Det finns en kvinna på mitt jobb, vi kan kalla henne K. Hon är i princip helt omöjlig att bedöma åldern på, men min gissning skulle bli någonstans runt femtio. Jag har inte jobbat så länge, knappt två månader, och den här kvinnan ska sluta nu på tisdag. Under hela den här tiden har hon dock uppfört sig en aning underligt för en kvinna i hennes ålder. Tydligen så pluggar hon på en magisterexamen eller nåt och har bara haft den här tjänsten på femtio procent. Det har gjort att när jag suttit en del måndag- och onsdagkvällar så har hon gjort det också. Hon har jobbat på FKassan, vilket inte är det hetaste jobbet i min bok.
Jag är sällan den som går hem först från jobbet. Speciellt inte eftersom kvällarna är den tiden då jag kan få saker och ting uträttade utan att bli avbruten av en massa datoranalfabeter som vill ha hjälp med än det ena än det andra, även fast det inte ingår i mina arbetsuppgifter. Vi har exempelvis en kvinna som inte har en aaaaning om hur man sparar filer, vart de hamnar och vad ett filformat är. Hon har som tur är bara jobbat i några veckor men håller redan på att göra mig galen. Jag kan som tur är allt som oftast delegera hennes frågor till någon medarbetare. Vi har ju åtminstone 3 IT-pedagoger som säkert är mer lämpade att förklara sånt än jag. Speciellt om det börjar närma sig lunch och blodsockret är lågt. Då skulle jag utan problem kunna dunka tangentbordet i skallen på kärringen.
Anywhooo, tillbaka till K. Jag har en stor dokumentmaskin (printer/scanner/the works) utanför mitt kontor. Av någon anledning så på kvällstid, när hon skriver ut så tar hon en lov kring mitt kontor, ställer sig i dörröppningen och lutar sig mot dörrkarmen och börjar prata. Det är inte riktigt på vägen heller, utan man måste gå några meter åt fel håll för hennes del, hon sitter åt andra hållet i korridoren. Till en början var jag som sagt alldeles ny på jobbet och ville vara trevlig tillbaka, men det började bli påfrestande redan efter första månaden. Hon började ställa sig med ryggen mot dörrkarmen, med skulderbladen på var sin sida om den och ena benet böjt med foten vilande mot densamma. Sådär står bara folk som vill bli kyssta på vägen ut. Typ.
Jag har alltmer börjat känna mig som en köttbit som utstirras av ett hungrigt lejon när hon kommer och börjar prata, men jag har inte riktigt förstått varför. Förrän igår.
- Jaså, K. Hur gammal tror du att hon är? frågade en kollega.
Hon har ungefär liknande frisyr som min mor, som är över sextio nu. Kläderna hon har på sig signalerar tant på 100 meters avstånd. Ändå är hon inte speciellt rynkig, om ens alls när jag tänkte efter. Hon är runt 1,60 lång och lite krumryggad.
- Tja, 45 kanske, sa jag och ville vara snäll.
- Hon har precis fyllt trettio, sa han, och jag tror att hon kommer att dö som ungmö.
Några timmar senare kom hon återigen in på kontoret och sa att hon skulle jobba kväll, men hon var orolig att hon inte skulle komma in. Hon skulle nämligen hem en sväng och kolla på skidskytte. Hos oss är det ofta rätt tomt på fredageftermiddagarna, så eftersom jag skulle vara kvar ville hon ha mitt telefonnummer så hon var säker på att kunna komma in.
Jag fick panik i ungefär 10 sekunder. Jag kommer ALDRIG att lämna ut mitt mobilnummer till den här människan, tänkte jag. Så kom jag på att jag ju har en fast telefon också, som jag knappt använder.
- Du kan få numret till den här. Större chans att jag hör när den ringer, sa jag och log.
Hon tog emot det, log lite ansträngt och försvann.
Det gäller att vara försiktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar