I am number four

Jag satt och slökollade på Facebook härom kvällen och någon av de jag har i flödet bad om filmtips. Någon jag inte känner tipsade om "I am number four" och kortrecenserade den som "jäkligt bra". Utan att undersöka tipset på djupet, mer än att jag minns att jag såg postern till filmen, så tog jag ner den och har nu sett den. Jag tror att jag kollade upp den på Wikipedia som min enda källa till kunskap om den. Jag borde ha hört varningsklockorna ringa när precis hela handlingen stod skriven på sidan.

Ni som jag kanske minns de där australiensiska ungdomsserierna som gick på sommarlovsmorgnarna när man var lite, eller en hel del, yngre. I am number four är inte helt olik dem. Storyn är sjukt tunn, karaktärerna saknar djup och effekterna är billiga. Visserligen dyrare än i de australiensiska ungdomsserierna, men ändå. Billiga.

Man får ingen som helst backstory och ingen större tid att identifiera sig med hjälten innan all action brakar loss. Filmen börjar med att man får åka med något stort och farligt ur dess synvinkel, sen åker kameran igenom ett par persienner och där ligger det två personer och sover. En av dem hör ett ljud och plockar fram en stor, taggig kniv som lyser neonblått från skaftet. Den andra personen, en tonåring, vaknar. Sen brakar helvetet löst och ett stort monster av något slag tar den äldre mannen och ger sig sen efter den yngre, som genom att använda någon form av superkrafter försöker undkomma monstret. In medias res, indeed.

I eftertexterna läser jag "Based on a novel by Pitacus Lore" och när jag kollar upp boken så står den som "Young adult science fiction". Epic fail från min sida alltså.

När jag ser filmen tänker jag "pilot". Det här är som ett långt första avsnitt av en tv-serie. Eller kanske något som hoppas bli en episk ungdomssaga i paritet med Twilight, inte vet jag. Den första filmen av Twilight har jag ju numera sett (i know), eftersom den gick på tv och resten av kanalerna visade ännu värre skräp. Men det går inte att säga att I am number four lever upp till den kvaliteten. Men i likhet med den är det superhjältekärlek som står i centrum. Jag kräks lite i munnen när jag tänker på det.

Den är som sagt som en snabbskriven, australiensisk tv-serie med lite större budget. Jag satt med rätt nöjd min när en av huvudpersonerna började prata med australiensisk accent. Det fullbordade på något sätt min uppfattning.

Sensmoralen med det här är: Ta aldrig filmtips från någon du inte känner. Använd inte Wikipedia som enda underlag för att undersöka filmer.

Nu: morgonpromenad för att rensa skallen från filmhelvetet.