdåligt samvete med en mental note to self om att aldrig baka kakor utan blodsocker.

Galet

Sonen och jag var och badade idag. Nytt badhus, nya utmaningar. Vi började lite lätt med att gå in i barnbassängen och gosa oss lite i allt barnkiss, för att sedan gå ut och dyka efter ringar i den djupa änden på 25-metersbassängen. Sen var det dags för hopp i hoppbassängen, där det finns en enmeterssvikt, en tremetersdito samt en fast femmetare. Sonen hoppade en gång från enmeterssvikten och gick sedan vidare upp på tremeterssvikten, sa

- Nu ska jag våga.

gick ut på svikten svindlande tre meter över vattenytan, tvekade inte en enda sekund och kastade sig ut. Snubben är en och tjugo lång och fem år (soon to be 6 iofs) gammal och lärde sig simma för några månader sedan.

Det gick så klart hur bra som helst. Men jag kan ju tala om att jag inte hoppade från tre meter när jag var fem år. Tur att inte farmor var med. Eller för den delen någon annan än jag.

Det roligaste av allt var att jag inte ens nämnde tremeterssvikten. Han gjorde det på helt eget initiativ, utan att jag ens varit ute på svikten före honom. Riktigt coolt.

Själv lyckades jag spräcka några blodkärl i höger underarm efter en och en kvarts sträckt bakåtvolt i pik från ettan. Kroppen är nog inte gjord för att man ska landa raklång med alla kroppsdelar samtidigt mot vattenytan. Det var tydligen lättare att rotera än vad jag minns det.

Däremot lyckades jag superbra med mitt livs första en och en halv framåtvolt i grupperad stil. Det blev ett klockrent dyk. Så bra att jag inte vågade göra det en andra gång. Ingen idé att jinxa ett så perfekt förstadyk, menar jag.

Imorgon ska vi utforska en stor grotta. Pannlamporna är laddade och klara. Det kommer att bli super.

the new me

Det här är förmodlig en ett av de minsta stegen för mankind, eller till och med för man, men det är ett rätt så efterlängtat steg för mig. Ikväll har jag gjort tre intervjuer som jag aldrig skulle ha gjort för två år sedan. Dessutom har det lett till en alldeles otroligt trevlig utekväll som jag heller aldrig skulle ha kommit iväg på då.

Hade det varit för två år sedan skulle jag ha suttit kvar med en mikrofonhållare, en bom och en mikrofon ännu. Istället gick jag för snart ett dygn sedan helt enkelt ner i källaren, såg vad som fanns och började snickra ihop något som skulle bli en mikrofonbom, helt förutsättningslöst. En metallbit, lite epoxylim, en hammare och några tvingar var allt som behövdes. I'm the DIY-king.

Hade det varit för två år sedan skulle jag aldrig ha åkt till Göteborg och gått på festival. Hade det varit för två år sedan skulle jag aldrig ha intervjuat regissören för Nasty Old People och jag skulle aldrig ha ätit middag med henne. Jag skulle inte ha frågat arrangören om en intervju, och inte heller snubben från CC. Vad värre är, jag skulle aldrig ha kommit iväg på en av de trevligare utekvällarna jag haft på mycket länge. Kanske inte mycket att vara nöjd över, men det är jag ändå. Mitt projekt är i rullning.

Jag vill tacka Nike, eller David Allen.

Nu är det dags att sova.

only one woman

Ibland skulle jag ge en arm och ett ben för att kunna sova som jag gjorde förut. Alltså, typ när jag var sju år. Det verkar inte bättre än att det går stadigt utför på sömnfronten och just nu är jag lite trött på att vakna och inte kunna somna om. Jag tror i och för sig att det har mycket med datorn att göra. Av någon anledning måste jag, när jag väl har vaknat, upp och kolla om det "har hänt något" sedan sist jag satt här.

Needless to say så har det sällan det. Åtminstone inte något som inte skulle kunna vänta tills morgondagen.

När jag dessutom har legat och pratat i telefon några timmar, fram till närmare två, då tycker jag att kroppen borde visa lite tacksamhet över att få sova hela natten istället för att vakna till liv två timmar senare utan minsta tillstymmelse till att vara trött. but nooo-hoooo.

Av någon anledning kom jag att tänka på Alien, ett riktigt åttiotalsband som jag nog inte hört sedan det begav sig. Jag tror att det var min bror som introducerade mig till det här eländet.



Apropå åttiotalet så har jag introducerat ett underbart koncept för Sonen, nämligen ljudband. (Alltså "sagor" på kasettband). Väldigt lättvindigt. Jag slipper läsa godnattsaga och han får lyssna på ett gammalt kassettband från nittonhundrafrösihjäl med poppig synthmusik och Bert-Åke Varg. Jag trodde att jag hade spelat sönder alla bra (nåja) band och bara hade den irriterande jävla elefanten Myntrik, courtesy of Sparbanken, kvar, men när jag hade grävt lite i lådorna hittade jag både Pippi Långstrump (som nog inte jag köpt själv) och Hulken (som jag definitivt köpt själv).

Det roligaste är nästan när Sonen säger Hulken. Tjockare L får man leta efter. Men han somnar som en stock varje gång.

Sicket framgångskoncept.

----



Från det ena till det andra. Dagens skräckblandade skrattsalva: http://whythefuckdoyouhaveakid.com. Där hade bilden ovan lätt platsat, om den inte redan finns där.

----

Från det ena till det andra, pt. 2. Nu är det bevisat bortom allt tvivel att de som vill bli psykologer, kbt-tomtar och terapeuter har den önskan för att de har så mycket skit att bära på själva och har en inneboende önskan att först och främst förstå sig själv och ge sig själva terapi genom utbildningen.

Jag tycker att det är ganska talande att det är en psykolog som öppnar eld på en militärbas i Texas och dödar hur mycket folk som helst och skadar några fler. Muslim eller icke-muslim.

Eller så blev han bara trött på att höra på folk som gnäller om skitsaker hela dagarna. Att vara psykolog måste vara som att lyssna på fylle-rants på dagtid, med enda undantaget att man får betalt för det.

Dagens uppträdande

Det är tydligen någon julshow med Peter Apelgren som ska vara väldigt bra, och väldigt dyr. Nu slipper jag följa med på den, för jag har redan sett Peter Apelgren idag. Förvisso i sunkiga träningskläder och såna där gamla hörlurar de flesta hade till sina Sony Walkman på åttiotalet, bara att öronmuffarna inte var orange utan turkosa. Check för dagens kändisspotting.

I övrigt har det varit en trevlig dag. Shit vad mycket lego vi har byggt på kvällskvisten. Imponerande mycket, rentav.

Nu ska jag bara låta en extra arm växa ut till nästa vecka, så att jag kan både hålla i kameran, mikrofonbommen och ljuset. If there's a will, there's a way.

Ett och annat guldkorn

Det här är precis vad som behövs när smilbanden inte fått jobba på en stund.



Fler soon-to-be-klassiker här, som dessutom införlivat den symbol jag saknar mest på facebook.

Badjävlar

Igår var vi på Tumlaren i Kungshamn (okej, Väjern). Det är ett badhus i min smak. Lite folk, överblickbart, en strategiskt placerad bubbelpool, en tokrolig uppblåsbar rutschkana och en rehabbassäng som är typ fyrtio grader varm. Det räckte med att ge Sonen en ring att dyka med och sen kunde jag sitta och jäsa i bubbelpoolen en stund. Jag kunde nog ha suttit där i två timmar, för han hoppade och dök både med och utan min medverkan hur länge som helst. Det är en rolig ålder nu, för det sker så stora framsteg hela tiden och jag blir omåttligt stolt när han kan dyka från kanten, simma fem meter under vattnet och plocka upp ringen på botten.

På förmiddagen (mer morgonen) var vi ute och byggde koja i skogen och det var kallt ända in i märgen, så en avrundning på ett varmt badhus var precis vad min kropp behövde. Idag har det varit spelologi och klättring, och så ett möte med föregående posts subba då förstås.

Imorgon blir det bad igen, men då är det äventyrsbadet i Vänersborg som ligger på schemat. Jag ska dock inte med, utan ska istället spendera dagen i Göteborg och även lördagen. Det ska bli mycket trevligt.

Nu ska jag raka av mig skägget och stryka en skjorta eller två.

i den tionde kretsen

Om det är något som jag har svårt för så är det hycklare. Lögnare och bedragare är tröttsamma människor, men de som har en "fin" PK-fasad utåt när deras handlande visar en helt annan bild är det värsta jag vet. Speciellt när det gäller människor som jag har personlig erfarenhet av känns det extra illa att se hur det gullas och mjäkas för att det förväntas av en. När det gäller barn kan jag inte över huvud taget hitta förmildrande omständigheter som väger upp.

Det är lite som att umgås och vara vän med en fullblodsrasist. Jättetrevlig på alla sätt och vis, bara hatar andra etniciteter, men om man bortser från det, en otroligt mysig människa. Jag förstår inte människor som kan se bortom sånt när de umgås. Men det är en annan historia.

Hur som helst, jag och Sonen stötte ihop med en före detta bekant till familjen. Hon så gott som överföll Sonen och gullade och tyckte att allt var så bedåååårande. Hon sa att hon längtade sig tillbaka till den glada tiden då hennes egna barn var små och allt var guld och gröna skogar.

Sanningen om hennes barn är att en suttit inne och den andre lever på samhällets berömda botten och att de under sin uppväxt var de mest negligerade ungar som världen känt. Inte bara att de hade världens mest skräckvresiga styvfarsa, komplett med porslinsöga och allt, de lämnades allt som oftast hemma ensamma medan mamman och plastfarsan drog ut och roade sig, fick aldrig följa med på skolresor, gick inte att ha i möblerade rum och fick stryk med jämna mellanrum.

Jag kan ju meddela att det rann över för mig och jag läste lusen av henne så gott det gick utan att börja skrika och gorma. Jag hade ju ändå Sonen med mig. Så mycket skit som hennes barn fått utstå och så har hon mage att drömma sig tillbaka och sakna det, som det vore den soligaste tiden i både hennes och deras liv. Det är ju så jag blir spyfärdig.

Jag skulle lätt putta ner henne till den lägsta nivån i Dantes helvete.

Fy fan.

fsck!

Det är för jävla tråkigt att inte människor kan lämna andras saker ifred. Nu har sonens cykel blivit snodd, och det kan ha hänt allt ifrån tre till fem veckor sedan. Det ska tilläggas att det inte är första gången heller. Som tur är så dröjer det inte länge innan sonen kommer att leva i materiellt överflöd, så då kanske inte en cykel för 1200 spänn spelar så stor roll. Imorgon (tekniskt sett idag) åker vi och ska vara borta i tre veckor. Tanken var ju att cykeln skulle med och komma att användas. Nu blir det istället frågestund deluxe om varför någon har snott sonens cykel. Men vi kommer i alla fall iväg.

Det ska bli riktigt skönt, även om jag kommer att sakna L och att stå på scenen där och sjunga medan hon spelar, eller bara sitta och lyssna.

Jag behöver äta upp mig. Den här senaste fortnighten av självsvält har satt sina spår, även om kroppen säkert kommit in i ketos under några dagar. Magrutor ftw, man vill ju inte visa sig naken för vem som helst med en degmage som man tillskansat sig av långtida dekadent leverne, men till vilket pris?

En tripp till Skåne ska jag hinna med också, får se vilken helg det blir. Det var längesedan jag var söderut.

it's a new dawn, it's a new day..

.. it's a new li-hi-hife, for meee, and I'm feeling goooood!

Som Muse skulle ha sjungit (och Nina Simone, jag vet.).



Det var längesedan äggmackor smakade så gott, längesedan det gröna te som jag snöat in på smekt strupen så länge och väl, längesedan den hemmapressade apelsinjuicen hade en så perfekt sötma och det nybakta brödet med den godaste osten och den krispigaste paprikan kittlat min gom så mycket.

Jag kan numera officiellt äta mat. Jag är lycklig.

Dessutom är det vackert väder, jag har precis avslutat en väldigt trevligt telefonsamtal och jag ska efter att ha städat, diskat och vikt tvätten från igår åka och handla förnödenheter inför morgondagens resa.

För övrigt undrar jag var återkopplingen från mitt förra jobb blev av. Om man blir aktivt headhuntad kan man ju tycka att det vore i deras intresse att återkomma. Men det klart, om alla ens kunders webbplatser dör efter en DDoS-attack dagen innan återkommandet ska ske kanske man har mer pressande problem att ta tag i än en föräldraledighet i januari. Oh well.

För övrigt, fram för mer humor i politiken:

Statusuppdatering

På allmän (nåja) begäran kommer lite gnäll, så ni som inte vill höra på bitterheten: sluta läs här. Efter 10 dagars influensa har jag nu drabbats av magsjuka, eller matförgiftning eller något annat. På två dygn har jag fått i mig en banan, en apelsin, två pepparkakor, två glas cola och en tallrik yoghurt. Det mesta av detta har försvunnit lika snabbt som det kom in i kroppen, alternativt fördröjt med ett halvt dygn i bästa fall. Jag försökte tvätta idag och höll på att ramla ihop när jag skulle hänga tvätten. På en full maskin fick jag vila tre gånger för att inte skalla marken av yrselattackerna som sköljde in så fort jag höjde armarna.

Det behövs inget geni för att förklara varför det blivit såhär. Efter och under influensans verkningar åt jag inte enligt kostcirkeln direkt. Med en urlakad kropp blir det än värre. Utan aptit och med ständiga kräkreflexer som lurar runt hörnet är det ännu mindre chans att få i sig något som är ens nära tillräckligt med energi. De sista timmarna har det känts lite bättre och jag har till och med kunnat ställa mig upp utan att det känns som att jag ska kräkas i vilken sekund som helst.

Dessutom behöver det väl knappast påpekas att min arbetsprocess med att städa och hålla ordning har skitit sig grande under tiden jag har varit sjuk. Så mycket att jag måste skjuta på min resa till västkusten i en dag, för att istället åka ner under vad som verkar som årets första snöstorm. Det är nämligen så gott som helt omöjligt att hitta något här. Det kommer att ta evigheter.

Förutom det, är det tröttsamt när människor jag känner väl inte ens försöker komma med trovärdiga bortförklaringar, alternativt bara säga sanningen på en gång. När man ser sig själv som intelligent utöver det vanliga, förstår jag inte varför man envisas med att ljuga om småsaker, eller bortförklarar på ett sådant sätt att det är omöjligt att inte genomskåda. Jag struntar i sakfrågan, det är inte det som stör mig. Det som stör mig är att man tar för givet att jag är korkad nog att gå på skitsnacket, alternativt inte bryr sig om ifall jag tror på det eller inte.