Såna här dagar kan man bara skratta eller gråta åt, inget mitt emellan (det ser så fel ut i text). Det började med att jag fick fel grejer till dörrarna till lägenheten. Istället för 68mm breda karmar fick jag 90mm breda, vilket inte riktigt passar. Det innebär att jag måste vänta minst en vecka till innan det rätta kommer. Om en vecka ska jag vara inflyttad. Det är bara att skylla sig själv och bita ihop.
Sen när jag hämtat Sonen så dröjde det ungefär tjugo minuter innan nästa grej skedde. Vi hade stått inne på OKQ8 i ungefär trettio sekunder när Sonen utbrister "Pappa, jag måste.. BLÄARRRGGGHHH". En kaskadspya som inte gick av för hackor. Jag hoppade ur vägen för att inte få hälften på mig.
Sonen började gråta och tyckte det hela var pinsamt och jobbigt. Efter någon minuts tröstande kom nästa kräk-våg och det kom ytterligare en kastspya, värre än förskalvet. Jag kände mig lite korkad som inte tog ut Sonen efter första spyan, men gjort var gjort. Lycka var att han inte kräktes i J:s bil som jag hade lånat för att köra lite lägenhetsbråte till återvinningscentralen. Det tidsschemat fick sig en liten törn, kan jag ju säga.
Så det var bara att sätta Sonen med en spyhink och dator för att se på film, medan jag kånkade på bråte. Löpturen som jag hade planerat blev till intet.
Oh, well. Sonen är sjuk och det är bara att vara en god förälder och ägna sig åt hans välbefinnande. Men hur roligt är det med magsjuka, liksom?
Jag kan visserligen inte påminna mig om att jag haft magsjuka på flera år, men å andra sidan, hur minnesvärt är det att vända ut och in på sina inälvor? Jag har förmodligen förträngt det.
Nya tag imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar