la nueva oficina

Jag verkligen älskar konflikter på arbetsplatsen. Speciellt såna som man själv egentligen inte har haft någon del i, men ändå berörs av på ett eller annat sätt.

På jobbet har det varit en jäkla rockad på kontoren. Den nya våningen har äntligen färdigställts och alla übermenschen har fått flytta dit upp. Vi andra, som antingen är untermenschen eller har teknik och annat på gamla våningen (som jag) som inte enkelt kan flyttas på, får vara kvar på plan två.

Det har varit en sjuk huggsexa på de lediga kontoren och förutom alternativet att få ett helt eget så kan jag säga att jag har fått det utan tvekan bästa alternativet. Ett stort, rymligt kontor med utsikt över Storsjön och Oviksfjällen. Skillnaden mot att se rakt ut i en tegelvägg som tillhör Mica skall inte underskattas.

Jag delar detta med J, och allt är väl gott och väl med den saken. Problemet är däremot att kontoret i fråga egentligen inte skulle ha varit vårt från början. Det skulle ha tillhört två andra, äldre gubbar som också sysslar med IT och som hade förhandlat till sig kontoret genom fackliga förhandlingar. Detta eftersom en av dem är fackombud på sin tidigare arbetsplats. Hur man kan lägga in såna krav i fackliga förhandlingar är för mig något av en gåta, men allt går om man är tillräckligt stor i käften, det har livet lärt mig.

I tisdags, när det var dags för flytt, ifrågasatte jag rimligheten i att dessa gubbar skulle ha ett fett kontor när den ene bara jobbar halvtid och den andre är ute och jobbar på andra orter flera dagar i veckan. Då fick jag höra att flera hade ifrågasatt samma sak, varefter lokalgeneralen hade gjort ett snabbt byte på måndag eftermiddag, utan att underrätta oss. Jag och J såg därför till att kvickt som satan agera på det bytet och flyttade in i det andra, större kontoret.

Då började det bli riktigt intressant. En av gubbarna ringde till en kollega och frågade om rummet stod tomt, för de skulle in med massa bokhyllor och annat krafs. Kollegan meddelade då att ja, det stod tomt, varvid jag skakade på huvudet åt honom. Han blev så ställd att han sa att han skulle undersöka saken och lade sen på luren. Han återkom aldrig till gubben.

I onsdags morse ringde ekonomichefen till en av de lokalansvariga och frågade vad fan det var som pågick. Då hade såklart en av gubbarna klagat till honom. Gubbarna ska dessutom bli våra närmaste kollegor, eftersom de ska utgöra en del av den större IT-avdelning vi kommer att bli. Jag ser framför mig dessa fantastiskt givande möten vi kommer att ha.

Kanske är jag aningens för ömhudad för sånt här. Jag borde egentligen bara rycka på axlarna och gå vidare, vara nöjd med mitt nya kontor och förbättrade arbetsmiljö. Men jag har en bestämd känsla av att det här inte är över. Hur som helst så har det tagits ett beslut över mitt huvud som jag visserligen försökte påverka, men inte hann att påverka. Det är rätt enkelt att helt sonika peka uppåt, att där ligger ansvaret för att det blev som det blev. Men det kommer inte att gå att bortse ifrån att det här blir en källa till spänningar inom gruppen. En grupp som dessutom inte har varit fri från spänningar redan från början. Jag och en av gubbarna har definitivt olika sätt att se på saker och ting och det har skurit sig mer än en gång där under den korta tid som varit.

För att citera Dr. Henry Jones i The Last Crusade: "Our situation has not improved."