Sonen är fan en ständig källa till skratt. Det var längesedan som jag skrattade så mycket som jag har gjort i helgen. Lördagen bjöd på det mest schizofrena väder jag någonsin upplevt. Det kändes lite som reklamfilmen för Blossa, där tomten går på löpband och får skyfflar med snö uppblåst på sig genom en stor fläkt.

Ena stunden var det strålande solsken, sen kom en massiv molnbank från Tegefjäll och vräkte ner en snöstorm i 8-10 sekundmeter. Så höll det på ungefär hela dagen. Skinnet i ansiktet kändes som det hade sandpapprats med ganska grova papper, men jävlar vilken åkning det var. Resultatet blev att det låg nästan 10 cm puder i varenda backe och att det var den bästa åkningen på länge, halva dagen. Synd bara att den bästa halvdagen var upphackad i tiominutersdelar.

Men tillbaka till roligheterna. Jag lärde sonen lappkast, alltså att vända på stället med skidor på. Sen står vi på toppen och Sonen och resten av kidsen har en skida åt var sitt håll. Utbrister sedan, "kolla pappa, jag har twintip". Och så har det fortsatt. Ständiga oneliners och roliga uttryck, jag önskar att jag hade skrivit ner hälften av dem.

Söndagen var vikt åt att hoppa i hopp. Jag kan nästan garantera att om några år kommer det bli feta jibbs i närmsta backe för Sonens del. Såg för övrigt en liten skitunge på max 7-8 år satsa allt på ett kort. Han (förutsätter jag) kom utan minsta tillstymmelse till att bromsa och åkte mot ett hopp som är ungefär tre-fyra meter högt. Ett hopp som är lite skålat på slutet. Det syntes ganska tidigt att det skulle gå åt helvete. Det är något med stavföringen på en del mindre ungar som visar att de inte har någon direkt järnkoll på skidåkningen. Jomenvisst, han hoppade, fick jäääääävulsk bakvikt och dammade i backen där det var nästan plant, med bakre skidspetsarna först och sen röven, ryggen och huvudet. Tur att han hade hjälm, skulle man kunna säga. Tack för underhållningen säger jag. Det var lite som en katastroffilm att se det från liften. Alla som tittade måste ha anat katastrofen i antågande.

När vi kom ner till hoppen några minuter senare låg han fortfarande i utkanten av backen och grinade. Tur man är begåvad med en lite försiktigare son.

Sonen spenderar för övrigt mer tid i skogen än i backen numera. Det ska åkas skogsbanor mest hela tiden och finns det någon som har dragit in i skogen så att det bildats två spår mellan ett par träd så ska det provas. Sen får pappa komma och hämta skidorna medan Sonen pulsar tillbaka så att han kommer ut på andra sidan staketet. Till exempel.

Dessutom har jag kommit fram till att det inte alltid är en bra idé att hänga på i de här skogsbanorna. Många av dem är gjorda av barn. För barn. Eller dvärgar. I alla fall inte fullvuxna män på 190(ish) cm. Det kan min axel berätta om. Och min hjälm som numera har en fin repa i sig. Men jag får ju vara glad att det inte är huvudsvålen som har fått sig en reva. Nästa gång ska jag ha på mig ryggskydd.

Näe, nu är det dags att snöra på sig löparskorna för första löpturen utomhus för året. Shit vad vuxet det känns.