Från symptomfri till totalförkyld på cirka tre timmar. Där har vi gårdagskvällen i ett nötskal. Tur att jag inte har några möten idag. Tanken var någonstans att jag och Sonen skulle ut och hitta på något skoj idag, men jag vet inte riktigt om jag orkar några större utsvävningar idag. I värsta fall blir det som i söndags, när vi åkte på Djungelhuset, vilket Sonen var sjukt taggad inför.
När vi kom dit betalade jag inträdet och gick och satte mig och läste en bok. Sonen, som egentligen skulle haft med sig sin bästa polare, var inte road av det. Eller av Djungelhuset i stort, för den delen. Efter femton-tjugo minuter kom han till bordet och ville att jag skulle vara med och leka. Jag hade precis noll energi och ingen större lust. Han tjatade dock till sig pengar att göra något roligt till, och kom några minuter senare tillbaka med en leksak för tio spänn. Från en sån där jävla automat.
Leksaken bestod i något så simpelt som en formgjuten sköldpadda som man stoppade in några frisbee-liknande föremål i enkronas-storlek i, för att sedan skjuta iväg detsamma några meter. Den var rolig i ungefär två minuter. På dessa två minuter lyckades Sonen med att skjuta en servitris på benet, samt skjuta en födelsedagsfirande tjej på armen. Sonen, helt omedveten om att det är så man flirtar när man är 6-8 år gammal (och i vissa fall även över 30), missade helt att tjejen satt och log åt honom från några bord bort.
Sonen hade dessutom slarvat bort sin tjuga som han skulle köpa glass för. Någonstans mellan kontoret och Djungelhuset hade den försvunnit. Förmodligen för att Sonen ideligen ska ta upp pengarna ur fickan och titta på dem, och sen bli helt distraherad av ett dammkorn, en spännande fläck på rutan, en plastpåse, en förbipasserande lastbil, ett tåg eller vad annat som kan komma i hans väg och därefter helt glömma bort att han har plockat upp pengarna i fråga och släppa dem där han sitter och står, alternativt lägga ifrån sig den medan hjärnan är upptagen med något helt annat. Om man slår upp ordboken och kollar upp "disträ"... ja, ni vet.
Jag, som redan var lite irriterad för att han gnällde och ville gå hem efter tjugo minuter, efter att ha betalt en hundring i inträde, vägrade (o)pedagogiskt att ge honom mer pengar utan tyckte att han kunde hålla reda på de han hade.
Efter tjugo minuters diskussion, gråt, korsade armar och en femtiljard "orättvist!" fick jag nog, sa att "nu går vi hem", tog leksaken som numera var värdelös eftersom Sonen hade tappat bort grejerna man sköt iväg, slängde den i närmsta papperskorg och stegade iväg mot bilen. Sonen släntrade efter, med gråten i halsen. Jag kände mig som världens bästa pappa. Eller inte. Men mest var jag sur och grinig.
I bilen låg tjugokronorssedeln på golvet i baksätet och jag tog den, och förklarade (o)pedagogiskt att jag tog den för att täcka mina kostnader för inträdet. Sonen som såg chansen för glass segla iväg blev givetvis jätteledsen. Heja mig.
Väl på kontoret igen tryckte jag ett Memory-spel i handen på honom och sa att han skulle gå ut och öva lite på att komma ihåg. Ytterligare poäng till mig för gott föräldraskap.
Efter tio minuter kom han in igen och sa att han var färdig. Jag hade lugnat ner mig då och vi satte oss och spelade tv-spel. Som numera verkar ha fått ännu fler positiva effekter än motorisk färdighet. Undra om tv-tittande någon gång kommer att finnas ha positiva hälsoeffekter. Jag är tveksam. Efter en timmas spelande var det dags för oss att skeppa hem Sonen till hans mor, varvid han börjar stortjuta och protestera. Men efter fem-tio minuters "orättvist" och gråt och tandagnisslan gick det också bra.
Fast jag vill verkligen inte återuppleva den dagen. Jag kände mig usel.
Så för att undvika detta kommer jag att följa minsta motståndets lag idag. Jag har ingen energi till nåt annat och definitivt inte till att vara ovänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar