Jag kommer ihåg när Vira Blåtira lanserades. Det var i det glada åttiotalets början när fjantiga namn var lika ovanligt som grönt gräs på sommaren. Jag lät Wikipedia vara min madeleinekaka och fick en fantastiskt detaljerad flashback från när jag var sex-sju år. När jag satt och drack Hicka Persika och Kiviga Kruse som var ofantligt mycket godare än Vira Blåtira. Jag antar att det mest är den psykedeliska färgen som fått Vira Blåtira att hänga kvar i folks minnen, för inte fan är det smaken.
Wikipedia-artikeln hävdar att den smakar skumbanan. I beg to differ.
Ni som någon gång smakat Snow Slush vet vad jag pratar om. Det sägs att det finns sex stycken olika SnowSlush-smaker. I helvete, säger jag. Det finns en smak med otydbara variationer och radikalt skiftande färg. Den mest framträdande smaken är den kväljande sötman.
Det är det samma med Vira Blåtira. Ungefär all smak underordnas det sockriga, äckliga, gomhäftande kletet och man tror att man klivit in i sin egen artonårsdag, när man skulle prova alla de sliskigaste drinkarna på det lokala haket och blev gruvligt besviken. Det finns ju en anledning till varför man blev hookad på öl, menar jag.
För herrejävlar vad vidrigt. Inte ens Sonen, som annars slukar allt sött med hull och hår, hade mycket till övers för den så kallade drycken. Jag kan ha haft viss psykologisk inverkan i och med att jag provsmakade den och sa "Åh, fy fffff..." och kom på mig själv.
Det får mig att undra vilka andra referensramar jag hade som liten som, om jag skulle prova dem idag, skulle framstå som helt åt helvete. Att alla Tintin-filmer var bra är en myt som jag redan stuckit hål på. Tänk om inte Nougatti heller är gott? Eller chokladzingo. Eller om man kan se trådarna i Willow? Eller om Labyrinth är skitkass. Eller om Elaine inte var världens snyggaste vuxen.
Hemska tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar