This is what is left

LOL. Killinggänget hade rätt.

Pastel Blues

Thomas Crown affair och HTC. Underbar. But you new that.

God jul och gott nytt år

Jag har precis kommit hit och är redan på väg härifrån, åtminstone i tanken. På måndag kommer L hit för att tillbringa några dagar med mig och jag har betalt lejonparten av biljetten. Det är uppenbarligen inte gratis att resa nu och det är en privatekonomisk katastrof i antågande, men vad är väl pengar? Efter att ha levt med skitekonomi under fem års tid är det äntligen dags för mig att vara on top of things. Det är ingen lyxtillvaro, långt ifrån, men med små utgifter så kan jag ändå unna både Sonen och mig saker numera. Och att få hit L är en sån sak. Fuck work, fuck money. Vad är pengarna värda om man inte utnyttjar dem till att vara nära den man tycker om? Och avstånd är till för att överbryggas, eller hur det nu var.

Jag kanske tillhör en rätt liten skara som tar nattåg ToR 80 mil (fågelvägen) för att vara med den jag tycker om från lördag morgon-söndag kväll, men trots dåligt med sömn och sjuk trötthet på måndag morgon tycker jag att det är värt det. Men så har jag ju kört ToR Jämtland i bil på samma dygn också, så jag är lite speciell. Vad gör man inte...

Och jo, ni mindes rätt, det är dags att lägga ner den här bloggen. Jag känner att jag inte vill sammanblanda mitt privatliv med min andra blogg, det känns inte alldeles rätt.

Så det här är sista inlägget. God jul och gott nytt år. Lite sånger inför julen och början på något nytt:


Eftersom jag nynnade på den halva vägen ner.


Eftersom jag har haft den på hjärnan i tre dygn.


För att det gör FT glad. ;)

På återseende någon annanstans, i en annan tid.

Last night on earth

Ikväll är det alltså julkonsert i Ås kyrka och L sitter vid flygeln. Sista kvällen på två tre veckor som vi ska umgås och den avrundas med konsert. Förvisso en trevlig konsert och förvisso en kort dito och jag är lite kluven. Men såklart mysigt att lyssna.

I helgen blir det en dags skidåkning innan det är tid att åka till västkusten för lite samkväm med mor och far, och släkten. Efter senaste dagarnas toksnö så känns det lite vemodigt att åka härifrån, men jag förmodar att det kommer att finnas en hel del snö kvar när jag kommer tillbaka.

Idag ska jag också ha telefonmöte med min nygamla arbetsgivare. Frågan är om jag inte tagit mig lite vatten över huvudet genom att ta på mig det här uppdraget. Känns som att det är mer ansvar än det är betalt, trots att jag får 200 spänn i timman. Men men, framtiden får utvisa hur det går.

Mycket talar för att det här blir det sista blogginlägget för i år. Jag känner att jag har tappat lusten att skriva något bärkraftigt. Det har jag inte gjort på rätt länge om någonsin, men det har verkat extra meningslöst på den senaste tiden. Det jag vill skriva om kan jag inte skriva här.

Jag borde egentligen lägga ner den här bloggen.

Så... tack för att ni läste och tack ni som ringde och gratulerade för några dagar sedan.

EOF.

Totalsocial

I helgen har det varit folk hemma från fredag kväll till igår eftermiddag. Det verkar inte som att jag kan vara själv längre, men det tar jag som ett bra tecken. Både lördag och söndag bjöd på skidåkning och fredag och lördag var det mysiga kvällsaktiviteter som gällde.

Lördag kväll innebar luciafest med musiklinjen och det är kul att träffa nya människor som är så jävla utflippade och roliga. Söndagen vek vi till en topptur från Fjällhalsen i Bydalen och då såg det ut såhär:



Me like. Tack till alla som gjorde helgen minnesvärd. Fred ut!

Julpyssel och skidåkning

Idag är det julpyssel med hela skolan. Imorgon blir det skidåkning. Igår var det skidåkning. I helgen blir det skidåkning.

Det är en liten intressekonflikt också. Sonen har luciatåg (okristligt tidigt visserligen) imorgon och sen är det luciatåg i skolan. Sen ska vi upp och åka skidor. Det går omöjligtvis att hinna allt och även om L ska vara med och sjunga så måste jag nog hoppa över det. Visserligen börjar det klockan 9.00 i aulan, men sonens luciafirande brukar dra ut på tiden och det är inget snack om vilket som går före.

Trots en artistiskt sett något (ehh..) lägre kvalitet är det trots allt Sonen och hans dagispolare som står där och sjunger. Videokameran är förberedd.

För övrigt ska det bli en skitrolig helg. Känns jäkligt froodigt. På måndag blir det tårta och kontraktsskrivning. Sånt gillar vi också. Men först är jag nog tvungen att fixa till mitt försummade och äckliga hem, som är fullt av klädhögar, gammal disk och annat mök som behöver lite struktur.

Hade det inte varit för en tur till O'Learys igår för diverse dryckes- och fotboll(mer tv-tittande)saktiviteter så hade det redan varit klart och betalt. Umgänge är dock trevligare än städning alla dagar i veckan och två gånger på söndagar, så valet var enkelt. Det är ju dessutom inte så många fler än jag som lider av det. Dörrar som går att stänga är underskattat när man får gäster, nämligen.

Fred ut!

Moderaterna är fan-ta-mej dumma i huvudet

De Nya Moderaterna börjar flagna lite i kanterna nu. Inte bara har de cementerat inkomstskillnaderna i landet och vill tvinga cancersjuka människor, som står under behandling, in i arbete. Nu ska de dessutom utöka möjligheterna för skolor att ta ut "frivilliga" avgifter, som innebär att skolbarn som inte har det så fett hemma inte kan följa med på skolresor och annat för att de inte har råd. För vissa är 200 kronor inte så mycket, men för andra är det skillnaden mellan att klara maten hela månaden eller inte.

Man har positionerat sig som ett parti för hela svenska folket, men mycket av det som åstadkoms kommer bara de mest välbärgade till del. Åtminstone i huvudsak. Visst, det ska löna sig att arbeta och yada-yada.

Vad som är mest imponerande är att de lyckats få låginkomsttagare, studenter och andra felfördelade att gå på deras tugg om sveriges nya arbetarparti. Kudos till det. Men nu hoppas jag verkligen att man inser hur det ligger till. Problemet är att andra sidan inte är mycket bättre den.

Samtidigt släpper Svenskt Näringsliv en rapport som visar att konsumtionen börjar jämna ut sig, dvs att låginkomsttagare konsumerar allt mer medan höginkomsttagare konsumerar allt mindre. Jag är inte förvånad. För att vara någon så måste man ju ha en platt-tv och märkeskläder. Mommy needs a new pair of jeans and an everyday grande latte. Sen sparar man på maten och annat som inte är så viktigt.

Oh, well...

Tommy the Tit

Jag såg Snatch härom kvällen. Sol, Vinnie och Tyrones rån är så jävla aproligt att jag håller på och dö varje gång jag ser det. Men nog om detta. Det var bara förklaring till titeln. Det jag tänkte skriva om var bröst. Jag är en rätt ordinär snubbe eftersom jag är otroligt fascinerad av just dessa skapelser. Stora, små, korta, långa. Det spelar egentligen ingen större roll.

Jag skulle kunna (och har gjort ett otal gånger) leka med bröst ungefär hur länge som helst. Bröstvårtor är det som fascinerar mest, antar jag. Jag måste erkänna att jag har preferenser när det kommer till dessa. Det är något speciellt med lite ljusrosa killernipples som styvnar vid minsta beröring, med en mindre vårtgård kring, även den ljus till färgen. Såna där som kan stå ut genom tyget till en tunn blus eller t-shirt och som totalt hypnotiserar åtminstone mig.

Men det är inte bara bröstvårtorna som jag gillar. Oavsett storlek och utseende har jag svårt att tänka mig något bättre än att ligga tajt sked och kupa min hand över ett bröst. Det spelar egentligen ingen roll om bröstet är litet eller om det är stort nog att inte rymmas i handen.
Ännu bättre är det förstås om jag får en styv bröstvårta som kittlar till lite i mitten av handflatan.

Det kan vara svårt för de som har haft bröst sedan tidiga tonår att förstå fascinationen, men så är det. Att röra vid en bröstvårta med tungspetsen är lite som att smaka på ett riktigt komplext vin. På ett ögonblick får jag se och känna reaktionen. Och det är något speciellt med att hetsa upp någon bara genom att fjäderlätt kyssa, låta tungspetsen beröra och slutligen suga tag i och kanske bita. Utan att röra vid någon annan kroppsdel.

Jag gillar't.

magont

Det är inte bra när man sätter igång datorn på morgonen och har en molande känsla i magen av att något är väldigt, väldigt fel. Sonen är avlämnad på dagis, och jag tror inte att det hänt honom något. Men som att en katastrof var i antågande eller redan hade inträffat. Men inte. Nu är det bra för jag har jag suttit och lyssnat på när L spelat på flygeln i aulan så jag har återhämtat mig. Men det var ingen rolig känsla.

Helgen har dock varit mycket trevlig. Bad och skidåkning har varit på schemat och mycket mys. Jag är oförskämt nöjd med tillvaron. Och dessutom fick jag besked från min fd. arbetsgivare att de vill ha mig som stand-in för min efterträdare medan han är föräldraledig i ett halvår. Vi ska träffas idag för att sketcha på detaljerna. Jag har övertaget. Me like.

the yes men

Tänk så skönt att vara omgiven av bara ja-sägare. Allt man gör applåderas av fantastiskt entusiastiska människor som aldrig ifrågasätter det minsta triviala. Kortsiktigt måste det vara helt underbart. Långsiktigt skulle jag vilja kalla det en katastrof. Allt blir en bekräftelsejakt utan slut. Men det är en fantastisk livsfilosofi. Bara omge sig med människor som hyllar ens intellekt, idéer och företag. Helst såna som bara känner till ens ytliga jag, den man försöker vara. Alla andra som kommer för nära och ifrågasätter ens person, karriär, idéer eller livsval utifrån egna preferenser, erfarenheter, missriktad omsorg eller smak, de ger man foten.

Snäll på lång eller kort sikt, det är frågan. Jag har i alla fall beslutat mig för att så långt det går vara det på lång sikt. Visserligen skär det och gör ont ibland, men jag tror att slutresultatet blir så mycket bättre.

Och ja, jag är präktig och förmäten också. Blow me.

it's the fucking principle, bitches!

Igår skulle jag och Sonen bada. Onsdagskvällar är vuxenkvällar på badet, från 18.00 till 21.00, så när vi kom dit vid kvart i fem visste jag att vi hade ungefär en timma på oss att nyttja, innan de skulle köra ut oss. Inget konstigt i det, ger man sig in i leken osv.. När vi kommer fram till kassan står det två pers bakom disken och en framför. Då någon idiotjävel har kommit på att barn mellan tre och tio år inte får ha årskort eftersom de inte får gå in utan målsman, måste jag trots mitt årskort betala för Sonen varje gång. Att jag förklarat att han för att kunna gå på badet utan mig först och främst måste lära sig att tjuvkoppla min bil, kunna se över ratten samt köra en dryg mil för att över huvud taget nå fram till badet, det har inte bitit än på nötterna som beslutat detta.

Vi är därför tvungna att ställa oss i kö för att betala hans inträde på tjugo kronor. Det innebär också att om jag går dit med honom 10 gånger på en månad så måste jag betala 200 spänn, medan ett årskort kostar 105 kronor för en ungdom mellan 10-17 år. Inte för att en hundring extra är så mycket, men det är ju dumt så klockorna stannar.

Anyhoo, nu stod vi då där framför kassan och en av de personal som stod där var inbegripen i en konversation med den enda kunden. Den andre satt och tittade på. Det finns två kassor och bara den ena var öppen. Diskussionen handlade om någon skolklass som skulle komma dit nästa vecka. Men istället för att försöka hjälpa mig direkt, fick jag vackert ställa mig att vänta i kö. Inget skulle betalas och ingen ansats gjordes för att öppna kassa nummer två för att hjälpa mig. Så jag sket i att betala och vi gick in på mitt årskort båda två. Jag kan sätta pengar på att de var kommunalanställda.

Väl inne så badade vi och stod i en hel timma innan det var dags att gå hem. Vi hade bestämt att det skulle bli pannkakor med sylt och grädde. The usual, med andra ord.

Döm om min förvåning när vi kommer fram och ska beställa, så har de höjt priset från 30 kronor till 50 jävla spänn. Ingen dålig inflation på den där rätten.

- Vi har gjort om det till en måltid, men du får med en dricka! sa hon hoppfullt bakom kassan.

En dricka som kostat 10 spänn i vanliga fall. Så man har alltså gjort om menyn till att vara 10 spänn dyrare plus att man tvingas köpa en dricka man kanske eller kanske inte vill ha. WTF?!

Jag börjar mer och mer fundera på om det inte är dags att spränga det här byråkratiska samhället åt helvete och börja om från början. Jag kan dra exempel på exempel på människor som faller mellan stolarna och inte har någonstans att ta vägen eftersom de inte uppfyller ett eller annat absurt kriterium, människor som blir utan ersättning för att de har fyllt i en blankettjävel på fel sätt, har gått till arbetsförmedlingen en dag försent eller tvingas begära 50 procent tjänstledigt från sin 100-procentiga tjänst eftersom de har arbetsträning och riskerar att förlora sjukpenningen efter sin hjärnhinneinflammation och måste gå en "nystartskurs" i AMS regi.

Och jag som någon gång hävdade att det är mer byråkrati i Afrika. Jag måste nog överväga att omvärdera det uttalandet.

medula oblongata

Skidorna är vaxade och klara. Storsjön håller på och fryser till. Skridskorna är nyfixade och slipade. Storsjön är ett jäkla skådespel kan jag säga, nyfrusen is som pressas fram och tillbaka och knakar och knastrar mot stenarna vid stranden. Små pölar av lugnt vatten mitt i det tunna isflaket som reflekterar den sol som kommer igenom dimtäcket. Det ser trolskt och magiskt ut, som om Narnia skulle uppenbara sig helt plötsligt.

Tillvaron är helt enkelt hur nice som helst. Hoppas kylan håller i sig någorlunda till helgen, för då blir det skidåkning med Sonen. Han har tjatat sedan slutet på praktiken att han vill åka skidor och nu ska det äntligen bli av.

Jag har ingen dator. Eller, jag har inte min dator. Det är som att förlora förlängda märgen. Hela mitt miserabla liv ligger på eländet och den vägrar att starta. Jag har förvisso kvar min förhistoriska modell, men den är inte direkt portabel. Och företaget jag köpte min dator av har gått i konkurs för mindre än en månad sedan. My luck exactly.

Tur att det finns mycket annat att glädja sig åt istället. Och så kommer det ju en födelsedag och en skatteåterbäring. Det kommer att lösa sig.

Idag är en stor dag

Alla kommersiella radiokanaler håller idag käften i en timma för att protestera mot att de har dåliga villkor. Bara 23 kvar.

fullmåneshelvete

Det är inte så jävla klokt att gå och lägga sig klockan åtta på kvällen. Speciellt inte när jag vaknar halv jävla ett på natten och inte har en jävla janne att somna om. Sista klockslaget som jag kommer ihåg att jag läste på klockan var halv sex. När klockan ringde en timme senare hade jag somnat om så in i helvete gott att jag troligtvis bara dödade nämnda klocka med en halvlam arm som emanerade från täcket som en slemmig jävla tentakel.

Givetvis försov vi oss med en timma. Givetvis fick jag inte en bit frukost. Givetvis skulle vi på någon dragning på ALMI företagspartner, som efter att jag stressat mig blå och med andan i halsen kastat mig ner på den stol som olyckligtvis valts ut åt mig skulle skjutas upp en halvtimma på grund av att inte alla kommit. Så där satt jag, sönderstressad och hungrig som fan och såg på medan de andra drack kaffe i godan ro. En tröst i sammanhanget var att vi åtminstone lyckades att komma i tid till dagis så att Sonen fick sig sin frukost.

Men efter detta intermezzo satt en av mina "kära" klasskamrater och var tokneggo och jävlig hela förmiddagen. Är det något som kan få mig att lacka ur så är det okunniga människor som ifrågasätter och går på som om de doktorerat i ämnet när de inte kan ett skit. Så jag ballade ur och skällde ut henne, varvid hon börjar grina och lämnar rummet.

Bra där.

En ljuspunkt i tillvaron är att vi ska bada nu. Och en burgare på Frasses lyste upp min lunch. Men fy fan för fullmånen.

En annan sjukt störig grej är att jag har fått två mail på Facebook, men jag kan inte läsa dem för att de inte funkar att få fram med Firefox 2 som de av någon outgrundlig anledning kör på våra härkedatorer på skolan. Uppdatera ffs!?

Och just nu skickade någon ett SMS till mig som jag inte kan läsa. Dags att få ordning på tillvaron, tror jag minsann.

Sweetness

Sjukt inspirerande föreläsningar ahead. Jag är så nöjd över att vi har entreprenörsskap på schemat fram tills i januari. Ett mindre välkommet inslag är att jag har dödat min dator. På riktigt den här gången. Så jag kan inte riktigt hålla mig uppdaterad över vad som händer vare sig i mina projekt eller i de engagemang jag har i övrigt. Sonen är dock glad och nöjd för att jag verkligen aldrig åsidosätter honom för att svara på mail eller foruminlägg numera. Eller ja, förutom just nu då.

Jag måste nog köpa mig en MacBook. Ska bara få skatteåterbäringen först. Sex välkomna tusenlappar.

Näe, dags att vända hemåt från gympasalen på skolan för lite mys och tv-tittande. Kanske en och annan omgång Hej Knekt också.

Uppmärksamhetstorsk

Jag fick idag tillfället att prata lite om min utbildning med några studiebesökande spanska lärare. Jag skulle representera och presentera FL-utbildningen och detta skulle som tur var göras på engelska och inte spanska. När jag kom dit och ställde mig upp för att berätta visste jag inte ens hur jag skulle översätta just FL till engelska. Rektorn hjälpte mig på traven och föreslog "youth leader" vilket jag tacksamt tog emot och använde mig av under resten av föreläsningen. Till mångas förnöjsamhet och skratt.

Döm min förvåning när dessa spanjorer var lärare i Andalucia, där det storsatsas på fri programvara. Runt 300 000 installerade datorer kör Linux och hela utbildningsväsendet brinner av öppen källkod och fri programvara. De kom för att lära av oss och de var på e-learningområdet otroligt långt före oss i Sverige. Det är bara att inse att vi är ett u-land när det kommer till att anamma fri programvara.

Hur som helst så fick jag otroligt mycket beröm av de besökande, fick jag höra av mina egna lärare. När man är en "diamond" då är man väl rätt okej? Jag har nog växt några decimeter sedan nyss. Och ja, jag är en bekräftelsehora när det kommer till sånt jag brinner för. Så slapp ni fundera på det. Och jag är ytterligare ett steg närmare att få material till mitt EU-projekt. Me happy.

I eftermiddag ska vi bada oss skrynkliga och det kändes lite konstigt att inte packa ner sonens badprylar i väskan den här gången. Men det ska bli trevligt ändå. Relaxen är trivsam såhär dags, sägs det.

Imorgon är det skidåkning och trettioårsfest. Hur jag nu ska orka och hinna det på en och samma dag?

En hyllning till morgonduschen

Efter några hektiska dagar med först rapportskrivning i måndags, till praktikpresentationsmeck igår, har jag nu äntligen fått tid till att ta det lugnt. Men vad gör jag? Går och spelar badminton i en och en halv timma med J och S. Men det var jäkligt roligt och det var jävligt behövligt. Jag har numera pingislunga, vilket innebär att jag kan springa i ungefär tre minuter utan att komma upp i maxpuls och dö av utmattning. Det är alltså dags att börja konditionsträna en aning så att jag orkar åka skidor hela vintern. Vintern förresten, det är mest regn och tokmilt för årstiden, inte en snöfläck så långt ögat når.

Imorgon blir det simning. Jag ska simma minst 1000 meter har jag föresatt mig själv. Jag ska till och med kosta på mig ett par simglasögon så att jag slipper se ut som en nedåttjackad polack som går på t-röd i ögonen. Jag tror att det är ett smart drag.

Men först blir det filmkväll med L (och förmodligen resten av skolan). Folkhögskolor har ju lite luriga saker för sig mest hela tiden och nu är det "klimatvecka". Vad nu det är för nåt. Men igår var det trevligt uppträdande med L vid pianot och så går hela veckan.

På lördag är det tydligen en stor 30-årsfest som jag har blivit inbjuden till. Det ska bli mycket intressant. Och roligt, såklart.

Sen måste jag bara hylla att duscha på morgonen. Från att känna sig seg och trött till att bli pigg och nyter på under fem minuter. Love it.

Det var ungefär så mycket menlöst dravel som jag har lust att bubbla ur mig idag. Om ni vill veta mer så får ni ringa. pusspuss.

Och så saknar jag Sonen. som fan.

heavy metal is a way of life

Roligast ikväll: Joacim Cans, sångare i Hammerfall sitter och hårdrocks-fejsar sig medan han sjunger Cecilia Lind. Det är tydligen lätt att få roliga ticks för sig medan man sjunger, men väldigt svårt att bli av med dem. Det vittnar inte minst videofilmen från min enda kyrkokonsert om. Där står jag och kastar med huvudet och håller på som om jag vore värsta parkinson-patienten. Roligt roligt.

Apropå kyrkokonserten så var jag ikväll och sprang ett par varv i elljusspåret hemma hos mor, ett ställe som jag inte besökt sedan jag och M powerwalkade sprang runt det under ett motionsinfall för några år sedan.

I övrigt har det varit rätt mycket motion idag. Jag har simmat 1000 meter och åkt en hel del vattenrutschkana. Imorgon ska jag till Göteborg igen och inte glömma att hämta cykeln den här gången.

UPDATE: Roligast ikväll var definitivt en gäst på Skavlan som skulle undersöka om en hund kunde skilja på wienerkorv och "manpenis". Det bara måste finnas på Youtube. Jag återkommer.

haha, så sorgligt.

Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bara tycka det är gulligt när folk först ljuger för mig, sen bandskäller på mig när jag ifrågasätter dem baserat på rätt många indicier, som om det skulle vara under deras värdighet att bli anklagade för att ljuga, för att sedan fälla sig själva på eget grepp och bevisa för alla närvarande att de ljuger trots allt.

Men förutom det har det varit en mycket givande dag. Jag har fått en intervju som förmodligen kommer att lyfta hela filmen till oanade höjder, vilket jag är tacksam för. Något jag gillar med internetgenerationen är att avstånden mellan människor är så korta. De allra mest initierade och avgörande människor finns bara ett meddelande bort. Detta i kontrast till beslutsfattare av den gamla skolan där man i bästa fall får tag på en sekreterare eller får ett automatgenererat mail i retur.

Jag är sjukt nöjd. Nu blir det humor med gamla bittra människor:



Det måste ha varit en telefonsvarargrej till Ring P1. Det är bara människor som ringer dit som kan vara så missnöjda med småsaker.

Sömnkontot

Inatt har jag sovit tio timmar. Med ett kort gästspel vid datorn mellan tre till halv fem så har jag sovit hela natten. Det verkar som att sömnunderskottet behövde återhämtas och det har jag gjort med råge. Det var längesedan jag sov längre än Sonen på morgonen. Han satt upp i sin säng när jag vaknade, fullt påklädd och redo att gå ner till frukosten.

Igår var det kurragömma på schemat. Vi var ute i skogen i tre timmar och sprang omkring och gömde oss för varandra. Får se vad dagen har i sitt sköte för Sonen. Nickelodeon ligger illa nära till hands, men förhoppningsvis kan man släpa honom från TVn en liten stund, lagom länge tills han upptäcker att han tycker att det är roligare att vara ute, vilket händer ungefär exakt varje gång. Barn och (reklam-)TV måste vara det enda exemplet som behövs för att visa att för en del människor är inte det fria valet något annat än en slick på en riktigt svettig elefantpung.

För min del är det jobb jobb jobb som gäller idag och imorgon. Fem nya intervjuer som ska göras och bandas, och det kommer att blir ett jäkla flängande. Förhoppningsvis hinner jag göra allt idag, men troligen drar det ut på tiden även till morgondagen. Nu ska jag bara samla ihop alla telefonnummer, koder, adresser och parkeringsanvisningar och bege mig till Götet.

Sjuttio timmar bandat material har vi. Sjuttio. s-j-u-t-t-i-o! (70!) Det ska nog räcka.

Tänk om jag fick hålla på med sånt här hela tiden, vad roligt det skulle vara. Saknar dock FSCONS-crew och några av deltagarna oerhört. Både Kyrah och Marcin hörde av sig igår och krävde att vi skulle hålla kontakten. Sånt gillar jag. Inspirerande och intelligenta människor är det alltid roligt att omge sig med.

/me är barnsligt stolt

Ska man vara smickrad av att Oscar Swartz börjar följa en på twitter innan man själv följer honom? Det är jag hur som helst.

Och så är jag lite kär i Kyrah. Men säg det inte till någon.

Ynk-sonen goes open?

Sonen har drabbats av stora våndor. En blåsa (kind of) i munnen gör att han inte kan äta sånt som inte är så gott. Glass går dock bra, och godis också. Bra med selektivitet i åkommorna så att man kan välja vad som gör ont. Jag tvivlar dock inte på att han faktiskt har ont, för det har han klagat över i några dagar nu. Får bara hoppas att det går över snart.

Jag har ett litet dilemma. Jag funderar på att köpa en handhållen gaming-konsoll till Sonen, men jag är inte helt hundra på vad jag ska köpa. Det stora valet står mellan någon typ av Nintendo DS, antingen DS Lite eller DSi. DS Lite är billig, kan köra Gameboy Advance-spel och är rätt okej. DSi har WiFi och webbkameror och massa coola grejer. Visserligen skitdåliga kameror och sådär, men dock kameror. Nackdelen med DS-varianterna är att spelen kostar en kroppsdel och att möjligheterna med dem är att i princip bli en duktig konsument och göra som stora farbror Nintendo säger. Dessutom kostar tillbehören minst en arm eller ett ben till och i slutändan har man spenderat mer än vad en halvhyfsad mini-laptop kostar.

I andra hörnet står GP2X Wiz, en öppen källkods-baserad handhållen konsoll som visserligen inte har de allra senaste coola Nintendo DS-spelen, men har inbyggda emulatorer för NES, SNES, GameBoy Advance, Sega MegaDrive, Sega GameGear, Amiga, Atari, Commodore 64, ZX Spectrum och Sony PlayStation (med flera), kan köra ett i princip fullfjädrat operativsystem, kan köra massor av videoformat, har SD-kortslot, har USB-anslutning (för tangentbord, möss, etc.), har TV-out och är totalt hackable. En riktigt cool maskin, helt enkelt. Nackdelar är att den inte har WiFi och inte kan köra Nintendo DS-spel, samt har sämre batteritid än både DSi och DS Lite.

GP2X Wiz kostar runt 3000 spänn, men är som sagt en handhållen spelkonsoll. Nintendo DS Lite kostar 1300(ish) spänn. DSi kostar 2000 men som sagt, ska man ha några spel så kostar de mellan 200-500 spänn. Frågan är hur hackbar en Nintendo DSi är? Det finns massor av info på http://www.dsihacker.com/ men sen har man ju det etiska att ta hänsyn till (?) också.

Det känns meningslöst att köpa en konsoll som man bara har råd att köpa en handfull spel till, och det känns lite tråkigt om Sonen ska få en konsoll som ingen annan har, och som gör att han inte får vara med i häftiga Nintendoklubben med sina polare. En av anledningarna till DS framgång är ju att så många har dem att man faktiskt kan låna spel av varandra och hålla på.

What to do?

gömma pinnen

Kanske inte riktigt. Men idag har jag stått med ansiktet mot väggen och räknat medan Sonen har sprungit i panik för att hitta ett gömställe. Efter arbetsdagar á 18 timmar i tre dygn så är det rätt skönt att vara på hemmaplan. Nu sitter jag och Sonen och slöar framför Nickelodeon (jävla skitkanal) medan vi kurar under en filt och myser.

Jag har träffat sjukt många intressanta människor som gett mig många nya infallsvinklar och idéer. Och jag har gjort 18 intervjuer mellan 20 minuter och en och en halv timma och jag har så mycket material att jag kommer att ha att göra fram till jul, minst. Tanken var att göra en en timma lång dokumentär, men just nu vet jag inte hur jag ska kunna utelämna något. Förhoppningsvis blir det mer klart efter att jag tittat igenom alla sjuttio (!) band som vi lyckades producera, med föreläsningar, intervjuer och ceremonier.

Nickelodeon kommer för övrigt aldrig att införskaffas till mitt hushåll. Sonen sitter helt förtrollad och hyfsat lättpåverkad av BR-reklamen som körs med jämna mellanrum.

- Den där vill jag ha.
- Den här vill jag också ha.
- Åh, den där vill jag ha.

Det är bara att vänja sig. ICKE att jag tänker falla för sånt. Det värsta är att Sonen har lärt sig BR-signaturen och går och sjunger på den.

resaresaresa

Imorgon blir det en timma och femtio minuters resa till Göteborg. Uppladdat med tre nya ljudböcker och en hel massa packning. Egentligen borde jag jobba den tiden det tar att resa, men jag anar att jag inte kommer att ha någon speciell lust när jag väl sitter där och ska fungera, utan kommer att slappa och titta på resvägen istället. Hade helst suttit och läst en bra bok egentligen, men jag har ingen på lager. Fick just reda på att att John Twelve Hawks nya bok The Golden City är uppskjuten tills i mars, så där blev det ingen höstläsning. Kanske lika bra det, eftersom den senaste boken inte var speciellt lysande.

Jag har äntligen fått finansiell täckning för att åka till Jönköping vecka 48, det känns bra. Projektet kommer att ta ny fart imorgon och krönt med DHW kommer det kanske att bli en riktigt bra produktion. Imorgon har jag flera intressanta människor på listan över intervjuobjekt, så det kan bli riktigt kul. Jag har dessutom bokat in en fika med en riktigt gammal nätpolare som jag ser mycket fram emot.

Sonen har fått tag på en leksakskatalog och har därmed sett ut i princip halva katalogen som såna saker som han vill ha. Roligast var att han faktiskt tog med sig katalogen in på dass och satt som en riktig långsittare och bläddrade igenom sina kommande förvärv.

Kvällen har gått i mysandets tecken. Vi har kramats och gosat tills pjosket stod oss upp till öronen och vi var tvungna att bygga lite lego för att bibehålla macho-stämpeln. Jag tror och hoppas att bannandet från tidigare idag är förlåtet och begravet nu.

Nu önskar jag bara att jag hade packat också, så jag slipper göra det tidigt imorgon. Men å andra sidan kommer jag ändå att vakna vid femtiden, så varför jäkta?

Och så ett avslut med en happy twist, som man alltid måste ha enligt kattbloggarreglerna.

Bra pappa, bra...

Jag och sonen har bakat morotskaka (jag börjar alltid skriva "motorsk" innan jag börjar sudda och börja om, bra där) för att fira den ömma farmoderns födelsedag. Jag var arbetsledare och sonen fick göra allt han ville. Vi hade förberett oss med förkläden, underlägg och alla tänkbara säkerhetsföreskrifter. Trodde jag.

När sonen hade vispat ihop smeten sånär som på oljan, påminde jag honom om att han skulle hålla i elvispen och bunken, medan jag hämtade den nämnda ingrediensen. Trettio sekunder senare ramlar både bunken, elvispen och smeten ner på golvet och bildar en kaskad av morotsguck som sprayar hela tapeten, den vävda mattan och dammsugaren med stora orange kluttar med smet. Needless to say får jag tokspel och börjar gorma och skälla på sonen som blir überledsen och springer in under bordet och sätter sig där och grinar, medan jag börjar torka upp allt.

Det löste sig såklart med det mesta, kakan blev gjord (kind of) och glasyren blev supermumsig. Men trots att jag bett om ursäkt och kramats och förklarat så känner jag mig ändå som världens värsta förälder. Sonen vågade knappt ens röra bunken efteråt och var allmänt labil. Han hade i och för sig inte heller ätit något sedan frukosten vid tio, så han hade rätt nära till gråten bara därför.

Men nu sitter jag här med superdåligt samvete med en mental note to self om att aldrig baka kakor utan blodsocker.

Galet

Sonen och jag var och badade idag. Nytt badhus, nya utmaningar. Vi började lite lätt med att gå in i barnbassängen och gosa oss lite i allt barnkiss, för att sedan gå ut och dyka efter ringar i den djupa änden på 25-metersbassängen. Sen var det dags för hopp i hoppbassängen, där det finns en enmeterssvikt, en tremetersdito samt en fast femmetare. Sonen hoppade en gång från enmeterssvikten och gick sedan vidare upp på tremeterssvikten, sa

- Nu ska jag våga.

gick ut på svikten svindlande tre meter över vattenytan, tvekade inte en enda sekund och kastade sig ut. Snubben är en och tjugo lång och fem år (soon to be 6 iofs) gammal och lärde sig simma för några månader sedan.

Det gick så klart hur bra som helst. Men jag kan ju tala om att jag inte hoppade från tre meter när jag var fem år. Tur att inte farmor var med. Eller för den delen någon annan än jag.

Det roligaste av allt var att jag inte ens nämnde tremeterssvikten. Han gjorde det på helt eget initiativ, utan att jag ens varit ute på svikten före honom. Riktigt coolt.

Själv lyckades jag spräcka några blodkärl i höger underarm efter en och en kvarts sträckt bakåtvolt i pik från ettan. Kroppen är nog inte gjord för att man ska landa raklång med alla kroppsdelar samtidigt mot vattenytan. Det var tydligen lättare att rotera än vad jag minns det.

Däremot lyckades jag superbra med mitt livs första en och en halv framåtvolt i grupperad stil. Det blev ett klockrent dyk. Så bra att jag inte vågade göra det en andra gång. Ingen idé att jinxa ett så perfekt förstadyk, menar jag.

Imorgon ska vi utforska en stor grotta. Pannlamporna är laddade och klara. Det kommer att bli super.

the new me

Det här är förmodlig en ett av de minsta stegen för mankind, eller till och med för man, men det är ett rätt så efterlängtat steg för mig. Ikväll har jag gjort tre intervjuer som jag aldrig skulle ha gjort för två år sedan. Dessutom har det lett till en alldeles otroligt trevlig utekväll som jag heller aldrig skulle ha kommit iväg på då.

Hade det varit för två år sedan skulle jag ha suttit kvar med en mikrofonhållare, en bom och en mikrofon ännu. Istället gick jag för snart ett dygn sedan helt enkelt ner i källaren, såg vad som fanns och började snickra ihop något som skulle bli en mikrofonbom, helt förutsättningslöst. En metallbit, lite epoxylim, en hammare och några tvingar var allt som behövdes. I'm the DIY-king.

Hade det varit för två år sedan skulle jag aldrig ha åkt till Göteborg och gått på festival. Hade det varit för två år sedan skulle jag aldrig ha intervjuat regissören för Nasty Old People och jag skulle aldrig ha ätit middag med henne. Jag skulle inte ha frågat arrangören om en intervju, och inte heller snubben från CC. Vad värre är, jag skulle aldrig ha kommit iväg på en av de trevligare utekvällarna jag haft på mycket länge. Kanske inte mycket att vara nöjd över, men det är jag ändå. Mitt projekt är i rullning.

Jag vill tacka Nike, eller David Allen.

Nu är det dags att sova.

only one woman

Ibland skulle jag ge en arm och ett ben för att kunna sova som jag gjorde förut. Alltså, typ när jag var sju år. Det verkar inte bättre än att det går stadigt utför på sömnfronten och just nu är jag lite trött på att vakna och inte kunna somna om. Jag tror i och för sig att det har mycket med datorn att göra. Av någon anledning måste jag, när jag väl har vaknat, upp och kolla om det "har hänt något" sedan sist jag satt här.

Needless to say så har det sällan det. Åtminstone inte något som inte skulle kunna vänta tills morgondagen.

När jag dessutom har legat och pratat i telefon några timmar, fram till närmare två, då tycker jag att kroppen borde visa lite tacksamhet över att få sova hela natten istället för att vakna till liv två timmar senare utan minsta tillstymmelse till att vara trött. but nooo-hoooo.

Av någon anledning kom jag att tänka på Alien, ett riktigt åttiotalsband som jag nog inte hört sedan det begav sig. Jag tror att det var min bror som introducerade mig till det här eländet.



Apropå åttiotalet så har jag introducerat ett underbart koncept för Sonen, nämligen ljudband. (Alltså "sagor" på kasettband). Väldigt lättvindigt. Jag slipper läsa godnattsaga och han får lyssna på ett gammalt kassettband från nittonhundrafrösihjäl med poppig synthmusik och Bert-Åke Varg. Jag trodde att jag hade spelat sönder alla bra (nåja) band och bara hade den irriterande jävla elefanten Myntrik, courtesy of Sparbanken, kvar, men när jag hade grävt lite i lådorna hittade jag både Pippi Långstrump (som nog inte jag köpt själv) och Hulken (som jag definitivt köpt själv).

Det roligaste är nästan när Sonen säger Hulken. Tjockare L får man leta efter. Men han somnar som en stock varje gång.

Sicket framgångskoncept.

----



Från det ena till det andra. Dagens skräckblandade skrattsalva: http://whythefuckdoyouhaveakid.com. Där hade bilden ovan lätt platsat, om den inte redan finns där.

----

Från det ena till det andra, pt. 2. Nu är det bevisat bortom allt tvivel att de som vill bli psykologer, kbt-tomtar och terapeuter har den önskan för att de har så mycket skit att bära på själva och har en inneboende önskan att först och främst förstå sig själv och ge sig själva terapi genom utbildningen.

Jag tycker att det är ganska talande att det är en psykolog som öppnar eld på en militärbas i Texas och dödar hur mycket folk som helst och skadar några fler. Muslim eller icke-muslim.

Eller så blev han bara trött på att höra på folk som gnäller om skitsaker hela dagarna. Att vara psykolog måste vara som att lyssna på fylle-rants på dagtid, med enda undantaget att man får betalt för det.

Dagens uppträdande

Det är tydligen någon julshow med Peter Apelgren som ska vara väldigt bra, och väldigt dyr. Nu slipper jag följa med på den, för jag har redan sett Peter Apelgren idag. Förvisso i sunkiga träningskläder och såna där gamla hörlurar de flesta hade till sina Sony Walkman på åttiotalet, bara att öronmuffarna inte var orange utan turkosa. Check för dagens kändisspotting.

I övrigt har det varit en trevlig dag. Shit vad mycket lego vi har byggt på kvällskvisten. Imponerande mycket, rentav.

Nu ska jag bara låta en extra arm växa ut till nästa vecka, så att jag kan både hålla i kameran, mikrofonbommen och ljuset. If there's a will, there's a way.

Ett och annat guldkorn

Det här är precis vad som behövs när smilbanden inte fått jobba på en stund.



Fler soon-to-be-klassiker här, som dessutom införlivat den symbol jag saknar mest på facebook.

Badjävlar

Igår var vi på Tumlaren i Kungshamn (okej, Väjern). Det är ett badhus i min smak. Lite folk, överblickbart, en strategiskt placerad bubbelpool, en tokrolig uppblåsbar rutschkana och en rehabbassäng som är typ fyrtio grader varm. Det räckte med att ge Sonen en ring att dyka med och sen kunde jag sitta och jäsa i bubbelpoolen en stund. Jag kunde nog ha suttit där i två timmar, för han hoppade och dök både med och utan min medverkan hur länge som helst. Det är en rolig ålder nu, för det sker så stora framsteg hela tiden och jag blir omåttligt stolt när han kan dyka från kanten, simma fem meter under vattnet och plocka upp ringen på botten.

På förmiddagen (mer morgonen) var vi ute och byggde koja i skogen och det var kallt ända in i märgen, så en avrundning på ett varmt badhus var precis vad min kropp behövde. Idag har det varit spelologi och klättring, och så ett möte med föregående posts subba då förstås.

Imorgon blir det bad igen, men då är det äventyrsbadet i Vänersborg som ligger på schemat. Jag ska dock inte med, utan ska istället spendera dagen i Göteborg och även lördagen. Det ska bli mycket trevligt.

Nu ska jag raka av mig skägget och stryka en skjorta eller två.

i den tionde kretsen

Om det är något som jag har svårt för så är det hycklare. Lögnare och bedragare är tröttsamma människor, men de som har en "fin" PK-fasad utåt när deras handlande visar en helt annan bild är det värsta jag vet. Speciellt när det gäller människor som jag har personlig erfarenhet av känns det extra illa att se hur det gullas och mjäkas för att det förväntas av en. När det gäller barn kan jag inte över huvud taget hitta förmildrande omständigheter som väger upp.

Det är lite som att umgås och vara vän med en fullblodsrasist. Jättetrevlig på alla sätt och vis, bara hatar andra etniciteter, men om man bortser från det, en otroligt mysig människa. Jag förstår inte människor som kan se bortom sånt när de umgås. Men det är en annan historia.

Hur som helst, jag och Sonen stötte ihop med en före detta bekant till familjen. Hon så gott som överföll Sonen och gullade och tyckte att allt var så bedåååårande. Hon sa att hon längtade sig tillbaka till den glada tiden då hennes egna barn var små och allt var guld och gröna skogar.

Sanningen om hennes barn är att en suttit inne och den andre lever på samhällets berömda botten och att de under sin uppväxt var de mest negligerade ungar som världen känt. Inte bara att de hade världens mest skräckvresiga styvfarsa, komplett med porslinsöga och allt, de lämnades allt som oftast hemma ensamma medan mamman och plastfarsan drog ut och roade sig, fick aldrig följa med på skolresor, gick inte att ha i möblerade rum och fick stryk med jämna mellanrum.

Jag kan ju meddela att det rann över för mig och jag läste lusen av henne så gott det gick utan att börja skrika och gorma. Jag hade ju ändå Sonen med mig. Så mycket skit som hennes barn fått utstå och så har hon mage att drömma sig tillbaka och sakna det, som det vore den soligaste tiden i både hennes och deras liv. Det är ju så jag blir spyfärdig.

Jag skulle lätt putta ner henne till den lägsta nivån i Dantes helvete.

Fy fan.

fsck!

Det är för jävla tråkigt att inte människor kan lämna andras saker ifred. Nu har sonens cykel blivit snodd, och det kan ha hänt allt ifrån tre till fem veckor sedan. Det ska tilläggas att det inte är första gången heller. Som tur är så dröjer det inte länge innan sonen kommer att leva i materiellt överflöd, så då kanske inte en cykel för 1200 spänn spelar så stor roll. Imorgon (tekniskt sett idag) åker vi och ska vara borta i tre veckor. Tanken var ju att cykeln skulle med och komma att användas. Nu blir det istället frågestund deluxe om varför någon har snott sonens cykel. Men vi kommer i alla fall iväg.

Det ska bli riktigt skönt, även om jag kommer att sakna L och att stå på scenen där och sjunga medan hon spelar, eller bara sitta och lyssna.

Jag behöver äta upp mig. Den här senaste fortnighten av självsvält har satt sina spår, även om kroppen säkert kommit in i ketos under några dagar. Magrutor ftw, man vill ju inte visa sig naken för vem som helst med en degmage som man tillskansat sig av långtida dekadent leverne, men till vilket pris?

En tripp till Skåne ska jag hinna med också, får se vilken helg det blir. Det var längesedan jag var söderut.

it's a new dawn, it's a new day..

.. it's a new li-hi-hife, for meee, and I'm feeling goooood!

Som Muse skulle ha sjungit (och Nina Simone, jag vet.).



Det var längesedan äggmackor smakade så gott, längesedan det gröna te som jag snöat in på smekt strupen så länge och väl, längesedan den hemmapressade apelsinjuicen hade en så perfekt sötma och det nybakta brödet med den godaste osten och den krispigaste paprikan kittlat min gom så mycket.

Jag kan numera officiellt äta mat. Jag är lycklig.

Dessutom är det vackert väder, jag har precis avslutat en väldigt trevligt telefonsamtal och jag ska efter att ha städat, diskat och vikt tvätten från igår åka och handla förnödenheter inför morgondagens resa.

För övrigt undrar jag var återkopplingen från mitt förra jobb blev av. Om man blir aktivt headhuntad kan man ju tycka att det vore i deras intresse att återkomma. Men det klart, om alla ens kunders webbplatser dör efter en DDoS-attack dagen innan återkommandet ska ske kanske man har mer pressande problem att ta tag i än en föräldraledighet i januari. Oh well.

För övrigt, fram för mer humor i politiken:

Statusuppdatering

På allmän (nåja) begäran kommer lite gnäll, så ni som inte vill höra på bitterheten: sluta läs här. Efter 10 dagars influensa har jag nu drabbats av magsjuka, eller matförgiftning eller något annat. På två dygn har jag fått i mig en banan, en apelsin, två pepparkakor, två glas cola och en tallrik yoghurt. Det mesta av detta har försvunnit lika snabbt som det kom in i kroppen, alternativt fördröjt med ett halvt dygn i bästa fall. Jag försökte tvätta idag och höll på att ramla ihop när jag skulle hänga tvätten. På en full maskin fick jag vila tre gånger för att inte skalla marken av yrselattackerna som sköljde in så fort jag höjde armarna.

Det behövs inget geni för att förklara varför det blivit såhär. Efter och under influensans verkningar åt jag inte enligt kostcirkeln direkt. Med en urlakad kropp blir det än värre. Utan aptit och med ständiga kräkreflexer som lurar runt hörnet är det ännu mindre chans att få i sig något som är ens nära tillräckligt med energi. De sista timmarna har det känts lite bättre och jag har till och med kunnat ställa mig upp utan att det känns som att jag ska kräkas i vilken sekund som helst.

Dessutom behöver det väl knappast påpekas att min arbetsprocess med att städa och hålla ordning har skitit sig grande under tiden jag har varit sjuk. Så mycket att jag måste skjuta på min resa till västkusten i en dag, för att istället åka ner under vad som verkar som årets första snöstorm. Det är nämligen så gott som helt omöjligt att hitta något här. Det kommer att ta evigheter.

Förutom det, är det tröttsamt när människor jag känner väl inte ens försöker komma med trovärdiga bortförklaringar, alternativt bara säga sanningen på en gång. När man ser sig själv som intelligent utöver det vanliga, förstår jag inte varför man envisas med att ljuga om småsaker, eller bortförklarar på ett sådant sätt att det är omöjligt att inte genomskåda. Jag struntar i sakfrågan, det är inte det som stör mig. Det som stör mig är att man tar för givet att jag är korkad nog att gå på skitsnacket, alternativt inte bryr sig om ifall jag tror på det eller inte.

Här hade jag tänkt skriva ett blogginlägg

.. men det hade bara blivit en jävla massa gnäll så jag hoppar över det. Vi ses på andra sidan.

Stolt men inte nöjd

Från jag-kan-om-jag-vill-avdelningen kan jag rapportera att jag lyckats skriva min forskningsplanering från klockan 05.15 till klockan 07.43 idag, och jag tyckte att det var dags att damma av den gamla sosse-slogan som ni ser ovan. Jag är förvisso glad över att jag lyckades ta mig i kragen och trots min man-cold skriva ihop något, men jag är väl inte helnöjd över innehållet. Jag hann dessutom både slösurfa på Facebook, googla brorsan och titta på en hel del youtube-filmer under den tiden, så ni förstår att jag var effektiv. Eh, nej. Trots det tror jag att min rapport kommer att vara mycket bättre än många andras, eftersom jag har det stilistiska klart för mig. Nåväl, återstår att slänga i sig frukost, duscha och ta på sig kläder, allt på mindre än 10 minuter. Det kan gå.

I will remember you

När jag såg på Den stora resan, hörde jag en låt som jag kommer ihåg från förr och som framkallar många fina minnen. Ett riktigt uppåttjack:



Även den här har ju sin givna plats i mitt hjärta. Den mörka delen.



Och originalet, såklart, från Sweeney Todd, the demon barber of Fleet Street:



Så, nog med roligheter för ikväll. Nu en dokumentär från min tidigare vecka:



Nu ska jag ta en youtube-paus.

I'm an egg roll

Helvete. Jag måste börja logga in på skol-mailen oftare. När jag väl gjorde det, alldeles nyss, såg jag att vi skulle ha lämnat in en rapport senast i söndags. Nu har jag 3-4 sidor att skriva tills igår och det känns inte direkt som något jag är upplagd för. Där kom ass-bajtet som jag fruktade. Konstigt vad man hinner glömma tråkiga saker på en vecka. Nåja, livet går vidare.

Nu ska jag bara lista ut vad jag ska skriva om, leta litteratur, hitta en bra frågeställning, mål och syfte. Tills imorgon... fug.

Dagens roligaste citat, från SVTs Kysst av Spriten, angående alkoholskador och att "bryta" kuken:

.. och då får man ju en penis som ser ut som en blå aubergine, i värsta fall...

Tur att jag inte har det storleksproblemet.

I'm on a roll

Det är helt sjukt vad det går bra nu. Alldeles nyss ringde mitt gamla jobb och erbjöd mig ett halvårs timjobb á 8-10 timmar i veckan. Ett jobb som mestadels kan lösas på distans, vilket innebär att jag skulle kunna göra det på raster och luncher medan jag är i skolan, eller på kvällar och helger när jag är hemma. Dessutom vann jag stort i både Spank the Monkey och M.I.G igår. Segervrålet hördes förmodligen ända till Östersund. Ölen var det godaste jag druckit på flera veckor och pizzan vad gudomlig.

Det enda som saknas nu är sonen att kramas med, men det löser sig om några dagar det också. Alltså, jag kommer förmodligen få äta upp att jag mår så bra och allt går så jävla på räls, så småningom, men det tar jag då.

Blir det inte värre än i morse, när jag hade förberett mig hela morgonen för att sitta och vara sjuk på skolan och jag kom dit och det inte var några föreläsningar, då kan jag klara det.

Jag är löjligt nöjd med tillvaron.

Those were the days...

När män var män och kvinnor också. Fyra mittbenor på samma bild. Jag garvade ganska gott när jag såg den här bilden.



Det roligaste (eller mest tragiska, välj själv) är att jag har kvar t-shirten. Jag hade den på mig för mindre än två veckor sedan, när jag styrketränade på skolan. From me to you, slit den med hälsan. Jag bara kände att var tvungen att dela med mig.

Nu ska jag gå och smiska rumpa i M.I.G. och äta hämtpizza och dricka en duktigt kall Starobrno.

Schweinigt

Det bådas filmafton här och jag är sanslöst socialt utsvulten. Isolerad från mänsklig kontakt sedan fem dygn tillbaka är värre än jag trodde. Åtminstone när det inte är självvalt. Visserligen var jag och handlade idag, men det kan nog inte riktigt räknas som mänsklig kontakt.

"Hej"
"Hej"
"Var det bra så?"
"Ja"
"tvåhundrasextiofemochfemtio"
"du kan ta det på summan"
"tack"
"tack"

Det kvalar inte in i ligan för intellektuellt utmanande samtal direkt. Inget nytänkande, inte så mycket humor och så gott som inget som sätter fart på tankeverksamheten.

Tack gode gud för telefonen.

Annars då? Jovars, jag har sett hur det ser ut när man nämner ordet "svininfluensa" på en akutmottagning och det var ju en ganska eh.. intressant upplevelse. I morse när jag hostade spottade jag nämligen blod, vilket jag tyckte var något extraordinärt och ovanligt, utom på film då förstås. Hade L, N eller T varit här hade jag förmodligen sagt "Kiss me!" och spelat upp hela scenen ur Laddat Vapen. Mycket bra film när den gjordes, ni skulle ha sett den då. Nu är det försent.

Hur som helst, jag kom instapplande på akutmottagningen vid åttasnåret imorse och såg väl inte alltför kry ut när jag sa "svininfluensa" och satte mig ("sjönk ner"kanske är mer rätt) i stolen. Genast (men utan ett boioioinngg-ljud) stod det tre sjuknånting där i givakt och redo att servera.

Vår beredskap är god tycktes hela setupen signalera och det är ju en trevlig erfarenhet för en gångs skull. Jag såg säkert alldeles för jävla eländig ut och redo att trilla av pinn när som helst.

Anyhoo, nu är det bättre, inget blod kommer squirtandes ur min munhåla, jag har ätit glass och ska sjunka ner (igen) i soffan och avnjuta några förhoppningsvis fullt godkända filmer.

Life is (under omständigheterna) good!

Apropå squirtande, så hittade jag en rätt oväntad grej när jag skulle plocka fram min febertermometer. Något som jag helt hade glömt att jag hade.



Haha, Dungeon Master. Känn på den! Vad den hade för samröre med febertermometern vet jag inte riktigt, men jag vill bara berätta att så kinky är jag inte.

play me for a fool

.. and i'll make you dance. Det blev förstås ingen musikalisk upplevelse i gårkväll. Sanningen att säga är att jag inte vill utsätta någon, allra minst människor jag tycker om, för vad det nu än är för sjukdom jag har, om det är en kraftig förkylning, vanlig influensa eller svininfluensa. Istället blev det ett tre timmar långt telefonsamtal med mycket skratt, en hel del hostande och en jävla massa snörvlande. Inte av sorg, utan av det här jävla sjukdomen som hotar att spränga mitt huvud i bitar. Jag låter numera som en ganska tröttkörd trombon, utan munstycke.

Det är ju inte utan att jag blir lite orolig emellanåt, när jag känner att om jag hostar en gång till så kommer ena lungan att följa med upp. När jag då tänker på vemdetnuvar som fick svinis och dog ett halvt dygn senare så känns det inte vidare välplanerat att bo själv i ett hus på landet.

Men som tur är så går de där oroligheterna över på några sekunder och jag har ju faktiskt överlevt i flera dagar. Se det från den positiva sidan.

I övrigt vet jag inte hur jag ska göra med information som jag fick för några dagar sedan. På ett vis gör det ont i hjärtat att tala om det, för jag vet att det kommer att leda till självförebråelser och några lastbilslass med dåligt samvete. Men samtidigt som det är bland det värsta man kan höra, kan jag inte bara låta det bero.

Jag är dessutom i stort behov av boktips. Jag har precis lidit mig igenom Dan Browns senaste "pusseldeckare". Jag sätter det inom citationstecken för att jag ständigt sitter och utropar "åååh, dumjävlar", "men för helvete!" och liknande för att huvudpersonerna missar att se det uppenbara. Nog för att första regeln i författande är att man inte ska få läsaren att känna sig korkad, men måste man tvunget fördumma karaktärerna så till den milda grad av den anledningen?

uppe i smöret

Alltså den här dagen har det mesta gått så jävla fett på räls att jag får gåshud när jag tänker på det. Jag har fått så många otroliga erbjudanden att ta ställning till och alla dessa skulle potentiellt kunna göra mig till en rik man. (hej jinx!) Trots ett huvud fullt av snor, duktig feber och en nackspärr som inte är av denna världen som suttit i under hela dagen är jag så jävla upp i hejsan att jag funderar på om jag inte har ADHD eller nån annan rätt spännande diagnos.

Shit vad bra det kan gå ibland. Jag är lycklig! Och jag som inte ens tagit mig ur morgonrocken idag.

Men det är nog inte helt friskt (jag är förvisso förkyld) att hoppa omkring och skrika och klappa i händerna. Måste troligtvis undersöka mig. Det är nog allt snor i hjärnan som gör det.

Städ på en söndagskväll

Efter lite Louis CK, en dos av Kvarteret Skatan och ett långt trevligt telefonsamtal med mycket skratt är det, totalt olikt mig, dags att greppa sugaren och ta ett varv. Älska att ha eget hus. Sonen ligger och sover på övervåningen efter en lång dags färd mot natt och bara tomten är vaken. Dessutom finns det inte mycket som kan väcka honom när han väl somnat, inte ens en dammsugare av förkrigsmodell. Här ligger nog med pappersknöckel för att misstänka att här har skett en hel del knullande, men det är bara jag och sonen som har bara haft snor-fest. Och nej, det är inte lika roligt som det låter.

Det händer mycket just nu och jag är glad att det finns människor som trots allt inte får mig att tappa hoppet om mänskligheten. Veckan som kommer är så sjukt späckad med roligheter att jag knappt kan sitta still när jag tänker på det.

Jag har tröttnat lite på att blogga här, det händer så mycket annat skoj just nu att jag inte har tid och lust. Dessutom gillar jag inte envägskommunikationen. Så om ni vill veta saker som händer är det antingen till att svara när jag ringer, eller greppa telefonen själv. Eller varför inte komma hit och hälsa på?

För övrigt är jag sjukt nöjd med att kunna greppa tag i saker direkt istället för att gå och våndas över det innan, som jag gjorde förut. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig. Ett mycket enklare sätt att leva.

Världens bästa pappa

Igår var det breakthrough på alla fronter. Sonen och jag var på badhuset och kände på vattnet. Sonen hade som mest 380 centimeter oerhört djupt vatten under sig och han och hans småstjärnepolare N gjorde hopp från trampolinen, utan flytkuddar. Läskighetsfaktorn var hög i början, men stegvis gick det fint och Sonen studsade till sist ganska högt på svikten och vågade sig till och med på att dyka. Det måste ha gjort gott att ha en vecka i vattnet i Utomlands, för simtagen satt klockrent. /me a proud daddy.

Igår när vi skulle somna sa Sonen: "Jag älskar dig. Jag älskar dig mest. Inte lika mycket." Jag antar att han en gång för mycket hört mig säga att det är okej om han älskar mig och sin mamma lika mycket. Han är rolig, min son.

Själv har jag helt plötsligt blivit målinriktad. Ett av målen är att aldrig någonsin ha ett ostädat hem i mer än 24 timmar. Det målet har stått sig i över tre veckor nu, vilket är lite olikt mig. Det brukar gradvis bli mer och mer ostädat, tills jag tvingar mig själv att tokstäda. Det här sättet är väldigt mycket enklare. Ett annat mål är att jag ska klara av att göra en bakåtvolt på skidor, vilket jag igår började träna inför. Medan Sonen hoppade bomben, övade jag mig i att göra bakåtvolt. För första gången. Och jag satte den efter andra försöket. Första försöket sved en aning. Sen blev det säkert femtio hopp till. Jag har hittat många nya muskler i bland annat fötterna.

Andra mål som jag är i gott hopp om att genomföra är att fixa releasefester på 20 platser i Sverige. Jag känner mig som värsta Bindefelt.

Jag har en underbar jobböppning om jag anstränger mig lite extra. Att få hålla på med det som jag tycker om allra mest är få förunnat och jag är så sjukt taggad att det är svårt att sitta still.

Ikväll ska jag på dejt. Det blir en kort dejt, pga jobb, men ändå en dejt. Jag stortrivs med livet just nu. Allt faller på plats och jag känner mig harmonisk och nöjd. Det mesta känns väldigt härligt.

Död

Nu är Donlad död. Det var väl inte mer att vänta när han knappt ätit något sedan i juni. Jag kan bara hoppas att han har det bättre där han är nu, även om ateisten i mig säger att det inte finns något 'där'. Vila i frid Donlad, och hoppas att du får klappa på dina älskade djur.

A stroll down Memory Lane

I måndags snöade det. Och när jag gick till skolan i morse låg det ett pudervitt täcke av lätt snö på oviksfjällen. Igår satt jag och kollade igenom filmer från det förra året, när sonen, jag och sonens mamma var på gröna lund och runt om i Stockholm och när vi åkte långfärdsskridskor på påsk. Jag lyckades hitta det bröllop vi var på våren 2008 också och det hela var fint. Jag är glad för den tiden.

På fredag kommer sonen hem och jag drar på höstmarknad i Åre. Vinterutrustning ska köpas in och jag hoppas att det går att hitta bra grejer till sonen också, han behöver nog nya slalompjäxor. På fredag är det också kalas och jag ska ut med ett gäng musiker och lyssna på ett uppträdande. Det ska bli riktigt roligt.

I övrigt har jag nog tagit på mig nog med ideella projekt för att det ska räcka hela hösten och vintern. Nu ska jag bara klämma in de tillfällen när jag ska tjäna pengar, umgås med sonen och plugga, så är saken biff.

Lycklig, lycklig

.. som det var någon som sjöng. Jag är tillbaka efter en veckas paddling, med en avslutning i forskajak. Nu vet jag precis vad jag ska göra när det inte ligger snö. Att sitta i en liten låda mitt i en fors med meterhöga vågor kring sig är bland det coolaste jag gjort. Adrenalinkicken är inte att ta miste på och känslan av att kunna forma sig efter vattnet beroende på var man vill åka.

Det är något speciellt att sitta mitt i ett vattenflöde där jag vet att jag måste prestera mitt bästa för att inte stryka med. Visserligen måste man göra det i andra sammanhang också, när man praktiserar skydiving, eller på en bergssida med bara ett rep och en kritpåse, eller varför inte med ett par skidor på fötterna, men det här är ju det färskaste påfundet för mig, så det känns lite speciellt. Kanske blir jag en luttrad forspaddlare om 10 år, men det tar jag då.

Nu är det tillbaka till verkligheten igen och börja styra upp praktik och andra projekt. Jag gillar mitt liv.

And the hits just keep on coming

Jag har varit blyg. Egentligen är jag väl fortfarande lite blyg i vissa sammanhang, men det har blivit bättre. Sonen har också börjat bli blyg i vissa sociala situationer, medan han i andra bara tar hur mycket plats som helst. Men just i inledningsskeden av en kontakt är det svårt. I lördags var det riktigt roligt att se hur han först vägrade umgås med den jämnåriga J, med orden "jag vill inte bli hennes bästa kompis!". Något som sedan ändrades radikalt när de gick hand i hand på storgatan och lekte som f-n hela dagen.


Han är kanske hur rolig som helst, min son. Och världens finaste.

Hur som helst, anledningen till att jag kom in på det här var att jag såg det här Youtube-klippet från Idol, och jag vet inte om jag ska skratta, gråta, gömma mig eller bara ta tag i dom och ge dom en stor kram.



Grym roligt!

Spännande det där med kommunikation

Jag och sonen har planer på att bada lite, så att han kan hålla sig flytande på riktigt tills han ska åka "till utomlands". Jag pratar om detta med en styck kaninkokerska som helt sonika börjar inkludera sig själv i de där planerna. Hur gick det där till egentligen? Sonen umgås jag med själv och med de jag väljer, inte med någon som bjuder med sig själv på saker som vi ska göra.

Jag tycker att jag satt ner foten ett antal gånger, men det verkar inte riktigt slå an. Någon gång ska jag gå en kurs i hur kvinnor fungerar och funderar, för det får jag inte riktigt ihop.

I övrigt så har vi fått tillökning. En dator till står och bara väntar på att bli installerad med barn-program. Jag ska testa OLPC-interfacet Sugar på sonen och se hur han hanterar detta. Det sägs ju vara väldigt intuitivt och nyskapande, och jag tycker om det själv.

Idag blir det fredagsmys och spelkväll. Jag tror att vi ska köra några omgångar Hej knekt och troligtvis det nya spelet som jag köpte, vad det nu hette.

Som avslutningsord så vill jag bara meddela att man inte ska ta åt sig för mycket av det jag skriver. Eventuella likheter med riktiga personer jag känner är för det mesta ett sammanträffande.

Poor Donlad

Min mors svåger ska som sagt dö i cancer. Det gör mig rätt förbannad, eftersom jag är övertygad om att han inte hade behövt göra det om han bara hade sluppit den värdelösa vårdcentralen som förstainstans.

I maj månad, kom han till samma vårdcentral som 2001(ish) upplyste mig om att när jag inte kunde ta ett enda steg utan att det kändes som om höften skulle gå av, det var ryggskott. Jag satt på ett möte, avslutade det och upptäckte att jag helt plötsligt inte kunde ta mig ur stolen. Jag hade haft ont en längre tid, där det huggit till i ryggen med jämna mellanrum. Jag hade haft svårt att gå lite till och från i några veckors tid. När jag skulle ta mig ner för trapporna till den väntande bilen (en välaktad röd Volvo Amazon) som skulle köra mig till vårdcentralen, fick jag sätta mig ner på varje trappsteg och lyfta ner röven i någon form av dip-övning, sätta ner fötterna ett trappsteg till medan det skar som glasskärvor i höften/ryggen. Det tog ett tag.

På vårdcentralen sa de efter min utläggning om mina krämpor att jag hade ryggskott. En diagnos även min kollega hade fått då han hade diskbråck, då han ordinerades sjukgymnastik. Bara för att ni ska ha koll på vart ribban ligger på den här vårdcentralen. Sjukgymnastik är förmodligen bland det värsta man kan hålla på med om man har diskbråck.

Anyhow, jag fick en bedövningsspruta i ryggslutet och sjukskrevs fem dagar för ryggskott, åkte hem och drack ungefär 25 liter vatten under de fem dagarna, svettades som en gris och när jag inte satt på toaletten och hade diarré (ibland på samma gång med någon enstaka kräkattack) så låg jag i soffan och tittade på film. Mina vänner fick komma och handla till mig, för jag kunde inte komma ur soffan. En pilgrimsfärd från soffan till toaletten tog sådär fem minuter, en resa på max tio meter. Jag ringde taxi för att komma iväg på min ordinerade sjukgymnastik och det fick komma två taxichaufförer och hämta mig i gullstol nedför trapporna, för jag kunde inte gå.

Den femte dagen, efter värmebehandling och diverse andra åtgärder, tubbade min sjukgymnast mig att uppsöka sjukhuset. Jag hade som sagt druckit 25 liter vatten under fem dagar och knappt kissat någonting och någonstans i min yra hjärna hade jag fått för mig att jag hade fått diabetes. Jag visste att man drack en jäkla massa vatten då. Efter värmebehandling och diverse kunde jag faktiskt gå de två-trehundra metrarna från sjukgymnastiken till sjukhuset, även om jag fick rasta tre gånger på vägen. Jag minns speciellt att jag lånade en Nissan King Cab att vila på en stund medan jag hämtade andan. De två hantverkarna som satte upp en affärsskylt, vars bil det var, såg lite förvånade ut när jag sa "jag lånar den här en stund" och la mig så att överkroppen vilade på kanten på flaket. Hur som helst, jag kom skäggig och blek och jävligt matt så småningom in på receptionen på sjukhuset, sa på utandning "Jag tror att jag har diabetes" och receptionisten hänvisade mig till akutmottagningen. Jag frågade var det var någonstans och hon pekade snett bakom mig. Jag började vända mig om, vilket tog tjugo sekunder ungefär, tills receptionisten sa "jag kör dig dit, vänta lite". Jag tror att hon inte ansåg att det anstod en +20-åring att röra sig som en 110-åring. Efter en rätt snabb procedur i akut-luckan, kom jag in på ett rum, fick en termometer i örat som pep till på 41,7 grader och fick omedelbart dropp med antibiotika. Diagnosen var akut blodförgiftning och jag började oroa mig när två läkare stod i fotändan av sängen och viskande konfererade och tittade på klockan. Det kan aldrig vara bra när man frågar hur lång tid man har kvar att leva...

Nåväl, efter några veckors sängliggande och några månader på kryckor, samt åtta månaders penicillinkur blev jag bra igen. Cancer är inte så förlåtande. Min mors svåger kom in i maj, 75 år gammal som han är, med usla blodvärden och blödande ändtarm till samma jävla inkompetenta vårdcentral som diagnosticerade mitt "ryggskott". Han var svag och matt och tyckte inte att det kändes riktigt normalt i kroppen. Dom stack åt honom några blöjor, för att ta hand om blödningen. Vårdgarantin garanterar vård inom tre månader, vilket han också fick. Han tillhörde en "prioriterad" grupp, så i augusti fick han remiss till Norra Älvsborgs Länssjukhus, ganska exakt på dagen tre månader efter hans första besök. Man konstaterade att han hade cancer i tjocktarmen. Han hade under sommaren gått ner mellan tjugofem och trettio kilo i vikt och inte kunnat äta något sedan i maj. Han fick inget dropp och ingen näringsersättning av något slag under den tiden.

Nästa instans var en kontraströntgen, vilken utfördes i slutet av augusti. Han fick inget besked då, vilket förbryllade alla. Hans fru, min moster, fick tjata sig till ytterligare en remiss och för några dagar sedan blev de beviljade audiens i Västra Götalandsregionens sjukvård. Då avslöjade man att hans cancer hade spritt sig till levern och numera var omöjlig att operera. Han fick då beskedet att när det rör sig om såna här saker så kan man gå förbi första instans som är vårdcentralerna och gå direkt till vidare sjukvård. Man ska alltså som lekman själv utföra triage och inse att man är drabbad av något som inte vårdcentralerna kan göra något åt, och istället åka sex-sju mil till närmsta (!) akutmottagning för att få hjälp.

Ja, men vi kanske ska veva upp liftarna också?!

Min mors svåger ska dö, för att den svenska sjukvården inte fungerar. Och även om jag är glad att inte jag vandrade samma väg den där dagen för 7-8 år sedan, så kan jag inte undgå att bli jävligt ledsen och förbannad nu. Det här är inte sista ordet från mig. Huvuden ska ta mig fan rulla, om det så är det sista jag gör.

Barnarbete och godisregn.

Igår fick sonen koka sin egen havregrynsgröt till kvällsmat. Han var mäkta stolt där han stod och mätte upp havregryn, vatten och salt i kastrullen för att sedan röra om och sköta plattan. Han tyckte till och med att det var roligt att diska ("nu ska tallriken bada") efter sig. Enjoy it while it lasts, var budordet för aftonen.

Därefter åt vi morötter direkt från trägårdslandet i Tjernobyl. Jösses vad missbildade de såg ut, de stackars bäbismorötterna.

Nu ska vi åka och handla på det nyöppnade ICA Maxi. Det ryktas om lösviktsgodis för 3 spänn hektot. Såna initiativ måste premieras.

Skadeglädje är den enda sanna glädjen

Vi har inlett vår "kulturvecka". Igår innebar det att vi skulle göra en sång, och spela wii. Jag måste nog köpa ett nintendo wii. För sonens skull förstås. Sonen som för övrigt ska bli stavhoppare, enligt honom själv. Men igår inledde vi med höjdhopp.

Tillbaka till rubriken. Sång är inte alla fritidsledares primära talang om man säger så, och när klassens sångfågel inleder med "oiiiiiii" (inledningen till "the lion sleeps tonight" för er som inte gissade det, vilket var alla) så höll jag på att dö av skratt. Det bara kom. Och skrattkramperna avlöste varandra i takt med att jag kände att jag skulle behöva ett helt hav av skämskuddar. Idag har jag träningsvärk i magen.

Dagen fortsatte med Wii fit och Mario Cart, flankerat av skrattsalvor när man ramlade av den tryckkänsliga plattan, eller bara körde riktigt illa. Tvättäkta skadeglädje när den är som bäst. Sällskapsspel stod också på agendan, och jag vann (såklart) i allt jag ställde upp i.

Sen åkte jag och sonen till skolan och kastade sten, hade lite utepicknick i det fina vädret och hade en fin liten lektion i orsak och verkan. Utan större köttsår.

Trots det fina vädret gick vi in gympasalen och jag och A spelade badminton medan sonen klättrade på klätterväggen. Det är kul att se hur mycket han har utvecklats motoriskt sedan i våras. Han vågade sig åtminstone tre meter upp på väggen. Efter badmintonspelandet var det dags för höjdhopp. Sonen tog sig över åtminstone 70 cm, vilket inte är så illa för någon som är +1,20m (jag har inte mätt honom på länge). Sen sprang vi fyrahundrameter och vann guuuuuld. Jag bröt nästan ryggen när jag voltade över en och fyrtio. Det är bara att inse att jag inte är någon ungdom längre...

Han är rolig, min son.

Hilarious

Alltså, det finns idioter, och så finns det idioter. Jag har varit en idiot rätt länge, men det finns andra som tar priset. Som lämnar mig stående i farstun med kepsen i hand. Hur mycket kan man ursäkta dåligt beteende egentligen? Nu har jag läst så många bloggar om olycklig kärlek idag att jag kan säga en sak helt säkert.

Den siste idioten är inte född än. Snubbar som vägrar dela med sig av sitt liv, dom är "rädda för att öppna sig". Tjejer som knullar runt är "bara osäkra på sitt människovärde". Allt enligt bloggarna, och allt som står på internet är ju sant. Om någon inte returnerar dina telefonsamtal betyder det att dom inte är intresserade. F.A.T.T.A.! Dom gör det inte för att dom har haft en svår barndom, har haft dåliga erfarenheter av förhållanden eller är rädda för att släppa in någon på livet.

Ett enkelt litmustest ska jag ge er. Det här får ni av mig: Se till er själva. Hur funkar ni när ni är intresserade? Jag menar på riktigt. Inte fan håller ni på och spelar spelet, är svåra att fånga hur länge som helst och är onåbara. Och inte fan säger ni upp bekantskapen flera gånger om, ber personen att dra åt helvete och inte hör av sig heller. Ni ger efter, ger er hän. Vill umgås, vill ringa, maila, konversera och knulla. Det vittnar bloggarna om, om inte annat. Herregud vad det knullas. Men inte med den fjärran Mr/Miss Right. Det är mest Mr/Miss Bekräftelse som gäller. Stackars jävlar de flesta av dem.

Det verkar finnas hur många (främst tjejer? åtminstone är de lättast att hitta) som helst därute som definierar sitt egenvärde utifrån ett förhållande. Att livets hela mening går ut på att skaffa ett, helst det perfekta. Som fyller sina bloggar med kärleksförklaring efter kärleksförklaring till de där ibland uppenbart psykopatiska individerna de tillber, och som till viss del verkar att intellektuellt förstå att det de gör är dödfött, men ändå fortsätter för att de är den där vårdande typen som ska "rädda" sina crash test dummies till flirtar.

Jag måste medge att det är roande. Människor som är helt on top i sina yrkesverksamma liv blir som småbarn i resonemanget när det kommer till relationer. Som en bortstött unge, av Bowlbys andra attachment-typ.

Det nästan roligaste är att de intalar sig själva att de ska sluta upp med sina dumheter, men sen smälter de som vax så fort H*n med stort H hör av sig. I ett särdeles intressant fall jag läste hade de unga tu inte ens träffats. De hade bara pratat på internet och i telefon under tre jävla år. En tid då avguden ifråga alltid ringde från ett oregistrerat kontantkort, som byttes lite då och då. Under långa perioder var hans telefon onåbar. Needless to say är det inte speciellt svårt att fejka en online-personlighet.

Att dessutom bara svara när man själv vill och dölja eventuella personlighetsdrag som man inte vill stoltsera med är väldigt enkelt om det enda medium man konverserar över är såna som bortser från 90% av det vi kommunicerar, nämligen kroppsspråk och ibland även tonfall. Och utan koll på vad personen håller på med på dagarna är det inte heller speciellt svårt att ljuga ihop en historia om att jag faktiskt slog ner ett helt gäng väskrånare idag och sa såhär avspisande och vitsiga saker (som jag hittat citerat på ett ställe på internet) till kärringen som knödde sig före vid lunchbuffén (som jag aldrig åt). Dessutom tjänar jag 75 000 i månaden efter skatt, men det är bara det att det är alldeles för komplicerat för mig att resa till dig. Många sena möten (och sen skulle nog inte min andra tjej bli så glad heller).

Dessutom vet jag inte var jag har dig. Jag får så mixade signaler hela tiden. Att du bedyrar din kärlek över hela internet och i dina mail/telefonsamtal räcker inte. Jag är rädd för commitment. Min mamma kramade mig inte nog som liten. ("Men gubben dååååå").

Nätdejting är underbart. Där har man en handfull ord och en (förmodligen den bästa som personen kunde uppbringa) bild från 2006 som ska kommunicera hur fantastisk man är. Där avslöjar du bara det du själv vill. Det syns inte att disken stått i diskhon i fjorton dagar, för den enda bild du har på din lägenhet är den där du städade vid jul. Det står ingenstans i din presentation att du är arbetslös, har två barn eller nästan aldrig städar, att alla dina ex hatar dig för att du har varit otrogen mot dem. Ändå är du förstående, säger "ja" och "precis", frågar intresserade frågor, får din motspelare att öppna sig på ett aldrig tidigare skådat sätt, kanske just för att det känns riskfritt och inte påträngande med en person på andra sidan nätet.

Jag talar av personlig erfarenhet. Det är lätt att bli kär i en onlinepersonlighet. Man läser kloka saker som personen har skrivit, bortser från de som inte är så kloka, man ser de bilder personen har lagt upp där h*n ser glad och tillfreds ut med tillvaron. Man pratar i telefon och skrattar och ler åt varandras roligheter och när personen är ledsen eller djup har man den känslomässiga eller avståndsmässiga distansen att svara nyktert och intresserat på allt de har att säga och komma med konstruktiva frågor. Och det är ingen vardag what so ever. Vardagen är bannlyst, av gammal hävd. Man slipper se de sunkiga mjukisbrallorna med knän, det otvättade håret, den oformliga t-shirten och de fula terminalglasögonen. Ni behöver aldrig gå ner tillsammans i tvättstugan och hänga tvätten i det bastuvarma, svettiga torkrummet, glasögonen immar inte igen och glider ner på näsroten och får dig att se ut som en gammal skollärare. Du behöver inte se menstrosorna eller bromsspåren i kalsongerna och du behöver inte vara där när din motspelare får spel på grannarna, är på dåligt humör och snäser av dig, tröstäter godis eller luktar svett efter en dag på sitt urtråkiga jobb på kvartersgrillen. Ni behöver aldrig stå och slava på söndageftermiddagarna för att göra matlådor och ni behöver aldrig surna till över vare sig toalocket, tandkrämstuben eller soporna. Du behöver inte störa dig på snarkningarna, fisarna i sömnen eller den dåliga andedräkten. Du behöver inte känna odören efter att h*n varit och bajsat eller när h*n bakar snus och du behöver inte säga sanningen om ditt eget händelselösa liv. Det kan vara glitter och glamour och fest och roligheter hela tiden. Du kan lägga upp bilder på när du och väninnorna/polarna är ute och åker båt eller är på lokal, men kommer aldrig att visa eller ens ta en bild på när du ligger hemma resten av veckan med laptopen i knät i dina sunkigaste kläder och oduschad surfar svettig porr och runkar/gnuggar klitta så många gånger du orkar.

Alltså, massuppfitta mig rätt nu, det är helt okej att bli förälskad över nätet. Men tro inte att någon som dissar dig över telefon och internet har några större känslor för dig. Och inse att du förälskat dig i en person som inte finns på riktigt. A figment of your imagination, som med allra största sannolikhet aldrig kommer att bli sant. Till er tomtar säger jag: get real, dumjävlar.

Seriös oneitis

Tänk så många bloggar det finns därute som handlar om olycklig kärlek. Fall på fall där det är rätt enkelt att se hur jävla fel ute författaren är. Mystisk, gäckande, spännande. Där det blinkar varningssignaler över hela skiten. När det kommer till mig själv är det inte lika självklart.

10 saker jag hatar med dig, fast jag inte kommer på så många.

Och jag tycker synd om alla som kommer ivägen för all den här oneitis, alla reservalternativ som smittar av oneitis i nästa led, som blir en oneitis i ledet efter det. Vi människor är såna jävla idioter. Istället för att njuta av det som faktiskt finns framför oss, vill vissa av oss ha något som är mycket svårare att uppnå, något som utmanar oss att anstränga våra intellekt till det yttersta. Tolkningar, mottolkningar, dubbla budskap, svåruppnåeliga idékonstruktioner som inte finns i verkliga livet.

Och det är förmodligen fel att säga att problemet har eskalerat i och med internets uppkomst. Troligtvis har det inte det. Men det har blivit desto mer synligt.

Speciellt är det oss utan inneboende grundtrygghet som det gäller. Sida upp och sida ner av idoliserande kärleksförklaringar till någon vi bara känner ytligt. Såna som inte släpper in folk på livet för att de inte känner tillräckligt för dem. Och det sprider sig som ringar på vattnet, i krets efter krets.

Det är nog nu.

the key to a happy life is low expectations

'nuff said.

Jävla vårdskit

Jaha, det blev en inte fullt så njutbar söndag. Tydligen ska min mosters man dö i cancer. Diagnosticerad av samma jävla idioter som skickade hem mig med "ryggskott" så att jag nästan dog av blodförgiftning. En man som jag umgåtts med på nästan alla stora högtider och semestrar sedan jag var tre äpplen hög. Ledsen, bedrövad men framför allt kokande jävla förbannad.

Så jävla inkompetent. Men det får bli en annan bloggpost. Just nu är jag inte i fas för att skriva något. Nu ska jag slumpsurfa runt och läsa tragiska levnadsöden på ett gäng bloggar istället.

Vaginalflatulens

Det måste vara det roligaste ordet från gårdagskvällen. Det låter rätt roligt (tolka som ni vill). Jag vet också att Howard Stern hade tävling i det i radio, vem som kunde låta mest och flest gånger under 30 sekunder. Gårdagskvällen var hur som helst en orgie i skrattkramper och jag hade glömt hur gott öl smakar under rätt förutsättningar. Min senaste ölupplevelse var mest en av sommarvarma *pramen, vilket i och för sig var trevligt, men ölen trivs ju bäst kylskåpskall.

Jag sitter dock och undrar lite över var två timmar försvann nu under morgonen. Jag var helt övertygad om att klockan var två när jag satte mig vid datorn, men nu ser jag att klockan bara är strax efter tolv. Det är ju inte så mycket ett försvinnande som ren vinst, men det gör inte att jag blir mindre förvånad.

Resten av dagen går åt till att förbereda nästa lördag, då jag ska hålla två föredrag. Och imorgon kommer sonen tillbaka och det ska bli väldigt mysigt.

Min nästa bloggpost ska nog bli om en katt. Jag ska börja kattblogga. Det är vad mitt huvud orkar med nu.

Undra om man kan köra hem såhär dags?

instabil

Jag måste verkligen lära mig att bli mer känslomässigt stabil. Att bli så ur gängorna för något som inte händer, det kan inte vara bra. Men hur gör man sånt?

Så jag väntade på ett telefonsamtal igår som aldrig kom, och nu är jag aningslöst uppfuckad. För det har aldrig hänt förut och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det känns osannolikt att det har hänt något, men jag vet ju ingenting. Jag hatar att inte veta. Verkligen hatar.

Och vid den här tiden kan jag knappast ringa och höra hur det är. Jag måste vänta åtminstone två timmar, alternativt inte ringa alls. What to do, what to do?

I övrigt är det roligt att min podcast blivit så väl emottagen. Visserligen hade jag hoppats på fler nedladdningar, men det kanske kommer. Om inte, så var det åtminstone ett bra försök. Någon måste ju göra det, och det verkar som att den någon blir jag. Varje gång, nästan. Men jag klagar inte, jag tycker det är roligt. Det hade bara varit skoj om det fanns fler som var lika engagerade som jag.

Men det är väl sant som det sägs, att var sak har sin tid och sin ledare. Historiskt sett har det funnits många som vandrat samma, relativt ensamma, väg som jag, vi har bara gjort det i olika tider. Och vem vet, hade det funnits flera att välja på skulle det kanske inneburit att jag hade tagit en mer tillbakadragen roll. Livet är bra konstigt ibland.

kass

Det är så jäkla typiskt. När vi ska upp till fjälls en hel vecka, vem blir sjuk då? Jeg, selvfölgelig. Visserligen är det en mildare sjukdom, men det gör det inte roligare. Istället blir jag tvungen att ansluta till gruppen på onsdag eftermiddag och göra en kortare vandring.

Det är tur att jag har fått mobilt bredband i alla fall, så jag kan sitta här och fördriva dagarna.

I övrigt är det väldigt trevligt att ha ett eget hus och det ska bli ännu trevligare att ha inflyttningsfest på lördag. Trevligast vore det förstås om någon dyker upp också, så att jag slipper sitta här ensam och ha fest, men jag tror inte att det är ett problem. I värsta fall så blir det en stilla middag med tända ljus och allmänt mys, och det är inte fy skam.

Tredje helgen i rad med inflyttningsfester blir det också. Undra om man kan bli trött på såna?

Om ni vill höra min ljuva stämma...

Så kan ni ju alltid ta ner torrenten från den här bloggposten..

Herre jösses vad det kan låta stolpigt när man läser innantill. Men eftersom jag hade sonen i helgen så hade jag inte tid till att läsa in texten fler gånger. Om jag inte hade gjort det mitt i natten (igen) då förstås, när han sov.

Nu är det fjällen som gäller.

Distans

Det är helt sjukt vad enkelt det är att ge konstruktiva råd när jag själv inte är inblandad. Det är självklart att inte döma på förhand, inte ställa frågor som kan uppfattas som ifrågasättande och vara en god lyssnare. Jag tror att det har med känslomässig distans att göra. Det är enklare att vara en underbar samtalspartner när ingenting berör mig själv, eller åtminstone inte känslomässigt.

Sen kommer de tillfällen då jag själv är mitt inne i smeten. Är jag tillräckligt insyltad i en situation där jag på ett eller annat sätt brinner för saken, om det är ett förhållande, ett uppdrag eller ett arbete, blir det inte alls samma sak. Det är som att jag inte kan ta ett steg tillbaka och se hela bilden. Mitt perspektiv blir det som gäller och jag tar det personligt när inte andra ser det på samma sätt.

Igår var det väldigt tydligt. Jag var samtalsstöd åt tjejen från förra inlägget, jag var klok och distanserad, såg saker på ett nyktert sätt, ställde engagerade frågor som tvingade henne att utveckla sina argument och sina bevekelsegrunder till varför hon gjorde som hon gjorde. Som att jag verkligen ville veta, vilket jag också ville. Jag tycker alltid det är intressant att ta del av andra människors val och livsfilosofier, det gör att jag växer som människa. I det här fallet hur jag inte skulle vara, men ändå.

Sen blev jag i ett annat sammanhang ifrågasatt på ett sätt, där det innebar att man helt förbisåg mina rationella argument, körde på i ullstrumporna och använde sig av metoder som jag starkt ogillar. Direkt gick jag i försvarsposition och bara hatade. Jag borde ha tagit ett steg tillbaka och lyssnat, men det funkade inte. Jag var alldeles för insyltad själv.

Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka även när jag är känslomässigt inblandad. Det håller ju inte att vara konstruktiv innan jag tar ett uppdrag, går in i ett förhållande eller börjar ett jobb, och sen balla ur så fort jag blir ifrågasatt. Jag vill vara den konstruktiva människan även när jag är besviken, arg, ledsen eller förälskad.

Relationer, relationer, relationer

Idag har jag haft ett väldigt intressant samtal med en klasskompis. Hon har jobbat som chef, har bra koll på det mesta i sitt arbetsliv, är rationell, strukturerad, planerar som en gudinna och har bra hand med folk rent generellt. Hon är en sån där tjej som man tycker är on top of things.

Men när det kommer till relationer är hon tolv år, en riktig känslomänniska som verkar helt utan livserfarenhet. När hon inte smsbombar sin potentiella pojkvän, är hon helt förstörd över hans brist på intresse. När hon inte lovprisar honom, är han inte värd vatten. Hon kan skicka tre mail under en dag, det första sprudlande glatt, det andra oroligt och det tredje förbannat över att han inte svarar. Då trettiostrecket börjar närma sig tycker jag att det kanske finns fog för att få lite bättre självbehärskning. För det andra, att skaffa sig en prospect boyfriend som faktiskt bryr sig, vilket den här killen inte verkar göra något nämnvärt.

Men som vanligt ser man bara den ena sidan av problemet.

Det värsta är att jag känner igen mig själv rätt så väl, förutom att jag är på tolvåringsnivån i alla avseenden, inte bara i relationer. Men jag har det åtminstone jämnt fördelat, kan jag tycka. Jag har desto svårare att förstå hur någon kan vara så fullständigt ordnad i sitt övriga liv, medan känslolivet är i ett fullständigt kaos.

Jag är åtminstone glad att det ordnat upp sig för mig. Allt ligger på plus just nu. Nu saknas bara internet för att jag ska bli lycklig. Som det sägs, the key to happiness is low expectations.

Publicera, publicera, publicera

Ibland är det rätt skönt att ha fullt upp. Jag slipper fundera, ångra, drömma mig bort, önska att saker vore annorlunda, det bara flyter på. Från att jag vaknar tills jag går och lägger mig har jag fyllt mina dagar med olika projekt. Jag är nästan tvungen, för att hinna med allt som ska göras. Eller snarare som jag föresatt mig att hinna med, för några måsten är det väl i strikt mening inte.

Men om jag väl har tagit på mig uppdrag så måste de ju ros iland på ett eller annat sätt och jag är den ende som kan och vill göra det. Står det dessutom om det i tidningen så måste jag ju styra upp det. Inte för att jag vet hur jag ska hinna, internetlös som jag är. Men det löser sig.

Sonen är här igen och igår var han bara för jäkla mysig. En av de få gånger som han faktiskt (i "bra" tid) bett om att få gå och lägga sig för att han var trött, det var igår det. Så vi la oss på var sin sida av dubbelsängen och läste en godnattsaga, sen slocknade han som ett utbrunnet ljus.

Nu är klockan 04.00 och det ska jag fira genom att gå tillbaka till sängen och sova i några timmar till.

I övrigt: jag har en distinkt känsla av att jag kommer att tröttna på thaimat den här veckan. Tre matlådor fullproppade med storkok av kokosmjölk, kyckling, nudlar och grönsaker. Och fortfarande ingen frys.

Måste göra paj imorgon för att bryta av lite.