Larven

Ibland undrar jag var fan man får sina drömmar ifrån egentligen. Jag drömde att jag skulle till Göteborg för att åka den senaste attraktionen på världskartan, kallad "Larven". Detta var ett multiledat fordon på hjul som på något sätt kunde ta sig uppför nästan nittiogradiga väggar. Finessen var beläggningen på däcken, som bestod av små utstickande gummi-flaps vilka kunde bita sig fast helt sjukt bra på mer eller mindre ruggade underlag.

Larven bestod av ett ledat gult underrede som skulle kunna (don't ask) kommit ifrån en dumper-truck, fast med enda dekoration på överdelen ett förarsäte i svart läder med tillhörande spakar, samt ett antal passagerarsäten i gul plast. Inga säkerhetsbälten och ingen överbyggnad. Man satt helt enkelt "nära händelsernas centrum". A.k.a. scared shitless.

Med denna skulle vi ta oss upp på ett berg som mest liknade en naturlig skyskrapa i bohusgranit, flera hundra meter hög.

Med på resan skulle A, C, T och H, möjligen var R och S med också, men det framgick inte.

Vi satte oss på var sitt säte och började åka på en allt mer sluttande bergssida. Ju brantare det blev desto mer oklart blev det vad vi egentligen skulle hålla fast oss i. Ett tag föreställde jag mig att vi hade en form av handtag för ändamålet, men ju brantare det blev, desto mer försvann detta alternativ.

Att åka på hjul uppför en lodrät bergssida trotsar så gott som alla fysikens lagar som är något att ha och ju längre upp vi kom desto mer kom jag att inse detta faktum. Jag såg det här larvmonstret rusa uppför meter efter meter i en rätt imponerande hastighet, såg den släppa taget några decimeter och falla tillbaka, för att sedan få nytt grepp och ta sig vidare uppåt. Det var bara plattan i mattan som gällde för chauffören som såg ut som en garvad uteliggare i byggjobbarkläder med en sammanbiten och rätt bestämd min.

Det blev en rätt ryckig färd uppåt och sätena var som sagt i gul plast. Gul, absolut oruggad och jävligt glatt plast. Katastrofen var hela tiden en överhängande risk och jag minns att den enda som var riktigt rädd var jag. Det var så gott som omöjligt att hålla sig kvar på sätet och under oss utvidgades avståndet till marken oroväckande fort.

Plötsligt tappar de främsta hjulen kontakten med underlaget. Att det inte hänt förut är ett smärre mirakel, men nu är katastrofen ett faktum.

Jag greppar tag i allt jag kan hitta och får tag i .. tyg.

Sen märker jag att jag sitter i sängen, käpprak med en handfull av lakanet i varje näve. Svettig som ett as. Och med en hjärtklappning som inte är av denna värld.

Det var ju som att vara liten på nytt. Lite annat än den andra "mardrömmen" jag hade häromnatten. Nästa lördag blir det just a tad mindre socker innan läggdags, tror jag bestämt.