Det märks sällan på Sonen när han är sjuk, åtminstone inte i humöret. Glansig i ögonen, visst, och lite mindre energi än vanligt, men för det mesta sådär jobbigt glad som bara han kan vara. Idag kunde man dock se det vid flera tillfällen, han var med jämna mellanrum lika gnällig som andra barn brukar vara dagligen.
Men jag klagar inte. Det är skönt på något sätt att se att han är mänsklig och jag är rätt nöjd över att jag har rätt nivå på blodsockret för att kunna ta det utan att bli irriterad.
Vi såg Rädda Willy och Djungel-George idag under dagen samtidigt som jag försökte jobba lite. Ärligt talat så kunde det gått bättre att jobba än det gjorde, för filmerna var aningens för distraherande. Men jag är ändå glad för att det funkade att jobba via mobilens bredband. Det innebär att jag skulle kunna ta semester i vecka femton som det är tänkt och ändå kunna vara tillgänglig om det skulle vara problem.
I övrigt har jag läst ur Harry Potter och Hemligheternas kammare för Sonen under dagen. Något som definitivt inte funkade när vi var uppe i Duved i helgen. Men det klart, det är mycket roligare att springa runt i en outforskad bostad än att ligga och lyssna på någon träig bok. Speciellt om man har någon att utforska den med. Nu var visserligen inte hans 12-årige polare lika imponerad av allt som han själv var, snarare motsatsen, men ändå. Lördagens åkning var helt enorm, det var finväder ända fram till tre på eftermiddagen och helt okej underlag att åka på. Sonen börjar dessutom få till riktigt bra svängteknik även om han har armarna som han vore Jesus på korset. De tidigare helgerna har jag nästan inte kört någon skidskola alls utan han har fått åka som han vill, han behärskar backarna tillräckligt bra i alla lutningar för att åtminstone kunna ta sig ner utan problem. Nu börjar det dock bli dags att öva lite carving-teknik så att han får kläm på det ordentligt, samt få igång vertikalrörelserna så att han böjer på benen ordentligt. Köttbulle-spaghetti, fuck yeah.
Det där med egnas barn och andras ungar verkar också besannas mer och mer. Faktum är att Cs 12-årige son är aningens småfet. Och det finns en god anledning till det. Han är nämligen inte speciellt aktiv av sig och sånt stör jag mig på. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag retar mig på, men när han sitter och kastar i sig fyra bacon&ost-korvar, men inte har minsta lust att försöka grilla dem själv så retar det mig. Jag kommer på mig själv med att tänka "du ska fan inte ha någon mer mat innan du kan lära dig tillaga den själv" och surna till över hur mjäkig ungen är som inte vågar gå fram till grillen om det står andra människor där.
Kanske bottnar det hela i att jag stör mig på kids som har en besserwisser-attityd gentemot Sonen. Eller bara generellt på folk som säger "Jag VET!" hela tiden, trots att dom inte har en jävla aning om hälften av livets visdom. Är dom dessutom lite småfeta så blir det inte bättre.
Jag kanske skulle jobba lite med mina fördomar? Fast om de besannas gång efter annan, vad kallas de då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar