Jag har fastnat för den förmodligen mest osannolika serien jag någonsin fastnat för. Producerad av min absoluta hatpersonlighet i tv-showsammanhang efter Claudia Schiffer, som parodierats så jävla bra i MadTV. Det är ungefär som att sitta och titta på det danska Paradise Hotel. Och det kan man också göra, tydligen.
Anyhow, jag har fastnat på samma sätt som vissa kan fastna i Real Housewives. Inte för att det är bra utan för att det är så roligt att se dumma människor bli förbannade på andra dumma människor.
Det är lite som att kicka på Jerry Springer. Det är många som gör det, men jävligt få som skulle erkänna det. Hur som helst finner jag det otroligt underhållande och att seriens inledning bådar gott för framtiden. Inte den verkliga framtiden. För den bådar det bara illa. Utan för framtiden för serien. Jag är bara på avsnitt 3 av den första säsongen än, men jag njuter. Tamejfan.
Det här är, som Robban Aschberg skulle sagt, "jävligt bra tv". Med en extra stor skämskudde och med gott om utrymme runt tvn att nervöst gå runt i cirkel och förbanna idiotin så går det.
Får se om jag pallar en hel säsong.
fredag 30 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
Nu har de sönderklämda rövhålen från gårdagen hört av sig. Jag gillar verkligen inte att få en massa floskler upptryckt i ansiktet där argumenten så tydligt har sin botten i antalet bjudluncher och fina förmåner. Jag ska dänga dom i huvudet med min bok när den blir färdig, det borde få dem att hålla käften. Förhoppningsvis får dom sparken också, men jag har inga större förhoppningar.
Av någon anledning så har jag lagt ett möte ikväll klockan åtta. Visserligen videokonferens så jag slipper egentligen åka någonstans. Men på grund av min uppkoppling som klarar allt utom just chat och relatidskommunikation av varierande slag måste jag åka in till kontoret. Jag vill verkligen inte åka in till stan ikväll, åtminstone inte för att jobba.
Och jag behöver sova. Som fan.
Av någon anledning så har jag lagt ett möte ikväll klockan åtta. Visserligen videokonferens så jag slipper egentligen åka någonstans. Men på grund av min uppkoppling som klarar allt utom just chat och relatidskommunikation av varierande slag måste jag åka in till kontoret. Jag vill verkligen inte åka in till stan ikväll, åtminstone inte för att jobba.
Och jag behöver sova. Som fan.
Big brain cooking
Det händer med jämna mellanrum. Jag fastnar i någon sorts fundering, jag får idé efter idé som är brilliant. Åtminstone då. Men jag tänker för mycket och gör för lite. Framför allt tänker jag på sånt som absolut inte berör mig och som jag inte mår speciellt mycket bättre av. Jag fastnar i någon sorts ångest-loop där jag bara vill bortbortbort och det kryper i hela kroppen på mig om jag sitter still.
Så jag funderar på att ta mig en morgonpromenad med lurarna på högsta volym, alternativt med någon bra ljudbok. Det kanske är lite ofint att gå ut när man har besök, men när gästen sover så kanske det inte spelar någon roll. Alternativet är att jag också går och lägger mig.
Jag är trött som ett hus och morgonpromenader gör mig alltid, utan undantag, sjukt jävla pigg.
Jag tror att det är precis vad jag behöver nu, efter tre timmar i sömnsnitt de senaste fyra nätterna.
Så jag funderar på att ta mig en morgonpromenad med lurarna på högsta volym, alternativt med någon bra ljudbok. Det kanske är lite ofint att gå ut när man har besök, men när gästen sover så kanske det inte spelar någon roll. Alternativet är att jag också går och lägger mig.
Jag är trött som ett hus och morgonpromenader gör mig alltid, utan undantag, sjukt jävla pigg.
Jag tror att det är precis vad jag behöver nu, efter tre timmar i sömnsnitt de senaste fyra nätterna.
onsdag 28 juli 2010
Satan i gatan
Ibland önskar jag verkligen att folk fick det de förtjänade. En käftsmäll, ett nytt jobb eller kanske en kram. I just det här fallet vill jag dock bara att det ska bli ett rejält jävla bakslag. Kanske är det för att jag är missunsam, eller så är jag bara hungrig.
Hur som helst hade det varit jävligt roligt att se på när de får byxorna nerdragna av ett gäng överlägsna skitstövlar. Just i det här fallet skulle jag gärna göra dem sällskap. Jag är inte mycket för rövhål annars, men just i det här fallet skulle det vara roligt.
Nu ska jag iväg och äta tillsammans med människor som gör mig glad istället för förbannad. Det ska bli riktigt roligt.
Fan vet hur jag ska komma ur den här ingrodda känslan av ilska innan jag träffar dem bara. Fast det kanske löser sig på vägen in till stan...
Hur som helst hade det varit jävligt roligt att se på när de får byxorna nerdragna av ett gäng överlägsna skitstövlar. Just i det här fallet skulle jag gärna göra dem sällskap. Jag är inte mycket för rövhål annars, men just i det här fallet skulle det vara roligt.
Nu ska jag iväg och äta tillsammans med människor som gör mig glad istället för förbannad. Det ska bli riktigt roligt.
Fan vet hur jag ska komma ur den här ingrodda känslan av ilska innan jag träffar dem bara. Fast det kanske löser sig på vägen in till stan...
tisdag 27 juli 2010
När fan blev det så mörkt?
När jag skulle ta mig hem förut var det verkligen för jävla mörkt. Jag funderade på vad det var som fattades och det var inte alldeles uppenbart för mig. Tydligen har alkohol viss inverkan på möjligheterna att tänka klart. Men det fanns ju fan inga gatlampor tända i hela stan. Det är först när man kommer ut mot Ås som det börjar bli upptänt nog för att se ordentligt. Den där värsta sommarljusa tiden är tydligen över.
Av någon underlig anledning har också Gyllene Prag, som till vardags ligger på Övre Husargatan (tror jag) i Göteborg, flyttat upp till stråket i Badhusparken i Östersund. Hur de fick denna lysande idé orkade jag inte fråga, men det är alltid trevligt att ta en bit av västkusten och lägga den i hjärtat av Jämtland. Jag är ju ett ypperligt exempel på detta.
En underlig detalj är att jag har smakat lösningsmedel i käften hela kvällen. Jag vet inte om jag av någon anledning har börjat bränna ketoner orsakat av en ypperligt oväntad form av svält, eller om det är penicillinet jag äter som gör att det smakar så. Sant är i alla fall att maten inte blev så förväntat god och att jag som konsekvens satt och försökte skölja bort smaken medelst diverse mer eller mindre alkoholhaltiga drycker hela kvällen.
Jag kan säga att det är tur att jag är så jävla nitisk när det kommer till korrekturläsning, annars hade ni haft en rätt styltig läsning bakom er.
Inalles en rolig kväll även om Ständut Blakk gärna kunde ha skrålat mindre dansbandsskit från ett närliggande tält. Nu ska jag sova. Bäst att passa på innan solen går upp.
Ska bara läsa det den dömda seriepedofilen skrivit först.
Av någon underlig anledning har också Gyllene Prag, som till vardags ligger på Övre Husargatan (tror jag) i Göteborg, flyttat upp till stråket i Badhusparken i Östersund. Hur de fick denna lysande idé orkade jag inte fråga, men det är alltid trevligt att ta en bit av västkusten och lägga den i hjärtat av Jämtland. Jag är ju ett ypperligt exempel på detta.
En underlig detalj är att jag har smakat lösningsmedel i käften hela kvällen. Jag vet inte om jag av någon anledning har börjat bränna ketoner orsakat av en ypperligt oväntad form av svält, eller om det är penicillinet jag äter som gör att det smakar så. Sant är i alla fall att maten inte blev så förväntat god och att jag som konsekvens satt och försökte skölja bort smaken medelst diverse mer eller mindre alkoholhaltiga drycker hela kvällen.
Jag kan säga att det är tur att jag är så jävla nitisk när det kommer till korrekturläsning, annars hade ni haft en rätt styltig läsning bakom er.
Inalles en rolig kväll även om Ständut Blakk gärna kunde ha skrålat mindre dansbandsskit från ett närliggande tält. Nu ska jag sova. Bäst att passa på innan solen går upp.
Ska bara läsa det den dömda seriepedofilen skrivit först.
måndag 26 juli 2010
Hemma
Nattens djurfacit: en sädesärla, en korp, ett tiotal grodor och om det gick riktigt illa så lyckades jag även köra på en katt. Fast jag tror att den klarade sig. Möjligtvis blev den lite platt om svansen.
Sonen är i tryggt förvar hos morföräldrarna och jag ska sova satan i några timmar.
Därefter verkar det bli krogstråket hela aftonen, trots skitväder och sval temperatur. Undra när jag ska ta mig tid till att göra färdigt boken egentligen?
Mötte för övrigt en dansk i Sveg. Han frågade något och jag spelade fågelholken. Han var definitivt inte från Själland utan kom troligtvis från någonstans nära tyska gränsen. Jag som brukar slå mig på bröstet för att jag förstår danska så bra var helt lost.
Det kändes lite som i klippet ovan. Vi körde på engelska istället. Oh well.
Sonen är i tryggt förvar hos morföräldrarna och jag ska sova satan i några timmar.
Därefter verkar det bli krogstråket hela aftonen, trots skitväder och sval temperatur. Undra när jag ska ta mig tid till att göra färdigt boken egentligen?
Mötte för övrigt en dansk i Sveg. Han frågade något och jag spelade fågelholken. Han var definitivt inte från Själland utan kom troligtvis från någonstans nära tyska gränsen. Jag som brukar slå mig på bröstet för att jag förstår danska så bra var helt lost.
Det kändes lite som i klippet ovan. Vi körde på engelska istället. Oh well.
torsdag 22 juli 2010
Heracillin
Det absolut tråkigaste med att ha fått en spik i foten är att det inte längre går att ta långa morgonpromenader. Eller bada. Jag kan ta mig fram hyfsat numera, såren ser bra ut på båda sidor och jag kan ha på mig två par skor numera. Dock inte samtidigt, men det har å andra sidan inte varit någon större prioritet någonsin. Men när Sonen badar från tidig morgon till sen eftermiddag får jag sitta på land, alternativt halta omkring på bryggan. Eller strunta i att vara med över huvud taget.
Något överdrivet turistande är inte heller på fråga, jag kan inte gå några längre sträckor. Fast sedan igår kväll har jag på ett nytt bandage och det verkar ha räckt för att göra att det känns allmänt bättre. Nu kan jag sätta ner hela foten istället för att gå på hälen och tåspetsarna utan att få ont. Jag tror att slutet på veckan kommer att innebära att jag kan gå helt normalt igen.
I övrigt sitter jag och analyserar mer än jag gör något reellt arbete. I need to snap out of it. Inget gott kan komma ur att sitta och analysera hela dagarna.
Nu blir det lite författande innan Sonen vaknar. Och nytt penicillinpiller. De är stora som stolpiller och går inte att svälja obehindrat även fast jag tog dem i åtta månader senast det begav sig.
Man kan tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget, men icke.
Som slutord tror jag att jag ska tillverka en skylt liknande den som Sandra Bullock bär i 28 dagar, när hon sitter på ett rehabhem för sin alkoholism. En väldigt eh.. trovärdig roll.
När jag till och med tvekar inför att skicka ett supportmail för att det kan såra min yrkesstolthet, då är det dags att fundera på saken i alla fall.
Något överdrivet turistande är inte heller på fråga, jag kan inte gå några längre sträckor. Fast sedan igår kväll har jag på ett nytt bandage och det verkar ha räckt för att göra att det känns allmänt bättre. Nu kan jag sätta ner hela foten istället för att gå på hälen och tåspetsarna utan att få ont. Jag tror att slutet på veckan kommer att innebära att jag kan gå helt normalt igen.
I övrigt sitter jag och analyserar mer än jag gör något reellt arbete. I need to snap out of it. Inget gott kan komma ur att sitta och analysera hela dagarna.
Nu blir det lite författande innan Sonen vaknar. Och nytt penicillinpiller. De är stora som stolpiller och går inte att svälja obehindrat även fast jag tog dem i åtta månader senast det begav sig.
Man kan tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget, men icke.
Som slutord tror jag att jag ska tillverka en skylt liknande den som Sandra Bullock bär i 28 dagar, när hon sitter på ett rehabhem för sin alkoholism. En väldigt eh.. trovärdig roll.
När jag till och med tvekar inför att skicka ett supportmail för att det kan såra min yrkesstolthet, då är det dags att fundera på saken i alla fall.
tisdag 20 juli 2010
Eskapism
Resan ner var verkligen ingen höjdare. Sonen sov som en stock från klockan nio och jag kunde visserligen bara köra på utan några stopp förutom det obligatoriska stoppet i Sveg för diverse bensinrelaterade issues. Vemdalen är verkligen vackrare när det är snöklätt, för övrigt.
När vi började komma neråt värmland kände jag mig lite trött, klockan var tre och det var dags för en liten lur. Efter max tio-femton minuter hörde jag motorljud bredvid bilen. Diesel. Hann tänka att vad fan är det för idioter som tvunget måste snika förbi mig när det finns en jävulskt fet parkering att ställa sig på?
Det var polisen. De menade att det fanns jävligt mycket skumt folk (förlåt; fôLk) som var där i krokarna, knarkare och såna, så det var därför de kontrollerade vem jag var. Jag försäkrade dem att jag inte hade tagit något just den här dagen och de åkte vidare.
Eftersom det var lönlöst att sova vidare så körde jag. Sonen vaknade runt fyratiden och sen vid varje stopp jag försökte göra för att sova. Så jag sträckkörde istället. Kvart över fem var vi hemma hos moderskapet.
När vi smög oss in vaknade dom förstås. Sonen gick aldrig och lade sig, men jag gjorde det. Han hade ju sovit i sju timmar åtminstone, jag hade sovit i tjugo minuter, max.
När jag vaknade vid halv tio av att morsan skulle ha bilnycklarna var den dagen paj. Jag var verkligen på sämsta tänkbara humör. Jag behövde bort därifrån. Efter tre timmar, varav alla sovande, där. Bra början.
Jag hade tänkt att ta ett par dagar för att samla tankarna, lägga upp en liten strategi för framtiden och bara vara. Den turen blev rätt kortlivad. Medan Sonen hade shopping spree med farmodern så tog jag mitt pick och pack och gick till skogs. Förutom att det var regnigt och jävligt hela tiden så var det rätt så najs. Jag gick förbi gamla barndomstrakter och uppför berg, nerför berg, uppför berg, nerför berg, uppför berg, nerför berg och uppför berg och nerför berg, ända tills jag kom till den hängbro som leder till stugan i Modalen.
Där träffade jag ett gäng, tre föräldrar och fyra barn, som satt och grillade korv. Vi pratade, jag gick tillbaka och de skulle ta sina kanadensare och paddla nedströms. Jag gick över samma hängbro som tidigare och på en spång bestående av fyra stycken tvåtumfyra halkade jag åt helvete alldeles. Det var ungefär en halvmeter ner till marken på den sidan jag hoppade och jag landade bra.
Men jag satt fast med ena foten på något sätt. Jag kollade ner och såg en rätt grov planka som satt fast i min sko. Och det gjorde rätt ont i foten. Jag såg att det satt två spikar i plankan. Små, mesiga spikar. Spikar jag inte hade inuti foten. Men jag fattade också att jag hade fått en spik, de enda spikarna på kilometers avstånd, rakt genom den tjocka sulan och igenom foten. Jag såg att skons översida buktade ut. Det gjorde nu jävligt ont. Ett sammanbitet vrål. Typ
- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH! ekade över nejden.
Samma människor som jag träffade i stugan var nu ute och paddlade på vattnet. Tvärs över sjön såg jag dem. De noterade vrålet, men kunde inte riktigt placera vart det kom ifrån. Inte konstigt eftersom det ekade några gånger fram och tillbaka mellan bergssidorna.
Jag tänkte (smått irrationellt) först att jag skulle försöka få av mig skon. Hur det skulle gå till när skon var fastnaglad i plankan och foten var fastnaglad i skon, det gick upp för mig först några sekunder senare. Det skulle det inte.
Jag försökte istället resa mig upp, ställa mig med andra foten på plankan och dra upp foten med benkraft. Jag tappade balansen tre gånger med resultatet att det skar som rakblad i foten varje gång. Jag kände mig lite hjälplös.
Jag ställde mig upp i min regnjacka som är grön och.. neongul. Den färgen var svår att missa, och jag ropade förvånansvärt samlat:
- Ursäkta, skulle ni kunna komma och hjälpa mig med en grej?
En av kanadensarna började paddla tvärsöver sjön i vad som bara kan beskrivas som ett sick-sack-mönster. I bästa fall. Härligt med vana paddlare, tänkte jag och blev rätt otålig. Efter fem minuter var de där och pappan hoppade i och sjönk ner till knäna i lera. Toppen.
Jag var plötsligt på ett strålande humör. Det var nog adrenalinet och en viss chock. En annan pappa kom dit och började fundera i banorna hur de skulle transportera mig ner till kanotcentrat. Jag sa att träbiten flyter ju, så det är bara för mig att simma ut till kanoten, alternativt gå på vattnet.
Foten satt så gott som kloss emot plankan, så det var svårt att se åt vilket håll spiken satt. Sulan var dessutom runt tre centimeter tjock och utgjorde ett rätt stort hinder. Jag pekade på ovansidan foten och visade där spiken buktade ut. Jag sa att den måste sitta rätt så rakt in i foten.
Ska vi låta den sitta i, ställde de en retorisk fråga. Tack, men försök att dra ut den ni. Så den ene höll foten medan den andre drog i plankan.
Det var väl sådär skönt, kan jag säga, men ut for spikjäveln. Snubben som drog i plankan for baklänges när den väl släppte och satte sig på backen. Sulan var tydligen rätt så seg.
Den spiken ska du nog inte se på, sa han. Jodå, sa jag, jag måste ju ha något att berätta när jag kommer hem.
Han visade mig plankan som var tre tum tjock, samt den del av spiken som stack fram en tio-tolv centimeter i den dåliga änden av spiken. Den var säkert 6-7 millimeter tjock.
Jävlar, sa jag, det var verkligen den största spiken också.
Ja, men den ser rätt så ny ut, menade han.
Sen tog jag mig ut i kanoten. Hade det varit kris så skulle jag nog kunna gått de tre kilometrarna också, men jag hade aldrig klarat av att få ut plankjäveln. Hade nog varit lite jobbigt att gå med den fastsatt i skon.
Så på köpet fick jag åka mitt i kanadensaren nerför kanalen till kanotcentret. Det var en fin tur.
Jag var av någon anledning fortfarande på jävligt bra humör. Det höll i sig hela kvällen, till och med när jag körde in till akuten och satt där och väntade i två timmar. Så fick jag stelkrampsspruta, bandage och ett recept på penicillin. Sen åkte jag hem och sov min behövda skönhetssömn. Jag hade somnat på undersökningsbritsen medan jag väntade på doktorn.
Och jag är fan på gott humör ännu. Mirakel har utropats för mindre.
När vi började komma neråt värmland kände jag mig lite trött, klockan var tre och det var dags för en liten lur. Efter max tio-femton minuter hörde jag motorljud bredvid bilen. Diesel. Hann tänka att vad fan är det för idioter som tvunget måste snika förbi mig när det finns en jävulskt fet parkering att ställa sig på?
Det var polisen. De menade att det fanns jävligt mycket skumt folk (förlåt; fôLk) som var där i krokarna, knarkare och såna, så det var därför de kontrollerade vem jag var. Jag försäkrade dem att jag inte hade tagit något just den här dagen och de åkte vidare.
Eftersom det var lönlöst att sova vidare så körde jag. Sonen vaknade runt fyratiden och sen vid varje stopp jag försökte göra för att sova. Så jag sträckkörde istället. Kvart över fem var vi hemma hos moderskapet.
När vi smög oss in vaknade dom förstås. Sonen gick aldrig och lade sig, men jag gjorde det. Han hade ju sovit i sju timmar åtminstone, jag hade sovit i tjugo minuter, max.
När jag vaknade vid halv tio av att morsan skulle ha bilnycklarna var den dagen paj. Jag var verkligen på sämsta tänkbara humör. Jag behövde bort därifrån. Efter tre timmar, varav alla sovande, där. Bra början.
Jag hade tänkt att ta ett par dagar för att samla tankarna, lägga upp en liten strategi för framtiden och bara vara. Den turen blev rätt kortlivad. Medan Sonen hade shopping spree med farmodern så tog jag mitt pick och pack och gick till skogs. Förutom att det var regnigt och jävligt hela tiden så var det rätt så najs. Jag gick förbi gamla barndomstrakter och uppför berg, nerför berg, uppför berg, nerför berg, uppför berg, nerför berg och uppför berg och nerför berg, ända tills jag kom till den hängbro som leder till stugan i Modalen.
Där träffade jag ett gäng, tre föräldrar och fyra barn, som satt och grillade korv. Vi pratade, jag gick tillbaka och de skulle ta sina kanadensare och paddla nedströms. Jag gick över samma hängbro som tidigare och på en spång bestående av fyra stycken tvåtumfyra halkade jag åt helvete alldeles. Det var ungefär en halvmeter ner till marken på den sidan jag hoppade och jag landade bra.
Men jag satt fast med ena foten på något sätt. Jag kollade ner och såg en rätt grov planka som satt fast i min sko. Och det gjorde rätt ont i foten. Jag såg att det satt två spikar i plankan. Små, mesiga spikar. Spikar jag inte hade inuti foten. Men jag fattade också att jag hade fått en spik, de enda spikarna på kilometers avstånd, rakt genom den tjocka sulan och igenom foten. Jag såg att skons översida buktade ut. Det gjorde nu jävligt ont. Ett sammanbitet vrål. Typ
- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH! ekade över nejden.
Samma människor som jag träffade i stugan var nu ute och paddlade på vattnet. Tvärs över sjön såg jag dem. De noterade vrålet, men kunde inte riktigt placera vart det kom ifrån. Inte konstigt eftersom det ekade några gånger fram och tillbaka mellan bergssidorna.
Jag tänkte (smått irrationellt) först att jag skulle försöka få av mig skon. Hur det skulle gå till när skon var fastnaglad i plankan och foten var fastnaglad i skon, det gick upp för mig först några sekunder senare. Det skulle det inte.
Jag försökte istället resa mig upp, ställa mig med andra foten på plankan och dra upp foten med benkraft. Jag tappade balansen tre gånger med resultatet att det skar som rakblad i foten varje gång. Jag kände mig lite hjälplös.
Jag ställde mig upp i min regnjacka som är grön och.. neongul. Den färgen var svår att missa, och jag ropade förvånansvärt samlat:
- Ursäkta, skulle ni kunna komma och hjälpa mig med en grej?
En av kanadensarna började paddla tvärsöver sjön i vad som bara kan beskrivas som ett sick-sack-mönster. I bästa fall. Härligt med vana paddlare, tänkte jag och blev rätt otålig. Efter fem minuter var de där och pappan hoppade i och sjönk ner till knäna i lera. Toppen.
Jag var plötsligt på ett strålande humör. Det var nog adrenalinet och en viss chock. En annan pappa kom dit och började fundera i banorna hur de skulle transportera mig ner till kanotcentrat. Jag sa att träbiten flyter ju, så det är bara för mig att simma ut till kanoten, alternativt gå på vattnet.
Foten satt så gott som kloss emot plankan, så det var svårt att se åt vilket håll spiken satt. Sulan var dessutom runt tre centimeter tjock och utgjorde ett rätt stort hinder. Jag pekade på ovansidan foten och visade där spiken buktade ut. Jag sa att den måste sitta rätt så rakt in i foten.
Ska vi låta den sitta i, ställde de en retorisk fråga. Tack, men försök att dra ut den ni. Så den ene höll foten medan den andre drog i plankan.
Det var väl sådär skönt, kan jag säga, men ut for spikjäveln. Snubben som drog i plankan for baklänges när den väl släppte och satte sig på backen. Sulan var tydligen rätt så seg.
Den spiken ska du nog inte se på, sa han. Jodå, sa jag, jag måste ju ha något att berätta när jag kommer hem.
Han visade mig plankan som var tre tum tjock, samt den del av spiken som stack fram en tio-tolv centimeter i den dåliga änden av spiken. Den var säkert 6-7 millimeter tjock.
Jävlar, sa jag, det var verkligen den största spiken också.
Ja, men den ser rätt så ny ut, menade han.
Sen tog jag mig ut i kanoten. Hade det varit kris så skulle jag nog kunna gått de tre kilometrarna också, men jag hade aldrig klarat av att få ut plankjäveln. Hade nog varit lite jobbigt att gå med den fastsatt i skon.
Så på köpet fick jag åka mitt i kanadensaren nerför kanalen till kanotcentret. Det var en fin tur.
Jag var av någon anledning fortfarande på jävligt bra humör. Det höll i sig hela kvällen, till och med när jag körde in till akuten och satt där och väntade i två timmar. Så fick jag stelkrampsspruta, bandage och ett recept på penicillin. Sen åkte jag hem och sov min behövda skönhetssömn. Jag hade somnat på undersökningsbritsen medan jag väntade på doktorn.
Och jag är fan på gott humör ännu. Mirakel har utropats för mindre.
måndag 19 juli 2010
Fy fan
Jag känner för att ge hela jävla världen en bitchslap så svider i flera dagar.
Men jag tror att jag skiter i det och går i exil i skogen i några dagar istället. Bohusleden är fin såhär års, har jag hört. Det regnar och jävlas här och då kan Sonen inte följa med ut, så jag får gå själv.
Dra åt helvete, allihop.
Men jag tror att jag skiter i det och går i exil i skogen i några dagar istället. Bohusleden är fin såhär års, har jag hört. Det regnar och jävlas här och då kan Sonen inte följa med ut, så jag får gå själv.
Dra åt helvete, allihop.
torsdag 15 juli 2010
Surdeg är för mesar
.. eller åtminstone för de med hushållsassistent och tålamod. Jag har inte orkat skaffa mig något av det. Själv kör jag på filmjölksbröd. Enkelt som fan, bara att röra ihop och smäcka in i ugnen. Nu står det och gräddar i ugnen, lagom till i eftermiddag när det kommer gäster.
Jag har, efter att ha packat upp alla mina köksprylar, knivar, bunkar, slevar och manicker återupptäckt hur roligt det är att laga mat. Att fixa i ordning köttbullar och makaroner är ju inte så jävla upphetsande precis, men däremot att förbereda och tillaga riktig mat, med förrätt, varmrätt och efterrätt efter konstens alla regler, det är ett nöje jag inte unnat mig sedan jag bodde på västkusten.
Jag måste erkänna, jag blev lite inspirerad av Per Morberg häromkvällen. Mycket mer inspirerad än jag blivit av någon tv-kock på mycket länge. Han är så skönt hafsig och godtycklig och det gillar jag. Och när han gör såna här intervjuer (som jag skrivit om förut) kan man ju inte annat än tycka om snubben.
I övrigt är det lite för gott väder idag för att sitta inne och skriva. Så det blir en ny vända med korrekturläsning, planering och upplägg. Det kan man inte ha för mycket av. Kanske.
I övrigt mår jag jävligt bra för er som undrar. :)
Jag har, efter att ha packat upp alla mina köksprylar, knivar, bunkar, slevar och manicker återupptäckt hur roligt det är att laga mat. Att fixa i ordning köttbullar och makaroner är ju inte så jävla upphetsande precis, men däremot att förbereda och tillaga riktig mat, med förrätt, varmrätt och efterrätt efter konstens alla regler, det är ett nöje jag inte unnat mig sedan jag bodde på västkusten.
Jag måste erkänna, jag blev lite inspirerad av Per Morberg häromkvällen. Mycket mer inspirerad än jag blivit av någon tv-kock på mycket länge. Han är så skönt hafsig och godtycklig och det gillar jag. Och när han gör såna här intervjuer (som jag skrivit om förut) kan man ju inte annat än tycka om snubben.
I övrigt är det lite för gott väder idag för att sitta inne och skriva. Så det blir en ny vända med korrekturläsning, planering och upplägg. Det kan man inte ha för mycket av. Kanske.
I övrigt mår jag jävligt bra för er som undrar. :)
onsdag 14 juli 2010
Identity
Jag har börjat kolla på en brittisk serie. Identity. Klassisk polisserie och rätt sevärd. Jag gillar att de använder sig av alla CCTV-kameror i London för att spana efter brottslingar och offer. Det andra avsnittet levde inte riktigt upp till det första och det finns en del smådetaljer som jag stör mig på. Sånt som gör att jag inte kan bara titta på serien och slappna av och låta mig föras in i intrigen.
Det är faktiskt bara en enda sak och det är ljudet. Jag kanske har alldeles för bra högtalare för att titta på de här måttligt välrippade avsnitten, men ibland låter det som att de pratar så tätt intill mikrofonen att all rumsklang är borta. Oavsett om det är en dialog på stranden, i ett sovrum eller ute på gatan låter det exakt likadant.
Speciellt uppenbart är det när man filmar genom en gigantisk jävla eld och dialogen ändå låter som att de står inne i en garderob full i yllekoftor och mormors gamla pälsar.
På något sätt kan jag inte hjälpa att tycka att ett sånt misstag skulle aldrig göras i en amerikansk serie. Säga vad man vill om amerikanska serier, men hantverket det kan de.
Men det bådar gott. Inte Life on Mars-gott, för stilen är helt annorlunda. Men jag tror ändå att den kan bära en lång väg.
Det är faktiskt bara en enda sak och det är ljudet. Jag kanske har alldeles för bra högtalare för att titta på de här måttligt välrippade avsnitten, men ibland låter det som att de pratar så tätt intill mikrofonen att all rumsklang är borta. Oavsett om det är en dialog på stranden, i ett sovrum eller ute på gatan låter det exakt likadant.
Speciellt uppenbart är det när man filmar genom en gigantisk jävla eld och dialogen ändå låter som att de står inne i en garderob full i yllekoftor och mormors gamla pälsar.
På något sätt kan jag inte hjälpa att tycka att ett sånt misstag skulle aldrig göras i en amerikansk serie. Säga vad man vill om amerikanska serier, men hantverket det kan de.
Men det bådar gott. Inte Life on Mars-gott, för stilen är helt annorlunda. Men jag tror ändå att den kan bära en lång väg.
tisdag 13 juli 2010
Skrivkramp
Jag har på min morgonpromenad precis lyssnat på P3 Dokumentär om Örnligan, där Liam Norberg känd från filmen Sökarna var med. De utförde bland annat Sveriges största värdetransportrån i början av nittiotalet. I slutet säger Liam att när han skulle skriva sin första bok, åkte han till Västindien för att göra det. Does not compute.
Om jag hade åkt till någonstans med brännande hetta, vackra sandstränder och partyparty skulle jag i alla fall inte skrivit. Jag hade förmodligen badat, legat på stranden eller tagit dykbåtar till förbannelse och ätit sköna middagar på schyssta restauranger.
Igår var det nämligen en oförskämt trivsam dag här. Soligt och varmt och allmänt trevligt. Och jag skrev inte en rad. Jag läste visserligen igenom det jag hade skrivit fram till nu, men producerade inte.
The key to writing is to write, not to think.
Idag är det regn och kyla. Min morgonrunda, som tar ungefär precis ett P3 Dokmentär-avsnitt á 1 timma och tjugo minuter, har inspirerat mig till stordåd. Jag har gett mig fan på att det ska realiseras också.
Om jag hade åkt till någonstans med brännande hetta, vackra sandstränder och partyparty skulle jag i alla fall inte skrivit. Jag hade förmodligen badat, legat på stranden eller tagit dykbåtar till förbannelse och ätit sköna middagar på schyssta restauranger.
Igår var det nämligen en oförskämt trivsam dag här. Soligt och varmt och allmänt trevligt. Och jag skrev inte en rad. Jag läste visserligen igenom det jag hade skrivit fram till nu, men producerade inte.
The key to writing is to write, not to think.
Idag är det regn och kyla. Min morgonrunda, som tar ungefär precis ett P3 Dokmentär-avsnitt á 1 timma och tjugo minuter, har inspirerat mig till stordåd. Jag har gett mig fan på att det ska realiseras också.
söndag 11 juli 2010
nattvak
Igår kväll skulle Sonen gå och lägga sig vid sju. Nej, vid sex. Nej, vid sju. Jag tror att han hade föreställningen om att tiden skulle gå snabbare om han sov bort en stor del av den. Han var bara en aningens förväntansfull över att få träffa sina kusiner.
Det blev sänggående vid tio, vilket ändå var en förbättring jämfört med dagen innan då klockan var närmare halv ett innan han somnade. Trots denna relativt sena timma lyckades han med konststycket att vakna vid fyrasnåret. Och till råga på allt vara hungrig.
Det sista var kanske ingen högoddsare eftersom det vi ätit till kvällsmat var tre timmar innan läggdags och utgjordes av min senaste kökskreation; rabarberpaj med fiberhavregryn och hemgjord vaniljsås. Jag visste att jag skulle få användning för den där kanelstången förr eller senare. Nu blev det förvisso "senare", men wtf. Några äggulor och tre deciliter grädde så var saken klar.
Det var gott så att det knullade i munnen. Men tydligen inte tillräckligt mättande för att hålla sig hela natten. Så vid femsnåret åt vi havregrynsgröt. Nu sover Sonen igen, men jag är äckligt klarvaken. Jag ska göra ett nytt försök nu. Det kan gå.
Jefla unge. =)
Det blev sänggående vid tio, vilket ändå var en förbättring jämfört med dagen innan då klockan var närmare halv ett innan han somnade. Trots denna relativt sena timma lyckades han med konststycket att vakna vid fyrasnåret. Och till råga på allt vara hungrig.
Det sista var kanske ingen högoddsare eftersom det vi ätit till kvällsmat var tre timmar innan läggdags och utgjordes av min senaste kökskreation; rabarberpaj med fiberhavregryn och hemgjord vaniljsås. Jag visste att jag skulle få användning för den där kanelstången förr eller senare. Nu blev det förvisso "senare", men wtf. Några äggulor och tre deciliter grädde så var saken klar.
Det var gott så att det knullade i munnen. Men tydligen inte tillräckligt mättande för att hålla sig hela natten. Så vid femsnåret åt vi havregrynsgröt. Nu sover Sonen igen, men jag är äckligt klarvaken. Jag ska göra ett nytt försök nu. Det kan gå.
Jefla unge. =)
lördag 10 juli 2010
Inatt halvslumrade Sonen och grät. Klockan var runt fyra och han låg säkert i fem minuter och sov och grät om vartannat. Det brukar hända någon enstaka gång och eftersom han somnade vid närmare halv ett så tyckte jag inte att det var så konstigt. Men det höll på länge, så jag tänkte att jag går in och ser om han är vaken, alternativt väcker honom och hör vad det handlar om. Han kunde dock inte svara på vad det var som gjorde att han grät, förutom att han sa "för att jag inte får vara uppe på kvällarna". Just den här natten var det ju inte riktigt sant.
Jag har under hur många år som helst inte kunnat somna om när jag väl vaknat. Jag har kunnat ligga och vrida mig i timmar utan att en tillstymmelse till att John Blund (eller Lennart Swahn för den delen) dyker upp i medvetandet. Typiskt. Jag som gillar östeuropeiska dockserier...
Den senaste två veckorna har dock utgjort ett undantag. Jag har somnat om säkert fyra-fem gånger efter att jag vaknat. Inatt var jag till och med uppe en tjugo minuter och kunde ändå gå och lägga mig och somna om.
Jag tror att det handlar om flera faktorer, men främst ett sjukt varmt täcke, en hyfsad ljudbok och lugn i själen.
Det känns bra. Förbannat bra.
Jag har under hur många år som helst inte kunnat somna om när jag väl vaknat. Jag har kunnat ligga och vrida mig i timmar utan att en tillstymmelse till att John Blund (eller Lennart Swahn för den delen) dyker upp i medvetandet. Typiskt. Jag som gillar östeuropeiska dockserier...
Den senaste två veckorna har dock utgjort ett undantag. Jag har somnat om säkert fyra-fem gånger efter att jag vaknat. Inatt var jag till och med uppe en tjugo minuter och kunde ändå gå och lägga mig och somna om.
Jag tror att det handlar om flera faktorer, men främst ett sjukt varmt täcke, en hyfsad ljudbok och lugn i själen.
Det känns bra. Förbannat bra.
The debt that all men pay
Så var dagens snack om döden över för den här gången. Jag såg ett föredrag på Kunskapskanalen en gång om att barns sorgearbete går som i en spiral. Jag har inte riktigt förstått omfattningen av det synsättet förrän idag. Jag berättade att Sonens favorithund Max hade dött idag. Nu, två och en halv timma senare har han fortfarande inte somnat, men nu tror jag att han har fått svar på alla sina frågor.
Han sa att han helst inte ville gråta. Han menade att jag aldrig gråter, jag blir ju bara arg. Men då berättade jag om när min morfar dog och hur jag grät då. Och vi pratade om insomningssprutor, chanser att säga hej då innan man dör, var Max låg begraven och hur man skulle kunna prata med honom. Jag tror att Sonen brast ut i gråt säkert 10-12 gånger och grät hämningslöst i några minuter varje gång. Jag gick lite sönder varje gång.
Det är lustigt hur tankarna går hos ett barn i den här åldern. Vi hann med att referera till Monsters vs. Aliens och hur Susan/Enormica fick en sömnspruta, hur sprutor fungerar, hur blodomloppet går runt i kroppen, vad som händer med hjärnan och hjärtat när man dör. Mot slutet när Sonen hade lagt sig för att sova, hann han fundera några varv extra.
"När din morfar dog, hade ni något kalas för honom då?"
"Menar du efter han dog, eller innan?"
"Innan han dog."
"Näe det hade vi inte. Tyvärr."
"För sen kan man ju inte ha några fler kalas för honom, så det är ju bäst att fira honom innan."
"Ja, innan jag dör ska jag ha en minnesceremoni så att alla kan säga hej då till mig innan. Speciellt du."
"Jag skulle inte vilja att du dör innan jag har sagt det, pappa."
Det är så hjärtat brister av kärlek till den här kloka sexåringen.
Och på inget sätt går det att få ner den här stunden på pränt. Det är aldrig lätt att skiljas från en familjemedlem och tankarna går till resten av familjen också, men de här timmarna har på något sätt varit väldigt fina. Det var så att jag också fällde en tår för gamle Maxen.
Vila i frid min hårige vän. Hoppas du får så många ben och så mycket tallriksavskrap du kan äta och fortsätter vara lycklig.
Han sa att han helst inte ville gråta. Han menade att jag aldrig gråter, jag blir ju bara arg. Men då berättade jag om när min morfar dog och hur jag grät då. Och vi pratade om insomningssprutor, chanser att säga hej då innan man dör, var Max låg begraven och hur man skulle kunna prata med honom. Jag tror att Sonen brast ut i gråt säkert 10-12 gånger och grät hämningslöst i några minuter varje gång. Jag gick lite sönder varje gång.
Det är lustigt hur tankarna går hos ett barn i den här åldern. Vi hann med att referera till Monsters vs. Aliens och hur Susan/Enormica fick en sömnspruta, hur sprutor fungerar, hur blodomloppet går runt i kroppen, vad som händer med hjärnan och hjärtat när man dör. Mot slutet när Sonen hade lagt sig för att sova, hann han fundera några varv extra.
"När din morfar dog, hade ni något kalas för honom då?"
"Menar du efter han dog, eller innan?"
"Innan han dog."
"Näe det hade vi inte. Tyvärr."
"För sen kan man ju inte ha några fler kalas för honom, så det är ju bäst att fira honom innan."
"Ja, innan jag dör ska jag ha en minnesceremoni så att alla kan säga hej då till mig innan. Speciellt du."
"Jag skulle inte vilja att du dör innan jag har sagt det, pappa."
Det är så hjärtat brister av kärlek till den här kloka sexåringen.
Och på inget sätt går det att få ner den här stunden på pränt. Det är aldrig lätt att skiljas från en familjemedlem och tankarna går till resten av familjen också, men de här timmarna har på något sätt varit väldigt fina. Det var så att jag också fällde en tår för gamle Maxen.
Vila i frid min hårige vän. Hoppas du får så många ben och så mycket tallriksavskrap du kan äta och fortsätter vara lycklig.
fredag 9 juli 2010
Sjukt nice akustiskt
Jag är rätt imponerad. Påminner mig om första gången jag hörde videon med Fleet Foxes i Grand Palais. Talangfulla musiker, skulle man kunna säga. Hade dock inte dött av lite större lokal.
Internetfritt (nåja) dygn
Igår morse var jag inne och uppdaterade mig som snabbast på Facebook, och bestämde mig sedan för att ta en internetfri dag. Det gick sådär egentligen, men med två msn-stopp så klarade jag mig rätt så bra. Jag och Sonen åkte istället iväg och badade efter att vi hade städat hela huset. Dessemellan hann vi med ett väldigt jobbigt samtal som underlättade nattsömnen en hel del. Döden upptar en hel del av hans tankar och funderingar just nu och han verkade väldigt orolig, men efter det samtalet har han lugnat sig en hel del och det känns väldigt skönt, både för min och hans del tror jag.
Hoppas bara att han inte döljer sina farhågor och rädslor inom sig av någon anledning.
Vad som hänt sedan sist? Tackar som frågar. Jag och Sonen har varit på besök i Isgrottorna på Frösön. Vinterkläder på mitt i sommaren och in i berget. Det är synd att säga att det är några gigantiska kalkstensgrottor med salar som Peterskyrkan i Rom. Snarare betecknas grottorna av trånga gångar med enstaka större rum med kanske tre meter i tak som mest. Man får krypa, klättra, klämma sig igenom och kräla för att komma fram. Till sin hjälp har man förhoppningsvis en pannlampa och ett rep som går hela vägen. En sexåring har inte riktigt samma kroppshydda som en fullvuxen man på 190 cm (jag kom fram till att jag trots allt är så lång när jag är utsträckt) och tog sig rätt så ledigt fram.
Förutom när vi skulle klättra lodrätt uppför och nerför en två meter hög vägg bestående av lika delar snorhalt berg och is. Jag måste medge att jag fick lite ångest när vi klättrade ner där, för jag var inte riktigt lika säker på att vi skulle klara av att komma upp där som jag lät. Tricket är dock att låta lugn och anlägga en lite mörkare barytonröst. Det låter förtroendeingivande och var precis vad sexåringen behövde. Jag också. Men att balansera knappa trettio kilo på böjda armar medan man står på en sluttande isklump är inte att rekommendera.
Saker man inte ska tappa i ett becksvart grottsystem:
Längst in i grottan, i den stora salen med den massiva isklumpen på några ton, satte vi oss att fika. Jag började plocka fram termosen och mackorna vi hade med oss. Sonen började riva ner rimfrost i huvudet på oss. Det tyckte han var kul. Jag var inte lika road av att få en massa skitig snö ner på våra mackor och i våra muggar. Och rakt ner i nacken, dessutom. Där tappades det tredje också. Som tur var, var jag tillräckligt seg efter klättringen ner dit för att bara sucka lite trött. Typ.
Sonen som kvällen innan var tokpepp på att åka till Isgrottorna, var samma morgon inte alls sugen. "Jag tycker inte att det är roligt i Isgrottorna". Han var helt lyrisk när vi kom ut därifrån. Lyrisk som i att det var jätteroligt alltså. Konstigt känsla att komma upp från vinterkyla till svensk sommarvärme. Lite som när jag steg ur planet i Eritrea i full höstmundering, eller när jag och C klev av planet från Teneriffa i shorts. I ett februarisvinkallt Göteborg. Fast tvärtom då.
On a side note: Aldrig mer åka till Storsjöbadet när det är fotbollscup. En synnerligen otrevlig upplevelse. Man var tvungen att se sig om så fort man skulle röra på sig, så att man inte dök in i någon, att någon dök in i en själv, eller att man fick en madrass eller annat flytetyg i huvudet. Så efter en halvtimma gav jag upp. Jag frös ändå som en hund. Jag gick in och duschade kokhett tills jag var röd på hela kroppen. Tur att Sonen hade en polare där så att han kunde leka med honom istället för med mig.
Så imorgon blir det en ny tur till Isgrottorna. Den här gången ska vi ha med oss massor av värmeljus och göra en satanisk mässa, alternativt en fruktbarhetsrit. Vi måste bara hitta några tjejer först.
Anyone? We all float, down here!
Hoppas bara att han inte döljer sina farhågor och rädslor inom sig av någon anledning.
Vad som hänt sedan sist? Tackar som frågar. Jag och Sonen har varit på besök i Isgrottorna på Frösön. Vinterkläder på mitt i sommaren och in i berget. Det är synd att säga att det är några gigantiska kalkstensgrottor med salar som Peterskyrkan i Rom. Snarare betecknas grottorna av trånga gångar med enstaka större rum med kanske tre meter i tak som mest. Man får krypa, klättra, klämma sig igenom och kräla för att komma fram. Till sin hjälp har man förhoppningsvis en pannlampa och ett rep som går hela vägen. En sexåring har inte riktigt samma kroppshydda som en fullvuxen man på 190 cm (jag kom fram till att jag trots allt är så lång när jag är utsträckt) och tog sig rätt så ledigt fram.
Förutom när vi skulle klättra lodrätt uppför och nerför en två meter hög vägg bestående av lika delar snorhalt berg och is. Jag måste medge att jag fick lite ångest när vi klättrade ner där, för jag var inte riktigt lika säker på att vi skulle klara av att komma upp där som jag lät. Tricket är dock att låta lugn och anlägga en lite mörkare barytonröst. Det låter förtroendeingivande och var precis vad sexåringen behövde. Jag också. Men att balansera knappa trettio kilo på böjda armar medan man står på en sluttande isklump är inte att rekommendera.
Saker man inte ska tappa i ett becksvart grottsystem:
- Bilnycklar
- En eller flera kontaktlinser
- Humöret
Längst in i grottan, i den stora salen med den massiva isklumpen på några ton, satte vi oss att fika. Jag började plocka fram termosen och mackorna vi hade med oss. Sonen började riva ner rimfrost i huvudet på oss. Det tyckte han var kul. Jag var inte lika road av att få en massa skitig snö ner på våra mackor och i våra muggar. Och rakt ner i nacken, dessutom. Där tappades det tredje också. Som tur var, var jag tillräckligt seg efter klättringen ner dit för att bara sucka lite trött. Typ.
Sonen som kvällen innan var tokpepp på att åka till Isgrottorna, var samma morgon inte alls sugen. "Jag tycker inte att det är roligt i Isgrottorna". Han var helt lyrisk när vi kom ut därifrån. Lyrisk som i att det var jätteroligt alltså. Konstigt känsla att komma upp från vinterkyla till svensk sommarvärme. Lite som när jag steg ur planet i Eritrea i full höstmundering, eller när jag och C klev av planet från Teneriffa i shorts. I ett februarisvinkallt Göteborg. Fast tvärtom då.
On a side note: Aldrig mer åka till Storsjöbadet när det är fotbollscup. En synnerligen otrevlig upplevelse. Man var tvungen att se sig om så fort man skulle röra på sig, så att man inte dök in i någon, att någon dök in i en själv, eller att man fick en madrass eller annat flytetyg i huvudet. Så efter en halvtimma gav jag upp. Jag frös ändå som en hund. Jag gick in och duschade kokhett tills jag var röd på hela kroppen. Tur att Sonen hade en polare där så att han kunde leka med honom istället för med mig.
Så imorgon blir det en ny tur till Isgrottorna. Den här gången ska vi ha med oss massor av värmeljus och göra en satanisk mässa, alternativt en fruktbarhetsrit. Vi måste bara hitta några tjejer först.
Anyone? We all float, down here!
onsdag 7 juli 2010
Sömnexperiment
Jag är rätt så jävla nöjd över att mitt sovrums enda fönster vetter mot väster så jag slipper soluppgången. Även om jag har en primitiv mörkläggningsgardin, som verkligen behövs här, så vet jag inte om den skulle hjälpa mot det obarmhärtiga morgonljuset. Jag hade nog behövt silvertejpa kanterna på den i så fall. Eller sätta upp en bit wellpapp i fönstret och tejpa fast den.
Sömnexperimenten har gått in i en ny fas. Jag har bytt mitt täcke till ett termotäcke som i princip består av två ihopsydda täcken med en luftspalt emellan. Det är ett skitvarmt täcke och jag trodde att jag skulle svettas ihjäl. Det har jag inte gjort.
Istället har jag sovit tungt som fan och två timmar längre per natt. När jag vaknar på morgonen är jag helt groggy och jag vet inte riktigt om jag känner mig mer utsövd än jag brukar göra, trots den ökade sovtiden.
Jag ska köra på det här några dagar och se vad som händer.
Sömnexperimenten har gått in i en ny fas. Jag har bytt mitt täcke till ett termotäcke som i princip består av två ihopsydda täcken med en luftspalt emellan. Det är ett skitvarmt täcke och jag trodde att jag skulle svettas ihjäl. Det har jag inte gjort.
Istället har jag sovit tungt som fan och två timmar längre per natt. När jag vaknar på morgonen är jag helt groggy och jag vet inte riktigt om jag känner mig mer utsövd än jag brukar göra, trots den ökade sovtiden.
Jag ska köra på det här några dagar och se vad som händer.
tisdag 6 juli 2010
Älskade barn
Idag har jag suttit och tittat på när Sonen och hans kompis N har försökt besegra en sån där gungmojäng där man sitter på var sin stång som är fäst i 45 graders vinkel mot en hög stolpe med en fjäder högst upp. Har ingen aning om vad de heter, men det är en karusell-gunga som vippar upp och ner hela tiden. De höll på i dryga tjugo minuter för att lyckas komma på båda två, men till slut löste de problemet.
Det är stunder som denna då jag gärna skulle vilja gå in och "hjälpa till" och styra upp, men jag försöker hålla mig så gott det går. Idag gick det väldigt bra och jag fick mig några sköna skratt på köpet.
När det blev läggdags blev det en gonattsaga, vi sa gonatt och jag gick ut. Efter någon minut kom Sonen ut med tårar på kinderna och vi tog ett långt samtal om döden, himlen och mördarzombies. Sen låg jag bredvid honom tills han hade somnat. Det är mycket som rör sig i en sexårings huvud.
Nu sitter jag och har prestationsångest över vad jag ska svara en redaktör som bett mig precisera rubriker på de artiklar jag vill skriva. Jag har förstås en hyfsad idé över vad jag ska skriva om, men jag vill så jävla gärna göra det här att jag tänker för mycket och för länge. Istället för att fundera på vad JAG vill, blir det att jag tänker på rubriker utifrån vad jag tror att han vill höra.
Drygt som fan. Inte har jag så mycket tid på mig heller. Jag önskar att jag haft lika mycket tid som den som gjorde den här videon måste ha haft:
Nu ska jag hänga upp min provisoriska mörkläggningsgardin, peta in lite nytt ljudboksmaterial i mp3-spelaren och gå och lägga mig.
Det är stunder som denna då jag gärna skulle vilja gå in och "hjälpa till" och styra upp, men jag försöker hålla mig så gott det går. Idag gick det väldigt bra och jag fick mig några sköna skratt på köpet.
När det blev läggdags blev det en gonattsaga, vi sa gonatt och jag gick ut. Efter någon minut kom Sonen ut med tårar på kinderna och vi tog ett långt samtal om döden, himlen och mördarzombies. Sen låg jag bredvid honom tills han hade somnat. Det är mycket som rör sig i en sexårings huvud.
Nu sitter jag och har prestationsångest över vad jag ska svara en redaktör som bett mig precisera rubriker på de artiklar jag vill skriva. Jag har förstås en hyfsad idé över vad jag ska skriva om, men jag vill så jävla gärna göra det här att jag tänker för mycket och för länge. Istället för att fundera på vad JAG vill, blir det att jag tänker på rubriker utifrån vad jag tror att han vill höra.
Drygt som fan. Inte har jag så mycket tid på mig heller. Jag önskar att jag haft lika mycket tid som den som gjorde den här videon måste ha haft:
Nu ska jag hänga upp min provisoriska mörkläggningsgardin, peta in lite nytt ljudboksmaterial i mp3-spelaren och gå och lägga mig.
söndag 4 juli 2010
Badpremiär
Gårdagen var rätt så jävla varm. Efter avverkad morgonpromenad (vid 12-snåret) var det dags att sätta sig och styra upp författandet. Men då det var osannolikt fint väder ute kunde jag inte förmå mig. Istället blev det utevistelse med ett block i högsta hugg, så att jag åtminstone kunde göra något lite för att få boken klar.
Efter några timmar i ömsom sol, ömsom skugga stod jag inte ut längre utan gick ut på bryggan för ett dopp i Storsjön. En doppad fot avskräckte mig i ytterligare några minuter men sen skedde det. Att det var skönt är att dra till med en överdrift, men jag piggnade åtminstone till.
Av någon anledning sov jag till tio idag, med ett kort avbrott vid sextiden. Inte var jag skönt utsövd heller, mest tokvarm och trött.
Så nu ska jag släpa mig iväg på morgonpromenaden innan det blir för regnigt ute. Molnen ser inte alltför inbjudande ut åt det här hållet.
Efter några timmar i ömsom sol, ömsom skugga stod jag inte ut längre utan gick ut på bryggan för ett dopp i Storsjön. En doppad fot avskräckte mig i ytterligare några minuter men sen skedde det. Att det var skönt är att dra till med en överdrift, men jag piggnade åtminstone till.
Av någon anledning sov jag till tio idag, med ett kort avbrott vid sextiden. Inte var jag skönt utsövd heller, mest tokvarm och trött.
Så nu ska jag släpa mig iväg på morgonpromenaden innan det blir för regnigt ute. Molnen ser inte alltför inbjudande ut åt det här hållet.
lördag 3 juli 2010
ladies knight out
Hängde med några före detta arbetskamrater ut på lokal. Det är ett gäng rätt sköna lirare och jag trivs i deras sällskap. Jag kunde dock inte slita mig från en för mig rätt ny företeelse som jag såg en masse ikväll.
Det satt mängder av folk vid borden och .. tja,.. facebookade, twittrade, smsade, jag har ingen aning. Kändes lite som i filmen Yrrol, när 6-8 kostymnissar sitter och pratar i telefon vid samma bord, alla med någon som inte var där. Jag har iofs ingen aning om vad dom gjorde. Givetvis har jag sett det förut. Men fan, det var lätt 20 pers inom synhåll som hela tiden satt med näsan ner i telefonen och ignorerade sitt sällskap för kvällen.
Förmodligen satt de och berättade för världen hur oemotståndliga de var där de satt omgivna av beundrare/beundrarinnor. Det är ju alltid lättare för de som inte är närvarande att tro på sånt skitsnack. Men de log i alla fall med jämna mellanrum. Kanske läste de något kul på internet.
För övrigt var Holland-Brasilien en av de bästa fotbollsmatcher jag sett på bra jäkla länge.
Blev lite sugen på Twin Peaks sedan jag pratade med M om det häromdagen. Så nu tankar jag säsong ett och två i 720p på 13 respektive 35 gbyte. Har dem på VHS någonstans men orka... Hade gärna trejdat lite av hastigheten på linan mot stabilitet. Mina IM-konton mår inte speciellt bra. Online, offline, online, offline.. hela dagarna. Tröttsamt som fan.
Nu skiter jag i det här. Nu ska jag se på How to train your dragon.
Det satt mängder av folk vid borden och .. tja,.. facebookade, twittrade, smsade, jag har ingen aning. Kändes lite som i filmen Yrrol, när 6-8 kostymnissar sitter och pratar i telefon vid samma bord, alla med någon som inte var där. Jag har iofs ingen aning om vad dom gjorde. Givetvis har jag sett det förut. Men fan, det var lätt 20 pers inom synhåll som hela tiden satt med näsan ner i telefonen och ignorerade sitt sällskap för kvällen.
Förmodligen satt de och berättade för världen hur oemotståndliga de var där de satt omgivna av beundrare/beundrarinnor. Det är ju alltid lättare för de som inte är närvarande att tro på sånt skitsnack. Men de log i alla fall med jämna mellanrum. Kanske läste de något kul på internet.
För övrigt var Holland-Brasilien en av de bästa fotbollsmatcher jag sett på bra jäkla länge.
Blev lite sugen på Twin Peaks sedan jag pratade med M om det häromdagen. Så nu tankar jag säsong ett och två i 720p på 13 respektive 35 gbyte. Har dem på VHS någonstans men orka... Hade gärna trejdat lite av hastigheten på linan mot stabilitet. Mina IM-konton mår inte speciellt bra. Online, offline, online, offline.. hela dagarna. Tröttsamt som fan.
Nu skiter jag i det här. Nu ska jag se på How to train your dragon.
fredag 2 juli 2010
iPhone 4 vs. HTC Evo
som Public Enemy sjöng. "Don't believe the hype!, Don't, don't, don't believe the hype!"
film av Tech Crunch med material från xtranormal.
film av Tech Crunch med material från xtranormal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)