Jag har insett en massa saker med mig själv och det jag känner på sistone. Sånt som kan verka som självklarheter för utomstående, eller snarare, sånt som verkar som självklart för utomstående.
Jag pratade om en av dessa saker med en vän som direkt utbrast: Det där har jag förstått länge om dig, men det är ingen större idé att konfrontera dig med det innan du har kommit till samma slutsats själv.
Och det är ju helt rätt. Faktum är att om man är någorlunda övertygad om något och tvingas försvara sig mot ifrågasättande, tenderar man att hitta argument för sin sak som man tidigare kanske inte tänkt så mycket på. Ifrågasättandet framkallar en vilja att motivera, både för sig själv och för motparten, varför man har gjort det val man har gjort.
Det funkar precis lika bra i alltifrån religiösa sekter till valet av tänkt livspartner. Först fås man att hålla med om en åsikt, hur trivial den än kan tänkas vara. Sen manifesterar man sin åsikt, kanske genom att skriva under på något sätt, eller sätta en pin i knapphålet, eller rentav några tanklösa doodles på ett papper medan man tänker på annat. Sätten är många. Sen matas man, eller matar sig själv, med anledningar till att hålla fast vid sin åsikt tills den står på egna ben. Därefter har man väldigt svårt att ändra den här åsikten, eftersom det blivit en del i hur man ser på sig själv.
Det är då attacken kommer. Jag har upplevt det själv i de kretsar jag umgåtts i. Jag har upplevt det när det kommer till vem jag är intresserad av/kär i. Ju mer ifrågasättande omgivningen är, desto starkare har jag hävdat mina åsikter. Jag har letat och hittat argument för att försvara mig och mina tankar. Och då ser jag mig ändå som en rätt diplomatisk snubbe. Faktum är att det har räckt med att tro att jag ska bli ifrågasatt för att jag ska motivera mig själv att jag gjort ett bra val. Speciellt om jag lagt ner mycket tid eller pengar på en sak.
Det är lite samma metod som sektledare använder för att kontrollera sina medlemmar genom att hota med de farliga omvändarna som finns utanför sekten. Sedan attackerar ledaren själv sina medlemmar och anklagar dem för att tappa tron och kräver att de ska bevisa sin värdighet med mer och mer extremt beteende. Presto, du har blivit en liten extremist.
Jag känner igen mig i ganska mycket. Inte minst relationsdiskussioner jag varit inblandad i och stenhårt hävdat den linje jag motiverat för mig själv, trots både det ena och det andra beviset på motsatsen som jag ser nu i efterhand. För att inte tala på de diskussioner jag hamnat i på interjävlanet om öppen källkod. Satan vilken fanatiker jag har blivit i jämförelse med hur jag var för några år sedan. Det är dags att bli lite mer lagom i sina åsikter där, känner jag.
Det känns till viss del rätt skönt att ha fått klart för mig vilka mekanismer som styr mig. Kognitiv dissonans och viljan att komma bort från den är powerful stuff. Inte minst såhär dagen efter apokalypsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar